I
söndagsmorse låg jag och lyssnade på radio med ett halvt öra. Jag hade slagit
på utan att veta vad man sände och hamnade mitt i en beskrivning av Nordkorea.
Utgångspunkten var landets förre president, Kim Jong-Ils påstått överväldigande
prestationer som nybörjare i golf. Han hade lyckats få bollen i hålet med ett
slag osv. Det talades också om den dyrkan som visas Nordkoreas grundare, kim
il-Sung. Hans kvarlevor förevisas för allmänheten i en glasburk, upplystes det
och vår förre statsminister Göran Person betecknade Nordkorea som ”en religiös
sekt”, helt fokuserad på dyrkan av levande och, inte minst, döda härskare. Jag
lyssnade vidare, halvt intresserad, halvt på slentrian.
Då kom
chockbeskedet! Det är minsann inte bara i Nordkorea som statsöverhuvudens
idrottsprestationer överdrivs, meddelade speakern anklagande. Sådant förekommer
även i Sverige! Som exempel drogs det i våra dagar dubbelt jubilerande
Vasaloppet fram.[1]
Egentligen
sades inget chockerande eller felaktigt. Det påpekades helt enkelt att mycket
av berättelserna om Gustav Vasas äventyr i Dalarna är myter och legender som på
500 år blivit allt färgrikare och som för 70-80 år sedan ingick i
skolundervisningen, särskilt naturligtvis i Dalarna. Exempel gavs på hur lärare
förr med regelrätta frågesporter lärde barnen vad de behövde veta om ”den store
landsfadern”. Den underförstådda meningen blev att de oskyldiga barnen fått
lära sig en massa propaganda, till sitt ursprung byggande på vad ”PR-geniet”
Gustav Vasa låtit sina skrivare pränta ned i sin krönika i syfte att ”hålla sig
kvar vid makten”. För att underbygga framställningen återgavs ett kort avsnitt
av populärhistorikern Herman Lindqvists SVT-program om Gustav Vasa i serien
”Hermans historia” från 1992. Denne man, vilken så kallade ”fackhistoriker” så
gärna kastar sig över i jakt på minsta felaktighet – trots att han i vår tid
gjort mer än de flesta för att intressera svenskarna för deras förflutna och se
dess samband med vår egen tid, användes nu som slagträ för att bevisa
riktigheten i programledarens egna påståenden. Vad som återgavs var i stort
sett Hermans uppgift att den äldsta berättelsen om Gustav Vasas äventyr i
Dalarna kommer från kungens egen ”propagandamakare”, biskop Peder Svart i
Västerås. När denne fick i uppdrag att skildra sin herres ungdomsäventyr satte
han, säger Lindqvist ”ihop ett antal äventyr som cirkulerat i många länder ända
sedan antiken och som berättats om gudar, kungar och hjältar i motsvarande
situationer”. I avannonseringen av
programmet meddelades att titeln var ”Radiosporten dokumentär”.[2]
Som sagt – i princip är allt detta korrekt men kombinationen Nordkorea- Gustav
Vasa blir fruktansvärd och felaktig.
För att
börja med frågan om propaganda – naturligtvis bedrev Gustav Vasa propaganda,
inte minst i sin krönika. Detta är något alla politiker gör. I motsats till
Herman Lindqvist har jag ingen bred erfarenhet av olika kulturer men åtminstone
hos svenskarna tycks det finnas en oerhört naiv tro att ”propaganda” bara
bedrivs av totalitära diktatorer. De associerar förmodligen till Hitler som
hade en särskild propagandaminister, Joseph Goebbels. Hans namn hör med rätta
till det historiska allmängodset i vår tid. Att propagera för något innebär ju
egentligen att tala för något, att sprida ett visst budskap. Det kan
naturligtvis gälla politik men lika gärna att få folk att köpa en ny bil, titta
på en film, läsa en viss bok osv. Så fort man försöker inge någon en viss
uppfattning uteslutande baserad på vad man själv tycker har det bedrivits en
form av propaganda. Självklart vill politiker av alla slag sprida sitt budskap
till opinionen, det utgör en del av deras uppgift. Ingen politiker med
ambitionerna i behåll skulle i talarstolen rätt ut erkänna att partiets politik
varit ett stort misslyckande, särskilt inte en partiledare. Naturligtvis
framhålls den egna politikens förtjänster på bekostnad av de andra partierna.
Det är sedan åhörarnas sak att bedöma sanningshalten i vad som sagts. Den kan
vara större eller mindre hos olika partier men en totalt opartisk politiker har
aldrig funnits och kommer aldrig att finnas någonstans eller i någon tid.
Propagandan i politiken är evig och outrotlig. Skillnaden mellan vår tids
demokratiska och totalitära ledare i detta avseende är att de senare lägger
särskild vikt just vid den propagandistiska delen av sitt arbete. Vad som hos
en demokratisk ledare är ett hjälpmedel inför nästa val eller något att ta till
i ett mer pressat läge är för den totalitäre närmast ett mål i sig.
Att Gustav
Vasa bedrev propaganda då han skrev sin krönika var alltså i praktiken
oundvikligt. Denna propaganda var dock inte så mycket riktad mot undersåtarna
som mot utlandet. ”Peder Svarts krönika”, som den populärt brukar kallas,
skrevs av allt att döma delvis som ett svar på en dansk krönika som framhöll
den nordiska unionens positiva sidor. Dessutom skrevs den på 1550-talet, då
Sverige blivit vasarnas arvrike och de upproriska dalkarlarna och
smålänningarna sedan länge kuvats. Det fanns inte längre något verkligt hot mot
Gustav Vasas styre. Däremot började kungen själv bli gammal och trött och måste
de sista åren ha funderat mycket på sitt växlingsrika liv och hur han nått den
position han nu hade. Kanske tänkte han i likhet med sin sentida efterträdare
Karl Johan av ätten Bernadotte att ingen följt en bana liknande hans. Att
kungen i det läget ville skriva en glorifierade krönika över sin bakgrund och
sina första år vid makten är mänskligt sätt fullt logiskt. Det var också
viktigt att hylla grundaren av den dynasti som Gustav, i viss mån kanske till
sin egen förvåning, lyckats grunda: Den förste kejsaren är alltid gudomlig.[3]
För att
övergå från krönikan till Gustav Vasa själv var han naturligtvis
envåldshärskare, en av de mest fulländade i Sveriges historia, endast
överträffad av Karl XII som styrde helt utan riksdagens bistånd. Det finns dock
en påtaglig skillnad mellan de totalitära styrelseskicken i exempelvis
Sovjetunionen och Nordkorea under det senaste seklet och de europeiska
furstarna under medeltiden och tidigmodern tid. De senare krävde lydnad av sina
undersåtar, inte dyrkan. Hur mäktig en furste i vasastil en kunde förefalla
måste han en gång dö, något dessa kungar var fullt medvetna om. Gustav Vasa själv
lär på sitt yttersta ha spått att folket, som han så länge tuktat med hårda
nypor men på patriarkers vis säkert uppriktigt kommit att älska, en dag skulle
vilja riva upp honom ur jorden för att åter härska över dem. Den dyrkan med
hyllningssånger och ständigt prisande av ”den store ledaren” som i våra dagar
ägnas Nordkoreas ledare skulle med visshet varit den praktiskt lagde Gustav
främmande och förmodligen frånstötande. Folket tjänade honom bäst genom sin
lydnad och sitt arbete, inte genom att upphöja honom till något slags sekulärt
helgon. Vid begravningen i Uppsala domkyrka vände riksdrotsen sitt ceremoniella
svärd ned mot golvet och ropade tre gånger med hög röst: ”Konung Gustav är
död”. Därefter vändes svärdet uppåt och överlämnades till tronföljaren Erik med
uppmaning att fortsätta faderns verk: En ny tid var inne. Något eget mausoleum
eller försök att bevara den döda kroppen var inte på tal, lika mycket på grund
av världssyn som av bristande faktiska möjligheter. När Karl XII uppmanades att
tillkännage en tronföljare, sade han att det var svårt nog att få folk att lyda
medan han levde: ”Hur vill jag vänta att man skall lyda mig efter min död”.
Självaste Ludvig XIV konstaterade lugnt på sitt yttersta att han aldrig trott
sig vara odödlig. Anhöriga tyckte att han liknade en man som beredde sig för en
vanlig resa. Den mäktigaste kung i det tidigmoderna Europa accepterade sitt med
alla människor gemensamma slutgiltiga öde, den jordiska döden och att deras
makt därmed upphörde. De första ansatserna till den moderna formen av politisk
propaganda, där undersåtarna utsätts för en medveten och systematisk
”marknadsföring” av sin ledare, hans personlighet och gärning kommer i Europa
på 1700-talet. Det var en tid av stora förändringar. Nya medier, nya tekniker
och nya tankar gjorde sig gällande i samhället. Föreställningen att en kung
fått sin makt av en allsmäktig Gud och därför var okränkbar blev allt svårare
att hålla vid makt. Man började kräva konkreta resultat, medbestämmande och
räkenskap av sin överhet. Det egna förnuftet ersatte prästen som främsta
auktoritet. Det blev därför nödvändigt för kungarna att pressentera sig på ett
nytt sätt: Villiga poeter författade dikter där deras storhet framhölls.
Statyer och andra typer av minnesmärken uppfördes som poängterade den regerande
furstens speciella plats i historien. Deras porträtt ställdes i butikernas
fönster. Kanske utgör Sverige ett av de tidigaste exemplen på denna nya trend,
som skulle fira sina största triumfer under 18och inte minst 1900-talet. Gustav
III ärvde visserligen tronen på vanligt sätt, men erövrade den egentliga makten
genom en statskupp och lyckades både behålla och stärka den genom fortsatta
politiska finter. Det var under hans tid som minnet av ”frihetshjälten Gustav
Vasa” började saluföras på allvar, bortom dalfolkets egna lokalt förankrade
berättelser. Minnesmedaljer utdelades, minnesstenar restes och en särskild
Vasaorder inrättades som äretecken för ickeadliga vilka på ett förtjänstfullt
sätt tjänat riket. Som bekant började Gustav III också uppföra ett nytt slott
ute på Haga. Planer på en paradväg från det gamla till det nya slottet(det som
senare blev Sveavägen), tog form. Budskapet var tydligt: Gustav III var ättling
till stora konungar och ämnade själv bli minst lika stor. Inte ens denne
mästare i propaganda krävde dock att få sin kropp bevarad och skyddad mot
tidens härjningar i ett eget för allmänheten öppet Mausoleum där ”den stores” kvarlevor
skulle kunna beskådas för evig tid. Visserligen lär många ha gråtit vid nyheten
om kungens död efter skottet på maskeraden men detta var inte sanktionerat av
myndigheterna, snarare tvärtom.
Det dröjde
till 1900-talet och de totalitära regimerna i Tyskland och Sovjetunionen innan
ledarna började dyrkas som gudar. Hitlers regim gick gudskelov under inom
relativt kort tid, men man kan nästan förutsätta att om den överlevt sin
grundare, Hitler efter sin död skulle ha dyrkats på samma sätt som Lenin eller
Kim il-Sung i Nordkorea. Rent allmänt kan konstateras att ju mer sekulariserad
en totalitär regim påstår sig vara, desto större behov har man att upphöja sina
ledare till gudar då de avlidit. Att på något sätt jämställa Gustav Vasa(eller
andra furstar från äldre tid), med detta vansinne är en skymf som, om den uppdagats
för konungen, i yngre dagar säkerligen lett till en utmaning på envig och på
senare år till minst ett rasande och bitande ironiskt brev i klasisk stil.
Frågan är om det inte rentav slutat med en söndersteglad kropp och ett avhugget
huvud prytt med kopparkrona. I vår humanare tid utgör det ytterligare ett
exempel på eftervärldens oförmåga att betrakta historiska skeenden utan nutida
glasögon. Det riskerar dessutom att misstänkliggöra en man som otvivelaktigt är
en av Sveriges viktigaste ledare genom tiderna, oavsett hans maktmetoder och
eventuella historieförfalskning. Skulle Sverige som vi känner det ha funnits
utan Gustav Vasas och hans ättlingars styre? Som den ovan nämnde Herman
Lindqvist brukar påpeka har Gud inte pekat ut Sveriges plats på jorden och sagt
att detta skall vara vårt hem.
Som
avslutning kan konstateras att inte ens radiosportens dokumentärprogram om
Nordkorea och Gustav Vasa är helt fritt från propaganda. Citatet om Peder
Svarts krönika ur Herman Lindqvists program är nämligen ofullständigt. Efter
att, som ovan omnämnts, ha konstaterat att berättelserna om dalaäventyren har
äldre förlagor tillägger Herman, vilket lyssnarna i söndags inte fick höra: ”De
kan ju vara sanna för det”.[4]
[1] Gustav Vasas färd Mora-Sälen och tillbaka ägde rum på nyåret 1521. Den första skidtävlingen hölls 1922.
[2] https://sverigesradio.se/avsnitt/1667513 Sedermera har framkommit att programmet ursprungligen sändes 11/3 2021.
[3] Angående Peder Svarts krönika och dess tillkomsthistoria, se Gustav Vasas krönika utgiven i Natur och kulturs klassikerserie 1964.
[4] Hermans historia – 1. Gustav Vasa | SVT Play. Citatet kommer 12 minuter in i programmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar