Av vasatidens drottningar, som inte varit regenter, är Karin Månsdotter den mest kända eller legendariska. Den förnämsta sett till ursprunget är Johan III:s polskförsedda drottning Katarina.[1] Att bedöma olika drottningars politiska inflytande i praktiken är ofta vanskligt men sett till praktisk betydelse i tiden och förhållandet till maken, liksom till antalet barn och deras senare ättlingar, kan det nog sägas att Margareta Leijonhufvud var den viktigaste av vasadrottningarna. Som Gustav Vasas andra gemål utgjorde hon en länk mellan det nya kungahuset och övrig svensk adel, av kungens gemåler var hon utan tvivel den som stod honom närmast och genom det stora antalet barn blev hon stammoder för i stort sett alla svenska kungar till våra dagar, liksom till flera europeiska furstehus. Eftersom Gustav är den enda av släktens manliga regenter som, vad man vet, aldrig hade utomäktenskapliga förhållanden är Margareta också den enda vasadrottningen som verkligen var ”kvinnan i sin makes liv”.
Margareta
Leijonhufvud föddes 1516, som dotter till riksrådet Erik Abrahamsson
Leijonhufvud och Ebba Eriksdotter av släkten Vasa. Flickan var tredje
överlevande barn i syskonskaran och fick med tiden ytterligare tre syskon, av
vilka åtminstone två skulle spela viktiga roller i vasatidens dramatiska
historia. Redan de första uppväxtåren präglades av krig och svåra personliga
förluster. Margaretas far var en av den yngre Sten Stures närmaste män och som
sådan en viktig aktör i kampen mot de danska unionskungarna. Efter
riksföreståndarens död i februari 1520 gick herr Erik dock över till danskarna och
lär, efter vad Olaus Petri berättar i sin krönika, ha begått förräderi vid
Tiveden. I alla händelser hörde han till dem som i mars 1520 vid Uppsala
hyllade Kristian II som svensk kung. Trots detta avrättades Erik Abrahamsson
under blodbadet i Stockholm i november samma år. Kanske han anat ugglor i
mossen, ty familjen vistades vid tiden för blodbadet i kloster i Västerås. De
hade sänts dit redan innan Stockholm kapitulerat för danskarna och tycks sedan
ha stannat där.[2] Till
råga på chocken över mannens död var fru Ebba gravid vid tiden för blodbadet.
På julafton 1520 föddes dottern Märtha.[3] Av någon anledning tycks familjen inte ha
berövats sina gårdar, vilket annars var brukligt för anhöriga till ”förrädare”.
Falkdalen hänvisar till ”den politiska oron i riket” som förklaring, men kanske
är den milda behandlingen ytterligare en indikation på herr Eriks lojalitet mot
kung Kristian. Kan han ha avrättats av misstag? Margaretas barndom är, som så
ofta i äldre historia, höljd i dunkel. Sannolikt har hon periodvis uppfostrats
av nunnorna i något kloster. Gustav Vasas trontillträde innehar på sikt
fördelar för Margaretas mor, även om de gick över lik. Fru Ebbas äldre syster
Anna, gift med en av kungens närmaste medarbetare, drogs in i ett av de första
upproren mot Gustav, med påföljd att hennes egendomar överfördes till Ebba. Då
kungen på sensommaren 1531 ingick äktenskap med den tyska prinsessan Katarina av
Sachsen-Lauenburg deltog fru Ebba och hennes barn sannolikt i festligheterna.
Att kungaparet kort senare höll bröllop för Margaretas äldre syster Birgitta
visade att familjen stod i gunst. Margareta var nu femton år och antas ha fått
anställning som hovdam hos den nya drottningen.[4]
Kung Gustav bör hur som ha mött henne
ofta och kanske fattat tycke för henne. Då drottning Katarina avlidit i
sviterna av en olycka hösten 1535 behövde – och önskade säkert – kungen en ny
hustru. Ett knappt år senare, i augusti 1536, stod bröllopet mellan konung
Gustav Erikson av ätten Vasa och hans fränka ”ärlig välbördig jungfru”
Margareta Eriksdotter Leijonhufvud. Margareta var drygt tjugo år.
Varför utkorades
just Margareta till den ärofulla men också ansvarsfulla posten som rikets
första dam? Ren kärlek var det knappast fråga om. Kärleksäktenskap förekom i
princip inte på 1500-talet, åtminstone inte i samhällets övre skikt. Att gifta
sig med en inhemsk adelsdam medförde visserligen inga fördelar i form av
allianser med utländska furstar eller kungar, men för en dynastigrundare med
dubiösa anspråk på tronen gav det ett visst flankskydd i form av
släktförbindelser till rikets övriga elit. Henry Tudor, som i flera avseenden
får sägas vara Gustav Vasas engelska motsvarighet, hade femtio år tidigare
handlat på liknande sätt då han kort efter segern vid Bosworth och sin
tronbestigning som Henrik VII äktat prinsessan Elisabeth av huset York, därmed
underbyggande sitt eget tronanspråk. Ett giftermål inom det egna riket
besparade också en nyuppsatt konung den nesa som ett frieri utomlands kunde
medföra – hertigen av Sachsen-Lauenburg hade på sin tid varit ytterst tveksam
att sända sin andra dotter till det obetydliga svenska riket för att gifta sig
med en upprorsmakare som kallade sig kung. Hur länge skulle den dynastin bestå?
Det hade kostat år av förhandlingar och löften om pengar och förläningar att få
hertigen att ge med sig. En drottning inom det egna släktnätverket gav adeln
inflytande och större orsak att stötta den nya dynastin. Det uteslöt
naturligtvis inte att kärlek fanns med i bilden. Några månader efter bröllopet
hösten 1536 meddelade kung Gustav i ett brev att han tyvärr för ögonblicket
inte kunde företa en planerad resa till Östergötland och Småland, eftersom ”vår
kära husfru” blivit ”hårderligen sjuk”. Kanske följde Gustav Vasa både huvud
och hjärta då han äktade den tjugo år yngre jungfru Margareta.
Någon direkt politisk roll tycks drottningen inte ha spelat. Hon uppfyllde helt enkelt de plikter som förväntades av en kombination av husmor, ställföreträdande företagsledare och rikets första dam – hon agerade värdinna vid representativa ceremonier och banketter, skrev brev till städernas borgerskap om leverans av tegel till slottsbyggen, tog emot och kvitterade varor som levererades till hovet, bad för dem som råkat i onåd hos kungen men även hos nära släktingar, skickade tackbrev till Margareta av Navarra för det vänliga bemötande hennes bror fått vid ett besök i Frankrike, vakade över sina hovdamers goda uppförande samt hade det övergripande ansvaret för sina barns(väl främst prinsessornas), uppfostran. Framför allt födde hon sin make och riket tio barn, av vilka åtta nådde vuxen ålder. Två av de tre sönerna blev kungar.[5] Att kungen verkligen litade på sin ”kära husfru” kan man se av att Margareta under Dackefejden i praktiken övertog rollen som regent medan Gustav reste omkring i landet för att söka släcka upprorslågan. Hon uppmanades i brev att sända ut agenter förklädda till bönder i Södermanland för att utforska stämningen ”på gräsrotsnivå”. Dessutom gavs hon rätt att vid behov överta kontrollen över några av rikets viktigaste slott, bland dem ”Tre kronor” i Stockholm.[6] Då upproret väl var krossat och arvrike införts fastställdes att om kungen dog i förtid skulle drottningen ingå i förmyndarregeringen för styvsonen Erik. Gustav Vasa uttryckte förhoppningen att hans änka skulle få styra riket ”uti frid och rolighet”(lugn(. Margareta Leijonhufvud var utan tvivel både älskad och respekterad av sin gemål, känslor som inte ofta förknippas med Sveriges bistre riksbyggare.
Att utföra
alla dessa uppgifter och dessutom ge livet åt tio barn på femton år måste ha
tröttat drottningen. Mot slutet av 1540-talet var Margareta ofta svårt sjuk och
i augusti 1551 avled hon slutligen på gården Tynnelsö i Mälaren, 35 år gammal.
Hennes yngste son Karl, blivande Karl IX, hade ännu inte fyllt ett år. Per
Brahe den äldre berättade senare att ”solen miste sitt sken” vid drottningens
död. Det är oklart om detta syftar på en faktisk solförmörkelse eller på den
stämning som uppstod vid hovet. Hur som helst stundade mörka tider. Kungen blev
allt äldre och sjukligare och därmed också på allt sämre humör. Efter hans död
följde år av inbördeskrig mellan ättlingarna från hans två första äktenskap.
Det skulle ta nära tio år innan drottning Margareta äntligen fick sitt sista
vilorum vid sidan av sin man i Uppsala domkyrka.
Allteftersom
tiden gick blev det på modet att jämföra Gustav Vasas två första drottningar
och låta jämförelsen utfalla till drottning Margaretas förmån. Man menade att
Katarina av Sachsen-Lauenburg varit en främling, ”en missnöjd utländska”, som
inte berett sin make mycket nöje och vars ”svårmodiga karaktär” skulle ha
överförts till sonen Erik XIV. Drottning Margareta hade däremot varit en
fulländad kvinna som på alla sätt förstått att fullgöra sin uppgift vid den
store Gustav Vasas sida, både som barnalstrare, trevligt sällskap och böneman
för sådana som haft oturen att falla i onåd. Att Katarina av Sachsen blev så
negativt bedömd berodde sannolikt både på sonen Eriks olyckliga öde och på
hennes korta tid som drottning. Man hann helt enkelt inte lära känna henne.
Dessutom gick tidigt rykten att Gustav Vasa med berått mod skulle ha slagit
ihjäl sin första drottning, något som inte ens Henrik VIII har beskyllts för.
Man kan fråga sig hur benägen den svenska adeln i så fall varit att sända två
av sina döttrar till den kungliga sängen. Ingenting tyder i själva verket på
att kungen skulle ha hatat Katarina, snarare tvärtom.[7]
Att Margareta Leijonhufvud å andra sidan Var
viktig för sin man står utom tvivel, både med tanke på det stora förtroende han
uppenbart visat henne och hur han i sitt testamente manat sina döttrar att i
allt följa sin mors exempel. Därtill kommer att Margareta, som tidigare
påpekats, är stammoder till de flesta svenska monarker och genom sina döttrars och
sondöttrars ättlingar också till flera andra europeiska furstehus. Om Gustav
Vasa förtjänar den klassiska titeln Sveriges riksbyggare, förtjänar drottning
Margareta Leijonhufvud i lika hög grad att kallas Sveriges landsmoder.[8]
[1] Katarina Jagellonica är för övrigt en av relativt få svenska drottningar som varit dotter till en kung. Från Gustav Vasa fram till idag är det bara fyra icke regerande drottningar som haft en kunglig far: Katarina, Ulrika Eleonora den äldre, Lovisa Ulrika och Sofia Magdalena.
[2] Det brukar sägas att den svenska eliten, med undantag för den skarpsinnige ”frihetshjälten” Gustav Vasa, helt godtroget litat på Kristian ”Tyranns” löfte om amnesti efter kapitulationen, för att under kröningsfesten i Stockholm falla offer för den trolöse ”inkräktaren”. Kanske var det istället så att man efter Sten Stures död överlag accepterade nederlaget och var beredd att svära Kristian trohet, utan att därför helt bortse från möjligheten av ett försåt. Det finns indikationer på att också Joakim Brahe, Gustav Vasas svåger och liksom herr Erik avrättad i Stockholm, låtit familjen hålla sig borta från kröningsfesten. Angående detta se Dynastihistoria: riksbyggarens syster (bosonshistoria.blogspot.com)
[3] Senare gift med Svante Sture.
[4] Anställning som hovdam hos en drottning eller prinsessa var under den europeiska renässansen en vanlig ”station” på vägen till ställningen som kunglig mätress eller ett eget framtida drottningskap. Så var fallet med flera av Henrik VIII:s gemåler och med Karin Månsdotter och Gunilla Bielke i Sverige.
[5] Med tanke på det öde som drabbade samtida drottningar i England får man kanske vara tacksam att drottning Margareta inte stack ut alltför mycket. Ovannämnda Margareta av Navarra var syster till den franske kungen och en stor kulturpersonlighet och politiker.
[6] Slottet fick dock inte detta namn förrän under sonen Johans regering.
[7] Gustav Vasas och drottning Margaretas äldsta dotter, född 1539, fick namnet Katarina. Enligt sedvana uppkallades det första barnet oftast efter sin farfar eller farmor. Gustavs egen far hade hetat Erik. Erik XIV gav helt följdriktigt sin äldste son namnet Gustav. Gustav Vasas mor var Cecilia Månsdotter av Eka. Den beryktade prinsessan Cecilia Vasa föddes först 1540. Drottning Margaretas mor hette som vi sett Ebba i förnamn.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på Karin Tegenborg Falkdalens bok Margareta Regina – vid Gustav Vasas sida(2016).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar