I går 17 april 2021, begravs prins Philip, hertig av Edinburgh, Storbritanniens prinsgemål och make till drottning Elisabet II. Därmed kan man säga att en epok till hälften går i graven eftersom drottningen fortfarande lever. Även om det kanske kan verka opassande att påminna om bröllop på en dag som denna vill jag ändå erinra om det tillfälle på hösten 1903 då Philips föräldrar gifte sig. Eftersom följande skildring är hämtad ur biografin över en rysk drottning kommer det specifikt ryska inslaget att särskilt betonas.
Prins
Philips blivande föräldrar var prinsessan Alice av Battenberg och Andreas av
Grekland, son till Greklands kung Georg I. Bröllopet stod i staden Darmstadt
några mil från Frankfurt, där brudens morbror, storhertig Ernst Ludvig av
Hessen-Darmstadt residerade. Det blev en av dessa storslagna tillställningar
där ”alla är med”. Kungligheter från hela Europa samlades. Detta var första
gången efter drottning Victorias död, hon som i många år varit den europeiska
”kungaklubbens” obestridda Grande Dame, som man åter träffades till en större
ceremoni.[1]
En av dem som var med var brudens yngre syster Louise, som 20 år senare skulle
gifta sig med Sveriges dåvarande kronprins Gustav Adolf och som år 1950, nästan
50 år efter bröllopet i Darmstadt, blev svensk drottning. Många av deltagarna
fick betydligt sorgligare slut och ingen kunde den här dagen 1903 ana att 25 år
senare skulle de flesta av dem antingen vara döda eller flyktingar och deras
riken upplösta efter ett fasansfullt krig, där många av gästerna vid denna
bröllopsfest kämpat på motsatta sidor. Ett, som gästerna såg det, mer akut
problem just då var det faktum att värden, storhertigen av Hessen, stod i
begrepp att skilja sig från sin hustru. Furstars kärleksförhållanden kan som
bekant vara nog så sensationella även i vår mer ”fördomsfria”(?), demokratiska
tid. Att som regerande furstlig eller kunglig höghet bryta upp från ett efter
alla konstens regler ingånget äktenskap helt enkelt därför att man inte trivdes
med sin partner var i början av förra seklet närmast en skandal, som kunde leda
till allvarliga störningar i relationer mellan länder och teoretiskt sett till
krig.[2]
Ett mer praktiskt problem vid detta bröllop var att bruden, Alice av
Battenberg, led av dövhet sedan födelsen. Hon hade visserligen lärt sig att
läsa flera språk på läpparna men inte grekiska, som ceremonin i kyrkan hölls
på. Följden blev att Alice gav något egendomliga svar på prästens frågor: när
han undrade om hon ville gifta sig med Andreas sade hon glatt att det ville hon
inte och när hon fick frågan om hon lovat sig åt någon annan försäkrade hon
lika glatt att det hade hon. När församlingen inte kunde låta bli att skratta
undrade den stackars prinsessan vad alla hade så roligt åt.(Med tiden lärde sig
Alice att läsa grekiska på läpparna). Så småningom var det dags för de nygifta
att anträda färden mot Grekland. De åkte i bil från Darmstadt och då överfölls
tsar Nikolaj II, gift med brudens moster Alexandra, av lust att gratulera
brudparet en extra gång och samtidigt skoja lite med dem. Han sprang efter
bilen genom gatorna samtidigt som oroliga polisagenter följde efter honom,
övertygade om att terrorister skulle passa på att angripa tsaren. Nikolaj hann
upp bilen i ett gathörn och kastade en påse risgryn i ansiktet på bruden samt
en sammetstoffel. Alice fångade toffeln, gav tsaren ett slag med den och sade
att han var en gammal åsna. När de efterföljande gästerna kom i fatt honom låg
alla ryssars tsar och skrattade rakt ut på en gata i Tyskland. Kanske en av de
sista gånger denne man var riktigt lycklig.[3]
Alice och
Andreas fick fem barn, av vilka ende sonen Philip var yngst. Om de var lyckliga
eller inte är som oftast svårt att säga. Även om Alice’ psyke ibland var
instabilt var hon uppenbart en stark kvinna. Att hon blev känd som ”prinsessan
Andreas” antyder kanske vem som var den dominerande i äktenskapet. Under andra
världskriget bodde hon kvar i det tyskockuperade Grekland. Då en general en
gång frågade om han kunde hjälpa henne på något sätt svarade hon: ”Ni kan
försvinna från detta land”. Andreas och Alice hade då separerat. Han dog 1944,
hon 1960 hos sin son och svärdotter i England.[4]
[1] Drottning Victoria av Storbritannien hade avlidit i januari 1901. Det tycks vara regel att engelska drottningar, regenter, lever länge och, om de är gifta, överlever sina gemåler.
[2] Ändå blev sådant allt vanligare också inom furstehusen. Den ryska prinsessan Maria lämnade 1913 prins Vilhelm av Sverige och återvände hem, trots att de några år tidigare fått sonen Lennart, blivande ”blomsterprinsen” på Mainau.
[3] Bröllopet mellan Alice av Battenberg och Andreas av Grekland omnämns i Greg Kings bok Den sista kejsarinnan, Alexandra Feodorovnas liv och död(svensk översättning 1995), s. 154-56.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar