Anfall på Ryssland - var Napoleon Hitlers föregångare?

 

I andra delen av sitt trebandsverk om Sverige och andra världskriget skriver historikern Henrik Berggren, apropå dödläget efter Frankrikes fall och Hitlers misslyckande att med Blitzen förmå England till underkastelse:

”Hitler befann sig i samma läge som Napoleon efter den inställda invasionen av Storbritannien 1805. Då hade den franske kejsaren, som likt Hitler kontrollerade den europeiska kontinenten, förbjudit all handel med de brittiska öarna. Blockaden hade inte blivit särskilt framgångsrik, viket ledde till att Napoleon anföll Ryssland, den andra kvarvarande stormakten i Europa, med katastrofalt resultat. La Grande Armée, den gigantiska franska invasionsstyrkan med över en halv miljon soldater, förintades av den ryska vintern”.

Trots detta avskräckande exempel, fortsätter Berggren, började Hitler hösten 1940 planera invasionen av Sovjetunionen, trots att Storbritannien vägrade sluta fred med Tyskland.[1]    Är det då berättigat att jämställa Napoleons ryska fälttåg med operation Barbarossa. Var Hitler en ny Napoleon eller snarare, var Napoleon en föregångare till Hitler?

Det finns förvisso likheter mellan de båda ledarna. Det verkar tydligt att båda drömde om ett Europa under fransk respektive tysk hegemoni, med gemensam valuta, kultur och styrelse. De tycktes också på väg att uppnå målet: Båda var under en kort tid Europas herre och väckte lika delar beundran, skräck och avsky. I båda fallen var Storbritannien det enda land som konsekvent och oavbrutet ledde kampen mot vad man uppfattade som ”ett monster” som ville lägga världen i allmänhet och Europa i synnerhet under sitt välde. Ser man på förhållandet till Ryssland blir likheten ibland, som en historiker uttryckt det, ”nästan kuslig”. Efter att först ha varit fiender(1805-07 utkämpades regelrätta fältslag mellan franska och ryska trupper), sluter såväl Frankrike som Nazityskland en pakt med ryssarna, som i praktiken leder till att Europa delas upp mellan två imperieledare. I båda fallen drabbas Norden på ett likartat sätt genom att ryska trupper kort efter paktens ingående utan krigsförklaring angriper Finland. De båda anfallen sker dessutom nästan exakt 130 år efter varandra.[2] Efter några år av skenbar vänskap angrips Ryssland i ett storskaligt anfall av sin vapenbroder. Anfallet hejdas av den ryska vintern, en stor mängd soldater i invasionsarmén går under vilket blir början till såväl Napoleons som Hitlers fall.      

Djupare sett är skillnaderna mellan händelserna åren kring 1810 och 1940 dock större än likheterna. Varken Napoleon eller Alexander I var massmördare i stil med 1900-talets totalitära ledare. För att fokusera på Napoleon är det betecknande att denne på sin höjd brukar anklagas för ett regelrätt mord eller snarare justitiemord – avrättningen av hertig Enghien 1804.[3] Denna händelse chockerade samtiden och skadade i hög grad den nya franska regimens rykte. Många(bland dem Sveriges kung Gustav IV Adolf), såg efter detta generalen från Korsika i stort sett som djävulen personifierad. Massmord i stil med Förintelsen var å andra sidan Napoleon främmande, såväl av praktiska som mänskligt moraliska skäl.[4]. Vad många ogillade var hans sätt att styra. För de gamla monarkierna var det naturligtvis skrämmande att en representant för revolutionen verkade på väg att göra sig till Europas, om inte världens, härskare. Därför är det berättigat att fråga sig om Napoleon kunde ha uppnått en acceptabel fred med sina fiender, även om han nöjt sig med att enbart härska över Frankrike.

Också de samhällsgrupper som från början stött Napoleons styre(exempelvis tyska intellektuella och invånarna i det delade Polen), blev med tiden irriterade på den franska hegemonin.[5] Redan Napoleons upphöjelse till kejsare 1804 hade varit illavarslande. Han tycktes ha förvandlats från revolutionär till vanlig envåldshärskare, bara så mycket mer krävande än vad envåldshärskare brukade vara. Inte minst ”kontinentalsystemet”, försöket att utestänga Storbritannien från den europeiska handeln, vållade stora problem för de deltagande. Det visade sig i praktiken omöjligt, också för Frankrike, att helt bryta all förbindelse med engelsmännen. De fördelar Napoleons allierade faktiskt uppnådde, som då delar av Polen efter Preussens nederlag 1806-07 återupprättades under namnet ”storhertigdömet Warszawa”, var ofta halvhjärtade och tillfredsställde sällan någon. Polackerna som räknat med total självständighet kände sig svikna medan det för ryssarna var en styggelse att det forna kungariket återuppstått, om så bara i en mycket begränsad form och som fransk vasallstat.[6]

Åren kring 1810 såg alltfler Napoleons välde som ett ok som förr eller senare måste skakas av. Något tyranni av totalitära mått var det dock inte fråga om. Tillspetsat kan man säga att Napoleon enbart exploaterade Europas mänskliga och materiella resurser medan Hitler även mördade dess befolkning.  Det är dessutom, som Herman Lindqvist påpekar i sin napoleonbiografi från 2004, värt att minnas att det i början av 1800-talet inte fanns några europeiska demokratier i dagens mening. Allmän rösträtt var knappt ens påtänkt och i länder som Ryssland och Österrike var livegenskap fortfarande det vanliga bland bönderna – en anledning till den österrikiska adelns motstånd mot Napoleon var att kejsaren efter sina segrar helt självsvåldigt frigav deras bönder. I USA, som ansågs förkroppsliga den nya friheten, var slaveriet ännu rådande och skulle femtio år senare ge anledning till inbördeskrig. Sverige hade slavar på sin ö i Västindien utan att särskilt många höjde på ögonbrynen. I det ljuset var Napoleon trots allt mer demokratisk än de flesta ledare i sin tid.    

För att övergå till förhållandet mellan Tsarryssland och Napoleons Frankrike var det milt uttryckt komplext redan från början. Den psykiskt instabile Paul(Pavel), I hyste som de flesta suveräner ovilja mot revolutionen men var samtidigt förargad på Storbritanniens översittarfasoner mot länder som önskade hålla sig neutrala i kriget. Detta åstadkom ett ryskt närmande till Frankrike kring sekelskiftet 1800.[7] Diskussioner fördes om en uppdelning av det turkiska väldet, där Ryssland skulle tilldelas Konstantinopel medan Frankrikes andel skulle underlätta en framtida erövring av Indien.[8]  Mitt i dessa förhandlingar mördades tsar Pavel av upproriska officerare och efterträddes av sonen Alexander. Denne motsägelsefulle man, på en gång påverkad av tidens västeuropeiska upplysning och med dragning till den ortodoxa trons mystik – dessutom plågad av samvetskval över mordet på sin far, upprördes över Napoleons framfart lika mycket som andra furstar(inte minst hertig Engihiens död). Men fascinerades samtidigt av hans dynamiska personlighet. Då de båda möttes till förhandlingar på en flotte i Niemen sommaren 1807 var tsaren närmast exalterad: ”Jag satt i sex dagar och talade ensam med Bonaparte”, skrev han till en av sina systrar. ”Tycker du inte att detta är som en dröm”?

I längden fann de båda härskarna det dock svårt att samverka. För Alexander var det omöjligt att acceptera att en uppkomling tagit sig kejsartitel och dessutom givit delar av Polen självständighet: Vilket hot kunde detta inte utgöra mot Ryssland i längden![9] Dessutom måste Alexander ta hänsyn till de antifranska stämningarna inom den egna aristokratin. Om han alltför helhjärtat höll fast vid den nya franska alliansen riskerade han få dela faderns öde.[10] Därtill kom en stark önskan hos tsaren att spela rollen av ”befriare” i den allmänna europeiska resning mot Napoleons välde som verkade alltmer sannolik åren kring 1810.

Napoleon i sin tur var irriterad på sin ”vapenbroders” ovilja att bistå honom i kriget mot Österrike 1809, ryssarnas negligering av kontinentalsystemet och de ständiga kraven att Polen inte skulle återskapas som självständig stat: varför misstrodde Alexander honom på den punkten, undrade kejsaren. Om han tänkt återupprätta Polen borde det ha skett i samband med Preussens fall 1806-07. Var ryssarnas krav kanske bara en förevändning att bryta med Frankrike och sluta sig till britterna? Nyheter att ryssarna dragit samman trupper vid gränsen till det polska storhertigdömet fick Napoleon att uppbåda sina trupper i de tyska staterna. Sommaren 1811 stod i princip klart för båda sidor att de snart skulle vara i krig på nytt.[11] Men Napoleon önskade inte detta krig, I ett betänkande som gjordes upp 1811konstaterade såväl kejsaren som en av hans rådgivare att Frankrike faktiskt inte hade någon direkt anledning till krig med Ryssland – dessutom fanns det andra uppgifter kejsaren måste ta itu med, inte minst den besvärliga situationen i Spanien. Tsarens ”opålitlighet” gjorde dock ett krig oundvikligt, menade Napoleon. Men känslorna var fortfarande blandade. I ett närmast sorgset brev till Alexander våren 1811 konstaterade han att de nu i praktiken förlorat kontrollen över händelseutvecklingen: den enes handlingar skulle driva den andre att rusta sig för krig, vilket i sin tur fick motparten att göra detsamma… ”och allt detta utan anledning”. Ett drygt år senare, i juni 1812, gick Napoleon över floden Niemen in i det ryska Litauen med sin ”Stora armé” på omkring 600 000 man.  Kriget hade börjat. Inom ett drygt halvår skulle den överväldigande majoriteten av dessa soldater vara döda och i april 1814, knappt två år efter Napoleons angrepp, tågade Alexander I in i Paris.  

Kanske var denna utveckling oundviklig. Alexander och Napoleon var alltför medvetna om sin egen värdighet som kejsare för att i längden kunna godta en konkurrent med likartade ambitioner. I det avseendet var de otvivelaktigt lika sina sentida efterföljare Stalin och Hitler. De drevs dock inte av något personligt hat till varandra. Än mindre önskade Napoleon ge något slags ”Lebensraum” åt fransmännen i Ryssland. Angreppet var avsett att skrämma tsaren till förhandlingar och att återknyta förbundet med Frankrike, inte att erövra hans rike.[12] Följden blev en skevhet i krigföringen – där Napoleon å ena sidan anfallit ett rike vars härskare han önskade som allierad, å andra sidan sökte undvika ett alltför vidlyftigt agerande. Zamoyski menar att kejsaren, om han exempelvis befriat bönderna ur deras livegenskap, mycket väl kunde skaffat sig anhängare i kampen mot tsaren.[13] En sådan strategi skulle emellertid göra Alexander mindre benägen för förhandlingar, ansåg Napoleon. Följden blev att ryska undersåtar som hemsöktes av La grande Armée inte upplevde något annat än att plundras på ägodelar och tillgångar, på samma sätt som invaderande arméer gjort i alla tider. Detta var på intet sätt påbjudet av Napoleon, tvärtom försökte han begränsa plundringen i görligaste mån men en invasionsstyrka måste leva. Följden blev naturligtvis att folket solidariserade sig med tsar Alexander mot de franska inkräktarna.

När Hitler 130 år senare följde i Napoleons spår var förutsättningarna de motsatta men effekten blev ironiskt nog densamma. Hitler hade under hela sin politiska karriär som yttersta mål att erövra Ryssland. Det var där de nya territorier fanns som skulle tillåta det tyska folket att utvecklas till det mäktiga släkte av en ädel ras de var ämnade att vara.  Landets naturtillgångar skulle exploateras och konsumeras av tyskarna. Stora delar av befolkningen, inte minst judarna, skulle mördas medan de något mindre nisshagliga ur ursprungsbefolkningen skulle hållas mer eller mindre som slavar, på sin höjd medvetna om betydelsen av olika vägmärken och att deras herre residerade i Berlin. Så mycket mer behövde dessa ”undermänniskor” inte veta om världen. Även om Führern under en kort period slöt förbund med Stalin, fanns inga tvivel om vilket slutmålet var. När så det rätta ögonblicket tycktes inne i juni 1941 drog Wehrmacht och dess allierade in över gränsen för att plundra, slakta och förstöra.   Hitler hade räknat med att när ”dörren var insparkad skulle byggnaden rasa”. Rent teoretiskt fanns det många som hade orsak att hata bolsjevikerna och kunde förväntas stödja en inträngande armé. Många hälsade också tyskarna som befriare – i synnerhet ukrainarna som lidit särskilt av Stalins kollektiviseringspolitik mot bönderna under 30-talet. Tyskarnas grymhet, mord och stölder ledde emellertid snart till att även många som avskydde Stalins regim slöt upp bakom den, beslutna att besegra fienden.

Utgångspunkten för de två angreppen på Ryssland, 1812 och 1941 var inte desamma. Napoleon betraktade inte Ryssland som sin huvudfiende och sökte länge få till stånd ett fast förbund med tsaren, exempelvis genom ett giftermål inom tsarfamiljen.[14] Att det slutligen blev krig var å andra sidan i stor utsträckning Napoleons ansvar – hans krav på sina allierade och vasaller var för stora och skulle i sinom tid säkert lett till en brytning med Ryssland. Han valde dessutom själv att gå till anfall 1812. Men det är icke desto mindre tydligt att han inte önskade krig med Ryssland. Tsarens ”opålitlighet” gjorde det omöjligt att bevara freden men Napoleon hade helst avstått. ”Jag vet inte vad vi slåss om”, sade han till ett sändebud som sökt upp honom i högkvarteret Villna(Vilnius), sommaren 1812. Napoleons agerande var den yttersta orsaken till kriget men han initierade det inte. Hans huvudmotståndare var England.

Hitlers anfall på Sovjetryssland 1941 var hans eget beslut och en av de viktigaste komponenterna i hans världsåskådning och därmed i andra världskriget i stort. Ryssland måste krossas för att ge tyskarna tillgång till mark och naturtillgångar. När och hur det skulle ske avgjordes av omständigheterna. Det var rentav tänkbart att temporärt sluta förbund med Stalin för att minska risken med ett anfall på Polen men att det för eller senare måste bli krig mellan bolsjevismen och nationalsosialismen var oundvikligt. Operation Barbarossa var i huvudsak ett ideologiskt färgat krig, Napoleons anfall 1812 byggde i stor utsträckning på motståndarnas inbördes misstro och ytterst på prestige. Någon ideologisk motsättning eller personlig aversion fanns egentligen inte mellan de båda kejsarna, snarare tvärtom.

 Oavsett de skiftande orsakssambanden bakom anfallen på Ryssland 1812 och 1941 fick de i långa loppet samma resultat. Soldaterna gick under till följd av vinter och(i synnerhet 1941-43), fruktansvärda strider och båda sidors hänsynslöshet. Såväl Napoleon som Hitler trodde sig efter tidigare segrar kunna uppnå i stort sett vad som helst enbart genom sina soldaters beslutsamhet. De fick erfara att ett folk som blir invaderat i regel samlar sig till motstånd och deras nederlag blev i båda fallen en avgörande punkt på vägen mot slutgiltig undergång. I det avseendet var Napoleons ryska fälttåg verkligen en föregångare till Barbarossa.[15]         

  

                

---

[1] Henrik Berggren, Landet utanför, Sverige och kriget, 1940-42 s. 52.

[2] ”Finska kriget” inleddes 21 februari 1808, ”Vinterkriget” 30 november 1939. En viktig skillnad är naturligtvis att Finland 1808 utgjorde en naturlig del av Sverige, medan det 1939 var en självständig stat..

[3] Louis Antoine Henri de Bourbon, Hertig av Enghien, tillhörde släkten Condé, en sidogren av det franska kungahuset, dessutom känd som krigarsläkt. Under revolutionskrigen efter 1792 hade han flera gånger deltagit i striderna mot det republikanska Frankrike och bedömdes på fransk sida som den troligaste kandidaten att bestiga en återupprättad kungatron. I mars 1804 sändes på Napoleons order en trupp franska soldater att gripa hertigen på hans slott i Baden. Han fördes till Frankrike och avrättades på slottet i Vincennes efter en summarisk rättegång. Talleyrand, tidens mest slipade politiker, som själv varnat Napoleon för den fara hertigen utgjorde, sade senare apropå avrättningen: ”Det var värre än ett brott. Det var en dumhet”. 

[4] I förbigående kan noteras att Napoleon under sina fälltåg bland annat i Italien upphävde habsburgarnas antisemitiska lagar. Därför tillhörde judarna hans trognaste anhängare, något han för övrigt lär ha gemensamt med sin store idol och förebild, Julius Caesar. 

[5] Polen hade kort före Napoleons makttillträde definitivt förlorat sin självständighet och delats mellan Preussen, Ryssland och Österrike.

[6] Storhertigdömet Warszawa grundades efter Preussens nederlag 1806-07 och bestod av de delar av det forna kungariket Polen som tillfallit Preussen vid landets sista delning 1795. Efter Österrikes nederlag mot Napoleon 1809 utökades hertigdömet ytterligare och kom att omfatta städer som Krakow och Lublin. Som framgår av namnet var Warszawa huvudstad. Hertigdömet upphörde vid sjätte koalitionens invasion 1813 Hertigdömet Warszawa – Wikipedia

[7] Sverige, Danmark och Ryssland hade sökt bilda en gemensam ”neutralitetspakt” under de tidiga Napoleonkrigen, vilket så när bragte de tre staterna i krig med Storbritannien. Köpenhamn blev anfallet två gånger av engelska flottan, 1801 och 1807, varefter danskarna slöt förbund med Frankrike. Sverige var det enda av de tre rikena som aldrig var lierat med Napoleon, även om Bernadotte lär ha vacklat en kort tid. Medan många jämför Napoleon med Hitler vet jag ingen som ställt Sveriges ”eftergivenhet” mot tyskarna i förhållande till Gustav IV Adolfs ”hallstarrighet” gentemot Napoleon och den katastrof samtiden menade att han därmed orsakat Sverige..

. 

[8] Den som på rysk sida ledde förhandlingarna var ingen annan än Göran Magnus Sprengtporten, adelsmannen som en gång hjälpt Gustav III till makten men sedan hoppat av till Ryssland, där han under kriget1788-90 kommit att bli något av en ledargestalt för svenska dissidenter.

[9] Paranoida föreställningar om faran av västerländskt inflytande inom ”den ryska sfären” är med andra ord inget sentida fenomen för härskaren i Kreml.

[10] Av de åtta ryska regenterna 1725-1801 var det bara Peter II som både tillträdde och lämnade tronen på helt naturlig väg. Paul(Pavel) I stacks ner i sitt sovrum 1801, Peter III avled under inte fullt klarlagda omständigheter kort efter sin avsättning 1762(troligtvis mördad på order av sin hustru).  Ivan VI, som blivit tsar som spädbarn, växte upp i fängelse för att slutligen mördas vid 24 års ålder 1764.  

[11] Ryssland hade deltagit i den så kallade fjärde koalitionen mot Frankrike 1805, vilket slutade i nederlaget vid Austerlitz.  Efter ytterligare två nederlag de följande åren gick Alexander i juli 1807 med på mötet i Tilsit.

[12] Att börja krig i avsikt att bli vän med den man angriper verkar, för den som ser freden som det naturliga tillståndet, fullständigt absurt. För den vilkens ”rätta element var kriget”, var(och är), det förmodligen fullkomligt logiskt. Eftersom Alexander envisades att föra en politik som inte gynnade Frankrike fanns för Napoleon ingen utväg annat än ett fälttåg i Ryssland i förhoppning att få tsaren på andra tankar. Även Karl XII resonerade sannolikt som yrkessoldat inför fälttåget 1707-09. Att förhandla med den opålitlige tsar Peter var meningslöst. Enda sättet att åstadkomma verklig fred var genom att tillfoga honom ett definitivt nederlag på rysk mark.    

[13] Sådana reformer hade genomförts under Napoleons fälltåg i Italien och Österrike.

[14] Efter skilsmässan från Josephine de Beauharnais önskade Napoleon gifta sig med en syster till Alexander I. Att tsaren hela tiden slingrade sig undan anbudet såg kejsaren som en skymf och ytterst ett tecken att tsaren inte menade allvar med alliansen. Napoleon gifte sig istället med ärkehertiginna Marie Louise av Österrike våren 1810 . Han blev uppriktigt indignerad då hennes far kejsar Frans deltog i sjätte koalitionen mot Frankrike 1813. Om tsar Alexander sänt sin syster till Paris skulle 1812 års fälttåg med största sannolikhet aldrig ägt rum.  

[15] Denna text bygger huvudsakligen på Adam Zamoyski, 1812, Napoleons marsch mot Moskva(svensk översättning 2006), och Herman Lindqvists biografi om Napoleon från 2004, kapitlet om ryska fälttåget. Angående bakgrunden till operation Barbarossa, se Ian Kershaw, Ödesdigra val, tio beslut som förändrade världen 1940-41(svensk översättning 2009), kapitel 2.