En svensk prinsessa på Frankrikes tron?

 

Trots att Sverige genom tiderna haft goda relationer med Frankrike har inga kungligheter från de båda länderna ingått äktenskap. Kanske har fransmännen ansett Sverige för obetydligt eller, vilket är mer sannolikt, det geografiska läget ”opraktiskt”. Kungahus gifter vanligen in sig i grannländernas dynastier och giftermålen ingås oftast av ett eller flera av tre skäl: 1 önskan att sluta allians med en tidigare fiende, 2 gemensamma intressen, exempelvis allians mot en tredje makt, 3 tillgång till landområde som kan förväntas tillfalla den ena parten genom arv - Eftersom det så gott som alltid är kvinnan som gifter sig med en regerande manlig regent, gäller det tredje skälet främst brudgummens familj. Sverige och Frankrike har helt enkelt legat för långt ifrån varandra för att vara intressanta kandidater när giftermål diskuterats mellan olika furstehus.[1] Ändå har tanken på giftermålsallianser mellan svenska och franska kungahus varit på tal vid några tillfällen, exempelvis under vasasönernas regeringstid.

I början av 1575 dök ett franskt sändebud, Claude Pinart, upp hos hertig Karl i Nyköping. Han kom för att förhandla om ett äktenskap mellan den nye franske kungen Henrik III och den svenska prinsessan Elisabet, Gustav Vasas yngsta dotter och den enda av de fem flickorna som fortfarande var ogift. Liksom de flesta länder i Europa var Sverige under senare delen av 1500-talet splittrat i synen på religionen, med sprickan rakt genom kungahuset. Kung Johan III var en religiös grubblare med dragning åt katolicismen. Hans hustru och son var inbitna katoliker medan dottern Anna snart skulle ta ställning som protestant. I den äldre generationen av vasafamiljen var de flesta protestanter, utom ”bråkstaken” Cecilia som var katolik. Även om detta kunde verka komplicerat och senare skulle få dramatiska följder var det ingenting mot läget i Frankrike, där det rått nästan konstant inbördeskrig med religiösa förtecken i drygt tio år.[2] Den nye kung Henrik var fysiskt och psykiskt svag och växlade mellan överdådigt slöseri och hämningslösa religiösa kriser, där han tog ledningen som botgörare ivrigt gisslande sig själv. Dessutom var han med största sannolikhet bisexuell. Ändå saknade han inte initiativförmåga i kritiska lägen, vilket han nyligen visat genom att rymma från Polen där man valt honom till kung ett halvår tidigare för att istället efterträda sin avlidne bror Karl på den franska tronen. Den faktiska ledningen av Frankrikes politik låg dock hos kungens mor änkedrottning Katarina av Medici, som styrt landet de senaste femton åren. Vem som först kommit upp med idén om en fransk-svensk giftermålsallians är omtvistat. Det är möjligt att Henrik under tiden i Polen blivit intresserad av de möjligheter till expansion som kunde finnas i Baltikum och tagit kontakt med hertig Karl av Södermanland, som stod sin ett år äldre syster Elisabet nära.[3] Det skulle förklara varför sändebudet från Frankrike reste till hertigen i Nyköping och inte kung Johan i Stockholm. Oavsett vilka initiativ som kan ha tagits från kung Henriks eller hertigens sida stod änkedrottning Katarina ytterst bakom det hela. Att hon var beredd att satsa på en förbindelse med det ännu ganska okända och obetydliga kungariket Sverige uppe i norr kan ha haft olika förklaringar. Eftersom Johan III var gift med en polsk kungadotter skulle ett giftermål med en av hans systrar ge Frankrike möjlighet att återknyta den förbindelse som brutits vid sonens flykt ur Polen och kanske småningom återta dess tron.[4] Lite elakt har det sagts att Katarina av Medici önskat sig en svärdotter som inte kunde franska – då skulle hon behålla makten efter sonens giftermål. Katarina hade dock själv en gång kommit till Frankrike som en total främling, sedd över axeln av de flesta och sedan skaffat sig en ställning jämförbar med den engelska drottning Elisabet I. En troligare förklaring är paradoxalt nog Sveriges status av kungadöme i kombination med dess relativa obetydlighet . En förbindelse med exempelvis Spanien, de protestantiska eller katolska furstarna i Flandern eller habsburgarna i tyskromerska riket skulle innebära att Frankrike åter drogs in i kampen mellan reformation och motreformation, strider som redan vållat fruktansvärda materiella och andliga skador i riket. Katarina hade under de senaste åren kämpat ihärdigt för att åstadkomma ett något så när stabilt förhållande mellan de olika politisktreligiösa lägren, men lidelserna visade sig för stora. Bara några år tidigare hade spänningarna lett till den massaker i Paris som i historien går under beteckningen Bartolomeinatten. Ett giftermål med huset Vasa skulle inte medföra några förpliktelser för Frankrike samtidigt som man lierade sig med en kunglig dynasti, om också en uppkomlingssläkt. För Vasarna vore ett giftermål i franska kungahuset en prestigevinst i klass med Johans polska äktenskap tretton år tidigare.[5] Alltså – dags för operation giftermål!

De diplomater som uttalade sig om prinsessan Elisabet sade egentligen inget utöver vad som väntades när man berömde en presumtiv maka och drottning. Katarina hemma i Paris hade begärt en karaktäristik som ”byggde på natur och inte smicker”, vad hon fick var ett antal schabloner som närmast verkar hämtade ur en instruktionsbok för diplomater på friaruppdrag under renässansen: Den svenska prinsessan hade ädel hållning, var mycket dygdig, godhjärtad mot nödställda, spelade flera instrument utmärkt osv osv. Slutligen konstaterades, uppmuntrande men föga upplysande, att ”den som gifter sig med henne kommer aldrig att ångra sig”. På svensk sida var problemet att sändebudet från Frankrike vänt sig till hertig Karl och inte Johan III. Spänningen mellan de två bröderna var redan stark nog på grund av deras diametralt motsatta åsikter beträffande religionen.[6] Elisabet tycks ha löst problemet genom att sända diplomaten vidare till bror Johan i Stockholm utan att ens läsa friarbrevet denne haft med sig från Frankrike. Av någon anledning stannade hon tydligen själv kvar vid Karls hov i Nyköping.[7] Kungen mottog ambassadören varpå han sände dennes brev åter till systern med tillstånd att läsa det och uppmaning att sedan berätta vad som stod i det, så skulle kungen ge sitt ”broderliga råd” vad hon borde svara. Ambassadör Pinart återvände till hertighovet där han satte igång att prisa kung Henriks förtjänster, förmodligen med samma konventionellt intetsägande och översvallande formuleringar som just använts för att lansera Elisabet i Paris. Mitt i detta även för tiden onödigt trassliga farande fram och tillbaka mellan Nyköping och Stockholm, kom nyheten att kung Henrik III mer eller mindre på eget bevåg gått och gift sig med en obetydlig prinsessa från Lorraine i dagens nordöstra Frankrike. Han hade träffat flickan ett par år tidigare och blivit kär, eftersom hon påminde om en annan dam som han också var förälskad i.[8] En tid fortsatte man att förhandla om möjligheten av ett annat giftermål med fransk anknytning, men planerna rann ut i sanden. Det var inte sista gången tanken på ett giftermål Sverige-Frankrike diskuterades men det skulle dröja till 1700-talet.[9]                                          

---

[1] Furstedynastiers ovana att ständigt gifta in sig i varandra beror alltså inte, vilket man kanske kunde tro, främst eller kanske inte överhuvudtaget på högfärd och föreställning att vara förmer än undersåtarna. Intressen och konflikter har helt enkelt förblivit desamma genom tiderna varför stater som exempelvis Tyskromerska riket och Spanien fortsatt gifta bort sina kungligheter med varandra.   

[2] Ironiskt nog var den franska kungafamiljen betydligt mer enhetlig i sin religion än den svenska. Ingen av franska kungahusets medlemmar vid 1500-talets mitt var protestanter, även om de ibland kunde visa intresse för de nya trosriktningarna. Familjen Bourbon, en släkt med anor från medeltidens franska kungar, nära släktband till kungafamiljen och med huvudsäte i Bearn vid Pyrenéerna i sydväst, var däremot protestanter med kalvinistisk inriktning. Trots att vasarna var mer splittrade i religiöst avseende var krigen mellan Gustav Vasas ättlingar, som utspelade sig samtidigt med de franska religionskrigen, långt mindre blodiga och närmast att betrakta som helgkravaller i jämförelse.        

[3] Sverige hade genom att år 1561 ta Reval(dagens Tallinn), och omkringliggande områden under sitt beskydd skaffat ett brohuvud på andra sidan Östersjön. Detta befästes ytterligare genom freden i Stolbova 1617 och erövringen av Riga 1621.

[4] Dåvarande hertig Henri av Anjou hade i samband med sitt val till kung av Polen 1573 lovat gifta sig med prinsessan Anna Jagellonica, äldre syster till den svenska drottning Katarina, Johan III:s hustru. Då hon var avsevärt äldre än han och Henrik redan beslutat att lämna Polen om hans bror i Frankrike dog, hade inget giftermål blivit av vid hans flykt 1574. Anna gifte sig istället med en ungersk furste. De fick inga barn och efter makens död verkade Anna aktivt för att systersonen Sigismund skulle bli kung av Polen. 

[5] Ovanstående resonemang är helt författarens eget.

[6] Att sändebudet reste till hertig Karl i Nyköping kan som sagt ha berott på att de första kontakterna angående giftermål kommit från det hållet. Kanske var det å andra sidan så enkelt att diplomaten fått veta att prinsessan Elisabet just då vistades hos hertigen och inte funnit anledning att först uppsöka kung Johan.

[7] Elisabet, Gustav Vasas yngsta dotter, var född 1549 och alltså hela tolv år yngre än Johan III. Karl, blivande Karl IX, föddes 1550. Som ofta i stora familjer stod de yngre syskonen varandra nära.

[8] Det var kanske lika bra att inget giftermål blev av mellan Elisabet och Henrik. Henrik III mördades 1589 av en förryckt munk. Därmed utslocknade ätten Valois på den franska tronen. Elisabet gifte sig istället 1581 med hertig Kristoffer av Mecklenburg. Hon avled 1597

[9] Denna text bygger huvudsakligen på Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadöttrarna(2010), s.50-51 och 168-72. Se även Leonie Freida, Katarina av Medici en biografi(svensk översättning 2005), s. 336.