torsdag 15 juli 2021

Eleonora av Akvitanien del 1 - bakgrunden

 

I Sverige anses demokratin fylla hundra år 2021 därför att kvinnorna fick rösträtt ett sekel tidigare. Med det synsättet var franska revolutionen ett misslyckande, franska kvinnor fick vänta till efter andra världskriget innan deras stämma lät höra sig ”på laglig väg” i politiken. Kvinnor med egen vilja och ambitioner har det dock alltid funnits och många av dem har spelat en nog så viktig politisk roll. Ett medeltida exempel på detta är Eleonora av Akvitanien, som i tur och ordning var gift med en fransk och engelsk kung.[1] Hon är idag stammoder till alla Englands och Storbritanniens kungar sedan slutet av 1100-talet.

Eleonora kom från en familj som styrt hertigdömet Akvitanien sedan 900-talet. På den tiden var Europas gränser långt mera oklara än idag. De olika rikena var uppdelade i flera kunga- furste, hertigdömen och andra former av sammanslutningar. På kontinenten var så gott som alla människor underställda någon högre upp i hierarkin. Det var långt viktigare att hålla reda på vilken eller vilka potentater man närmast hade över sig och vilka skyldigheter detta medförde än exakt vilket land man bodde i. En genomsnittlig europé på medeltiden definierade sig snarare som kristen än som medborgare i ett visst rike. Nationalstaterna fanns ännu inte. Hertigen av Akvitanien hade Frankrikes kung till länsherre men hertigdömet självt var långt rikare och mer välmående än kungens egna domäner, som i stort sett omfattade områdena kring själva Paris. Akvitanien, som i sig inneslöt flera grevskap och furstendömen omfattade stora delar av dagens sydvästra Frankrike, från floden Loire i norr till Pyrenéerna i söder, från Rhônedalen i öster till Atlanten i väster. En annan viktig potentat på nuvarande Frankrikes mark var kungen av England, som efter normandernas invasion 1066 hade stora delar av Normandie under sin krona. Också Englands kung hade kungen i Paris till länsherre, men inkomsterna från besittningarna vid franska kanalkusten gjorde också Englands kung till en materiellt rikare man än hans kollega i Paris. Det viktigaste ur ”fransknationell” synpunkt var att de underlydande feodalherrarna inte slöt alltför nära vänskapsband med varandra så att staden vid Seine helt tappade sitt inflytande. En listig metod att undvika detta var att i sin tur uppmuntra lågadeln i dessa områden till uppror mot sina närmaste överherrar, något som oftast var ganska lätt.

Hertigdömet Akvitanien var som sagt mycket rikt och välmående med städer som Poitiers och Bordeaux inom sina domäner. Ett utmärkande drag för hertigfamiljen var kvinnornas framträdande roll: de hade ofta tjänstgjort som regenter. I Parisområdet i norr(la Langue d’oil), betraktades folket i söder(la Langue d’oc), som ganska lösaktigt och omoraliskt med en betydligt friare syn på förhållandet mellan man och kvinna än vad som gällde vid hovet i Paris. En av de mer framträdande gestalterna i hertigsläkten var vår huvudpersons farfar, hertig Vilhelm IX som regerade i slutet av 1000-och början av 1100-talet. Efter en krisartad inledning, då han hotats med bannlysning för att ha sökt erövra sin svågers grevskap medan denne befann sig på korståg, hade han själv dragit till det Heliga Landet och fört ett växlingsrikt krig där. Även om hans militära begåvning kanske inte var lika stor som han själv ansåg kunde ingen ändå förneka hans mod, för att inte säga dumdristighet. Då hertigen åter hotades med bannlysning, denna gång för att ha använt de skatter han kunnat utkräva av kyrkan på fel sätt, trängde han med beväpnat följe in i katedralen i Poitiers och hotade att sticka ned biskopen om denne fullbordade sitt Anatema. Den tappre prelaten stod emellertid på sig och väntade bävande att få betala med sitt liv. Hertigen såg tyst på honom en stund och tillkännagav slutligen: ”Jag älskar dig inte tillräckligt för att sända dig till Paradiset”, varpå han avlägsnade sig. Det är dock inte som krigare utan som poet hertig Vilhelm blivit känd i historien. I Heliga Landet hade han kommit i kontakt med en poetisk tradition med rötter både i den romerskantika och arabiska kulturen som han förde hem och gjorde till sin egen. Elva av hans sånger finns bevarade, även om autenticiteten hos några verk har ifrågasatts. Genom att nedteckna sina verk på folkspråket bidrog hertigen aktivt till att skapa en europeisk riddarkultur med sånger om stolta kvinnor och tappra krigare. Även om Arthurlegenden hade sitt ursprung bland de keltiska folken i dagens Storbritannien bidrog den sydfranske hertigen avsevärt till dess spridning på kontinenten. Hans son Vilhelm(X), fullföljde inte själv sin faders poetiska verk men välkomnade icke desto mindre skalder vid sitt hov. Liksom många av sina förfäder råkade han i konflikt med kyrkan och begav sig våren 1137 på pilgrimsfärd till aposteln Jakobs grav i Compostela för att sona sina brott. Hans hustru och son hade nyligen avlidit och endast två döttrar var i livet. Den äldsta, Eleonora, var cirka 15 år. Inför sin avfärd tog hertigen kontakt med sin länsherre konung Ludvig VI av Frankrike för att diskutera möjligheten av ett äktenskap mellan dennes son och tronföljare och hans dotter Eleonora, presumtiv arvtagerska till det rika hertigdömet. Hertigen planerade visserligen att gifta sig på nytt men en klok man förberedde sig för alla eventualiteter då han stod i begrepp att ge sig ut på resa. Kung Ludvig lär ha blivit överlycklig inför utsikten till ett sådant äktenskap: Vilken chans att stärka Frankrikes positioner. Den sjuke kungen, som antagligen kände slutet nalkas, ålade sonen att snarast äkta den akvitanska furstinnan, vilket den tonårige prinsen lydigt lovade göra. Strax därefter kom beskedet att hertig Vilhelm avlidit under sin resa. Eleonora var nu Akvitaniens härskarinna.

Vi vet inte mycket om Eleonoras barndom. Hon levde helt enkelt vid farfaderns och faderns hov. Vi vet att hon kunde läsa men förmodligen inte skriva. De brev som finns bevarade har antagligen författats av drottningens sekreterare. Inte heller vet vi hur hon såg ut. Det var först 300 år senare som porträttmålningar av kungligheter började komma på modet. De avbildningar och skulpturer som finns bevarade, exempelvis på hennes sigill och i vissa kyrkor, kan misstänkas vara standardiserade. Vi vet dock att hon ansågs vacker eller åtminstone attraktiv. Skalder som träffade henne eller kanske bara hört talas om henne skrev om hur hon lockade människor till sig. En skald som bevisligen träffade henne beskriver hur hon med klar röst sagt honom att hans sång behagar henne. Poeten fortsätter:

                 Jag önskar att var själ

                 Min hänryckning då sett

                 Ty all min skaldekonst    

                 är gjord till hennes fröjd.[2]

 

Den svartsjuka hennes misstänksamme make senare visade tyder också på en stark dragningskraft hos Eleonora. Här stod alltså en ung attraktiv flicka från ett rikt och bildat hov med utsikt att bli drottning och av en släkt där många kvinnor haft betydande ställning, detta i en tid när kvinnor överlag ansågs vara skapade till att underdånigt tjäna sina äkta män. Man kan redan ana att Eleonora av Akvitanien skulle få ett stormigt liv. Om någon spåkunnig förutsåg detta på sommaren 1137 skulle den få mer än rätt.[3]                                  



[1] Namnet på området stavas ibland Aquitanien och drottningens flicknamn Aliénor. Jag har dock valt att använda Wikipedias stavning. För enkelhetens skull används också beteckningen ”Akvitanien” om hela det område som tillhörde hertigens domäner trots att det omfattade flera territorier, som grevskapet Poitiers där Eleonora delvis växte upp.

[2] Dikten återges på engelska på s. 79 i Weirs biografi över drottningen. Översättningen till svenska är min egen.

[3] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Alison Weirs bok Eleanor of Aquitaine(andra utgåvan 2001). Se även William IX, Duke of Aquitaine - Wikipedia.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar