Att en kung
är otrogen mot sin drottning är historiskt sett ganska vanligt liksom det
ibland, dock mera sällan, händer att en drottning är otrogen mot sin make. Att
en älskarinna skulle anse sin älskare otrogen kan förefalla otroligt, särskilt
om älskaren är kung och landets främste representant. Den som håller sig med en
fast partner vid sidan av, vad som i förnämare kretsar kallas en ”maítresse en
titre”, kan emellertid hamna i särskilt pinsamma situationer den dag han, så
att säga, söker efter omväxling. Detta är den, av allt att döma, sanna
historien om en episod från 1500-talets Frankrike.
Vid mitten
av 1500-talet styrdes Frankrike av den i våra dagar nästan bortglömde Henrik
II. Han var varmhjärtad, ridderlig, ärelysten, krigisk, konstälskande och troende
katolik. Tillsammans med sin mer kände far Frans I får han, räknat i regenter,
sägas personifiera den franska renässansen.[1]
Som vid alla hov omgavs Henrik av olika kotterier eller grupper som strävade
att spela en ledande roll i kungens närhet, helst på bekostnad av alla de
andra. Där fanns baron(senare hertig), de Montmorency, konnetabel av Frankrike
och gammal rådgivare och vän till kungen. Han hade en gång organiserat
insamlandet och transporten av den penningsumma som spanjorerna krävt för att
frige den dåvarande prinsen och hans äldre bror ur det fängelse där de hölls
som gisslan. Sedan dess hyste Henrik förstårligt nog en särskild värme för den
gamle krigaren.[2] Vidare var det den stolta hertigfamiljen
Guise från Lorraine, äregiriga krigare kända för sin brinnande katolska tro men
också för charm och kvinnotycke. Trots att de inte tillhörde den egentliga
franska högadeln och av många vid hovet betraktades som uppkomlingar från en
utländsk furstesläkt, hade de genom tapperhet i strid och kloka äktenskap
skaffat sig en närmast oangripbar ställning. Av hertig Claudes många barn var
en son ryktbar soldat, en annan kardinal. Det äldsta av syskonen Guise, dottern
Marie, var gift med kung Jakob V av Skottland. Sist men inte minst skall nämnas
de två drottningarna, ty kung Henrik II höll sig i praktiken med två gemåler –
hans lagvigda hustru, den italienskfödda drottning Katarina av släkten Medici
och adelsdamen Diane de Poitiers. Diane var av förnäm släkt. Efter sin makes
död hade hon återvänt till hovet i lagom tid för att ta hand om unge prins
Henrik då han kom hem efter den påfrestade tiden i Spanien. Hon var nära tjugo
år äldre än han.[3] Med sitt
mjuka och jordnära men samtidigt distanserat värdiga sätt blev hon snart
oumbärlig för pojken. Resten av Henrik II:s liv skulle Diane de Poitiers utgöra
en fast punkt. Exakt hur deras relation gestaltade sig är svårt att avgöra. Att
adelsdamen tilläts göra officiella intåg före drottningen då hovet var ute på
rundresa i riket och att bokstavskombinationen HD förekom överallt, på kungens
kröningskläder och i tidens slottsarkitektur, framhäver med all önskvärd
tydlighet Dianes betydelse. Ändå fick hon inga barn med kungen, trots att
Henrik med tiden visade sig fullt kapabel att avla barn både inom och utom
äktenskapet. (Även Diane fick barn i sitt äktenskap).[4]
Hur det än förhöll sig etablerade sig både Katarina av Medici och Diane de
Poitiers med tiden som fasta ”inventarier” vid franska hovet. 1547, då både
Henrik och Katarina var 28 år, besteg han tronen som Henrik II. Allting tycktes
fortlöpa i lugna banor.
Ett år
senare, i augusti 1548, kom den femåriga drottningen av Skottland, Maria
Stuart, till Frankrike. Hon hade bjudits på initiativ av sina släktingar i
familjen Guise för att skyddas från de närmast kaotiska förhållandena i sitt
eget rike och möjligen också för att på sikt gifta sig med kung Henriks och
Katarinas äldste son, kronprins Frans. Det lilla charmtrollet Maria vann genast
allas hjärtan vid hovet, även om en del av hennes följeslagare inte gjorde det
– de verkade tro att de skulle överfallas när som helst. I flickans uppvaktning
ingick också ”guvernanten” Janet Fleming.[5]
Lady Fleming såg ut som en kvinna på 1500-talet överlag skulle göra för att
anses vacker, blond med vit hy. Hon hade charm och var dessutom
utomäktenskaplig dotter till Jakob IV av Skottland.[6]
Efter någon tid, av allt att döma nästan två år, märktes det att hertig
Montmorency, konnetabeln, ofta gjorde sig ärenden till guvernantens rum. Rykten
började gå om vad som försiggick. Bröderna Guise såg sin chans att skandalisera
en rival om inflytande vid hovet och underrättade kungens ”bihustru” Diane de
Poitiers, som även hon betraktade hertigen som en rival om kungens hjärta.
Diane, som hade det yttersta ansvaret för kungabarnen, gav bröderna en nyckel
till guvernantens våning så att de kunde överraska hertigen på bar gärning, i
färd med sin ”skandalösa” amour. Undersökningen visade emellertid att det var
kung Henrik och inte hans förtrogne rådgivare som inlett ett förhållande med
lady Fleming. Tydligen hade hertigen följt med som förkläde för att avleda
misstankarna om vad som pågick. Syftet från ministerns sida var att skaffa en
ersättare för Diane, som han i sin
tur betraktade som en rival om kungens gunst.[7]
Det framgår inte hur bröderna Guise lyckats
uppdaga verkliga förhållandet utan att samtidigt avslöja för kungen att de
visste vad som pågick. Hur som helst fortsatte majestätet, intet ont anande,
att besöka den vackra kvinnan från Nordanlanden. Guiserna hade emellertid
underättat Diane de Poitiers, som vid den här tiden blivit utnämnd till
hertiginna Valentinois, om vilka friheter hennes höge vän (eller skyddsling?),
tagit sig. Mätressen ämnade inte finna sig i detta! Sålunda reste den nya hertiginnan
Valentinois, trots en inte helt läkt benskada, raskt till det slott utanför
Paris där hovet vistades och ställde sig att bevaka lady Flemings dörr. Mycket
riktigt uppenbarade sig Henrik i sällskap med sin minister Montmorency. Diane
ställde sig framför Frankrikes ”allra kristligaste konung” utropande: ”Sire,
vad gör ni här? Detta är ett svek mot alla era vänner och mot er egen son. Han
skall ju gifta sig med denna kvinnas(lady Flemings), skyddsling. För egen del
bryr jag mig inte. Jag älskar er lika mycket som förut”.[8]
Henrik II blev totalt ställd och stammade något om att han bara ”haft en
pratstund” med guvernanten. Vad var det för fel på det? Men Diane gav sig inte
– hon fortsatte med att skälla ut konnetabeln: Hur kunde han låna sig till
något så simpelt! Förstod han inte att han skandaliserade både kungen, familjen
Guise och den blivande drottningen av Frankrike? Montmorency borde förvisas
från hovet. Personligen ville Diane inte ha med honom att göra i
fortsättningen. Det hela slutade inte
i blodbad, inte ens uppslitande förvisningar från hovet. Både konnetabeln och
Diane kände sig en smula förödmjukade, vilket säkert behagade drottning
Katarina. Kungen må ha fått en uppsträckning men fortsatte ändå att träffa lady
Fleming, fast kanske på en mer diskret plats. Guvernanten bröt emellertid mot
den oskrivna men heliga lag som säger att en kunglig älskarinna på uppåtgående
inte skall skryta med sin erövring. Det märktes alldeles för tydligt att hon
aspirerade på posten som ny maítresse en titre. Resultatet blev att såväl
drottning Katarina som Diane de Poitiers kastade sig över kung Henrik och begärde
att fridstöraren omedelbart skulle sändas iväg. Så skall också ha skett, trots
att lady Fleming stannade i Frankrike och avled i Paris omkring tio år senare.
Den son hon fick med kungen bar faderns namn och gjorde karriär i Frankrike innan
han dog i en duell på 1580-talet. Av allt detta ser vi att inte ens
absolutistiska monarker kan göra vad som helst utan efterräkningar, till och
med från försmådda älskarinnor.[9]
[1] Dessa båda kungars sammanlagda regeringstid sammanfaller nästan exakt med Gustav Vasas. Frans I besteg tronen 1515, Henrik II avled 1559
[2] Konnetabel motsvarar ungefär ÖB idag. Henrik II var yngre son till Frans I men blev tronföljare efter sin äldre brors död 1536. Sedan Frans I blivit krigsfånge under striderna mot kejsar Karl V hade de båda prinsarna tagit faderns plats för att ge honom möjlighet att uppfylla det avtal man slutit. Båda pojkarna fick återvända hem, men först efter 4 års fångenskap och med svårläkta sår i själen.
[3] Blivande Henrik II var vid sin hemkomst 11 år gammal.
[4] Katarina av Medici betecknade senare Diane de Poitiers som sin makes ”hora, ty man kan inte kalla henne något annat”. Även om drottningen rimligen bör ha vetat vad hon talade om var hon, liksom tiden i övrigt, ur stånd att urskilja finare psykologiska gränser som med vår tids kunskaper och värderingar är lättare att bedöma. Dianes och Henriks relation bottnade säkerligen i en varm vänskap som av och till tog sig uttryck i fysiskt sexuellt samlag men där just den inbördes vänskapen i slutänden spelade större roll än sexualiteten. Att Diane, som framgår av det följande, ansåg sig ha rätt att läxa upp konungen av Frankrike när denne i hennes ögon betedde sig olämpligt, visar å andra sidan att deras förhållande måste ha varit mycket intimt och byggt på ömsesidigt djupa känslor. Förmodligen utgjorde Diane i Henriks ögon en kombination av modersgestalt, god vän och älskarinna.
[5] ”Guvernant” bör i det här fallet tolkas som en kombination av sköterska, lärare och sällskapsdam.
[6] Janet eller Jane Fleming var således faster till sin skyddsling -härskarinna Maria Stuart. Vid tiden för sin förbindelse med Henrik II var hon cirka 48 år, alltså obetydligt yngre än Diane de Poitiers. Henrik var vid denna tid knappt 30 år. Det är tydligt att kungen föredrog kvinnor äldre än han själv. Det omvända är annars vanligare, särskilt när det gäller kungliga mätresser. Angående lady Flemings bakgrund, se Jane Stuart – Wikipedia.
[7] Varianter på detta tema, där någon låtsas vara förälskad eller ”gömmer sig” bakom en bekant kärleksrelation för att uträtta en känslig uppgift, är inte obekanta i kungahusens historia. Då Ludvig XIV i sin ungdom blivit kär i sin svägerska låtsade han sig istället uppvakta hennes hovdam för att skyla över sin, enligt kyrkan, otillbörliga kärlek till sin ”syster”. Slutet blev dock att kungen verkligen förälskade sig i hovdamen ifråga. När Gustav III sökte hjälp för att etablera en närmare relation med sin hustru, var det till fördel att hovstallmästare Munck hade ett känt förhållande med en av drottningens damer och därför kunde besöka hennes våning utan att väcka misstankar.
[8] Frankrikes kung betecknades fram till revolutionen officiellt som ”den alldra kristligaste kungen”, oavsett vilka laster den tillfällige innehavaren av ämbetet ägnade sig åt.
[9] Denna text bygger huvudsakligen på femte kapitlet av Leonie Freidas bok Katarina av Medici, en biografi(svensk översättning 2005). För fler detaljer om förhållandet mellan Henrik II, drottning Katarina och Diane, se även Dynastihistoria: Kungen som hade två drottningar (bosonshistoria.blogspot.com).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar