Den stammande kejsaren

Att en handikappad blir kung är inte så vanligt i historien och när det händer brukar det poängteras på något sätt. ”Erik den läspe och halte” är en kung rätt många hört namnet på även om man nog inte vet när han regerade. I vår tid är han mest känd för att ha grundat den relativt obefintliga staden Grönköping.[1] En handikappad kung med dåligt rykte kan räkna med att få sitt lyte utställt till beskådan för eftervärlden. Att den onde Rikard III är puckelrygg och haltar vet alla som kan Shakespeare. Den verklige kung Rikard hade mycket riktigt skolios. Om någon på hans egen tid anförde detta som en diskvalificerande svaghet hos en kung kunde han mycket väl försvara sig med att Englands förste verkligt europeiske härskare och erövrare faktiskt var handikappad. Länge trodde ingen att den romerske kejsaren Claudius någonsin skulle bli imperiets härskare, frågan var om han skulle ”bli något” överhuvudtaget.      

Claudius, som föddes år 10 f Kr, var styvsonson till kejsar Augustus genom dennes hustrus första äktenskap. Vissa påstod att hans far faktiskt var kejsarens biologiske son, avlad före giftermålet. Om det var så är det tveksamt om Augustus någonsin kände sig stolt över sin yngste sonson. Claudius hade svår hälta, munnen dreglade ofta okontrollerat och hans tal var sluddrigt och stammande. I en kultur där ”storhet” i stort sett var synonymt med en framgångsrik militär karriär och där endast den begåvade retorikern hade någon chans att mäta sig med officeren var dessa lyten katastrofala för en man av förnäm släkt. Till råga på allt dog fadern då pojken bara var ett år. Claudius blev familjens fula ankunge. Modern betecknade honom rent ut som ”ett ofullgånget missfoster” och då hon uttryckte sig nedsättande om någon kunde hon säga att han var dummare än sonen Claudius. Att han av och till mobbades av syskonen kan man nog förutsätta och då en spåman förutsade att hennes yngre bror en gång skulle bli Roms härskare, lär hans syster ha beklagat folkets kommande öde.[2] Ändå tycktes det finnas en låga hos den unge mannen. Samtidigt som Augustus tvekade inför tanken att låta honom delta vid offentliga ceremonier eller evenemang medgav han att Claudius hade en ädel karaktär, om man bara tog sig tid att se efter lite närmare. Då han en gång hört honom läsa upp en text blev han positivt överraskad att denne yngling, som annars mest hävde ur sig dumheter, så tydligt fick fram sitt budskap. Åren gick. Claudius gjorde vad begåvade personer gör då de inte kan hävda sig som talare eller krigare – han läste. Den föraktade kejsarättlingen studerade matematik, retorik, grammatik, grekiska, historia osv och skrev med tiden själv flera historieverk, både om den egna släkten och om andra folkslags historia och seder.[3] Därutöver älskade han tärningsspel. Eftersom den egna släkten var nedlåtande mot honom trivdes han bäst med folk av lägre status, vilket i sin tur fick familjen att skaka på huvudet ännu mer. I imperiet och själva Rom rasade de politiska stormarna. Kejsare dog, tillträdde och lät undersåtarna, inte minst aristokratin, känna slagen från sitt styres piska. Flera av Claudius’ anhöriga drogs in i intrigerna och avled på ett mer eller mindre våldsamt sätt. Själv lyckades han i stort sett klara sig oskadd, bortsett från att Caligula en gång under ett fälttåg lär ha kastat sin farbror i en flod i vrede över att senaten utsett en sådan man till sitt sändebud. När denne slutligen mördades år 41 efter Kristus stod Claudius där som potentiell efterträdare på tronen. Han var drygt 50 år.

Den som läst Graves’ romaner eller sett tv-serien från 1976 med Derek Jacobi i huvudrollen har fått lära sig att Claudius blev kejsare av en ren tillfällighet och att han inte ens ville bli det. Liksom sin far Drusius hade han sitt ideal i republikens dagar och önskade dess återskapande. Det var det germanska pretoriangardets mannar som fann hans gömställe bakom ett draperi, förde honom till sin förläggning och på eget bevåg utropade honom till ”Caesar”. Även om historieskrivaren Suetonius i sin biografi inte direkt påstår att Claudius var motståndare till kejsardömet hävdar också han att det hela skedde av en ren tillfällighet. Tom Holland menar istället att det var fråga om en smart kupp. Vare sig Claudius ”lät sig hittas” eller själv sökte upp soldaterna påstod han att dessa höll honom kvar med våld och ville tvinga honom att acceptera sin upphöjelse, ungefär som när nutida politiker upprepade gånger bedyrar för journalisterna att de absolut inte kandiderar till partiledarposten och inte tänker acceptera ett erbjudande, för att sedan efter valet glatt ”i partiets” eller ”landets intresse” motta ämbetet som partiledare. Kanske fanns det hos Claudius, liksom hos Shakespeares ”kung Rikard” en hemlig eller rentav omedveten ambition att visa dem som så länge sett honom över axeln vad han var mäktig. Efter mordet på Caligula såg han sin chans och tog den: (eller, visste han vad som skulle hända och höll sig beredd? Sådant har hänt i historien, inte minst inom furstedynastier). Hur som helst, de senatorer som ett ögonblick drömt om att återfå sin makt från republikens dagar fick ge upp. Det fanns ingen möjlighet att med så kort varsel få till ett statsskick med utsikt att hålla någon längre tid. Dessutom gav folket ute på Forum högljutt tillkänna sin önskan om att få en kejsare. Ingen visste vad som kunde hända om man nekade dem det.

Med tanke på Claudius livserfarenheter är det kanske inte så konstigt att han i sin styrelse i ovanligt stor utsträckning förlitade sig på slavar. En frigiven slav räknades i fortsättningen till sin forne herres klienter och var skyldig att visa honom lojalitet. Av dessa behövde Claudius inte frukta det förakt som en senator eller general kunde befaras hysa mot sin stammande och haltande härskare. Söner till frigivna slavar hade redan förut kunnat uppnå framstående ställning i Rom – nu blev före detta slavar kejserliga rådgivare. En av dem var ”finansministern” Calistus, som frigivits redan under Caligula och lyckats med konststycket att överleva både honom själv och hans död. En annan bar det mytologiska namnet Narcissus och tycks ha gjort tjänst som ett slags polisminister. Han hade frigivits av Claudius själv och var obrottsligt lojal mot sin herre.[4]  I motsats till Caligula, som främst sökt vinna folkets popularitet genom storslagna skådespel och penninggåvor, satsade Claudius på byggprojekt till gagn för sin stad och sitt folk. Två nya akvedukter byggdes, vilket avsevärt förbättrade de sanitära förhållandena för Roms fattiga majoritetsbefolkning. Hamnen i Ostia byggdes ut så att dess kapacitet ökade. En ny fyr byggdes med den berömda Farosfyren som förebild. Levnadsstandarden i staden höjdes. Överhuvudtaget satsade Claudius mer på att vinna plebejernas och folkmajoritetens hjärtan än senatorernas.[5] För att uppnå verkligt erkännande som härskare måste en romersk kejsare dock fortfarande ha vunnit sina sporrar i krig. Claudius valde att anfalla Britannien, den mystiska ön bortom Gallien som redan Julius Caesar givit sig på men där han för en gångs skull misslyckats. Som så ofta utnyttjade inkräktarna splittringen inom det folk man ville underkuva och anföll den mäktiga catuvelanstammen vars fiender bett Rom om understöd. Kejsaren anlände till Britannien sedan legionerna etablerat ett brohuvud och deltog i erövringen av stammens huvudfäste Camelodunum.[6] Sedan också folket på Orkneyöarna genom sändebud meddelat sin underkastelse kunde kejsaren lugnt återvända hem. Kriget var visserligen inte slut men en gammal sanning i krigets och propagandans historia är att intagandet av en större stad eller seger i ett enskilt fältslag slår an mer hos undersåtarna än undertecknandet av en slutgiltig fred. Nu kunde kejsaren framträda som segrare för romerska folket. Robert Graves fångar säkert sin hjältes verkliga känslor då han återger Claudius stämning vid triumffärden genom sin huvudstad:

-          I vagnen satt inte Clau- Clau- Claudius eller Claudius idioten, ja inte ens ´stackars farbror Claudius´ utan den segrande och triumferande Tiberius Claudius Drusus Nero Caesar Augustus Germanicus Britannicus, Imperator, fäderneslandets fader, Pontifex Maximus[7], folktribun för fjärde åtet i följd, konsul tre gånger… Denna exalterade och lyckliga personlighet var skrudad i guldbroderad toga och blomstersmyckad vapenrock och bar en lagerkvist i sin högra hand som darrade en smula.[8]

Den av alla föraktade släktingen hade blivit världens herre! Det är obekant om Claudius i denna stund hade en slav bakom sig som påminde om döden. I alla händelser skulle han snart tillfogas ett slag som inte riktades mot hans liv utan mot hans manlighet och ära som härskare.

I Tv-dramatiseringen av Claudius´ liv framstår äktenskapet med Messalina som resultatet av en ren nyck från Caligulas sida. Denne skall i arla morgonstund ha kallat sin farbror och några andra till palatset utan att de fått veta vad saken gällde. Då de darrande väntade sin avrättning uppenbarade sig kejsaren klädd som solens gud och i sällskap med några unga, vackra flickor vilka tjänstgjorde som danserskor. När spektaklet var slut förklarade han att hans farbror, ”den haltande idioten Claudius”, följande dag skulle gifta sig med en av dem, den brunhåriga Messalina. Claudius tackade naturligtvis ja, dock mindre av rädsla än av äkta nyväckt kärlek till den unga flickan som han träffade för första gången. Var hon kom ifrån utreds aldrig, men med tanke på Caligulas vanor och hur deras äktenskap slutade kan man gissa att kejsaren plockat upp henne på någon av världsstadens bordeller. I själva verket var Claudius och Messalina nära släkt med varandra. Messalinas mor var Claudius´ halvsyster genom hans mor Antonias tidigare äktenskap.[9] Under vilka omständigheter deras förening än genomfördes gifte de sig mycket riktigt under Caligulas regeringstid och fick två barn, dottern Octavia och sonen Tiberius, som efter faderns fälttåg gavs tillnamnet Britannicus. Utåt tycktes de mycket lyckliga, kanske därför att Claudius var mycket förtjust i sin hustru och hade svårt att säga emot henne. Kejsaren var dock uppåt 30 år äldre än sin maka och det är sannolikt att hon inte fann större tillfredsställelse i hans säng men däremot gärna drog nytta av sin ställning som imperiets första dam. Då Claudius en dag cirka 4 år efter sin hemkomst från Britannien övervakade arbetet med hamnen i Ostia fick han veta att hans drottning gift sig med en senator och att de just höll stor bankett i Rom. Den som kom med budskapet var pikant nog en väninna från tiden före tronbestigningen, en kvinna vars rykte inte var tadelfritt men i gengäld obrottsligt lojal mot kejsaren. Hon bar dessutom namnet Calpurnia.[10] Den som skickat henne var ”polisministern” Narcissus. I första häpenheten vägrade Claudius att tro sina öron. Så greps han av panik – Var det statskupp på gång? Han fördes raskt mot Rom och mötte på vägen sin hustru som kommit att försvara sig. Han ignorerade både henne och deras barn. Trots detta försökte Claudius senare få kontakt med Messalina men ministrarna, som fruktade hennes förmåga att påverka sin man, hindrade detta. Några dagar senare halshöggs hon. Efter nära 2 000 år debatteras fortfarande vad som låg bakom – var Messalina en sedeslös nymf utan moral, en härsklysten kvinna eller ett oskyldigt offer för samvetslösa män? Hur det än förhöll sig stod Claudius nu ensam och vanärad.[11]

Något år senare gifte sig kejsaren med sin köttslige brorsdotter Agripina. Varför han gjorde detta är nästan lika omdebatterat som Nessalinas öde. Suetonius menade att hon förfört honom, Graves framställer det som att Claudius, desillusionerad och trött efter skandalen med sin förra hustru, förutsett sin blivande styvson Neros storhetsvansinne och genom att ”skänka” dem en sådan härskare velat få romarna att i sinom tid självmant återskapa republiken. Tom Holland menar tvärtom att det nu gällde att stärka kejsardömet. Genom att äkta en begåvad kvinna ur Augustus´ nära familj vars son närmade sig tonåren försåg Claudius riket med en tronföljare av obefläckad härkomst medan dyningarna efter Messalinaaffären fick tid att lägga sig.

Åter förgick några år utan att något särskilt hände. Med tiden märktes dock vissa tecken på att Britannicus, som efter moderns död levt avskilt från sin far, åter började komma i gunst. Han var snart 14 år och det var dags att förklara honom myndig, något Claudius tycktes se fram emot. Just då, i oktober 54 efter Kristus, avled kejsaren oväntat vid nära 65 års ålder – naturlig död eller mord? Några månader senare följdes han av Britannicus, som uppges ha blivit förgiftad av sin styvmor.

Av de fem första romerska kejsarna kan tre sägas ingå i det allmänna historiemedvetandet – Augustus, Caligula och Nero. Sorgligt nog är det uppenbart lättare att ihågkommas för storhetsvansinne och despoti än för träget arbete i statens tjänst. I det avseendet är den handikappade Claudius väl värd en hedrande andraplats efter sin store anfader, som så länge tvekade om hans duglighet.[12]                                       

     

             

---

[1] Första hälften av 1200-talet.

[2] Claudius äldre bror, den store krigaren Germanicus, var far till kejsar Caligula, Claudius’ företrädare på tronen.

[3] Förmodligen var det detta som inspirerade Robert Graves att skriva sin ”självbiografi” över kejsaren, Jag, Claudius, som senare blev tv-serie. 

[4] Huruvida han, liksom sin mytologiske namne, var ovanligt vacker eller kanske tvärtom ovanligt ful är en öppen fråga. I Simon Scarrows romaner framstår Narcissus som något av en romersk Richelieu, lika fruktad och hatad av adeln som den allsmäktige kardinalen i Dummats’ romaner om musketörerna. Även om Narcissus säkert hade stort inflytande var han som vi sett inte den ende före detta slav som tilldelades en viktig post under Claudius.  

[5] Det bör dock påpekas att detta ofta skedde på provinsernas bekostnad. Det var provinserna som producerade den säd som fraktades till Ostia.

[6] Colchester idag.

[7] Överstepräst.

[8] Se Robert Graves, CLAUDIUS – GUDEN och hans hustru Messalina del II(svensk översättning 1965), s. 80.

[9] Den förfäran som sägs ha uppstått då Claudius senare kungjorde sin avsikt att äkta brorsdottern Agripina kan alltså i bästa fall betecknas som rent hyckleri. Vi ser att inte heller de förment dygdiga romerska kejsarna avstod från kungahusens ovana att äkta nära anförvanter.

[10] Samma namn som Caesars hustru, vilken varnade sin man att besöka senaten dagen för attentatet 44 före Kristus.    

[11] Den som läst engelsk historia kommer osökt att tänka på uppläsningen av Henrik VIII:s femte äktenskap. Liksom Messalina var Katherine Howard omkring 30 år yngre än sin man och liksom Claudius var Henrik mycket fäst vid sin unga hustru. Liksom i Rom fick kungen besked om hustruns leverne på omvägar och liksom kejsaren vägrade Henrik först att tro vad han hörde. Med hänsyn till kung Henriks äktenskapliga karriär är det dock svårt att uppbåda samma sympati för honom som för Claudius.

[12] Denna text bygger huvudsakligen på Tom Holland, Dynastin, den första romerska kejsarätten(svensk översättning 2017), kapitel 6. Se även biografin över kejsar Claudius i  Suetonius kejsarbiografier i översättning av Ingmar Lagerström från 2001 och Messalina - Wikipedia.