onsdag 19 maj 2021

"Folket måste ge sitt samtycke" - Edvard II:s avsättning.

 

Mannen på stolen tycktes nära ett sammanbrott. Han var dödsblek och kring honom stod idel fiender. Några, som kusinen earlen av Lancasster, kände kanske medlidande men de flesta erfor endast förakt inför mannen vars leverne ingivit dem avsky, som behandlat sin drottning så illa och som de bekämpat så länge. Samtidigt upplevde nog många en känsla av högtidlighet. Det som nu skulle ske var historiskt redan när det hände. Alla visste att ingen, varken nu levande eller eftervärlden, skulle glömma detta. Nu talade mannen på stolen, om än med bruten stämma:

-          Mina herrar! Jag vet att jag hamnat i detta elände genom eget förvållande och att jag måste acceptera det och jag kan inte undgå att känna mitt folks hat, som jag själv aldrig hatat. Jag har inte handlat med rikets bästa för ögonen och flera av er har jag förolämpat. Det är ädelt av er att trots detta innesluta min son i er tillgivenhet och att önska få honom till er kung. Jag avstår inför er från alla anspråk på riket och löser mina vasaller från deras trohetseder. Bed för mig! Jag är nu ingenting.

Kanske greps åhörarna av den nobless som låg i dessa ord och tänkte att de aldrig sett denne man uppträda med sådant majestät. Det var 20 januari 1327 i stora salen på slottet Kennilworth. Följande dag tillkännagavs officiellt för konung Edvard II att nationen avsatt honom. I fortsättningen skulle han hållas för "en enskild man av folket" och betecknas som "Lord Edvard, en gång konung av England". Därpå bröt hans överstekammarherre sin ämbetsstav som tecken på vad som sket. För första gången i Europas moderna historia och antagligen i världshistorien hade en konung, en av Guds utkorade, avsatts av sitt folks representanter.[1]

Upprinnelsen till den tragiska scenen på Kennilworth hade i praktiken tagits redan vid Edvard II:s tronbestigning tjugo år tidigare. Den i grund och botten mycket osäkre prinsen, den förste engelske tronföljare som förlänats titeln prins av Wales, hade vållat sin far, ”skottehammaren” Edvard I, otaliga bekymmer mot slutet av hans liv. Inte nog med att pojken roade sig med nöjen som murning och simning, vilket på medeltiden inte ansågs lämpligt för en furste, hans vänskap för den unge sydfranske lågadelsmannen Piers Gaveston tycktes sakna proportioner. Vid ett tillfälle hade de båda ungtupparna bedrivit tjuvjakt på biskopens av Chester marker och svarat högdraget då den vördade prelaten, därtill rikets skattmästare, framlagt klagomål inför kungen. Till straff hade prinsen skilts från sin vän och utestängts från hovet i ett halvår. När detta pinsamma intermezzo väl tycktes upprätt begärde prins Edvard plötsligt att få ge bort en del av de landområden fadern givit honom i förläning som gåva till Gaveston. Följden blev ett våldsamt uppträde med slag och hårdragningar, varpå kungen lät förvisa Gaveston ur sitt rike och tvingade de båda vännerna att svära på Bibeln att icke vidare träffas. Edvard I hann emellertid inte mer än avlida innan den nye kungen återkallade favoriten till sin sida. Samtidigt passade han på att tilldela Gaveston titeln earl av Cornwall, viken annars bara gavs till kungliga personer.[2] När han något halvår senare åkte för att hämta sin brud, den franske kung Filips unga dotter Isabella, utsågs favoriten till rikets guvernör i kungens frånvaro. Nu skakade mången ärevördig man och kvinna på huvudet: hur skulle detta sluta?

Så hade det fortsatt i flera år. Även om baronerna ganska snart lyckades gripa och halshugga den hatade Gaveston visade det sig med tiden att inget egentligen förändrats. Första tiden efter favoritens död lät sig den stukade kungen visserligen styras av sin kusin, högadelns ledare earl Thomas av Lancaster, men inte heller dennes styre var tadelfritt. Slitningar av såväl politisk som privat natur uppstod inom rådspartiet, något som förvärrades av de ständiga nederlagen i det eviga småkriget mot skottarna. Samtidigt seglade en ny stjärna upp på det kungliga firmamentet, storbaronen Hugh de Spenser. Som inhemsk adelsman med släktförbindelser inom det större nätverket visade sig denne betydligt svårare att knäcka än den charmfulle odågan Gaveston. Säkert utnyttjade han mer målmedvetet kungens svaghet för honom till egen fördel än vad föregångaren gjort. Spensers girighet kom tydligt till uttryck när han mot slutet av 1310-talet sökte lägga under sig hela grevskapet Glouchester, av vilket han hade rätt till vissa delar då den framlidne greven var hans svåger. Spensers girighet var så ”storslagen” att de ledande storbaronerna samlade sig till uppror i början av 1322. Oppositionen led emellertid två bittra nederlag i följd, vilket åtminstone till viss del får skyllas på dålig samordning mellan ledarna. Först besegrades baronen Roger Mortimer vid Shrewsbury i januari och två månader senare earl Lancaster vid Boroughbridge. Mortimer kastades i fängelse medan Lancaster avrättades under särskilt förödmjukande former, troligen beroende på att han organiserat avrättningen av Gaveston tio år tidigare.[3] Efter detta inleddes ett terrorvälde som saknar motstycke i det medeltida Englands historia. Ett stort antal personer avrättades, fängslades eller skickades i landsflykt. Också kvinnor drabbades. Högadelsdamen Elisabeth Comyn, släkt med både skotska och engelska kungahuset, hölls fängslad tills hon givit favoriten de egendomar denne önskade. En annan kvinna, lady Baret, blev så svårt misshandlad att hon förlorade förståndet. Mycket av de drabbades egendom tillföll kungagunstlingen de Spenser. Även drottningen föll i onåd. Trots att hon efter Gavestons död många gånger kunnat spela en viktig roll som medlerska mellan hovpartiet och högadeln, av vilka senare flera var släktingar till henne, förpassades hon nu åter till den skuggroll hon haft sin första tid i England. När sedan, i augusti 1323, Roger Mortimer lyckades med bragden att rymma ur Towern och flydde till Isabellas hemland blev drottningens ställning närmast desperat: Hennes egendomar drogs in, apanaget skars ned, tjänare av fransk börd arresterades eller förvisades och de yngre barnen fråntogs henne.[4] Personligen tillskrev Isabella de Spenser skulden för sitt elände och lär till och med ibland ha fruktat för sitt liv. När Frankrike sensommaren 1324 invaderade de landområden i söder där engelske kungen var vasall under fransk överhöghet blev ställningen än vanskligare - skulle drottningens äktenskap annulleras?[5] Samtidigt var det tydligt att kung Edvards maktbas blev allt smalare. I samband med Mortimers flykt hade biskopen av Hereford, en av landets stora kyrkofurstar, kallats inför rätta som misstänkt för delaktighet. Prelaten hänvisade till sin juridiska immunitet och fick stöd av påven.[6] Affären ledde till att flera medlemmar av prästerskapet som hittills stött kungen vände sig ifrån honom. Edvard II hade nu i praktiken endast familjen de Spenser och några få ministrar vid sin sida.[7] 

Det krig som tyckts bli drottning Isabellas undergång blev i själva verket hennes räddning. Sedan fredsförhandlingar inletts på hösten 1324 tog påven kontakt med den engelske kungen. Samtidigt som han uttryckte missnöje med hur drottningen behandlades, föreslog han att hon skulle resa till Frankrike som sin makes ambassadör vid förhandlingsbordet. Efter viss tvekan accepterade kungen detta och i början av mars 1325 satte Isabella segel mot Frankrike. Hon skulle aldrig återse sin make.

 

Som så ofta är det svårt att i efterhand veta hur planerad en stor omvälvning varit – vad vi ser är resultatet. Weir menar att drottningen sin första tid i Frankrike fullt uppriktigt arbetat för sin makes intressen. Enligt planerna skulle Edvard, sedan arbetet med fredsavtalet avslutats på sommaren 1325, ha kommit till Frankrike för att avlägga den vasalled han var skyldig franske kungen som hertig av Akvitanien. Kanske hoppades Isabella att på sitt hemlands mark få möjlighet att konfrontera sin make och förmå honom att bryta med Hugh de Spenser. Emellertid utnämnde kungen istället sin äldste son till hertig av Akvitanien på hösten 1325 och sände honom i sitt ställe till Frankrike. Nu befann sig Isabella på fransk mark, med Englands tronföljare vid sin sida. Där fanns också en stor grupp engelska adelsmän och biskopar som flytt undan kungens gunstlingar. Planerna på en invasion började formas. Rebellernas verkliga ledare blev dock Roger Mortimer, som den senaste tiden vistats i grevskapet Hainaut i gränsområdet mellan dagens Frankrike och Belgien.[8] Grevens gemål var kusin till Isabella. Vid ett besök i Paris i december 1325 medförde hon Mortimer i sitt följe. Nu fanns den ”stridsledning” som behövdes för en invasion över kanalen. Inom kort visade det sig emellertid att Mortimer gjorde mer än att planera ett uppror mot sin kung, han hade också blivit sin drottnings älskare.[9] Såväl romanförfattare som historiker är ense om att Isabella från och med nu var Mortimer helt hängiven. Därmed komplicerades emellertid hennes sak. Å ena sidan förmenade henne ingen att ha en älskare. Sådant var visserligen djupt omoraliskt för en kvinna och särskilt för en drottning, men Edvard II:s mer eller mindre öppna förhållande med sina manliga favoriter var långt mer anstötligt. I tidens ögon var det snudd på kätteri. Att en vacker, attraktiv kvinna av kunglig börd i Isabellas situation tog sig en älskare var inte mer än hennes man förtjänade, ansågs det. Att å andra sidan tillåta en hustru som mer eller mindre rymt från sin man att fullt öppet samleva med sin älskare var inte heller acceptabelt, tänk vilket dåligt exempel för andra kvinnor. Påven, som hittills stöttat den engelska drottningen, protesterade högljutt mot denna skamlöshet. Slutligen blev stämningen i Frankrike sådan att paret fann för gott att resa till släkten i Hainaut och fortsätta förberedelserna för ett anfall mot England därifrån. Vid ankomsten dit mot slutet av juli eller början av augusti 1326 blev man väl mottagna. Greve Vilhelms yngre bror Johan lär i det närmaste ha utkorat sig själv till den landsflyktiga drottningens riddare och svurit att bistå henne vid återtagandet av sitt rike. Samtidigt ordnades en trolovning mellan den engelske kronprinsen och greve Vilhelms andra dotter Philippa. De unga syntes redan mycket fästa vid varandra.[10] Under den närmaste månaden bedrevs värmningskampanj per brev i länderna kring och i själva Hainaut. Hur många som ställde upp är svårt att veta. Med vår tids mått var det ingen stor flotta, på sin höjd omkring 2 500 man men det kan också ha varit så få som 700, fördelade på 95 skepp. Armén bestod, förutom av de landsflyktiga engelsmännen, av flamländare och tyskar men också av folk från Böhmen dagens Tjeckien. Den 22 september 1326 embarkerade man flottan i Dordrecht i nuvarande västra Nederländerna och satte kurs mot England.

Två dagar senare, efter en stormig resa där skeppen ibland kommit ur kurs, landsteg man i Essex, i trakten av Harwich. Det blev snart tydligt att invånarna i huvudsak var vänligt sinnade mot inkräktarna. Att efter 700 år rättvist bedöma hur folk i allmänhet ställde sig till striden mellan Englands kung och drottning är naturligtvis omöjligt. Vi måste komma ihåg att Europas länder på 1300-talet inte hade stående arméer. Det skulle dröja 2-400 år innan man kommit så långt. Det var adeln och biskoparna som hade resurser att mobilisera större grupper av människor till strid. När kungen beredde sig dra ut i fält sändes bud till landets magnater att uppbåda sitt folk för överheten. Om prästerskap och adel delade sin herres åsikter kom de mangrant till hans stöd. Men just dessa skikt hade kung Edvard förorättat. Ända sedan hans tillträde tjugo år tidigare hade de sett sin ställning hotad. Deras, som de såg det, självklara plats i maktens centrum hade ersatts av favoriter som inte aktat för rov att håna dem, förfölja dem, fängsla dem, beslagta deras gods och ägodelar och halshugga deras släktingar. Inte ens biskopar, de heligaste människor som fanns, kunde känna sig säkra. Vad kungen beträffade påminde hans leverne snarare om en hednisk konung från antiken än om en kristen furste. Nu kunde prelaterna och adeln hämnas. Baronerna kom med sina män till drottningens hjälp, biskoparna med Hereford i spetsen, han som misstänktes ha hjälpt Mortimer att fly ur Towern, höll predikningar med utgångspunkt från bibeltexter som försåtligt visade på kungens svaghet och Hugh de Spensers ondska. Inte heller borgarna i de större städerna tycks ha stött kungen. Londonborna såg hans politik som ett hot mot deras frihet. I Oxford gav borgerskapet sin drottning en silverbägare i välkomstgåva. De få som tvekade eller rentav ställde sig på kungens sida, som ärkebiskopen av Canterbury. Och biskopen av Exeter, bytte antingen snart sida eller dräptes av pöbeln. Säkert bottnade detta inte enbart i hat mot Edvard II. Bilden av den vackra drottningen som drivits i landsflykt av onda ministrar och nu likt en amason kom för att återta sitt rike kittlade fantasin. För den stora massan av engelsmän var allt detta tämligen ointressant: Inbördeskrig är en sak för herrarna. Må de slåss utan att störa vår tillvaro.

Tecknen på hur det skulle sluta blev allt tydigare. Då kungen först fick veta att hans hustru landstigit med 700 man uttryckte han åsikten att allt skulle gå bra men Hugh de Spensers far, en hovman som i många år stått vid kungens sida och var nästan lika hatad som sonen, var mer klarsynt: ”Om hon kommit med så få anhängare finns det betydligt fler i England: Vi blir förrådda”. Så blev också fallet. Efter att förgäves ha sökt samla ett uppbåd flydde kungen från London västerut mot Wales med ett litet följe som vad tiden led blev allt mindre. Då han slutligen arresterades, 16 november 1326 av sin kusin Lancaster i närheten av Caerphilly i Wales, hade han endast 8 man hos sig. Resten hade flytt eller tilldelats andra uppgifter under vägen.[11] Medan kungens anhängare avrättades, i Spensers fall på ett rent bestialiskt sätt, medan kungen berövades sitt rikssigill och så småningom fördes till slottet Kennilworth i Warwickskire där kusinen Henry av Lancaster, bror till den avrättade Thomas, residerade, ställdes upprorsledarna inför svårlösta problem. Det var tydligt att parlamentet måste inkallas för att bestämma om rikets styrelse den närmaste tiden, liksom också om vad som borde ske med det separerade kungaparet. Ett parlament fick dock inte inkallas utan kungens tillstånd. Innan kungen gripits hade man levt på illusionen att han var förrymd och således inte kunde regera. Istället använde man den minderårige kronprinsens sigill som earl av Chester med modern som förmyndare. När sedan rikssigillet överlämnats använde man detta och drottningen utfärdade helt enkelt beslut i sin makes namn. Efter några veckor talade man visserligen enbart om ”vår moder, drottningen”, men Edvard II var fortfarande inte officiellt avsatt. Det var således formellt konung Edvard II själv som 7 januari 1327 öppnade det parlament som samlats i London för att avsätta honom. I några dagar väntade man att kungen skulle inställa sig, men han vägrade att stå som botfärdig syndare inför sina fiender. När detta budskap framförts för andra gången samlades parlamentet, 13 januari, på nytt. I stadens rådhus svor Londons borgerskap trohet till drottningen och att aldrig mer erkänna Edvard II som sin konung. Senare på dagen samlades man åter i Westminster Hall. Salen och rummen utanför var packade med adelsmän, biskopar borgare och representanter för statsapparaten. Roger Mortimer uttryckte adelns önskan att få kungen avsatt, men påpekade: ”Jag kan endast föra adelns talan. Folket måste ge sitt samtycke”. En av Mortimers närmaste män instämde i att kungen måste avsättas, vilket bemöttes med applåder. Fler borgare släpptes nu in, varpå ett antal biskopar, under ledning av Hereford, höll en rad anföranden som förklarade varför kungen måste avsättas. För varje tal ropade folket: ”Må det ske, må det ske”.[12] Man uttryckte också sin önskan att kronprins Edvard skulle efterträda sin fader. ”Er stämma har gjort sig hörd”, förklarade ärkebiskopen av Canterbury. Så fördes prins Edvard in och hälsades med ett unisont ”Ave Rex”. Då hände något oväntat: Prinsen vägrade. Han förklarade att han inte tänkte bli kung om inte fadern gav sitt samtycke. Troligen berodde detta på politisk beräkning. Edvard var visserligen bara 14 år men hade hunnit se mycket. Överhuvudtaget blev kungabarn nästan in i vår egen tid tidigt vuxna, helt enkelt därför att det var så de behandlades. Att dessutom se sina föräldrar separera kan påverka vem som helst och faderns öde visade hur bräcklig tronen kunde vara också för den som ärvt makten fullt legitimt. Att bli kung genom något som liknade en statskupp var knappast uppmuntrade. Alltså höll prins Edvard på kontinuiteten. Trots tre dagars övertalningsförsök vägrade han att ge med sig.[13]

Detta var bakgrunden till scenen på Kennilworth 20 januari 1327. I och med att kammarherren inför parlamentet bröt sin ämbetsstav följande dag var Edvard II slutgiltigt avsatt. En ny regering kunde börja och ett nytt steg hade tagits i historien.[14]

                                                                     

 

 



[1] Varken Alison Weir eller Michael Packe, i bearbetning av L. C. B. Seaman, går närmare in på Edvard II:s abdikationsanförande i sina biografier över hans drottning respektive son. De nämner helt kort scenen och återger ungefär vad kungen sagt. Maurice Druon återger dock hela)?), talet i sin roman Varginnan från Frankrike(svensk översättning 1965). Då detta överensstämmer med facklitteraturens kortfattade referat återger jag här Druons version, med ändring av vissa ord. Hos Druon ååtergs kungens tal och brytningen av ämbetsstaven dock som en enda scen.. Druon nämner också att kungens tal gjort starkt intryck på de närvarande.

 

[2] Tjuvjakten på biskopens marker skedde 1305 och grälet om prins Edvards förläningar i början av 1307. Edvard I avled i juli samma år.

[3] Earl Thomas fördes till avrättningsplatsen utstyrd i bondekläder sittande på en mulåsna. Dessutom bombarderade en samling av hans egna underlydande honom med snöbollar.

[4] Edvard II och Isabella fick fyra barn; Edvard(senare Edvard III), John, Elenor och Joan. Den yngsta flickan var 2-3 år när drottningens ställning försvagades. 

[5] Dessa områden går ibland under beteckningen Akvitanien, ibland Guyenne, ibland Gascogne. Det tycks ha omfattat ungefär dagens Gascogne med Bordeaux som en viktig stad.

[7] I rättvisans namn bör påpekas att Edvard II nog inte enbart var det lastbara monster som hans fiender utmålade. Snarare var han en bohem som haft oturen att födas till medeltida kung. Hans intresse för musik, litteratur och tidens små teaterstycken är dokumenterat, liksom hans dragning till praktiskt trädgårdsarbete och friluftsliv. Han sägs också ha varit en god och omtänksam far för sina barn. Att han å andra sidan lät sina gunstlingar fara fram okontrollerat med adelns heder, egendom och ibland liv är en annan sak och naturligtvis bär han i egenskap av kung det moraliska ansvaret. Samtidigt bör man minnas att brutalitet och hänsynslösget hörde tiden till och att flera av kungens fiender själva inte drog sig för hårdhet när så ansågs nödvändigt. Vad oppositionen vände sig emot var inte främst den moraliska aspekten av kungens handlingar utan att deras personliga intressen hotades. 

[8] Hainaut lydde vid denna tid under tyskromerska riket.

[9] Druon och en del krönikörer menar att Isabella blev Mortimers älskarinna redan våren 1325, i samband med ankomsten till Frankrike. I det brev Edvard II skrev till sin gemål 1/12 1325 och som återges både av Druon och Weir nämns dock inget om Mortimer. Kungen klagar endast över att Isabella varit borta så länge och begär att hon och sonen skall återvända hem. Första gången Motimer och

drottningen sammankopplas i kungens korrespondens är i februari 1326. Edvard II hade spioner vid det franska hovet och hov är i allmänhet ingen bra plats för att bevara hemligheter. Om Isabella och Mortimer inlett sitt förhållande på våren 1325 borde saken ha varit känd tidigare i England.

[10] Prins Edvard var nära 14 år sommaren 1326, Philippa hade just fyllt 12. Giftermålet ingicks ett och ett halvt år senare, j januari 1328 då den nyblivne Edvard III just fyllt 15 år. Äktenskapet blev lyckligt och paret höll ihop fram till drottningens död drygt 40 år senare, bortsett från att kungen på äldre dar tycks ha haft vissa snedsprång för sig. Av parets 13 barn dog fem i späd ålder eller i sin ungdom. De överlevandes ättlingar skapade det inbördeskrig som populärt kallas ”rosornas krig”.    

[11] Det är osäkert om kungen arresterades eller själv överlämnade sig till Lancaster.

[12] Några biskopar, bland dem William Melton av York, tycks ha fört Edvard II:s talan. Vad detta berodde på framgår inte.

[13] Detta är min personliga åsikt om bakgrunden till prins Edvards vägran. Denne kom sedermera att regera i femtio år och blev en av Englands stora krigarkungar.

[14] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weirs bok Isabella – She-wolf  of France, Queen of England(2005), kapitel 7-8.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar