En
motsägelsefull karaktär som skriver ett drama om en annan motsägelsefull
karaktär. Så kan man sammanfatta August Strindbergs pjäs om Gustav III. I en
kommentar till sina historiska dramer från 1903 betecknade Strindberg kungen
som en despot som själv genomfört franska revolutionen: ”en tragiker som spelar
komedi, en enväldig frihetsvän, en hjälte och en dansmästare”.[1]
Denne despotiske revolutionär och frihetsvän hade slutligen fallit för den
revolutionäre Anckarströms hand och framstod då, menade Strindberg, närmast som
sympatisk. ”En svårhanterlig paradox och som karaktär full av motsägelser”,
konstaterade författaren vidare. Detta omdöme kan med minst lika stor rätt
fällas om Strindberg själv och båda dessa karaktärer har av eftervärlden
analyserats ur alla tänkbara aspekter: sexualitet, politiska värderingar,
författarskap, liv i allmänhet… och på alla tänkbara sätt: biografier, romaner
filmer, pjäser lärda avhandlingar… Ingenting talar för att det allmänna intresset,
vare sig för Gustav III eller Strindberg, skulle vara i avtagande på länge än,
om någonsin. Strindberg tycks periodvis själv ha känt samhörighet med Gustav
III. Hösten 1901, då författaren av allt att döma börjat planera sitt drama,
berättade han för sin hustru att han just i en bok läst ”det klokaste jag läst
om min gåta”. Särskilt gripande var att boken inte handlat om Strindberg utan
om Gustav III och hans hov. Tidigare hade Strindberg i sina skrifter ofta
uttalat sig kritiskt om den svenske ”tjusarkungen”, men som ofta är det svårt
att veta huruvida denna kritik i första hand riktat sig mot kungen eller
eftervärldens dyrkan av honom.[2]
Under 1900-talets första år tycks författaren hur som helst till övervägande
del ha varit positiv till gustavianernas medelpunkt och mot slutet av 1901
satte han sig att skriva sitt drama i fyra akter. Av en slump(eller fullt
medvetet)? avlutades arbetet 16 mars 1902, på dagen 110 år efter skottet på
maskeraden.
Strindbergs
drama Gustav III utspelar sig rent
historiskt under kriget mot Ryssland 1788-89. Kungen hade inlett kriget på
sommaren förstnämnda år under sken av att ryssarna var angripare. Den första
tidens motgångar ledde till myteri inom officerskoren, det så kallade
Anjalaförbundet. Då Danmark sökt utnyttja situationen till att falla svenskarna
i ryggen med en krigsförklaring, reste kungen hem till Stockholm och lyckades
med politisk fingerfärdighet och en smula handfast maktspråk i februari 1789
vända situationen till sin fördel. Vid den inkallade riksdagen arresterades en
grupp framstående adelsmän och genom den nya förenings- och säkerhetsakten
gjorde kungen sig närmast enväldig. Detta utspelade sig mot bakgrund av ett
politiskt instabilt Frankrike, där revolutionen bröt ut fem månader efter den
svenske kungens statskupp. Strindberg söker spegla dessa händelser men berör
också kungaparets äktenskapliga problem och ryktena om kronprinsens oäkta börd.
Därtill låter författaren den konspiration som 1792 skulle utmynna i skottet på
maskeraden vara utformad redan tre år tidigare.
Det är i
sanning en svårfångad karaktär vi möter i Strindbergs kungaporträtt. Gustavs
förmåga att förställa sig poängteras genom att han sägs ”anlägga ett nytt
ansikte” alltefter vem han mottager i audiens. Sedan kungen uppmanat
statssekreterare Schröderheim att skiljas från sin hustru säger han till henne
att hennes man ”skrivit en ny pjäs med huvudrollen för er” och tillägger
ironiskt att ”den är mycket dekolleterad”.[3]
Vid ett besök på Huvudsta gård uppstår
en ordduell mellan kungen och de sammansvurna, varvid kungen bland annat nämner
att Anckarström mist ett barn och att general Pechlins hustru varit otrogen,
allt med det ironiska tillägget att det ”bara är rykten”. När Anckarström, som
under kungens visit hållit sig dold, blir tillfrågad om kungens tal om det döda
barnet varit ett skämt, svarar han bittert:
-
Det
var intet skämt, men grymt att göra det till skämt.[4]
I kontrast mot denna kalla cyniskhet omnämns de reformer
kungen genomfört vad gäller tjänstehjon och ogifta mödrar, liksom även
utbetalandet av skadestånd till ättlingarna efter den 1719 avrättade
”finansministern” Görtz. Vad beträffar det kritiserade kriget mot Ryssland
låter Strindberg kungen, i ett samtal med drottningen i andra akten, påpeka att
Sverige tills nyligen stått i beroendeställning till den mäktige grannen i öster.
Ryssland har aktivt styrt svensk politik, vilket bland annat lett till att
kungens egen far utsetts till tronarvinge. Denna tid är nu förbi, fortsätter
Gustav och tillägger med en ton av lika delar bitterhet och stolthet att ”det
är min lilla förtjänst, som man glömt till den grad att man icke förstått mitt
sista krig mot Ryssland, vilket man kallar ett förräderi”.[5]
Kungens under stundom cyniska agerande har för övrigt sin
motsvarighet hos hans fiender. Den ovan omnämnda fru Schröderheim framstår som
en känslolös, intrigant kvinna som drar vanära över sin make och njuter av att
så split inom kungafamiljen. Hon söker öppet locka Sofia Magdalena att lämna
sin make. Slutligen blir hon själv förskjuten och tvingas lämna hovet.[6]
I pjäsens sista akt når nyheten om Bastiljens fall kungen på Kina slott,
samtidigt som denne förbereder sin statskupp vid riksdagen 1789 och man hör
revolutionära sånger sjungas.[7]
I anslutning till detta utkristalliseras en dialog mellan kungen och
gunstlingen Armfelt som väl illustrerar den dubbelbottnade syn redan samtiden
hade på Gustav III och som ännu i vår tid märks i en del framställningar av
kungen:
Armfelt
-
Bastiljen
har fallit – och Gustav den tredje reser Enväldet!
Konungen
Ja! det gör han! Men jag
har gjort revolutionen själv!
Vilken paradox! Vilket
skälmstycke!
Nu går vi att se på
folket!
Och sedan?
Så dansar vi!
Du är gudomlig i alla
fall!
Åh prat!
Jo man beundrar dig, fast
man ringaktar dig!
Och man hatar mig, fastän
man älskar mig! Det är reson!
Man får ta dig som du är!
Och jag är sådan jag
blivit! Jag har inte gjort mig själv!...[8]
I pjäsens allra sista
scen försöker Anckarström skjuta kungen från en lönndörr på Kina slott men
drottning Sofia Magdalena ställer sig emellan och avstyr attentatet. Under det
efterföljande samtalet mellan makarna ber kungen, som inte vet hur nära döden
han varit men ändå anar fara, sin gemål att göra honom sällskap denna kväll.
Drottningen accepterar, med en fin antydan om hur Juljus Caesar hade framgång
så länge han ”lydde sin drottnings goda råd”. Man kan undra om den så ofta mot starka
kvinnor misstänksamme Strindberg denna gång önskat ge den av sin omgivning
förtalade och i historien nästan bortglömda Sofia Magdalena av Danmark och
Sverige ett erkännande.
[1] Citat ur Gustav III och av Strindbergs egna kommentarer om och kring sitt ämne har hämtats ur Nationalupplagan av August Strindbergs samlade verk no 48 – ”Kristina Gustav III”(1988).
[2] Att Strindberg främst ogillat sin tids idoldyrkan av historiska gestalter som Karl XII eller Gustav II Adolf kan anses bevisat. Han uttalade sig gärna fränt om kungar som av samtiden allmänt utpekades som ”hjältar”. I hans pjäser framställs dessa personer å andra sidan sällan eller aldrig som renodlade skurkar eller despoter utan just som vanliga människor, gärna behäftade med någon svaghet eller sjukdom.
[3] Fru Schröderheim skulle med andra ord ”hängas ut” som otrogen hustru då hennes man skilde sig från henne. Statssekreteraren begärde verkligen skilsmässa från sin hustru, vilket dock skedde först 1790. Det ansågs att kungen haft sin hand med i spelet, men det tycks oklart om så varit fallet. Fru Schröderheim hade otvivelaktigt kommit i onåd vid hovet på grund av sitt ”spotska sätt” mot Gustav III Anna Charlotta Schröderheim – Wikipedia. Man kan jämföra med Napoleons minst sagt ansträngda förhållande till Madame de Stael i Frankrike några år senare.
[4] Huvudsta gård var säte för greve Claes Horn och en av de platser där konspirationen 1792 utformades. Strindberg låter, som ovan omnämnts, konspirationen vara planlagd redan under ryska kriget. I scenen i dramats tredje akt medverkar de fyra mest kända deltagarna i komplotten, inklusive den durkdrivne intrigören general Pechlin. Bortsett från tidsförskjutningen beträffande sammansvärjningen är tanken att Pechlin skulle ha besökt Huvudsta helt anakronistisk. Såväl personliga antipatier som försiktighet avhöll honom från detta. Pechlin föredrog att motta sina meningsfränder i huset på Blasieholmen under den fullt korrekta förevändningen att han höll middagsbjudning.
[5] Populärhistorikern och gustavianen Christopher O’ Regan tänker i liknande banor då han i sin bok Kärlekens krigare(2009), betecknar Gustavs krig mot Ryssland som ”ett offensivt försvarskrig”, en formulering som i skrivande stund onekligen har sina poänger.
[6] Fru Schröderheim spelar här den klassiska roll av äventyrerska och splittrare av äktenskap som är så vanligt förekommande i Strindbergs verk. Framställningen säger avgjort mer om författarens syn på ”emanciperade kvinnor” än om den historiska gestalten.
[7] Bastiljen föll som bekant i juli 1789, med andra ord fem månader efter kuppen i Stockholm.
[8] Som så ofta i Strindbergs historiska dramer får man känslan att gestaltandet av huvudpersonen mer eller mindre medvetet utvecklats till ett självporträtt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar