För första
gången på tre år firades i helgen den årliga mässan till Gustav III:s åminnelse
i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Stämningen var mycket högtidlig och alla kände
vi stor glädje att åter kunna träffas gemensamt men också gripenhet vid tanken
på den olycklige kungens öde. Temat för årets betraktelse, framförd av
hovpredikant Erland Ros, var de minst sagt skiftande omdömen som gjorts om
Gustav III under och efter hans livstid. Det nämndes hur kammarherre Hamilton i
sina memoarer hävdat att kungen inför sin död skall ha planerat att låta visa sig,
blesserad och döende, för folket utanför slottet i syfte att hetsa pöbeln till
hämndaktioner mot mördarna, liksom även hur en FD hovdam önskat att det finger
som lossat skottet mot kungen skulle bevaras som helgonrelik, då inget bättre
kunde ha skett än mordet på Gustav III. Därefter citerades omdömen av helt
motsatt karaktär. Biskop Carl Gustaf Nordin, som närvarat vid konungens
dödsbädd, konstaterade senare att denne varit ”en av de största människor jag
känt”, utrustad med stor klokhet och ”den mest resonabla människa med vilken
jag någonsin haft att göra”. Ämbetsmannen och politikern Ulrik Scheffer, som
känt kungen sedan hans ungdomstid och ofta varit kritisk mot honom,
konstaterade ändå efter hans död att ingen furste ”haft större gåvor”, varit
mer mån om sitt lands ära eller varit mer lojal mot sina vänner. Det brukar
visserligen sägas att ingen är så älskad som då han dör, men även senare tiders
historiker tycks ense om att Gustav III verkligen beståtts ovanligt skiftande
omdömen av sin samtid. Sentida historiker brukar i sin tur framhålla de
motsägelsefulla dragen i kungens karaktär: Han var briljant och charmfull men
samtidigt stingslig och hysterisk, konstaterar Hans Villius. Erik Lönnroth
menar att kungen var ”en politikens äventyrare, en hysterisk och oansvarig
människa och samtidigt en nationell ledare med både mod och stor begåvning”.
Leif Landen hävdar i sin biografi från 2004 att Gustav III är om inte den
störste så ändå ”den mest fängslande av de kungar som tryckt sin prägel på
Sveriges historia”.[1]
Hur kommer
det sig då att Gustav III bedömts så olika av sina samtida och så mångsidigt av
eftervärlden. Vad gjorde honom så älskad och samtidigt så hatad? En del av
svaret ligger naturligtvis just i hans mångskiftande karaktär. En människa med
många bottnar bedöms olika beroende på vilken sida den för tillfället visar
upp. Ledare som präglat sin tid brukar också bestås högst olikartade omdömen av
sin omgivning. Både Gustav Vasa och Karl XII väckte lika delar beundran och
fruktan, ibland ren avsky, under sin levnad och åtminstone Karl är än idag lika
eller kanske mer omdebatterad än Gustav III. En faktor som gärna leder till
debatt beträffande en statschef eller annat slag av ledare är hur deras gärning
i allmänhet utvärderas: ju svårare det är att ge ett entydigt svar, dess mer
omtvistad blir personen. Även om det i vår tid tycks ha blivit på modet att
kalla Gustav Vasa en tyrann, kan ändå ingen förneka att han var en framgångsrik
regent som lade grunden till det moderna Sverige. Gustav III:s gärning är mer
svårbedömd. Han kan betecknas som tyrann och krigshetsare eller som nydanande
frihetshjälte och främjare av en inhemsk svensk kultur. Båda synsätten har fog
för sig, beroende på hur åskådaren väljer att betrakta aktören – var och en kan
i princip skapa sin Gustav III och
göra honom helt trovärdig med utgångspunkt från historiskt material. Kungens
egna handlingar var ofta minst sagt spektakulära. Att ta makten genom en
statskupp är inte ovanligt i världshistorien – men vem utom Gustav III har ärvt
sitt ämbete helt lagligt, i kraft av detta suttit på tronen i tjugo år och ändå
gjort statskupp två gånger, dessutom båda
gångerna med lyckat resultat? Vid riksdagen 1789 kastade kungen nästan
handgripligt ut hela adelsståndet från plenisalen och arresterade inom kort en
stor grupp adelsmän, varpå han som avslutning egenhändigt grep
ordförandeklubban på Riddarhuset och i egenskap av ”rikets främste adelsman”, emot
majoritetens vilja drev igenom antagandet av den förenings- och säkerhetsakt
som i praktiken gjorde honom till envåldshärskare. Som äkta man var Gustav å andra sidan tafatt
och osäker. När han på allvar bestämde sig för att fullborda äktenskapet och få
en tronarvinge tvingades han be en av sina närmaste förtrogna om stöd och råd.
Därmed gav han upphov till en intrig som omdebatteras än idag och som
resulterat i både böcker och filmer. För samtiden var det rent sprängstoff. Vi
vet alla hur kändistidningarna i vår egen tid frossar i folks, enligt all
logik, privata angelägenheter – då kan man tänka sig hur det var när kungens
privatliv var en ren statsangelägenhet och själva begreppet ”privatliv” i
praktiken inte existerade. Allt var offentligt. Bara det faktum att man visste
att kungen hade svårigheter i äktenskapet väckte frågor - Var han impotent
eller rent av homosexuell? Hur gick det i så fall med tronföljden … Med
frågorna följde rykten: en tjärvänlig klapp på axeln åt en page eller en
omfamning av någon favorit, genast påstod man att mannen var kungens älskare. Hans umgänge med skådespelare – inte kunde väl
det ”bara” handla om teaterintresse? Det är sannerligen inte underligt om
Gustav III kände sig ”begapad som en aktör på scenen” och levde därefter.[2]
Det är väl också främst som dramatiker
eller snarare skådespelare Gustav gått till eftervärlden för folk i allmänhet –
”teaterkungen” är en känd nedsättande beteckning. ”Tjusarkungen”, säger man
lite vänligare. För kungen själv bottnade engagemanget för teater säkerligen i
en blandning av uppriktigt intresse för kultur i allmänhet och teatern i
synnerhet, ambition att sprida propaganda, samt ett behov att skriva av sig
vissa privata trauman.[3]
Att kungen så helhjärtat engagerade sig
för teaterkonsten togs inte alltid väl upp. Att en kung spelade teater själv
var illa nog, även om det började komma på modet i exempelvis Versallies. Men
att han dessutom lät hovfolket och sina egna släktingar uppträda inför
borgerskapet eller lät sin yngste brors älskarinna, en ”simpel” dansös, vistas
vid hovet! Sådant väckte ont blod och spädde ytterligare på det illasinnade
förtalet.[4]
Samtidigt fanns det andra som dyrkade kungen.
Gustav III:s
motståndare talade gärna nedlåtande om hans ”gunstlingar”, ett begrepp som än idag
ofta förknippas med honom Att vara någons gunstling betyder ju helt enkelt att
stå någon särskilt nära, att man är någons bäste vän eller favorit. De flesta
människor har väl en eller flera vänner som betyder särskilt mycket för dem men
när någon betecknas som ”gunstling” förutsätter folk vanligen att det inte
handlar om verklig vänskap, snarare om smicker och kryperi. Därför förknippas
också begreppet gunstling ofta just med kungar eller andra potentater, vilka
förutsätts samla bugande, smilande smickrare omkring sig men inte verkliga
vänner. Att Gustav III var svag för
smicker tycks klart. Det hörde för övrigt till rollen som kung. Den som strävar
att stå i centrum för sitt land och sin tid, vilket Gustav otvivelaktigt
gjorde, drar närmast av nödvändighet till sig smickrare och jasägare. Kungen
var medveten om detta. När han fick besked om sin fars död skall han ha sagt
att det var synd att han blivit kung så tidigt(vid 25 års ålder). ”Jag kommer
aldrig att få vänner, ty människor har i allmänhet sällan vänner, kungar
aldrig”.[5]
Ändå är det tydligt att de som stod honom verkligt nära och som därför av
kungens kritiker nedlåtande betecknades som ”gunstlingar” också efter hans död
kände lojalitet till honom. Inte minst gäller det Gustav Mauritz Armfelt, som
väl är den mest kände av kungens favoriter. Efter 1792 jämförde Armfelt ofta de
kungar han mötte med sin forne beskyddare. Att ha samma eller åtminstone
liknande egenskaper som Gustav III var detsamma som högsta betyg. Både den nye
kronprins Karl Johan och Alexander I av Ryssland tilldelades denna utmärkelse
och den senare tog också Armfelt i sin tjänst, vilket öppnade för karriär i det
nya ryska storfurstendömet Finland. Flera porträtt av Armfelt från senare år
visar honom framför en byst av den döde kung Gustav och 19 augusti, årsdagen av
statskuppen 1772, förblev en högtidsdag i hans liv.[6]
Så beter sig knappast en inställsam smickrare, snarare någon som sörjer
förlusten av en vän eller vördad mentor.
Samtidens
syn på Gustav III påverkades inte bara av vad som hände vid hans eget hov utan
också i samtiden i stort. Man kan säga att kungen levde mitt emellan det
absolutistiska och det revolutionära Europa och det påverkade honom – han blev
dubbeltydig som sin tid. Samtidigt som han strävade att bevara det kungliga
enväldet gav han bönderna rätt att köpa jord från adeln och att jaga i egen
skog. Borgare och bönder såg Gustav som ”sin” kung som höll den högfärdiga
adeln i schack, såsom en god monark förväntades göra. Adeln såg honom,
egentligen lika naturligt, som en tyrann och förtryckare. Efter 1789 kunde
oppositionen ironiskt nog åberopa franska revolutionens maximer om tankefrihet
och demokrati mot den enväldige kungen. Detta ledde till skottet på maskeraden.
Det är
naturligtvis omöjligt att efter drygt 200 år med säkerhet avgöra vilken bild av
kungen som är mest ”sann” Vad man kan fastslå är att Gustav III var en av dessa
människor som inte lämnar någon oberörd, varken i samtiden eller för eftervärlden
Självklart hade kungen sina brister men, som det sades efter hans död, vem har
inte det? Mycket av det negativa som sades om honom byggde på förtal eller
svårigheten att förstå en komplicerad karaktär. Hov och dess omgivningar är
sällan platsen för djuplodande psykologiska analyser. Håller man sig till vad
som sagts av människor som stod kungen verkligt nära och inte hade personliga
skäl att avundas eller hata honom framträder ändå bilden av en människa som
hellre var vän än fiende med sin omgivning, som sällan sände människor i döden,
förbjöd tortyr och dessutom aktivt bidrog till skapandet av en inhemsk svensk
kultur. Därför kan man med gott samvete räkna Gustav III bland Sveriges stora
ledargestalter.
[1] Villius avger sitt ovan citerade omdöme om Gustav III i Tv-programmet Innan skottet föll | SVT Play. Samme författare citerar Erik Lönnroth i sin och Olle Häggers bok Sammansvärjningen, dokument kring mordet på Gustav III(1986/författarinläsning 1992). Leif Landen, Gustaf III, en biografi)2004), s. 13.
[2] Intressant nog uppstod vid samma tid liknande rykten i Frankrike, vars kungapar också hade svårigheter att etablera en otvungen sexuell och personlig relation. I Versallies var det dock drottningen som var den utåtriktade, mer aktiva personligheten. Marie Antoinette beskylldes både för utomäktenskapliga förhållanden med män och homosexuella relationer med väninnor. Von Fersen tycks ironiskt nog ha utpekats som drottningens älskare först i samband med eller efter revolutionen. I Sven Delblancs Tv-pjäs Maskeraden från 1992 hävdar Gustav III(spelad av Tommy Berggren), att han i hela sitt liv varit bevakad och begapad som en aktör på scenen.
[3] Flera av kungens mer kända pjäser utspelar sig under vasatiden, med de båda föregångarna Gustav Vasa och Gustav Adolf i huvudrollerna, framställda som landets befriare och folkets beskyddare och även som försvarare av enskilda personer. I pjäsen Gustav Adolf och Ebba Brahe skildras också hur Karl IX:s änka hindrar de båda älskandes förening. Det är svårt att inte se detta som en erinran om Gustavs eget olyckliga äktenskap och komplicerade relation till modern.
[4] Kungens svägerska Hedvig Elisabet Charlotta uttryckte sitt ogillande både över att själv tvingas uppträda på scen inför en borglig publik och att prins Fredrik Adolfs älskarinna, dansösen Sophie Hagman, öppet vistades vid hovet. Om detta, se My Helsing, Hedvig Elisabeth Charlotte, hertiginna vid det gustavianska hovet(2015).
[5] Se Hermans historia – 2. Gustav III, del 1 | SVT Play, ungefär fyra minuter in i programmet.
[6] Se exempelvis
Torsten Ekman, Alexander I, kejsare och
fosterland)2011).
Mycket välskrivet!
SvaraRaderaTack!
Radera