I Sverige
anses demokratin fylla hundra år 2021 därför att kvinnorna fick rösträtt ett
sekel tidigare. Med det synsättet var franska revolutionen ett misslyckande,
franska kvinnor fick vänta till efter andra världskriget innan deras stämma lät
höra sig ”på laglig väg” i politiken. Kvinnor med egen vilja och ambitioner har
det dock alltid funnits och många av dem har spelat en nog så viktig politisk
roll. Ett medeltida exempel på detta är Eleonora av Akvitanien, som i tur och
ordning var gift med en fransk och engelsk kung.[1]
Hon är idag stammoder till alla Englands och Storbritanniens kungar sedan
slutet av 1100-talet.
Eleonora kom
från en familj som styrt hertigdömet Akvitanien sedan 900-talet. På den tiden
var Europas gränser långt mera oklara än idag. De olika rikena var uppdelade i
flera kunga- furste, hertigdömen och andra former av sammanslutningar. På
kontinenten var så gott som alla människor underställda någon högre upp i
hierarkin. Det var långt viktigare att hålla reda på vilken eller vilka
potentater man närmast hade över sig och vilka skyldigheter detta medförde än
exakt vilket land man bodde i. En genomsnittlig europé på medeltiden
definierade sig snarare som kristen än som medborgare i ett visst rike.
Nationalstaterna fanns ännu inte. Hertigen av Akvitanien hade Frankrikes kung
till länsherre men hertigdömet självt var långt rikare och mer välmående än
kungens egna domäner, som i stort sett omfattade områdena kring själva Paris.
Akvitanien, som i sig inneslöt flera grevskap och furstendömen omfattade stora
delar av dagens sydvästra Frankrike, från floden Loire i norr till Pyrenéerna i
söder, från Rhônedalen i öster till Atlanten i väster. En annan viktig potentat
på nuvarande Frankrikes mark var kungen av England, som efter normandernas
invasion 1066 hade stora delar av Normandie under sin krona. Också Englands
kung hade kungen i Paris till länsherre, men inkomsterna från besittningarna
vid franska kanalkusten gjorde också Englands kung till en materiellt rikare
man än hans kollega i Paris. Det viktigaste ur ”fransknationell” synpunkt var
att de underlydande feodalherrarna inte slöt alltför nära vänskapsband med
varandra så att staden vid Seine helt tappade sitt inflytande. En listig metod
att undvika detta var att i sin tur uppmuntra lågadeln i dessa områden till
uppror mot sina närmaste överherrar, något
som oftast var ganska lätt.
Hertigdömet
Akvitanien var som sagt mycket rikt och välmående med städer som Poitiers och
Bordeaux inom sina domäner. Ett utmärkande drag för hertigfamiljen var
kvinnornas framträdande roll: de hade ofta tjänstgjort som regenter. I
Parisområdet i norr(la Langue d’oil), betraktades folket i söder(la Langue
d’oc), som ganska lösaktigt och omoraliskt med en betydligt friare syn på
förhållandet mellan man och kvinna än vad som gällde vid hovet i Paris. En av
de mer framträdande gestalterna i hertigsläkten var vår huvudpersons farfar,
hertig Vilhelm IX som regerade i slutet av 1000-och början av 1100-talet. Efter
en krisartad inledning, då han hotats med bannlysning för att ha sökt erövra
sin svågers grevskap medan denne befann sig på korståg, hade han själv dragit
till det Heliga landet och fört ett växlingsrikt krig där. Även om hans
militära begåvning kanske inte var lika stor som han själv ansåg kunde ingen
ändå förneka hans mod, för att inte säga dumdristighet. Då hertigen åter
hotades med bannlysning, denna gång för att ha använt de skatter han kunnat
utkräva av kyrkan på fel sätt, trängde han med beväpnat följe in i katedralen i
Poitiers och hotade att sticka ned biskopen om denne fullbordade sitt Anatema.
Den tappre prelaten stod emellertid på sig och väntade bävande att få betala
med sitt liv. Hertigen såg tyst på honom en stund och tillkännagav slutligen:
”Jag älskar dig inte tillräckligt för att sända dig till Paradiset”, varpå han
avlägsnade sig. Det är dock inte som krigare utan som poet hertig Vilhelm
blivit känd i historien. I Heliga landet hade han kommit i kontakt med en
poetisk tradition med rötter både i den romerska och arabiska kulturen som
han förde hem och gjorde till sin egen. Elva av hans sånger finns bevarade,
även om autenticiteten hos några verk har ifrågasatts. Genom att nedteckna sina
verk på folkspråket bidrog hertigen aktivt till att skapa en europeisk
riddarkultur med sånger om stolta kvinnor och tappra krigare. Även om
Arthurlegenden hade sitt ursprung bland de keltiska folken i dagens
Storbritannien bidrog den sydfranske hertigen avsevärt till dess spridning på
kontinenten. Hans son Vilhelm(X), fullföljde inte själv sin faders poetiska
verk men välkomnade icke desto mindre skalder vid sitt hov. Liksom många av
sina förfäder råkade han i konflikt med kyrkan och begav sig våren 1137 på pilgrimsfärd
till aposteln Jakobs grav i Compostela för att sona sina brott. Hans hustru och
son hade nyligen avlidit och endast två döttrar var i livet. Den äldsta,
Eleonora, var cirka 15 år. Inför sin avfärd tog hertigen kontakt med sin
länsherre konung Ludvig VI av Frankrike för att diskutera möjligheten av ett
äktenskap mellan dennes son och tronföljare och hans dotter Eleonora, presumtiv
arvtagerska till det rika hertigdömet. Hertigen planerade visserligen att gifta
sig på nytt men en klok man förberedde sig för alla eventualiteter då han stod
i begrepp att ge sig ut på resa. Kung Ludvig lär ha blivit överlycklig inför
utsikten till ett sådant äktenskap: Vilken chans att stärka Frankrikes
positioner. Den sjuke kungen, som antagligen kände slutet nalkas, ålade sonen
att snarast äkta den akvitanska furstinnan, vilket den tonårige prinsen lydigt
lovade göra. Strax därefter kom beskedet att hertig Vilhelm avlidit under sin
resa. Eleonora var nu Akvitaniens härskarinna.
Vi vet inte
mycket om Eleonoras barndom. Hon levde helt enkelt vid farfaderns och faderns
hov. Vi vet att hon kunde läsa men förmodligen inte skriva. De brev som finns
bevarade har antagligen författats av drottningens sekreterare. Inte heller vet
vi hur hon såg ut. Det var först 300 år senare som porträttmålningar av
kungligheter började komma på modet. De avbildningar och skulpturer som finns
bevarade, exempelvis på hennes sigill och i vissa kyrkor, kan misstänkas vara
standardiserade. Vi vet dock att hon ansågs vacker eller åtminstone attraktiv.
Skalder som träffade henne eller kanske bara hört talas om henne skrev om hur
hon lockade människor till sig. En skald som bevisligen träffade henne
beskriver hur hon med klar röst sagt honom att hans sång behagar henne. Poeten
fortsätter:
Jag önskar att var själ
Min hänryckning då sett
Ty all min skaldekonst
är gjord till hennes fröjd.[2]
Den
svartsjuka hennes misstänksamme make senare visade tyder också på en stark
dragningskraft hos Eleonora. Här stod alltså en ung attraktiv flicka från ett
rikt och bildat hov med utsikt att bli drottning och av en släkt där många
kvinnor haft betydande ställning, detta i en tid när kvinnor överlag ansågs
vara skapade till att underdånigt tjäna sina äkta män. Man kan redan ana att
Eleonora av Akvitanien skulle få ett stormigt liv. Om någon spåkunnig förutsåg
detta på sommaren 1137 skulle den få mer än rätt.[3]
[1] Namnet på området stavas ibland Aquitanien och drottningens flicknamn Aliénor. Jag har dock valt att använda Wikipedias stavning. För enkelhetens skull används också beteckningen ”Akvitanien” om hela det område som tillhörde hertigens domäner trots att det omfattade flera territorier, som grevskapet Poitiers där Eleonora delvis växte upp.
[2] Dikten återges på engelska på s. 79 i Weirs biografi över drottningen. Översättningen till svenska är min egen.
[3] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Alison Weirs bok Eleanor of Aquitaine(andra utgåvan 2001). Se även William IX, Duke of Aquitaine - Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar