På sätt och
vis var läget detsamma som 290 år tidigare, när Gustav Vasa sökte sig en hustru
bland de tyska furstehusen. En svensk uppkomlingsdynasti behövde tryggas genom
ett förnämligt äktenskap.[1]
Sett till anorna kunde man hävda att chansen att lyckas var sämre denna gång
eftersom Bernadotte var en ren borgarsläkt. Vasarna hade åtminstone varit adel.
Men Sverige var inte längre ett okänt land i norr utan en före detta stormakt
vid Östersjön och dess nye kung en känd krigare som kämpat både med och mot
Napoleon. Revolutionen och upplysningen hade också haft effekt - börden var
inte längre den allt avgörande meriten för en man att nå makt och inflytande,
eller som kung Karl Johan uttryckt det i ett brev till sin hustru: nationerna
ärvdes inte längre uteslutande av “vissa familjer, vilkas enda rätt till
utövandet av makten äger sitt ursprung i svek eller våld”. Därför kunde
Sveriges nye kronprins, den 22årige Oskar, dra ut på friarfärd våren 1822 med gott
hopp att lyckas få en tillräckligt förnäm prinsessa till hustru.
Inför sonen
hävdade Karl Johan att denne hade sitt fria val för giftermålet: Vem Oscar än
valde skulle kungen ge sitt godkännande och bemöta henne “som min egen
dotter”. I ett annat brev upprepade han
att Oscar hade sin fria vilja “men jag ber dig inte såra någon. Hela världen
vet att du söker en prinsessa”. Samtidigt framhöll kungen att vissa kandidater
vore att föredra. Allra helst borde Sveriges blivande drottning vara född i
Danmark, som det var angeläget att komma på god fot med efter erövringen av
Norge några år tidigare. Annars en tysk prinsessa - kanske någon av döttrarna
till kurfursten av Hessen-Kassel eller, varför inte, Josephine av Leuchtenberg.
Denna prinsessa hade särskilt stora fördelar, ansåg Karl Johan. I henne
förenades den nya och den gamla tiden. Hon var äldsta dotter till ingen mindre
än Napoleons styvson Eugene de Beauharnais, som i det längsta förblivit
kejsaren trogen men till slut dragit sig undan och nu bodde med sin familj i
staden Eichstätt i Bayern. Hans hustru Augusta av Bayern tillhörde det anrika
huset Wittelsbach med band till flera av Europas furstesläkter, inberäknat
Vasaätten.[2]
Slutligen blev det så uppenbart att kungen önskade ett giftermål Bernadotte-Leuchtenberg
att Oscar visade tecken att sätta sig på tvären - han hade ju fått lov
att välja själv! Prinsen tog sig en tur till det nederländska hovet och
inspekterade en prinsessa där, men hon var bara tio år. Alldeles för ung,
deklarerade Oscars kammarherre som i praktiken förde faderns talan: den nya dynastin
måste befästas snabbt! Inte heller Oscars mor Desirée, som alltjämt envist
vägrade att återvända till Sverige, var helt förtjust i tanken på ett giftermål
med den bayersk-franska prinsessan. (Kanske hon innerst inne tyckte att Oscar
borde ge upp hela detta vansinniga projekt att vara tronföljare och blivande
kung i ett mörkt ogästvänligt land långt borta i norr. Ville Jean kasta bort
sig där var det hans sak – varför kunde inte Oscar komma hem till Frankrike och
skaffa sig någon lämplig borgarflicka eller kanske en förnäm adelsdam).[3]
Vad än Oscar eller hans mor tyckte hade Karl Johan bestämt sig – sonen skulle gifta sig med Josephine av
Leuchtenberg, punkt! I ytterligare ett brev påpekade han hur bra det skulle
passa ihop. Både han själv och Eugene de Beauharnais hade ju av i stort sett
egen kraft kämpat sig till höga positioner i samhället – han själv helt på egen
hand och Eugene ”uppfostrad av världens främste härförare”.[4]
Moderns släktförbindelser gjorde att Josephines familj hade fortsatt goda
utsikter till en framträdande position i Europa, inget parti att förakta med
andra ord.
I augusti
1822 kom kronprinsen och hans följe fram till Eichstädt. Utöver flickans
förnäma ursprung hade fadern framhållit att hon var vacker ”vackrare än den
skönaste dam i Stockholm”. Nu visade det sig att han haft rätt. Den 15åriga
prinsessan beskrevs av de svenska gästerna som vacker i både fysisk och andlig
bemärkelse, i det att hon ”har vittgående kunskaper men för dem icke till
torgs, om man icke driver henne därtill”. Josephine var alltså intelligent men
inte framfusig. Därtill förde hon sig väl, neg behagfullt som en sann furstinna
och var verkligen vacker med sina mörkblåa ögon och mörkbruna hår. En utmärkt
representativ drottning för Sverige! Kronprinsen själv syntes också betagen.
Bara efter någon dag konstaterade han att saken var klar – denna flicka skulle
bli hans hustru och framtida drottning.
Josephine
för sin del hade förvarnats om att prinsen skulle komma och att han troligen
kom som friare. Hennes syskon hade småretats med henne om det kommande
giftermålet redan innan prinsen anlände men hon hade påpekat att tidningarna
som skrivit om saken mycket väl kunde ljuga. Det gjorde de ofta, menade hon.[5]
De första dagarna var det blivande paret blyga för varandra men de gick på
operaföreställningar och sjöng och spelade tillsammans. Mycket snart märktes
det att de tyckte om varandra. Josephine berättar att hennes far en kväll strax
före middagen sagt henne att Oscar anhållit om hennes hand i vederbörlig
ordning. Eugene hade givit sitt samtycke men, fortsatte han, ”Vill du det. Det
var villkoret jag ställde”. Dottern blev så rörd att hon endast kunde kyssa sin
far och ge honom en kram. Enligt modern konstaterade flickan att hon i princip
alltid lydde sina föräldrar men denna gång ”gör jag det med stor glädje”, Samma
kväll gick de åter på opera och vid hemkomsten gav Oscar sin blivande brud en
ring med en ensam sten, en gåva från Karl Johan och dessutom en mindre ring med
tre stenar, symbol för tron, hoppet och kärleken. De var trolovade! Enligt det
avtal som nu gjordes upp skulle Josephine få behålla sin katolska tro. Bara 25
år tidigare hade Gustav IV Adolf närmast vållat skandal då han vägrat sin
tilltänkta ryska hustru att behålla sin religion, eller i alla fall utfärdat starka
förbehåll. Nu tycks allt ha gått i lås utan problem Den nya kronprinsessan
skulle till och med få ta med sig en egen biktfar.[6]
Bröllopet skulle stå om ett drygt år, sommaren 1823.
13 juni 1823
var den stora dagen. Då landsteg Sveriges nya kronprinsessa vid Manilla på Djurgården.
Under mellantiden hade fästmannen hunnit resa runt i Europa och också gjort ett
nytt besök Eichstädt. Josephine eller Josefina, som hon nu officiellt skulle
kallas, hade ägnat sig åt att studera svenska och gjort stora framsteg i ämnet.
Som brukligt hade paret vigts genom ombud i brudens hem. Ceremonin hade följt
katolsk ritual och med en av Josephines morbröder i Oscars roll. Av såväl
kostnads- som bekvämlighetssjäl färdades prinsessan sjövägen till Sverige från
Lübeck. I sitt sällskap hade hon svärmodern Desirée, som tillslut bestämt sig
för att resa till Sverige och inta sin plats som drottning vid Karl Johans
sida, åtminstone en tid.[7]
Vid Vaxholm kom kronprins Oscar ombord helt oförhappandes tidigt på morgonen. Drottning
och kronprinsessa fick i all hast göra morgontoalett varpå prinsen, som han
skrev till sin far, ”hade lyckan att få omfamna en öm moder och en älskad maka”.
På kvällen skedde landstigningen i strålande sommarväder och inför jublande
åskådare. Ett ögonvittne skrev om den ståtliga kronprinsessan och hur glada
alla verkade. Oscar och Josephine tycktes personifiera en ny tid av framsteg och
lycka. Men det förgångnas representanter fick inte helt glömmas bort. De första
dagarna bodde Josephine på Haga tillsammans med Sofia Albertina, Gustav III:s sjuttioåriga
syster.[8]
19 juni 1823 stod så den slutgiltiga vigseln i Storkyrkan i Stockholm. Den nya
dynastin var tryggad.[9]
[1] Gustav Vasas första gemål var Katarina av Sachsen-Lauenburg. De gifte sig 1531.
[2] Augusta av Bayern härstammade från Kristina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken, dotterdotter till Karl IX och äldre syster till Karl X Gustav. Då Kristina även är anmoder till kung Adolf Fredrik blev huset Bernadotte i och med Oscars giftermål släkt med alla svenska kungafamiljer, från Gustav Vasa till Karl XIII. Med tanke på att den nya furstedynastin under följande sekel ivrigt fortsatte söka drottningar med svensk anknytning, kan det med fog sägas att Karl Johans ätt efter 200 år blivit ett helsvenskt kungahus. Angående Vasaättens släktband till senare svenska kungasläkter, se Kristina Magdalena av Pfalz-Zweibrücken – Wikipedia.
[3] Detta är författarens högst personliga reflektioner över Desirées tankar.
[4] Med tanke på Karl Johans minst sagt komplisserade förhållande till Napoleon luktar detta superlativ onekligen en smula hyckleri.
[5] Att tidningarna nämnde giftermålet redan innan det var beslutat visar vilka starka krafter som verkade för det.
[6] Pater Lorenz Studach skulle tillsammans med sin härskarinna utföra stora insatser för den katolska kyrkan i Sverige. Josephine blev därigenom, kanske utan att egentligen avse det, en förespråkare för svensk religionsfrihet i allmänhet.
[7] Hon kom att stanna livet ut. Vid hennes död 1860 var både Karl Johan och Oscar döda. Svärdottern Josephine. Stod troget vid hennes sida.
[8] Hon skulle leva ytterligare sex år. Det var Sofia Albertina som presenterade Josephines första barn, blivande Karl XV, för Karl Johan 1826.
[9] Denna
text bygger huvudsakligen på Eva Helen Ulvros, Oscar I, en biografi(2007),s. 83-102. Se även
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar