måndag 28 december 2020

Tyrann predikar fred till jul - Henrik VIII:s trontal 1545.

 

Gamle kung Henrik reste sig långsamt och med möda. Församlingen såg förvånat på honom. Vanligen brukade lordkanslern föra kungens talan när parlamentets sessioner avslutades, men detta år ämnade majestätet uppenbarligen själv hålla trontalet. Efter att ha gått igenom vilka beslut man fattat och tackat de båda husen för deras samarbetsvillighet kom han in på sina känslor för folket och folkets känslor för honom:

-          Ingen furste håller mer av sina undersåtar än jag och ingenstans i världen finns det undersåtar som älskar och lyder sin härskande konung mer än jag ser er göra. Han försäkrade att både hans skattkammare och han själv i gengäld var redo att försvara folket om så erfordrades, men hur var det i allmänhet med folkets inbördes relationer:

-          Minns Pauli ord till korintierna, förmanade han. Kärleken är mild, kärleken avundas icke och den söker heller icke sitt. Men hur såg det ut i England därvidlag. Vad fanns kärleken när ett parti kallade sina motståndare vederdöpare och det andra kontrade med att skälla sina vedersakare för papister, hycklare och fariséer?  Om detta sår inte helades, varnade kungen, ”kommer det en dag att göra slut på kärleken mellan oss alla”.  Kungen måste till sin sorg konstatera att den största skulden för denna oenighet låg hos prästerskapet: ”Ni män av det andliga ståndet! Jag ser och hör dagligen hur ni träter med varandra, den ene mot den andra, den ena läran mot den andra, utan kärlek eller finkänslighet”. Hur skulle vanliga människor kunna hålla ihop när prästerskapet gav ett så dåligt exempel, undrade kungen retoriskt. Istället för att predika Guds ord i sina församlingar okvädade de varandra och förde regelrätta teologiska debatter utan att bry sig om hur folket påverkades: De söker ljus från er och ni bringar dem mörker”. Om detta oskick inte snart stävjades vore det kungens plikt, såsom ”Guds ställföreträdare och sändebud i detta land”, att ingripa och bringa dessa tvistigheter till ett slut. ”I annat fall vore jag en dålig tjänare och en falsk ledare”. Han manade dem alla att hålla samman och älska varandra som bröder - eljest skulle allt arbete som lagts ned på att införa nya och bättre lagar vara förgäves.[1]  

Detta tal hölls av kung Henrik VIII på julafton 1545. Ett ögonvittne berättade senare att många åhörare gråtit över de storvulna orden och den känsla med vilken de uttalats. Kanske anade de deputerade och alla övriga åskådare att detta var den gamle kungens sista parlament.[2]           

Efter nära 500 år, med en annan syn på förhållandet mellan överhet och undersåte, en mer skeptisk inställning till politisk retorik och kanske framför allt med historisk överblick och distans, kan detta tal framstå som rent hyckleri. Det var nämligen ingen annan än kung Henrik själv som ytterst bar ansvar för den splittring inom engelska kyrkan han nu så högljutt beklagade. När han cirka 15 år tidigare självsvåldigt sköt påven åt sidan och utropade sig till andligt överhuvud i England öppnade han oundvikligen vägen för den reformrörelse som redan gjort vissa framstötar i landet och vars anhängare snart började betecknas under samlingsnamnet protestanter. Att han å andra sidan aldrig själv anslöt sig till den nya trosriktningen utan tvärtom konsekvent uttryckte avsky för Luther, så att både protestanter och ”papister” riskerade dödsstraff, gjorde knappast saken begripligare för folk i allmänhet – Vad gällde egentligen i religiöst avseende?[3] Kungens eget kaotiska privatliv, där drottningar blev förrädare och kungabarn bastarder från en dag till nästa, var ytterligare en faktor i problemet. Henrik VIII fick uppleva vad mången enväldig despot tvingats inse – det är lättare att starta en stor omvälvning än att styra eller förutse följderna. Ändå finns ingen anledning att förutsätta att kungen hycklade när han i sitt ”jultal” uttryckte oro över splittringen i England i allmänhet och bland prästerskapet i synnerhet. Som hos de flesta kungar i äldre tid var Henriks stora önskan och därtill oavvisliga plikt att skydda sitt rike och befästa sin dynasti. Det enda verkligt säkra sättet att göra detta var att skaffa en tronarvinge. Mycket av det som kom att prägla Henriks regering, etablerandet av en ny engelsk kyrka och kungens många äktenskap, hade i grund och botten ingen annan drivfjäder än säkrandet av arvsföljden. Vad som skiljer Englands mest legendariske kung från de flesta andra, i samtiden och senare, är hans iver att bemästra ödet, att forma verkligheten efter sin vilja. Julen 1545 kunde han se tillbaka på en drygt 35årig regeringstid. Utan tvivel var han rikets mäktigaste man; ingen kunde tävla med honom. Men han var gammal och sjuklig. Hans dåliga ben gjorde det svårt att träna och motionera som förr och han var grovt överviktig. Ofta drabbades han av häftiga feberattacker som tvingade honom att ligga till sängs i veckor. Det var tydligt för alla och säkert också för honom själv att han inte hade långt kvar. Den son han längtat så efter hade till slut infunnit sig 1537 och var nu just fyllda åtta år. Med all sannolikhet skulle en förmyndarregering snart styra England. Tanken på en sådan måste ha fått varje omtänksam kunglig fader att darra, ty spåren förskräckte onekligen. Senast en engelsk kung hade styrts av förmyndare var drygt 60 år tidigare, då Edvard IV givit sin bror Rikard förmynderskap över sin äldste son Edvard(V). Kort därefter hade förmyndaren förklarat sina brorsöner illegitima och utropat sig själv till kung. Gossarna blev de legendariska ”prinsarna i Towern”. Inte heller Rikard II:s eller Henrik VI:s öden var uppmuntrande för en furste som kunde räkna med att efterträdas av en omyndig son.[4] I det testamente han skrivit året innan hade Henrik VIII utsett alla sina tre barn, födda i var sitt äktenskap, till tronarvingar i turordning, först Edvard och hans eventuella ättlingar, sedan Maria med familj och slutligen Elisabet. Ingen behövde känna sig förskjuten och ingen stormannafraktion skulle kunna utnyttja något av barnen till sin fördel.[5] Det kvarvarande problemet var den religiösa splittringen. Vid mitten av 1540-talet gick klyftan rakt igenom kungens hov och råd. Äldre ämbetsmän som lordkanslern Thomas Wriothesley eller högadelsmän som Thomas Howard, hertig av Norfolk och hans familj var konservativa katoliker, medan kungens nye gunstling sir Anthony Denny och andra ur lågadeln eller borgarståndet som regel var protestanter eller åtminstone verkade för religiösa reformer. Trots att kungen i princip ansåg att präster borde leva i celibat höll han konsekvent ärkebiskop Cranmer av Canterbury, vars hustru en period levde dold på kontinenten, om ryggen och avstyrde hans fängslande för kätteri. Biskop Gardiner av Winchester var däremot katolik och besluten att bekämpa det radikala partiet.[6] Allt detta var tillräckligt för att en gammal patriark som Henrik VIII skulle gripas av oro för framtiden – hur skulle hans son och efterträdare klara de politiska stormar som säkert var att vänta? Det är mot denna bakgrund man skall se trontalet julafton 1545. Kanske kände envåldshärskaren också ett behov att inför det väntade slutet mana sitt folk till sammanhållning. Hans krafter var på upphällningen och snart skulle hans hand inte längre orka hålla i statsrodret. Det återstod bara att ta farväl av folket och mana dem att gemensamt fortsätta hans verk. Även om varken kungens sista år i livet eller de närmaste åren efter hans död skulle präglas av någon uttalat politisk stabilitet gjorde talet som sagt stort intryck då det hölls. Säkert erinrade sig åhörarna att de innerst inne alltid älskat denne våldsamme, brutale, passionerade och levnadsglade man. När han dog skulle en epok i engelsk historia vara över.[7]                      



[1] Översättningen är i huvudsak min egen, även om delar av talet återges i David Starkeys bok Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2001), s. 59-60. Se även December 24 - Henry VIII, mumpsimus and sumpsimus - YouTube.

[2] Henrik VIII avled nästan på dagen 13 månader senare, 28 januari 1547.

[3] Henrik hade år 1517 av dåvarande påven förlänats titeln ”trons försvarare” som tack för den skrift riktad mot Luther han i stor utsträckning själv författat, om än med viss hjälp av Thomas More. Denne avrättades senare för sin vägran att erkänna Henrik VIII som den engelska kyrkans överhuvud. Radikala protestanter som Anne Askew brändes i sin tur som kättare. Det är sannolikt att Johan III, som i sin ungdom vistades ett år i England, inspirerats av Henrik VIII:s anglikanska kyrka vid skapandet av sitt eget kyrkopolitiska program, i vår tid särskilt förknippat med ”Röda boken”.   

[4] Båda dessa kungar besteg tronen i späd ålder och blev i sinom tid avsatta av släktingar. Henrik VI var knappt ett år vid sitt trontillträde, Rikard II tio år. Båda avled i fångenskap under inte fullt klarlagda omständigheter  

[5] Icke desto mindre lanserade sir Thomas Wyatt den yngre i sitt uppror 1553 den protestantiska Elisabet som tronpretendent gentemot den katolska Maria. Prinsessan var dock ytterst försiktig och än i dag är det osäkert om hon själv hade någon kontakt med rebellerna. Det är möjligt att Henrik VIII inför döden ville visa sig rättvis mot alla sina barn men tanken kan också ha varit att minska risken att de lät sig utnyttjas i stormännens politiska intriger.  

[6] Först i och med Edvard VI:s trontillträde 1547 är det berättigat att tala om protestanter och katoliker i England. Tidigare teologiska riktningar var mer eller mindre konservativa eller radikala. Beträffande den religiösa splittringen under Henrik VIII:s sista år, se Alison Weir, Henry VIII, king & court(2001), kapitel 58.   

[7] Man kan jämföra med det tal som Gustav Vasa höll vid midsommartid 1560, 37 år efter sin tronbestigning och tre månader före sin död. Också han oroade sig för folkets framtid och manade dem och sina barn att hålla samman. Också detta tal gjorde starkt intryck på åhörarna och liksom i England följdes kungens död av en politiskt instabil period. I det svenska fallet urartade situationen flera gånger till inbördeskrig, vilket engelsmännen trots allt besparades, även om det vid flera tillfällen var nära.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar