lördag 10 april 2021

En konungs segerrika flykt.

 

Kungen trodde inte sina öron. Det var svårt att höra vad statsminister Nygaardsvold sade i andra änden av tråden, kanske delvis just därför att det verkade så otroligt:

-          Vi är i krig, ers majestät.

-          Mot vem?

-          Vi vet inte med säkerhet. Jag sitter hos utrikesministern och allt är ganska förvirrat här. Men vi tror att det är tyskar. En eskader på elva krigsfartyg har gått in mot Bergen och när bevakningsfartyget blinkade till dem att stanna, så svarade de på tyska att allt var lugnt. De vägrade stanna. Det vad vi vet just nu.[1]

Kung Håkon kände sig orolig men samtidigt samlad. De senaste dagarna hade rykten nått honom att någon form av angrepp var att vänta, men av vem och hur omfattande?  Nu tycktes det vara tyskarna som var i faggorna. Säkert kände kungen en viss lättnad över detta, mitt i all osäkerheten. Han var trots allt Englandsvän, såväl av ideologiska som personliga skäl. Han avskydde nazismen och hans döda hustru hade varit engelsk prinsessa. Nu fick man ha is i magen och vänta på närmare besked. Kanske skulle det bli nödvändigt att lämna slottet? Klockan var ungefär 02 00, natten mot 9 april 1940.

När man läser skildringar av händelserna dagarna före och själva ockupationsdagen 9 april framstår de ansvariga inte som passiva men väl ur stånd att kordinera de uppgifter om tyska flottrörelser som kommer in från 3 april och framåt och sammanfoga dessa till en helhetsbild. Bristen på kornation är också påtaglig beträffande de ansvarigas handlande på efternatten och morgonen 9 april. Att man skall göra motstånd mot inkräktarna står utom allt tvivel, men ingen tar ett samlat grepp, vilket gör situationen mer förvirrad än vad den behövt vara. Av personer i ansvarig ställning i Norge under natten och morgonen 9 april är det bara två som handlar verkligt beslutsamt och utan minsta tvekan – kommendant Eriksen på Oscarsborg och stortingspresident Hambro. Men deras handlande är i gengäld desto mer avgörande: Om de inte var för sig fattat rätt beslut i rätt ögonblick skulle Norges kung och regering ha hamnat i tyskarnas händer.[2]      

Under de närmaste timmarna kom flera rappoeter att städer utefter kusten höll på att besättas och vid fyratiden dök tyske ambassadören upp på norska UD och krävde att Norges förvaltning skulle överlämnas i Hitlers händer. Efter en kort tvekan och en snabb överläggning med regeringen kunde utrikesminister Koht ge besked: Norge skulle inte böja sig för tyskarnas krav. Så följde de i norsk historia klassiska replikerna:

-          Det blir strid och inget kan rädda er.

-          Striden har redan börjat.

 

Att Koht kunde visa sig så pass bestämd berodde på omständigheter han själv inte kände till. Ungefär samtidigt som de två diplomaterna satt i UD:s bibliotek och pratade hade kommendant Eriksen på fästningen Oscarsborg i Oslofjorden, utan att ha konsulterat sina överordnade i Oslo och utan att säkert veta vad som höll på att ske, givit order att skjuta skarpt på kryssaren Blücher. Resultatet blev två träffar, som två timmar senare resulterade i att skeppet sjönk med 1 000 man ombord. Nu saknade de tyskar som fått order att bemäktiga sig Norges kung och regering ledning och situationen var nästan lika förvirrad på ockupanternas som på de angripnas sida. Trots utrikesministerns kategoriska ton var stämningen inom regeringen i själva verket dyster: Vad fanns i praktiken att göra om tyskarna besatte Oslo? I det ögonblicket hade stortingets talman, eller president som man säger i Norge, redan börjat agera. CJ Hambro avskydde allt var nazister hette och var fast besluten att statsledningen skulle räddas, om det kom ann på honom. Han lät snabbt beställa ett extratåg för att föra dem till den lilla staden Hamar, tio mil norr om Oslo. Efter att först ha beordrat personalen på sitt kansli att fortast möjligt bränna eller forsla undan viktiga arkiv och därefter ge sig av, sökte han upp regeringen, som fortfarande satt på norska UD och förklarade vad som var att göra. Ledamöterna instämde genast, kanske lättade att någon med fast hand tagit ledningen. Statsminister Nygaardsvold tog åter kontakt med kungen och berättade vad som beslutats. Vad kungen tänkte eller sade har inte återgivits i någon av de sekundärkällor jag haft tillhands, men han kom hursomhelst fram till att rådet var klokt och bestämde sig för att följa med. Kungen ringde sedan upp sin son Olav, som instämde med fadern och politikerna: Man måste lämna Oslo. Om Nygaardsvold och kungen kände ett ögonblicks osäkerhet vid nyheten att deras land höll på att erövras av en totalitär stormakt, var kronprinsen helt med på noterna. Efter att ha väckt barnen och ätit en snabb frukost bakom mörka gardiner satte han sig bakom ratten i sin Buick med prinsessan Märtha bredvid sig och ungarna i baksätet och körde iväg, fast besluten att inte låta sig hejdas av vem det vara månde. ”Kom ihåg att byta till skarpa skott, grabbar”, ropade han hurtigt till vaktmanskapet i porten till sitt residens.[3]

Under den resa som sedan följde, först med bil till óstbanestationen och sedan vidare med tåg(i några fall bil), mot Hamar, tycks det ha varit kungafamiljens medlemmar som klarade den psykiska påfrestningen bäst. De två prinsessorna, Olavs båda döttrar Ragnhild och Astrid, nio och åtta år, var förstås oroliga. De hade visserligen fått höra att de bara skulle på en vanlig utflykt till sommarstället i fjällen, men det märktes att något inte stämde – alla verkade så spända och ibland fick de lägga sig på golvet i tågsättet. En gång fick de till och med söka skydd i en järnvägsundergång när tyskarna bombade mål i deras närhet. Samtidigt var det kul att springa runt och hälsa på alla nya människor och berätta vilken konstig morgon det hade varit. Lillebror Harald, som bara var tre år, roade sig med att trycka på larmklockan i kupén ett par gånger. Kung Håkon, hans son och svärdotter bevarade sitt lugn, åtminstone till det yttre. För regeringens medlemmar och särskilt för statsminister Nygaardsvold var det som hände mer än en chock, det var ett personligt trauma. Liksom sina kolleger i Sverige och Danmark hade Arbéiderpartiet under 30-talet kämpat för att förbättra arbetarnas livsvillkor - ge dem utbildning mat och en något så när godtagbar sanitär standard. Att satsa pengar på försvaret var inte vad dessa män prioriterade främst.[4] Med hänsyn till den tilltagande oron i omvärlden hade de ändå de senaste åren ägnat viss uppmärksamhet åt landets militära skydd. Men ingen trodde på allvar att någon verkligen skulle ge sig på ett litet fredligt land och dessutom komma som tjuvar om natten. För statsministern själv fanns det rent personliga själ till sorg och oro. När han kommit hem från jobbet kvällen innan, uttröttad efter alla diskussioner man haft om de minor engelsmännen lagt ut i norska vatten, hade hans dotter och dotterdotter varit där och väntat på honom. Barnbarnet hade pratat om den cykel han lovat henne till födelsedagen om några dagar och han hade lekt och skojat med henne och sagt att hon fick vänta ett tag till. De hade förstås sovit över hos honom. Och så blev han väckt mitt i natten och fick veta att tyskarna höll på att invadera Norge. Det var inte konstigt att Nygaardsvold vid ankomsten till Hamar var redo att ge spelet förlorat.[5] Gråtande förklarade han att han inte kunde ta ansvar för ett krig. Han ville inlämna regeringens avskedsansökan. Först Hambro och sedan kungen hade all möda i världen att förklara att detta var omöjligt. Så kaotiskt som läget redan var vore det katastrof om regeringsfrågan skulle bli ”hängande i luften” till råga på allt annat. Kronprinsen undrade för sin del hur någon kunde lita på tyskarnas försäkringar att de ”inte hade några onda avsikter mot kungariket Norge”, med tanke på führerns meritlista när det gällde att bryta högtidligt ingångna avtal. Vad som än hände hade kriget kommit till Norge och det bästa man kunde göra var att stå fast vid sitt nej till underkastelse. ”Jag instämmer”, tillade kungen ”men jag kommer naturligtvis att foga mig i stortingets beslut”. Man beslöt ändå att hålla förhandlingsdörren öppen. Ett oavvisligt villkor måste dock vara att den norske nazistledaren Vidkun Quisling hölls utanför alla eventuella regeringsbildningar eller annan form av styrelse. Något experiment i stil med vad Stalin försökt göra några månader tidigare, då han utsett kommunistledaren Kuusinen till ledare för en finsk ”folkrepublik” under vinterkriget, ville man inte ha.[6]

Vad regeringen och stortinget ännu inte visste var att Quisling redan börjat röra på sig borta i Oslo. Denne man, som redan tidigt och från början säkert på idealistiska och moraliska grunder önskat göra en insats för sitt land, hade med åren blivit alltmer bitter och isolerad. Under en lång vistelse i det revolutionära Sovjetryssland på 20-talet hade han lärt sig att makten tillfaller den som vågar ta den. Efter hemkomsten julen 1929 hade han glidit alltmer åt höger och slutligen grundat ett eget nazistparti, national samling(NS). Att ta makten genom val hade visat sig omöjligt, partiet hade spruckit och Quisling blivit en obetydlig figur som ingen räknade med. Nu, då regeringen och stortinget flytt, såg han sin chans. Med stöd av den gruppering bland tyskarna som stod på hans sida gjorde han på eftermiddagen 9 april upp ett utkast till regeringsplan och en proklamation till det norska folket som lästes upp i radio samma kväll. Samtidigt, på eftermiddagen, sändes en styrka tyska soldater ut för att söka efter samt gripa kungen, stortinget och regeringen.[7]  Då parlamentarikerna fick veta vad som höll på att ske flydde de snabbt vidare mot den lilla orten Elverum, österut från Hamar i riktning mot svenska gränsen. Återigen var det Hambro som tagit initiativet. Också kungen flydde mot Elverum men fortsatte snabbt vidare till Nybergsund, ytterligare ett stycke närmare svenska gränsen. Under vägen skildes barnen och kronprinsessan från kungen och kronprins Olav. Familjen skulle fortsätta till Sälen i Sverige, medan kungen och hans son tillsvidare stannade på norskt territorium. Vid det laget, klockan var nu mellan nio-tio på kvällen, hade nyheten om Quislings statskupp nått regeringen. Precis det man velat undvika hade alltså inträffat. Ändå hölls dörren för förhandlingar fortfarande öppen, även om kung Håkon begripligt nog tycktes mindre benägen än någonsin att tro på dess värde. Samtidigt beslutade stortinget att ge regeringen fria händer att handla oberoende av parlamentet tills läget hade klarnat. Det skulle dröja fem år innan man åter samlades.

 Under förnatten mot 10 april inträffade något som utan att han visste det just då, stärkte kungens moraliska och faktiska ställning. Den styrka som sänts för att gripa honom hade hejdats vid gården Midtskogen, några kilometer från Elverum. Här fanns också en bro över Terningälven. Vägen spärrades med hjälp av barrikader och sedan var det bara för de cirka 70 mannarna, av vilka de flesta var nybörjare i krigaryrket, att invänta fienden. Vid tvåtiden på natten kom tyskarna i en stor fordonskolonn, av vilka flera bussar hade beslagtagits från Oslo spårvägar. De hälsades med en häftig salva, som bland annat ledde till att en tysk officer sårades dödligt. Ställningen var för svag för att hålla särskilt länge, men tyskarna slog till reträtt. Kung och kronprins var räddade[8]

Regeringen hade genom ombud kommit överens med den tyske ambassadören om ett möte mellan honom och kungen på förmiddagen 10 april i Elverum. Med stor vånda begav sig kungen dit från Nybergsund medan kronprinsen fick stanna kvar. Också utrikesminister Koht var på plats i Elverum, även om han lämnade kungen och ministern ensamma under den första förhandlingsrundan. Curt Bräuer var ingen stjärndiplomat. Han hade visserligen tjänstgjort på tyska UD över 20 år men var inte van att tänka själv. Han tjänade den regering som för tillfället satt i Berlin, oavsett vad den stod för. Nu kom han för att erbjuda fred från en makt som just invaderat det land han befann sig i och som under de senaste åren lagt under sig flera länder med våld. Kungens svar var kategoriskt. Han vägrade att acceptera en förrädare som statsminister och ännu mindre att få höra att ansvaret för det blod som skulle utgjutas om det blev krig vilade på honom. Hur som helst kunde kungen inte själv fälla avgörandet. Han måste rådgöra med regeringen. Ambassadören fick ge sig av med oförrättat ärende.[9] Då de blivit ensamma bad Håkon Koht att förstå honom. Tanken på krig var fruktansvärd men han kunde bara inte acceptera tyskarnas krav. ”Min konung, min konung”, stammade ministern. Båda var lika tagna. Något senare förklarade kungen sin ståndpunkt mer utförligt för regeringen. Att acceptera tyskarnas krav vore ett brott mot allt han kämpat för under de senaste 35 åren. Ville regeringen göra det förstod han dem, men då fick det ske utan honom och hans familj. Uppslutningen bakom kung Håkon blev total.

Detta var början på fem års ockupation och förtryck för Norge. Sannolikt hade en mer undfallen regering på kort sikt vunnit fördelar åt sitt folk, i form av större personlig frihet och mindre av direkt förföljelse och förtryck, åtminstone de första åren. På lång sikt innebar kungens och regeringens beslut emellertid ett exempel, både för alla som förtrycktes av Hitlers regim och dem som bekämpade den. Den panikartade flykten från Oslo hade slutat i moralisk seger.                                                 

 

       



[1] Ovanstående dialog är delvis fiktiv. Ingen av de historiker jag läst angående 9 april återger exakt vad Nygaardsvold och kung Håkon sade till varandra vid sin första telefonkontakt på småtimmarna. Av Tamelander-Zettering, Den nionde april – Nazitysklands invasion av Norge 1940(2010), framgår endast att ministern sagt att man är i krig och att kungen då undrat mot vem. Övriga repliker återger de senaste uppgifter regeringen hade då Nygaardsvold kontaktade slottet.    

[2] Angående de uppgifter från norska legationen i Berlin om ilastning av fartyg i tyska Nordsjöhamnar och planer på angrepp mot norden som nådde norska UD dagarna före 9 april, se Björn Björnsen, Norge 9 april 1940, tyska invasionen timme för timme(svensk översättning 1978), s. 16-18.

[3] Man kan med fog undra om inte denna berättelse, som återgavs flera år senare i samband med författandet av en biografi över kung Olav V, i viss mån är en efterhandskonstruktion. Alf R. Jacobsen, Kungens val 10 april 1940(svensk översättning 2018), s. 34-35.

[4] Per Albin Hansson suckade någon månad efter krigsutbrottet i sin dagbok: ”Vi har velat ha social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är det inte fan?” Henrik Berggren, Landet utanför, Sverige och Kriget 1939-1940(2018), s. 71. /stavningen i citatet är här något moderniserad).

[5] Bjórnsen, s. 23.

[6] Kuusinen blev i själva verket snart utmanövrerad då det visade sig att hans ”regering” inte ledde till någon allmän uppslutning från de finska arbetarna, snarare tvärtom. 

[7] Exakt hur samordnat allt detta var tycks osäkert. Det mesta tyder på att Quisling och hans folk i stort sett agerat efter improvisation. Jacobsen menar å andra sidan att jakten efter kungen och regeringen, i motsats till vad som vanligen brukar hävdas, sanktionerats i Berlin.    

[8] Det är betecknande för det minimala stöd Quisling hade att försvarsställningen vid Midtskogen ytterst organiserats av en överste och före detta NS-medlem som på kvällen 9 april fått order av sin forne ledare att arrestera eller hejda regeringen och kungen. Till svar beordrade översten omedelbart att kungen skulle försvaras, Jacobsen, s. 98 ff.

[9] Allt tyder på att Bräuer själ ogillat tanken på en regering ledd av Quisling. Efter sitt misslyckande i Norge sändes han till östfronten, där han kom i sovjetisk fångenskap. Han avled 1969.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar