Han är 27
år, löjtnant i armén, partigängare och just nu mycket otålig. Han heter Stefan
Löfving och står på gården utanför teologieprofessor Martin Hegardts tvåvåningshus
vid Stora Södergatan i Lund en dag i mitten av augusti 1717.[1]
Men det är inte för att diskutera teologi han kommit hit. Sedan snart ett år
har Sveriges kung Karl XII rekvirerat huset för sin och sitt kanslis räkning.
Härifrån styrs i praktiken Sverige och här inne planeras nya drag i det krig
som redan har pågått i 17 år och som skall vara i ytterligare fyra år. Ständigt
kommer besökare för att tala med, kanske bara få en skymt av eller komma nära
det legendariska majestätet. Alla större hus och gårdar i staden hyser resande
eller medlemmar av den kungliga administrationen. Några gårdar har till och med
köpts av förmögna ämbetsmän och officerare.
För en stad om drygt 1000 invånare, som några år tidigare härjats av en
stor eldsvåda och där pesten liksom överallt i riket dragit härjade fram, är
det kanske en ära att kungen valt att slå sig ner just här men också en tung
börda.[2]
1717 är
Sverige ett land på defensiven. Efter slaget vid Poltava 1709 har först
besittningarna i Baltikum och sedan, stegvis under en period på flera år,
Finland ockuperats av ryssarna. Dessutom samlas danska och ryska styrkor i
Köpenhamnstrakten. Allt tyder på en kommande invasion över Öresund. Det är
därför Karl XII efter sin hemkomst ett drygt åt tidigare tagit högkvarter i
Lund. Å ena sidan är stadens relativa läge utmärkt för försvarskrig om fienden
anfaller. Samtidigt är kungen säkrare i en stad som ligger inne i landet. Det
är också invasionshotet som fört Stefan Löfving till Skåne. Löfving är född i
Narva i dagens Estland 1689. Fadern tjänstgör vid stadens garnison och modern
tillhör en framstående finsk släkt. Stefan är begåvad och livlig. Han lär sig
flera språk bland annat finska och ryska. Med tiden kommer han till Viborg i
Finland och får anställning hos en köpman. Trots att en del kontroverser tycks
ha förekommit mellan husbonde och lärling får Löfving vid 19-års ålder hjälp
till anställning hos Simon Afleck, rik godsägare och chef för gränsbevakningen
mot Ryssland i norra Karelen. Här stannar han i nära tre år, men efter Viborgs
fall i juni 1710 och de oroligheter som sedan följer söker han sig till armén. Efter
en tid som mönsterskrivare vid Åbo infanteriregemente sänts Löfving allt oftare
ut på spaningsuppdrag, ibland ensam ibland i sällskap med andra. Han får rätt
att själv rekrytera lämpliga medhjälpare. Under de närmaste åren vistas han
mycket i det av ryssarna ockuperade Finland men också, i samband med
invasionshotet 1716-17, i Skåne och i vattnen mellan svenska och danska kusten.
Många år senare
författar Löfving en skildring över sina upplevelser under stora nordiska
kriget. Av allt att döma bygger den i stor utsträckning på anteckningar som
förts i anslutning till de händelser som skildras. Vissa anteckningar från 1716
och 1717 har också bevarats i original. Löfving återger dessutom flera dokument
från tiden i avskrift i sina memoarer. Man måste samtidigt hålla i minnet att
memoarerna skrivits med syfte att få uppmärksamhet hos de styrande i Sverige, med
hopp om därav följande underhåll och kanske eget boställe. Även om memoarerna i
likhet med all historisk litteratur bör läsas med försiktighet, kvarstår att
Stefan Löfving blivit väl ihågkommen av eftervärlden.[3]
Men den här dagen, sommaren 1717, har Löfving många år kvar att leva och står
otåligt väntande utanför Karl XII:s högkvarter i Lund. Det är i och för sig
inte första gången han väntar på audiens. Omkring två veckor tidigare har
Löfving besökt kungen som under två timmar frågat ut honom om hans bakgrund och
upplevelser i kronans tjänst. En av kungens förtrogna, generallöjtnanten von
Lieven, har också prisat partigängarens tapperhet, varvid Karl XII yttrat att
”Vi ser att Löfving inte är rädd”. Emellertid har något sedan inträffat. Enligt
Löfvings egen berättelse lämnar han på eget bevåg Lund 17 juli för att resa
till Stockholm. Han eller kanske hans män tycks också ha våldgästat flera
gästgivargårdar.[4] Under vistelsen i Stockholm mottar Löfving en
kallelse att återvända till Lund. Efter fyra dagars ritt anmäler han sig hos
kungen men blir denna gång inte mottagen. Om detta, som Löfving förmodar,
bottnar i avund i kungens omgivning eller Karl XII helt enkelt varit upptagen
är svårt att säga. Efter omkring två veckor bestämmer sig partigängaren att mer
eller mindre tvinga sig till audiens - Han ställer sig på gården vid kungens
högkvarter. Löfving berättar:
-
Hans
Majestät kom ridande med några av sina generaler och överstar och då han tänkte
gå in i kammaren, fattade jag honom i armen, vände honom runt och sade häftigt:
”Jag har fått min allernådigste konungs order. Står här och inväntar hög
befallning”. Han såg på mig och sade: ”Löfving”, varpå jag gjorde min reverens.
Han sade ej ett ord utan gick in. Jag
gick till mitt kvarter och kastade mig på sängen, och i detsamma kom kapten
Hoenstierna med order att jag strax skulle komma till Hans Majestät, som på mig
väntade. Så snart jag steg in genom dörren, frågade han(kungen), varför jag
rest min väg utan tillåtelse. Jag svarade att jag ansett mig dröja för länge
här och ville skynda till ryska armén och åter från Åbo, med kunskap om hur
stark han är, etc. ”Hur vet ni vår vilja”? Varpå jag gav en lista på allt Hans
Majestät önskade veta, vilket jag väl förstod. Hans Majestät såg på mig och
sade: ”När önskar ni resa”? Jag sade: ”Det står hos min allernådigste konung
när och vart, till eld eller vatten.” – ”Nej, nej, ni måste till Åbo, bliv här
till imorgon: Vad kostade er resa hit”? ”Femtio plåtar, men ryssen skall väl
betala mig för det.
Löfving och kungen kommer sedan överens att partigängaren skall få pengar
från kronan, men då Karl gör en notering om saken och Löfving kikar över hans
axel:
-
stötte
Hans Majestät allt ifrån sig och klappade mig på axeln: ”Oss älskelige Löfving,
res imorgon och sköt er bra, så skall transporten till Finland snart ordnas; vi
vill eder ihågkomma”.
Löfving kan dock inte motstå frestelsen att åter handla efter eget huvud.
Efter mötet med kungen rider han till Malmö för att se staden. När han nästa
morgon rider tillbaka för att uppsöka Karl XII:
-
då
mötte han mig ½ mil från Malmö. Jag steg ned och hälsade: ”God morgon, min
allernådigste Konung”. Hans Majestät sade: ”Löfving, var har ni varit”?
Svarade: ”Jag for i aftons(igår kväll), att se det fasta Malmö, då jag Viborg,
Kexholm och flera befästa orter beskådat …men portarna stängdes och jag måste
stanna över natten; jag ber om nåd”. – ”Vad tyckte ni om Malmö”? – ”Han är sitt
beröm värd”.
Löfving frågar därpå kungen om de pengar han lovats finns tillgängliga
och efter en försäkran att dessa kan hämtas mot kvittens, skils de åt.
Partigängaren uppmanas dock av en medlem i kungens eskort att i fortsättningen
förhålla sig väl på värdshusen.
Av Löfvings berättelse kan man dra slutsatsen att Karl XII blivit något
chockerad men samtidigt road av partigängarens burdust rättframma och ändå underdåniga sätt. Kanske kände Karl en sorts
avundsjuka mot denne man som opererade på egen hand utan att låta sig styras av
disciplin och ändå, genom sitt mod och sin uppfinningsrikedom, gjorde kronan
och honom själv så stora tjänster. De båda skulle aldrig ses igen. Kungen stupar
något år senare för skottet vid Fredriksten men Löfving skall fortsätta att
tjäna sitt land länge än, både under detta och nästa krig mot Ryssland på
1740-talet. Slutligen dör han i oktober 1777, vid nära 88-års ålder på sin gård,
kronogodset Hommanäs i Borgå socken.[5]
[1] De exakta tidpunkterna för Löfvings korta möten med Karl XII sommaren 1717 är osäkra. Dateringarna i Löfvings efterlämnade papper, återgivna av Hornborg, är inte helt systematiska och dessutom sammanställda långt efter händelseförloppet. Det står i alla fall klart att Löfving anlände till Lund första gången i juli 1717 och att det sista mötet med kungen ägde rum senast 18 augusti, troligen några dagar tidigare. Löfvings förnamn stavas ibland, av både äldre och sentida historiker och författare, med ph, ”Stephan”, ibland ”Stefan”.
[2] Under kungens tid i Lund bodde cirka 550 ”gäster” i staden. Invånarantalet ökade alltså med nära hälften. De nykomna hade dock order från högsta ort att åtminstone betala för sängkläderna. Beloppet varierade efter husets standard. Dessutom fanns det lundabor som vågade protestera.
[3] Efter hans död konstaterade en minnestecknare att Löfving ägt ”ett eldigt och fintligt snille”. Löfving donerade sin kvarlåtenskap till dåvarande rektorn vid Borgå gymnasium, i vars bibliotek den sedan förvarats. Hans öde har inspirerat författare som Topelius och i vår egen tid författaren Björn Holm, som skrivit en hel serie romaner baserad på Löfvings memoarer. År 1957 startade i Finland en skidtävling till den berömde partigängarens ära – ”Stefan Löfving-loppet”.
[4] Löfving skriver att han förövat ”åtskilliga insolentier” på gästgivargårdar. Kanske handlade det bara om svårigheter att betala med de pengar fältkansliet erbjudit vid besöket hos kungen. Dessa var till hälften i silver, till hälften av de beryktade ”nödmynten” som nyligen införts av kungen och Görtz. Ovan- och nedanstående citat ur Löfvings berättelse återges på moderniserad svenska och med utbyte av mindre kända ord och formuleringar. Eftersom utgåvan av memoarerna följer tidens ofta omständliga och svårförståeliga svenska kan missförstånd inte uteslutas.
[5] Denna
text bygger huvudsakligen på En spanare
under stora ofreden, Stefan Löfvings dagbok över hans äventyr i Sverige och
Finland 1710-1720, utgiven av Eirik Hornborg(1926), främst s. 140-43. Angående
förhållandena i Lund under Karl XII:s vistelse där, se Bengt Liljegren, Karl XII i Lund, när Sverige styrdes från
Skåne(1999). Liljegren återger också Löfving s. 82-85.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar