Att kungar
är otrogna har aldrig varit något större problem för omgivningen. Även om den
kristna kyrkan av princip fördömt utomäktenskapliga relationer för båda könen,
har det i praktiken länge varit så att män i allmänhet och kungar i synnerhet i
stort sett kunnat ta sig vilka friheter som helst medan kvinnor och i synnerhet
drottningar varit betydligt mera påpassade.[1]
En följd av detta har blivit att eftervärlden i regel har ganska god kunskap om
vilka älskarinnor en viss kung eller prins har haft medan det i drottningarnas
fall oftast är fråga om misstankar, gissningar eller antaganden. Furstinnor har
helt enkelt inte vågat eller kunnat stoltsera med eventuella erövringar på
samma sätt som sina manliga motsvarigheter. Det finns naturligtvis undantag – under
1700-talet sammanlevde ett stort antal europeiska drottningar, både regerande
och gemåler till kungar, under kortare eller längre perioder mer eller mindre
öppet med en eller flera män utom äktenskapet. De i vår tid mest kända exemplen
är antagligen den notoriska kärleksjägaren Katarina II(den stora), av Ryssland
och den engelskfödda Caroline Mathildes förhållande med sin makes läkare Struensee.[2]
De flesta drottningar har klokt nog varit betydligt försiktigare, vilket å
andra sidan utgör ett problem för den som långt senare vill få en uppfattning
om deras eventuellt hemliga kärleksliv. ett känt exempel utgörs av Marie
Antoinettes relation till Axel von Fersen
Förhållandet
mellan den franska drottningen och den svenske
greven hör till de mest omdebatterade och samtidigt romantiska i historien. Att
de stod varandra nära är helt klart. Redan på 1770-talet konstaterade Gustav
III:s sändebud i Paris att det skvallrades vid hovet om drottningens umgänge
med den svenske adelsmannen och erkände öppet för sin herre att han för sin del
var säker på att ”hon hade någon känsla för honom”. Tecknen var för många för
att det skulle kunna betvivlas. Under revolutionen riskerade Fersen upprepade gånger
sitt liv för att rädda drottningen och, ännu påtagligare, träffa henne ensam i
det av nationalgardister bevakade Tuilerierna. Man kan å andra sidan mer än väl
tycka om eller sympatisera med en människa av motsatt kön, även en kunglighet,
utan att ha ett sexuellt förhållande med denne, en distinktion som dåtidens
hovmän och våra dagars kändisjournalister verkar ha lika svårt att förstå. En
intressant faktor är att Fersen faktiskt aldrig pekades ut som kunglig älskare
av samtiden. Drottningens fiender beskyllde henne för samlag med svågrar,
väninnor och mot slutet rentav med sin egen son, men Fersen gick fri. Personer
som kände dem närmare och även kvinnor som själva hade sexuella relationer med
Fersen var å andra sidan säkra på hur det låg till. En engelsk dam skrev på
1790-talet om grevens anspråkslöshet, trots att han stod så högt i drottningens
gunst och hävdade att man i hennes kretsar betraktade Fersen som drottningens
älskare: Hennes förtrogna vän var han definitivt. Å andra sidan tycks den av
parets sentida beundrare omhuldade tanken att Marie Antoinettes yngste son,
hertigen av Normandie vars öde så länge fascinerat eftervärlden, i själva
verket skulle vara son till greve Fersen, motbevisas av de DNA-analyser som i
modern tid gjorts av prinsens hjärta, som efter flera märkliga äventyr kom till
Saint Denis.[3] Detta
kan ses som ett indicium att drottningen och Fersen inte haft något fysiskt
kärleksförhållande, även om de varit nära vänner.
Bland de
brev som drottningen skrev till Fersen finns dock ett som, om man lyssnar noga,
bara kan tolkas i en riktning. Några dagar efter den misslyckade ”flykten till
Varennes” sommaren 1791 skrev Marie Antoinette till den svenske adelsmannen:
- Jag har fått ett tillfälle att säga er att jag älskar er, och jag har ej ens tid till något annat. Jag mår bra. Var inte orolig för mig. Jag vill gärna veta att ni också gör det.
Den personliga tonen är påtaglig: Detta är inte ett brev skrivet av en
drottning till sin trogne tjänare utan en hälsning från en ömsint kvinna som
vill lugna en orolig, kär vän att hon har det bra, trots att deras planer
nisslyckats. Hon vet att han oroar sig för henne
personligen. Då drottningen
avrättats några år senare, hörs samma avslöjande ton av personligt engagemang
hos Fersen. Han skriver i sin dagbok:
- Att hon var ensam i sina sista ögonblick, utan tröst, utan någon att tala med. Sådana avgrundsandar(jakobinerna).
D Det är uppenbart inte den franska drottningen utan kvinnan, Marie Antoinette, som greven sörjer. Dessa ömsesidiga uttryck för personlig omsorg måste rimligen bottna i ett personligt förhållande, vilket i sin tur logiskt innebär att de två någon eller några gånger varit tillsammans som man och kvinna utan några som helst hämningar eller reservationer. Hur ofta det hänt kan vi inte veta, kanske under den stora festen i Trianon 1784, exakt nio månader före hertigens av Normandie födelse.[4] Ett annat troligt tillfälle är det sista mötet i Tuilerierna 1792. Spåren av en relation baserad på fysisk kärlek är hur som helst ovedersägliga.[5]
[1] Detta gäller alltså förhållanden mellan två personer av motsatt kön. Andra former av sexuell samlevnad, som homosexuallitet eller umgänge med djur(”tidelag”), har fördömts lika kraftigt oberoende av könet.
[2] Caroline Mathilde var gift med den danske kungen Kristian VII och alltså svägerska till Sveriges drottning Sofia Magdalena, Gustav III:s gemål. Ryktena om Sofias förhållande med hovstallmästare Munck hade säkert delvis sin grund i den skandal som nyligen drabbat hennes danska släktingar.
[3] Saint Denis är som bekant den kyrka i nutida Paris’ förorter där Frankriks kungar ligger begravda. Naturligtvis finns den möjligheten att de läkare som vid flera tillfällen oberoende av varandra undersökt hjärtat i avsikt att skydda Bourbonernas ära ingått en tyst överenskommelse att förfalska sina resultat.
[4] För de som hävdar att prinsen är Fersens son har just denna tidsfaktor varit ett bärande argument. En tänkbar förklaring är att drottningen, efter att ha haft samlag med Fersen den underbara sommarnatten i Trianon, någon eller några dagar senare även ”sovit med sin make” och då blivit gravid. Ett sådant förfarande vore ett klokt sätt att skydda sig mot framtida obehag.
[5] För fler detaljer kring Marie Antoinettes och Fersens relation, se Antonia Frasers biografi över drottningen(svensk översättning 2002). Angående drottningens brev 1791 och Fersens dagboksanteckningar vid hennes död, se Hermans historia – 3. Axel von Fersen | SVT Play, samt samme författares bok om franska revolutionen, författarinläsning (1989).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar