Ett ödesdigert slott - Vincennes

Det finns byggnader och platser i historien som förknippas med dramatik, mystik tragik eller olycka. Det är som om ödet utsett dessa platser att spela en dramatisk roll. Ett tänkbart svenskt exempel är Gripsholms slott utanför Mariefred, där så många kungligheter suttit fängslade eller isolerade. I Ukraina tycks Poltava särskilt ödesmättat för inkräktande arméer. Det var inte bara här Karl XII led sitt avgörande nederlag: här drog Hitler och hans generaler under vintern och våren 1942 upp linjerna för den offensiv som slutade i Stalingrad. I Frankrike verkar slottet i Vincennes, idag en förort öster om Paris, vara bestämt att spela en dramatisk och ofta tragisk roll i landets historia. I juni 1316 låg den unge Ludvig X döende här. Hans andra hustru var gravid och ingen självklar tronarvinge fanns.[1] Det var första gången på drygt 300 år en fransk kung avled utan tronföljare. De tvister och manipulationer med diverse lagtexter som följde på kungens död skulle på sikt öppna vägen för de engelska kungarnas anspråk på den franska tronen och leda till det fruktansvärda Hundraårskriget. Att Ludvig X avled just på Vincennes var i och för sig inte så konstigt. De Kapetingska kungarna använde under hela medeltiden slottet som sommarbostad. Det låg på behagligt avstånd från Paris och lämpade sig väl för stimulerande jaktpartier. Minst en av Ludvigs yngre bröder skulle möta slutet på samma slott. Men detta var bara början på Vincennes märka roll i historien. På sensommaren 1422 kom den engelske krigarkungen Henrik V till Vincennes. Han hade nyligen utropats till fransk tronföljare och stod nära det stora målet som redan hans förfader Edvard III hade haft, att förena Englands och Frankrikes tron och därigenom göra sitt rike till en europeisk stormakt. Men den omkring 35 år gamle mannen var trött och sliten av de senaste årens intensiva krigande och dessutom sjuk i dysenteri. För att göra sin ankomst ståndsmässig försökte han rida in i slottet, men plågorna blev honom övermäktiga och han bars in på bår. Någon dag senare dog han efter att som en god kristen ha anbefallt sin själ i Herrens händer.[2] Detta innebar vändningen i Hundraårskriget. Även om engelsmännen ännu besatt stora delar av Frankrike förmådde de i längden inte motstå det växande motståndet mot ockupanterna. 30 år efter kung Henriks död var alla engelska besittningar utom Calais åter i franska händer och strax därefter inleddes det engelska inbördeskrig som populärt kallas ”Rosornas krig”. Om Ludvig X:s död 1316 öppnat för engelsmännens tronanspråk hade i gengäld konung Henrik V:s död på samma slott ett sekel senare räddat Frankrikes självständighet.

Under Hundraårskriget antog det forna sommarslottet alltmera karaktären av befästning med höga torn och murar. I tidigmodern tid tjänade det mest som förvaringsplats för prominenta politiska fångar. Både Henrik av Navarra, blivande Henrik IV av Frankrike och dennes sonson utom äktenskapet hertigen av Beaufort satt på Vincennes kortare eller längre perioder. Beaufort, som räknat med att vid sin farbror Ludvig XIII:s död få en framskjuten ställning inom regentskapsrådet för unge Ludvig XIV, blev så vred över att manövreras ut av ”uppkomlingen” kardinal Mazarin att han inte förmådde lägga band på sig. Han fängslades och sattes på Vincennes. Efter fem år rymde han lagom för att ansluta sig till den nyligen utbrutna Fronden. Revoltledarna insåg dock snart att den bålde riddaren knappast lämpade sig som politiker. Han manövrerades åter ut och slutade sina dagar som chef för franska medelhavsflottan.[3]

Napoleons första år vid makten var förhållandevis stabila men hotet om ett uppror för att återinsätta bourbonerna på tronen var hela tiden närvarande. Attentatsmän och agenter sändes regelbundet ut från London för att underminera förste konsulns styre. Rykten gick att motståndsrörelsen väntade på att en medlem av det gamla kungahuset, ”en prins av Bourbon” skulle anlända, sedan skulle kontrarevolutionen genomföras. Regeringen i Paris riktade snart sina blickar på hertigen av Enghien, prins av Condé och släkt med den store generalen Condé från 1600-talet. Den 30-årige hertigen hade tidigt tagit del i kampen mot revolutionen ända sedan familjen i hans ungdom lyckats fly från Frankrike. Nu bodde han i storhertigdömet Baden, där det var lätt att ta sig över gränsen till Frankrike. 15 mars(ett ödesdigert datum i historien), 1804 slog Napoleon till. En fransk soldatstyrka trängde helt sonika in i hertigens slott och kidnappade honom. Han fördes till Vincennes, där han vid en summarisk rättegång dömdes till döden som förrädare och avrättades, sex dagar efter sitt fängslande efter att förgäves begärt att få träffa Napoleon. Hela tiden förde han sig som den riddersman han var. Nyheten om vad som hänt blev en chock i Europa. Till och med en del fransmän ansåg att man handlat ohederligt genom att gripa hertigen på neutral mark. Europas ledande statsmän såg det skedda närmast som ett mord. En av de mest upprörda var Sveriges kung Gustav IV Adolf, Även om han alltid ogillat revolutionen hade han hittills intagit en avvaktande hållning mot Napoleon. Nu fanns det inga tvivel längre: Denne man måste krossas! Flera andra kände på samma sätt. Hertigens öde satte ett outplånlig fläck på Napoleons rykte och omintetgjorde i stort sett alla möjligheter till fredlig uppgörelse med Europas övriga stormakter. Den listige Talleyrand sade senare att Enghiens död var ”värre än ett brott. Det var ett misstag”.[4]  

Den mest berömda europeiska spionen genom tiderna torde vara den holländska kvinna som gjorde sig känd under artistnamnet Mata Hari. Även om hennes roll och betydelse numera är omtvistad, det är troligt att hon snarare arbetat för Frankrike än Tyskland och att hon inte insett vilket farligt spel hon råkat in i, står hur som helst klart att hon avrättades 15 oktober 1917, på slottet i Vincennes.[5] Som om inte allt detta räckte var slottet också högkvarter för general Maurice Gamelin under det olyckliga krigsåret 1940, detta trots att det saknade direkta kommunikationer med fronten. Mot slutet av ockupationen avrättades ett antal motståndsmän på Vincennes.

I våra dagar bedrivs, åtminstone delvis museiverksamhet i det forna kungaresidensset. Man kan undra om besökarna haft några sällsamma upplevelser på platsen.  

                

             

---

[1] Kungen hade visserligen en dotter i sitt första äktenskap, men på grund av moderns otrohet misstänktes hon vara illegitim. Johanna II av Navarra – Wikipedia.

[2] Alison Weir, Lancaster and York, the Wars of the Roses(1995 – 2009), s. 69.       

[3] Alexandre Dumas den äldre skildrar Beauforts flykt i sin romansvit om musketörerna, där Athos organiserat rymningen. Hur flykten verkligen gick till har jag inte hittat någon uppgift om, men den måste ha organiserats utifrån och rimligen av högt uppsatta furstar eller djärva adelsmän, som Dumas´ musketörer. För fler detaljer kring Beauforts liv, se François de Vendôme, duc de Beaufort - Wikipedia

[4] Angående hertigens fängslande och avrättning, se Herman Lindqvist, Napoleon(2004), s. 272-77. Angående Gustav IV Adolfs inställning till Napoleon och det revolutionära Frankrike före och efter hertigens död, se även Sten Carlsson. Gustav IV Adolfs fall – missnöjet med riksstyrelsen, konspirationerna och statsvälvningen 1807-09,(1944), s. 45-47.

[5] Mata Hari – Wikipedia.