Då liksom nu
innebar dödsfallet slutet på en era. Drottningen låg inte på Balmoral utan i
Osborne House på Isle of Wight. Det var lika mycket hennes och Alberts som det
skotska slottet hade varit. Det var prinsgemålen som hade ritat huset. Den
gången liksom 121 år senare kom släkten resande till dödsbädden, de som kunde.
Fyra av de nio barnen var döda eller döende. Allfred, ”Affie”, som drottningen
kallade honom, hade dött i Coburg året innan. Hon mindes hans pojkår särskilt
väl på Osborne: ”Det är hjärtslitande”, hade hon skrivit i dagboken vid nyheten
om hans död.[1] Äldsta
flickan, favoriten ”Vicky”, eller ”kejsarinnan Fredrik” som tyskarna lite
sarkastiskt sade, låg själv på sitt yttersta i sitt slott i Hessen-Nassau,
ensam och desillusionerad . Varför vägrade preussarna att lyssna på dotterns råd
om ett enat demokratiskt Tyskland?
Det hade ju varit Alberts och Victorias stora dröm![2]
Så gott som
alla Europas kungligheter var släkt med drottning Victoria. Det var inte för
inte denna gamla dam kallades ”Europas mormor” eller ”Europas svärmor”.[3]
Hennes favoritbarnbarn, Alix av Hessen-Darmstadt, numera kejsarinnan Alexandra
av Ryssland, kunde inte komma eftersom hon väntade sitt fjärde barn. ”Om det
inte vore så långt bort”, hade hon skrivit i ett brev till en vän något år
tidigare: ”Vi har inte setts på fyra år och jag har en känsla av att jag aldrig
kommer att få se henne igen. Hon har varit som en mor för mig sedan min egen
dog”. När Alexandra i januari 1901 fick veta att hennes mormor hade dött var
hon förtvivlad att inte kunna delta i begravningen på Windsor Castle. Med en
formulering som är lika aktuell 2022 skrev kejsarinnan till en av sina systrar:
”Jag fattar inte att hon verkligen är borta. Så länge man kan minnas har hon
funnits i vårt liv. Hela världen sörjer henne. England utan drottningen
förefaller som en omöjlighet”.
Ett barnbarn
som däremot var på plats var ”Vickys” son, Kejsar Vilhelm II. I den engelska släkten betraktades han som något av det
svarta fåret med sitt plumpt arroganta uppblåsta sätt och kärlek till den tyska
armén. När Kaisern en gång i ett brev till drottningen beklagat sig över lord
Sailsbury, som han tyckte var alldeles för överlägsen och inte tillräckligt
respektfull mot honom och det tyska riket, läxade Victoria strängt upp
dottersonen: ”Jag tvivlar på att någon suverän skulle skriva till en annan om
dess premiärminister i sådana ordalag som du gör, dessutom till sin egen
mormor”! Hon för sin del skulle aldrig skriva
så om till exempel Bismarck, trots allt elände han ställt till med. Vilhelm,
eller ”Willjam” som de engelska släktingarna brukade säga, led nog av någon
”tillfällig irritation”, trodde mormor drottningen.[4] Men här och nu, på Osborne House 22 januari
1901, var allt detta glömt och förlåtet. Kejsaren hade hunnit fram i tid för
att närvara vid dödsbädden. Till sin morbror den engelske tronföljaren, en man
vars beteende berett drottningen minst lika mycket bekymmer som dottersonens, sade
han: ”Jag vill se mormor innan hon dör. Men om det inte går har jag all
förståelse för det”. Därpå gick han stilla och värdigt till drottningens rum,
lade hennes huvud mot sin arm och satt så vid sängen i två timmar tills allt
var slut. Efteråt tog han hand om allt praktiskt i sorgehuset medan
Storbritanniens nye kung, Edvard VII, åkte till London för sin officiella
tronbestigning. Officerarna i tyska armén fick order att bära sorg i två veckor
och soldaterna i det tyska regemente där drottningen varit hedersöverste i tre
veckor. Det var nästan som om den tyske kejsaren sörjde mer än någon annan i
släkten över den förlust de alla lidit. Då han slutligen lämnade England
hyllades han av såväl de brittiska tidningarna som av folket för sitt
deltagande i deras sorg. För ögonblicket tycktes allt väl mellan Tyskland och
Storbritannien.[5]
Författaren
och litteraturkritikern Knut Hagberg hävdar i sin biografi över drottning
Victoria från 1947 att de sista åren av hennes regering får betraktas som
hennes största. Hon var då gammal och hade förlorat många av dem som stod henne
nära(i synnerhet prinsgemålen som dött hela fyrtio år tidigare). Men samtidigt
kom Victoria aldrig sitt folk så nära som under sin sista tid på tronen, framför
allt genom sitt engagemang för att mildra följderna av Boerkriget för de
genomsnittliga undersåtarna. Oavsett hur synen på engelsk-brittisk imperialism
förändrats under de snart 80 år som gått sedan Hagberg skrev sin biografi,
förmedlas ändå bilden av en kvinna som in i det sista nitiskt uppfyller sitt
kall, på samma sätt som hennes sonsonsons dotter Elisabet gjort under sina nu
avslutade 70 år på tronen. I likhet med Elisabet tog Victoria emot besökare
nästan in i det sista. Andra januari 1901 gav hon Strumpebandsorden till en
förtjänt officer från boerkriget. 13 januari gjorde hon sin sista
dagboksanteckning, där hon bland annat berättar om en gudstjänst, som ”var en
stor tröst för mig”. Efter andakten tog drottningen igen sig en stund, så
signerade hon några papper och dikterade för dottern Helena, som på senare år
blivit hennes privatsekreterare. Därmed var den gamla kvinnan, efter 64 år, färdig
med sitt mödosamma värv för Gud, Imperiet och familjen. De sista dagarna låg
hon i dvala. I dödsögonblicket fäste hon blicken på sin son och arvinge, som i
likhet med Kaisern var närvarande och viskade ”Bertie”.[6]
Hagberg ger
inga närmare detaljer om drottningens begravning men nämner att hon befallt att
ingen skulle bära sorg. Begravningsvägen var smyckad i rött, en färg som
snarare förknippas med en regents kröning än med begravningen. Hennes brudslöja
följde henne i graven. För drottning Victoria av Storbritannien innebar döden
inte slutet utan början på något nytt – i döden skulle hon återförenas med
prins Albert. Låt oss hoppas att hennes ättling i fjärde led på samma sätt nu
återförenats med sin Philip, som i motsats till Albert inte behövde vänta på
sin maka mer än ett år.[7]
[1] Hertig Alfred av Sachsen-Coburg-Gotha, andre son till drottning Victoria och prins Albert, efterträddes av brorsonen Karl Edvard, morfar till kung Karl XVI Gustav av Sverige.
[2] Änkekejsarinnan Victoria av Tyskland, änka efter kejsar Fredrik III, avled i augusti 1901, ett drygt halvår efter modern. Prinsessan Alice, gift med storhertigen av Hessen-Damstadt hade avlidit 1878 och prins Leopold 1884.
[3] ”Europas svärfar” var den danske kungen Kristian IX, som var ett år äldre än Victoria och överlevde henne med fem år.
[4] Robert Cecil, lord Sailsbury var drottning Victorias siste premiärminister. Han å sin sida avfärdade kejsar Vilhelms kritik med att knacka sig lätt i huvudet.
[5] Detta hindrade som bekant inte utbrottet av första världskriget tretton år senare.
[6] Kronprinsens smeknamn i familjen.
[7] Denna text bygger huvudsakligen på Catrine Clay, Kungen, kejsaren, tsaren – kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), särskilt s. 223-25, Knut Hagberg, Victoria drottning av England(1947), s. 242-250 och Greg King, Den sista kejsarinnan, Alexandra Fjodorovnas liv och död(svensk översättning 1995), s.152-53.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar