"En sann, laglig och äkta arvtagerska till detta rikes krona" - Elisabet I:s trontillträde

 

När Churchill utsågs till premiärminister i maj 1940 – i Storbritanniens mörkaste stund under kriget, var detta enligt vad han senare skrev något av en höjdpunkt i livet: ”Till sist hade jag fullmakt att kommendera över hela scenen. Jag kände det som om ödet ledsagade mig och som hela mitt hittillsvarande liv endast varit en förberedelse för denna timme, för denna prövning”.[1]

Hur mycket efterhandskonstruktion som ligger i dessa ord är svårt att avgöra. Med tanke på tyskarnas offensiv på västfronten och det nederlag britterna tycktes gå mot i Norge – ett nederlag Churchill i egenskap av marinminister ytterst var ansvarig för, är det väl sannolikt att han inte erfor enbart triumf vid tanken att just då utses till regeringschef. En person i engelsk historia som däremot, i det ögonblick hon fick budet om sin företrädares bortgång i november 1558, bör ha sett sitt förflutna som ”en förberedelse för denna timme, för denna prövning”, är Elisabet I.

Hennes hittillsvarande liv hade varit minst sagt kaotiskt. Född som tronföljerska, åtminstone i teorin, hade hon vid knappa tre års ålder fått uppleva moderns halshuggning och själv blivit klassad som bastard. Sina uppväxtår tillbringade hon på olika slott på landsbygden, visserligen behandlad som en fullvärdig medlem av kungafamiljen men ändå med märket som illegitim, frukten av ett misslyckat äktenskap bildligt talat stämplat på sin panna. 1544, då hon var 11 år, införde kungen henne åter i tronföljden, låt vara i tredje rummet efter halvbrodern, halvsystern och deras eventuella arvingar. Sett i backspegeln måste dessa uppväxtår då kung Henrik ännu levde trots allt ha framstått som de lyckligaste i Elisabets liv. Som prinsessa i skymundan fick hon studera och utvecklas i fred, därtill under övervakning av den trogna Kate Ashley, guvernanten som alltid stod vid sin skyddslings sida och var både lojal tjänsteande och trogen vän. I och med Henrik VIII:s död 1547 drogs flickan genast in i hovets intriger. Först togs hon om hand av sin styvmor Catherine Parr, vars nye make Tom Seymour mer eller mindre våldtog eller åtminstone trakasserade Elisabet sexuellt. Han tycks ha planerat att gifta sig med henne, om enbart av ärelystnad eller av personlig böjelse får lämnas osagt. Sedan Seymour arresterats blev Elisabet förhörd, misstänkt för förräderi och i förtäckta ordalag hotad med döden.[2] Sedan denna affär blåst över följde åter några år av lugn, då prinsessan utökade sina egendomar, studerade och levde som det anstod en förnäm dam i maktens kulisser.

Så kom 1553, då halvbrodern Edvard VI avled och den katolska halvsystern Maria besteg tronen. För Elisabet innebar det stor fara. I samband med ett uppror mot den nya drottningen arresterades prinsessan och sattes för en tid i Towern, varpå hon fördes till Woodstock House, där hon vistades ett knappt år till våren 1555 då hon tilläts återvända till hovet. Under de närmaste åren vistades Elisabet huvudsakligen på sitt gods Hatfield i Hertfordshire, cirka tre nutida svenska mil norr om dåvarande centrala London.  Hon förde ett hov i enlighet med sin rang men levde ändå ett relativt tillbakadraget liv, utom då hon vid officiella tillfällen besökte London och nästan alltid var den som ”stal showen” med sina magnifika intåg i huvudstaden. Elisabet fortsatte också ständigt att vara den hemlighetsfulla centralfiguren för missnöjet med drottning Marias katolska politik, trots att prinsessan personligen aktade sig att ge några bevis på delaktighet.[3]

I början av 1558 stod det klart för alla, utom den olyckliga drottningen själv, att Maria inte skulle få någon arvinge.  Det testamente hon skrev i slutet av mars utgick bergfast från att hon var gravid och hon lämnade tronen till ”min kropps arvingar, avkomma och frukt”. Aristokratin blev däremot allt säkrare att Elisabet inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli deras drottning och regent, varför de flesta adelsmän strävade att närma sig henne. Att Calais, Englands sista besittning på fastlandet sedan hundraårskrigets dagar, nyligen gått förlorat fick överhuvudtaget de senaste årens hela politiska kurs under Maria att framstå som ett misslyckande. Kanske skulle Anne Boleyns dotter bjuda riket en bättre framtid än Katarinas av Aragonien lyckats med. I tysthet började Elisabets anhängare förbereda sig för den kommande upphöjelsen.

Under tiden hade drottningen tvingats inse fakta – hon var inte gravid och hade sannolikt inte lång tid kvar att leva. Med svidande hjärta och hopknipna läppar gjorde hon ett tillägg till sitt testamente, där hon erkände att Gud icke sänt henne ”någon kroppslig frukt eller arvinge” och att hon troligen skulle efterträdas av ”min närmaste arvinge enligt detta rikes lag”, dvs. Elisabet.[4] Några dagar senare skickade drottningen en av sina trognaste hovdamer till halvsystern på Hatfield för att meddela att hon blivit erkänd som tronföljare. Maria bad endast Elisabet att hon skulle betala hennes skulder samt bevara den katolska tron i landet. Exakt vad Elisabet svarade är osäkert. Enligt en version utbrast hon att jorden måtte uppsluka henne om hon inte höll sig till den romerskkatolska tron, medan en protestantisk variant hävdar att hon sagt att hon inte skulle ändra något som kunde ”bevisas med Guds ord, som skall vara min religions enda grundval och rättesnöre”.[5] Vad som än sades visste förmodligen alla, inklusive den döende drottning Maria själv, att Elisabet bara försökte lugna henne. Hon var protestant och skulle så förbli. Det sändebud från Filip II som sökte vinna Elisabets gunst genom att framhålla hur hans herre talat för hennes sak och därmed aktivt bidragit till att hon erkänts som tronföljare, lyckades ännu sämre: Det engelska folket och ingen annan legitimerade hennes ställning som framtida drottning, förklarade Elisabet. Alldra minst hade Spaniens kung någon andel i den saken. Både imponerad och bekymrad återvände ambassadören till London. Han märkte alltför väl hur lite hans ord betydde. Filip II:s tid som engelsk prinsgemål var över. Det enda som återstod för att slutgiltigt bekräfta detta var drottning Marias död. Någon vecka senare kom slutet – drottning Maria I av England avled i sitt gemak i Saint Jame’s Palace i London tidigt på morgonen 17 november 1558. Det skedde så stilla att ingen märke det.

Starkey poängterar med vilken lätthet maktövertagandet genomfördes, särskilt med tanke på alla svårigheter Elisabet hittills haft att få sina rättigheter, närmast sin rätt att existera, erkänd. Bara några timmar efter den forna drottningens död tillkännagav lordkanslern vad som hänt i parlamentet. Sorgen var visserligen tung, konstaterade han. Men de närvarande hade därför inte mindre skäl att prisa Gud att han skänkt dem ”En sann, laglig och äkta arvtagerska till detta rikes krona”.

”Gud bevare drottning Elisabet”! genmälde de båda husens representanter.

Senare samma dag satt den nya drottningens råd i sitt första sammanträde på Hattfield. Elisabet måste sannerligen ha upplevt att hela hennes hitillsvarande liv bara varit en förberedelse ”för denna timma, för denna prövning”. Hon skulle fullfölja den med glans i 45 år.[6] 

            

         

---

[1] Ian Kershaw. Ödesdigra val, tio beslut som förändrade världen 1940-41 (svensk översättning 2009), s. 44.

[2] Tom (Thomas), Seymour var yngre bror till Henrik VIII:s tredje drottning Jane och efter kungens död alltså gift med hans änka Catherine Parr. Han blev därmed både styvmorbror och styvfar till Elisabet, som han minst sagt flirtade med. Ett exempel så gott som något på de tilltrasslade förhållandena vid ett äkta renässanshov. Efter Seymours arrestering påpekade Elisabets utfrågare att hon, liksom modern ”bara var en undersåte”. Angående relationen mellan Seymour och Elisabet, se Dynastihistoria: Den sista drottningen.  

[3] Starkey menar att Elisabet rimligen måste ha varit delaktig i den sammansvärjning som avslöjades under våren 1556 och där flera medlemmar av hennes hushåll bevisligen haft ett finger med i spelet. Trots att dessa personer arresterats klarade sig Elisabet, sannolikt på initiativ av Filip II av Spanien(som vid denna tid var gift med drottning Maria och engelsk prinsgemål). Kungen skall ha fruktat att Englands tron, i den händelse Elisabet förlorade sina rättigheter, skulle gå till den franskkontrollerade Maria Stuart av Skottland, vilket givetvis inte passade habsburgarna. (Kanske Filip även hoppades att i tidens fullbordan få gifta sig med sin svårfångade svägerska och sålunda behålla kontrollen över England).

 

[4] Det fanns teoretiskt andra kandidater att välja på. En närliggande var Margaret Douglas Marias och Elisabets katolske kusin, som drottningen hyste stor vänskap för och som hon tidigare betecknat som ”lämpligast att efterträda mig”. Margaret hade därtill två söner i sitt äktenskap med earlen av Lennox, varför tronföljden redan vore säkrad. På längre avstånd fanns Maria Stuart, skottarnas katolska drottning och nyligen gift med den franske tronföljaren.  Med ett dylikt val vore England, Skottland och Frankrike förenade till ett maktblock i Europas mitt. Slutligen kunde någon av den avrättade Jane Greys systrar tänkas kandidera, men de var båda protestanter och ur Marias strikt katolska synpunkt knappast mer godtagbara än Elisabet. Alla dessa alternativ skulle med säkerhet väckt ovilja på många håll och riskerat framtida oroligheter. Att drottningen trots sin personliga motvilja mot halvsystern valde att erkänna hennes rättigheter i testamentet, dock utan att nämna hennes namn, visar att ”Bloody Mary” varit i stånd att böja sig för politiska realiteter.     

[5] För en svensk låter detta som ett eko av Olaus Petris ord att han inte ville förbjuda någon att predika vad som kunde visas vara i enlighet med ”Guds rena ord”.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på David Sarkey, Elisabet, vägen till tronen(svensk översättning 2000), främst kapitel 34-35 och 37-38.

Antik vapenvägrare gav reformator sitt namn - Martin av Tours

 

10 november är Mårtensafton, eller Mårtengås som skåningarna säger. Länge trodde jag att dagen fått sitt namn efter Martin Luther, som föddes 10 november 1483. Det är i själva verket tvärtom – Luther fick sitt förnamn efter det katolska helgon som faktiskt förknippas med både 10 och 11 november, biskop Martin(på svenska ofta stavat Mårten) av Tours.   

Martin levde på 300-talet och kom från romerska provinsen Pannonien, dagens Szombathely i västra Ungern. Fadern var soldat i romerska armén och hade tydligen gjort bra ifrån sig eftersom han uppnådde status av veteransoldat. Han tilldelades land i trakten av nuvarande Pavia i norra Italien, dit familjen flyttade då Martin ännu var liten.    Som många äldre generationer genom tiderna önskade fadern att sonen skulle gå i hans fotspår och som ofta är fallet hade sonen egna planer. Denna gång spelade religiösa motsättningar en särskild roll. Kristendomen hade vid denna tid accepterats av romerska statsmakten men var ännu inte allenarådande, särskilt inte i de högre samhällsklasserna. Mårtens föräldrar bekände sig till de gamla gudarna medan sonen drömde om att tjäna de kristnas gud. Redan vid tio års ålder gjordes han redo för dop men av någon anledning blev det inte av, kanske beroende på fadern. Vid omkring 15 års ålder kom Martin slutligen till armén där han så småningom fick tjänst i en rytteriavdelning som ofta tjänade som livgarde åt kejsaren då denne var på resa.[1] Som regel var förbandet stationerat i Gallien, ungefär dagens Frankrike och Tyskland. Enligt legenden hade den unge mannen under sin tjänstgöring en stark religiös upplevelse: En tiggare i trasor uppenbarade sig för honom. Martin slet sin mantel i två delar och gav den ena halvan åt den fattige mannen. Följande natt såg han Jesus iförd den halva klädnaden och förstod att det var honom han mött. Nästa morgon var manteln åter hel. Därmed var eventuella tvivel på kristendomen undanröjda och Martin lät döpa sig. Han skall ha stannat i armén ytterligare två år men soldattjänsten blev honom alltmer motbjudande. Inför ett väntat fältslag mot kristna trupper förklarade han sig vara förbjuden att döda trosbröder. Martin anklagades för feghet och fängslades men erbjöd sig trotsigt att ställa sig framför fienden, naken och ”beväpnad” endast med ett kors. Domarna ville ta honom på orden men just då kom budet att fienden begärt förhandlingar. Kanske Martins överordnade tog detta som ett tecken att pojken verkligen stod i förbindelse med högre makter. I vilket fall som helst släpptes han fri och kunde lämna tjänsten. Livet som en Guds tjänare hade börjat. Martin var nu omkring tjugo år.

Martin anslöt sig till biskop Hilarius av Poitiers och blev något av dennes lärjunge Det faktum att prelaten var född hedning och konverterat till kristendomen bidrog säkert till deras vänskap. Martin deltog i sin mentors kamp mot arianismen som vid mitten av 300-talet hade en relativt stark ställning, inte minst vid kejsarhovet.[2] Både Hilarius och hans skyddsling förföljdes och tvingades till en tids exil, tidvis gemensam, på en ö i liguriska havet. Under vistelsen där skall Martin varit nära att dö efter att ha förtärt giftiga örter. Han bad till Gud och tillfrisknade.

Efter återkomsten till fastlandet i början av 360-talet skapade Martin ett eremitage åt sig i nuvarande staden Ligugé, söder om Poitiers. Han drog till sig många anhängare och konvertiter.[3] Eremiten företog regelbundna missionsresor och blev alltmer känd i det nuvarande Frankrike.

Den händelse som i vår tid främst förknippas med Martin inträffade år 371, då han utsetts till biskop av Tours. Enligt legenden skall eremiten, som nu antas ha varit mellan 35 och 55 år, ha försökt undkomma sin upphöjelse genom att gömma sig bland gässen i en lada. Djurens kacklande avslöjade dock var rymlingen fanns och han tvingades acceptera utnämningen. Händelsen skall ha inträffat 11 november 371.[4]    Vare sig legenden är sann eller inte fortsatte Martin sitt liv som omväxlande missionär och eremit i ytterligare omkring 25 år innan han avled 7 november 397, mellan 61 och 81 år gammal.[5] Han begravdes tre dagar senare 11 november, samma dag som upptäckten i ladan skall ha ägt rum. När Martin Luther döptes, nära1100 år senare, 11 november 1483, var det helt naturligt att namnge honom efter datumets särskilda helgon.[6]                  

---

[1] Detta tyder på att Martin, oavsett motviljan att bli soldat, måste ha ansetts som pålitlig och kompetent. 

[2] Arianerna förnekar Kristi gudom. Kristus är visserligen det främsta a Guds verk men inte gudomlig.

[3] Så småningom uppstod här ett kloster som ansågs vara det äldsta i Västeuropa, eller åtminstone Frankrike. Trots att verksamheten periodvis upphört på grund av krig och revolutioner har klosterliv bedrivits på platsen i nära 1700 år. Nuvarande klostret tillhör benediktinerorden Från Wikipedia.    

[4]  Det finns flera versioner av berättelsen. Seden att äta gås på Mårtens afton(10 november), anses vara ett straff för att dessa tamfåglar avslöjat Martins gömställe. Med tanke på att detta skall ha bidragit till hans värdighet och rang, borde väl gässen snarare belönas än bestraffas.

[5] Vissa källor säger att Martin föddes 316, andra 336.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Martin of Tours - Wikipedia och på Martin av Tours – Wikipedia.

Anfall på Ryssland - var Napoleon Hitlers föregångare?

 

I andra delen av sitt trebandsverk om Sverige och andra världskriget skriver historikern Henrik Berggren, apropå dödläget efter Frankrikes fall och Hitlers misslyckande att med Blitzen förmå England till underkastelse:

”Hitler befann sig i samma läge som Napoleon efter den inställda invasionen av Storbritannien 1805. Då hade den franske kejsaren, som likt Hitler kontrollerade den europeiska kontinenten, förbjudit all handel med de brittiska öarna. Blockaden hade inte blivit särskilt framgångsrik, viket ledde till att Napoleon anföll Ryssland, den andra kvarvarande stormakten i Europa, med katastrofalt resultat. La Grande Armée, den gigantiska franska invasionsstyrkan med över en halv miljon soldater, förintades av den ryska vintern”.

Trots detta avskräckande exempel, fortsätter Berggren, började Hitler hösten 1940 planera invasionen av Sovjetunionen, trots att Storbritannien vägrade sluta fred med Tyskland.[1]    Är det då berättigat att jämställa Napoleons ryska fälttåg med operation Barbarossa. Var Hitler en ny Napoleon eller snarare, var Napoleon en föregångare till Hitler?

Det finns förvisso likheter mellan de båda ledarna. Det verkar tydligt att båda drömde om ett Europa under fransk respektive tysk hegemoni, med gemensam valuta, kultur och styrelse. De tycktes också på väg att uppnå målet: Båda var under en kort tid Europas herre och väckte lika delar beundran, skräck och avsky. I båda fallen var Storbritannien det enda land som konsekvent och oavbrutet ledde kampen mot vad man uppfattade som ”ett monster” som ville lägga världen i allmänhet och Europa i synnerhet under sitt välde. Ser man på förhållandet till Ryssland blir likheten ibland, som en historiker uttryckt det, ”nästan kuslig”. Efter att först ha varit fiender(1805-07 utkämpades regelrätta fältslag mellan franska och ryska trupper), sluter såväl Frankrike som Nazityskland en pakt med ryssarna, som i praktiken leder till att Europa delas upp mellan två imperieledare. I båda fallen drabbas Norden på ett likartat sätt genom att ryska trupper kort efter paktens ingående utan krigsförklaring angriper Finland. De båda anfallen sker dessutom nästan exakt 130 år efter varandra.[2] Efter några år av skenbar vänskap angrips Ryssland i ett storskaligt anfall av sin vapenbroder. Anfallet hejdas av den ryska vintern, en stor mängd soldater i invasionsarmén går under vilket blir början till såväl Napoleons som Hitlers fall.      

Djupare sett är skillnaderna mellan händelserna åren kring 1810 och 1940 dock större än likheterna. Varken Napoleon eller Alexander I var massmördare i stil med 1900-talets totalitära ledare. För att fokusera på Napoleon är det betecknande att denne på sin höjd brukar anklagas för ett regelrätt mord eller snarare justitiemord – avrättningen av hertig Enghien 1804.[3] Denna händelse chockerade samtiden och skadade i hög grad den nya franska regimens rykte. Många(bland dem Sveriges kung Gustav IV Adolf), såg efter detta generalen från Korsika i stort sett som djävulen personifierad. Massmord i stil med Förintelsen var å andra sidan Napoleon främmande, såväl av praktiska som mänskligt moraliska skäl.[4]. Vad många ogillade var hans sätt att styra. För de gamla monarkierna var det naturligtvis skrämmande att en representant för revolutionen verkade på väg att göra sig till Europas, om inte världens, härskare. Därför är det berättigat att fråga sig om Napoleon kunde ha uppnått en acceptabel fred med sina fiender, även om han nöjt sig med att enbart härska över Frankrike.

Också de samhällsgrupper som från början stött Napoleons styre(exempelvis tyska intellektuella och invånarna i det delade Polen), blev med tiden irriterade på den franska hegemonin.[5] Redan Napoleons upphöjelse till kejsare 1804 hade varit illavarslande. Han tycktes ha förvandlats från revolutionär till vanlig envåldshärskare, bara så mycket mer krävande än vad envåldshärskare brukade vara. Inte minst ”kontinentalsystemet”, försöket att utestänga Storbritannien från den europeiska handeln, vållade stora problem för de deltagande. Det visade sig i praktiken omöjligt, också för Frankrike, att helt bryta all förbindelse med engelsmännen. De fördelar Napoleons allierade faktiskt uppnådde, som då delar av Polen efter Preussens nederlag 1806-07 återupprättades under namnet ”storhertigdömet Warszawa”, var ofta halvhjärtade och tillfredsställde sällan någon. Polackerna som räknat med total självständighet kände sig svikna medan det för ryssarna var en styggelse att det forna kungariket återuppstått, om så bara i en mycket begränsad form och som fransk vasallstat.[6]

Åren kring 1810 såg alltfler Napoleons välde som ett ok som förr eller senare måste skakas av. Något tyranni av totalitära mått var det dock inte fråga om. Tillspetsat kan man säga att Napoleon enbart exploaterade Europas mänskliga och materiella resurser medan Hitler även mördade dess befolkning.  Det är dessutom, som Herman Lindqvist påpekar i sin napoleonbiografi från 2004, värt att minnas att det i början av 1800-talet inte fanns några europeiska demokratier i dagens mening. Allmän rösträtt var knappt ens påtänkt och i länder som Ryssland och Österrike var livegenskap fortfarande det vanliga bland bönderna – en anledning till den österrikiska adelns motstånd mot Napoleon var att kejsaren efter sina segrar helt självsvåldigt frigav deras bönder. I USA, som ansågs förkroppsliga den nya friheten, var slaveriet ännu rådande och skulle femtio år senare ge anledning till inbördeskrig. Sverige hade slavar på sin ö i Västindien utan att särskilt många höjde på ögonbrynen. I det ljuset var Napoleon trots allt mer demokratisk än de flesta ledare i sin tid.    

För att övergå till förhållandet mellan Tsarryssland och Napoleons Frankrike var det milt uttryckt komplext redan från början. Den psykiskt instabile Paul(Pavel), I hyste som de flesta suveräner ovilja mot revolutionen men var samtidigt förargad på Storbritanniens översittarfasoner mot länder som önskade hålla sig neutrala i kriget. Detta åstadkom ett ryskt närmande till Frankrike kring sekelskiftet 1800.[7] Diskussioner fördes om en uppdelning av det turkiska väldet, där Ryssland skulle tilldelas Konstantinopel medan Frankrikes andel skulle underlätta en framtida erövring av Indien.[8]  Mitt i dessa förhandlingar mördades tsar Pavel av upproriska officerare och efterträddes av sonen Alexander. Denne motsägelsefulle man, på en gång påverkad av tidens västeuropeiska upplysning och med dragning till den ortodoxa trons mystik – dessutom plågad av samvetskval över mordet på sin far, upprördes över Napoleons framfart lika mycket som andra furstar(inte minst hertig Engihiens död). Men fascinerades samtidigt av hans dynamiska personlighet. Då de båda möttes till förhandlingar på en flotte i Niemen sommaren 1807 var tsaren närmast exalterad: ”Jag satt i sex dagar och talade ensam med Bonaparte”, skrev han till en av sina systrar. ”Tycker du inte att detta är som en dröm”?

I längden fann de båda härskarna det dock svårt att samverka. För Alexander var det omöjligt att acceptera att en uppkomling tagit sig kejsartitel och dessutom givit delar av Polen självständighet: Vilket hot kunde detta inte utgöra mot Ryssland i längden![9] Dessutom måste Alexander ta hänsyn till de antifranska stämningarna inom den egna aristokratin. Om han alltför helhjärtat höll fast vid den nya franska alliansen riskerade han få dela faderns öde.[10] Därtill kom en stark önskan hos tsaren att spela rollen av ”befriare” i den allmänna europeiska resning mot Napoleons välde som verkade alltmer sannolik åren kring 1810.

Napoleon i sin tur var irriterad på sin ”vapenbroders” ovilja att bistå honom i kriget mot Österrike 1809, ryssarnas negligering av kontinentalsystemet och de ständiga kraven att Polen inte skulle återskapas som självständig stat: varför misstrodde Alexander honom på den punkten, undrade kejsaren. Om han tänkt återupprätta Polen borde det ha skett i samband med Preussens fall 1806-07. Var ryssarnas krav kanske bara en förevändning att bryta med Frankrike och sluta sig till britterna? Nyheter att ryssarna dragit samman trupper vid gränsen till det polska storhertigdömet fick Napoleon att uppbåda sina trupper i de tyska staterna. Sommaren 1811 stod i princip klart för båda sidor att de snart skulle vara i krig på nytt.[11] Men Napoleon önskade inte detta krig, I ett betänkande som gjordes upp 1811konstaterade såväl kejsaren som en av hans rådgivare att Frankrike faktiskt inte hade någon direkt anledning till krig med Ryssland – dessutom fanns det andra uppgifter kejsaren måste ta itu med, inte minst den besvärliga situationen i Spanien. Tsarens ”opålitlighet” gjorde dock ett krig oundvikligt, menade Napoleon. Men känslorna var fortfarande blandade. I ett närmast sorgset brev till Alexander våren 1811 konstaterade han att de nu i praktiken förlorat kontrollen över händelseutvecklingen: den enes handlingar skulle driva den andre att rusta sig för krig, vilket i sin tur fick motparten att göra detsamma… ”och allt detta utan anledning”. Ett drygt år senare, i juni 1812, gick Napoleon över floden Niemen in i det ryska Litauen med sin ”Stora armé” på omkring 600 000 man.  Kriget hade börjat. Inom ett drygt halvår skulle den överväldigande majoriteten av dessa soldater vara döda och i april 1814, knappt två år efter Napoleons angrepp, tågade Alexander I in i Paris.  

Kanske var denna utveckling oundviklig. Alexander och Napoleon var alltför medvetna om sin egen värdighet som kejsare för att i längden kunna godta en konkurrent med likartade ambitioner. I det avseendet var de otvivelaktigt lika sina sentida efterföljare Stalin och Hitler. De drevs dock inte av något personligt hat till varandra. Än mindre önskade Napoleon ge något slags ”Lebensraum” åt fransmännen i Ryssland. Angreppet var avsett att skrämma tsaren till förhandlingar och att återknyta förbundet med Frankrike, inte att erövra hans rike.[12] Följden blev en skevhet i krigföringen – där Napoleon å ena sidan anfallit ett rike vars härskare han önskade som allierad, å andra sidan sökte undvika ett alltför vidlyftigt agerande. Zamoyski menar att kejsaren, om han exempelvis befriat bönderna ur deras livegenskap, mycket väl kunde skaffat sig anhängare i kampen mot tsaren.[13] En sådan strategi skulle emellertid göra Alexander mindre benägen för förhandlingar, ansåg Napoleon. Följden blev att ryska undersåtar som hemsöktes av La grande Armée inte upplevde något annat än att plundras på ägodelar och tillgångar, på samma sätt som invaderande arméer gjort i alla tider. Detta var på intet sätt påbjudet av Napoleon, tvärtom försökte han begränsa plundringen i görligaste mån men en invasionsstyrka måste leva. Följden blev naturligtvis att folket solidariserade sig med tsar Alexander mot de franska inkräktarna.

När Hitler 130 år senare följde i Napoleons spår var förutsättningarna de motsatta men effekten blev ironiskt nog densamma. Hitler hade under hela sin politiska karriär som yttersta mål att erövra Ryssland. Det var där de nya territorier fanns som skulle tillåta det tyska folket att utvecklas till det mäktiga släkte av en ädel ras de var ämnade att vara.  Landets naturtillgångar skulle exploateras och konsumeras av tyskarna. Stora delar av befolkningen, inte minst judarna, skulle mördas medan de något mindre nisshagliga ur ursprungsbefolkningen skulle hållas mer eller mindre som slavar, på sin höjd medvetna om betydelsen av olika vägmärken och att deras herre residerade i Berlin. Så mycket mer behövde dessa ”undermänniskor” inte veta om världen. Även om Führern under en kort period slöt förbund med Stalin, fanns inga tvivel om vilket slutmålet var. När så det rätta ögonblicket tycktes inne i juni 1941 drog Wehrmacht och dess allierade in över gränsen för att plundra, slakta och förstöra.   Hitler hade räknat med att när ”dörren var insparkad skulle byggnaden rasa”. Rent teoretiskt fanns det många som hade orsak att hata bolsjevikerna och kunde förväntas stödja en inträngande armé. Många hälsade också tyskarna som befriare – i synnerhet ukrainarna som lidit särskilt av Stalins kollektiviseringspolitik mot bönderna under 30-talet. Tyskarnas grymhet, mord och stölder ledde emellertid snart till att även många som avskydde Stalins regim slöt upp bakom den, beslutna att besegra fienden.

Utgångspunkten för de två angreppen på Ryssland, 1812 och 1941 var inte desamma. Napoleon betraktade inte Ryssland som sin huvudfiende och sökte länge få till stånd ett fast förbund med tsaren, exempelvis genom ett giftermål inom tsarfamiljen.[14] Att det slutligen blev krig var å andra sidan i stor utsträckning Napoleons ansvar – hans krav på sina allierade och vasaller var för stora och skulle i sinom tid säkert lett till en brytning med Ryssland. Han valde dessutom själv att gå till anfall 1812. Men det är icke desto mindre tydligt att han inte önskade krig med Ryssland. Tsarens ”opålitlighet” gjorde det omöjligt att bevara freden men Napoleon hade helst avstått. ”Jag vet inte vad vi slåss om”, sade han till ett sändebud som sökt upp honom i högkvarteret Villna(Vilnius), sommaren 1812. Napoleons agerande var den yttersta orsaken till kriget men han initierade det inte. Hans huvudmotståndare var England.

Hitlers anfall på Sovjetryssland 1941 var hans eget beslut och en av de viktigaste komponenterna i hans världsåskådning och därmed i andra världskriget i stort. Ryssland måste krossas för att ge tyskarna tillgång till mark och naturtillgångar. När och hur det skulle ske avgjordes av omständigheterna. Det var rentav tänkbart att temporärt sluta förbund med Stalin för att minska risken med ett anfall på Polen men att det för eller senare måste bli krig mellan bolsjevismen och nationalsosialismen var oundvikligt. Operation Barbarossa var i huvudsak ett ideologiskt färgat krig, Napoleons anfall 1812 byggde i stor utsträckning på motståndarnas inbördes misstro och ytterst på prestige. Någon ideologisk motsättning eller personlig aversion fanns egentligen inte mellan de båda kejsarna, snarare tvärtom.

 Oavsett de skiftande orsakssambanden bakom anfallen på Ryssland 1812 och 1941 fick de i långa loppet samma resultat. Soldaterna gick under till följd av vinter och(i synnerhet 1941-43), fruktansvärda strider och båda sidors hänsynslöshet. Såväl Napoleon som Hitler trodde sig efter tidigare segrar kunna uppnå i stort sett vad som helst enbart genom sina soldaters beslutsamhet. De fick erfara att ett folk som blir invaderat i regel samlar sig till motstånd och deras nederlag blev i båda fallen en avgörande punkt på vägen mot slutgiltig undergång. I det avseendet var Napoleons ryska fälttåg verkligen en föregångare till Barbarossa.[15]         

  

                

---

[1] Henrik Berggren, Landet utanför, Sverige och kriget, 1940-42 s. 52.

[2] ”Finska kriget” inleddes 21 februari 1808, ”Vinterkriget” 30 november 1939. En viktig skillnad är naturligtvis att Finland 1808 utgjorde en naturlig del av Sverige, medan det 1939 var en självständig stat..

[3] Louis Antoine Henri de Bourbon, Hertig av Enghien, tillhörde släkten Condé, en sidogren av det franska kungahuset, dessutom känd som krigarsläkt. Under revolutionskrigen efter 1792 hade han flera gånger deltagit i striderna mot det republikanska Frankrike och bedömdes på fransk sida som den troligaste kandidaten att bestiga en återupprättad kungatron. I mars 1804 sändes på Napoleons order en trupp franska soldater att gripa hertigen på hans slott i Baden. Han fördes till Frankrike och avrättades på slottet i Vincennes efter en summarisk rättegång. Talleyrand, tidens mest slipade politiker, som själv varnat Napoleon för den fara hertigen utgjorde, sade senare apropå avrättningen: ”Det var värre än ett brott. Det var en dumhet”. 

[4] I förbigående kan noteras att Napoleon under sina fälltåg bland annat i Italien upphävde habsburgarnas antisemitiska lagar. Därför tillhörde judarna hans trognaste anhängare, något han för övrigt lär ha gemensamt med sin store idol och förebild, Julius Caesar. 

[5] Polen hade kort före Napoleons makttillträde definitivt förlorat sin självständighet och delats mellan Preussen, Ryssland och Österrike.

[6] Storhertigdömet Warszawa grundades efter Preussens nederlag 1806-07 och bestod av de delar av det forna kungariket Polen som tillfallit Preussen vid landets sista delning 1795. Efter Österrikes nederlag mot Napoleon 1809 utökades hertigdömet ytterligare och kom att omfatta städer som Krakow och Lublin. Som framgår av namnet var Warszawa huvudstad. Hertigdömet upphörde vid sjätte koalitionens invasion 1813 Hertigdömet Warszawa – Wikipedia

[7] Sverige, Danmark och Ryssland hade sökt bilda en gemensam ”neutralitetspakt” under de tidiga Napoleonkrigen, vilket så när bragte de tre staterna i krig med Storbritannien. Köpenhamn blev anfallet två gånger av engelska flottan, 1801 och 1807, varefter danskarna slöt förbund med Frankrike. Sverige var det enda av de tre rikena som aldrig var lierat med Napoleon, även om Bernadotte lär ha vacklat en kort tid. Medan många jämför Napoleon med Hitler vet jag ingen som ställt Sveriges ”eftergivenhet” mot tyskarna i förhållande till Gustav IV Adolfs ”hallstarrighet” gentemot Napoleon och den katastrof samtiden menade att han därmed orsakat Sverige..

. 

[8] Den som på rysk sida ledde förhandlingarna var ingen annan än Göran Magnus Sprengtporten, adelsmannen som en gång hjälpt Gustav III till makten men sedan hoppat av till Ryssland, där han under kriget1788-90 kommit att bli något av en ledargestalt för svenska dissidenter.

[9] Paranoida föreställningar om faran av västerländskt inflytande inom ”den ryska sfären” är med andra ord inget sentida fenomen för härskaren i Kreml.

[10] Av de åtta ryska regenterna 1725-1801 var det bara Peter II som både tillträdde och lämnade tronen på helt naturlig väg. Paul(Pavel) I stacks ner i sitt sovrum 1801, Peter III avled under inte fullt klarlagda omständigheter kort efter sin avsättning 1762(troligtvis mördad på order av sin hustru).  Ivan VI, som blivit tsar som spädbarn, växte upp i fängelse för att slutligen mördas vid 24 års ålder 1764.  

[11] Ryssland hade deltagit i den så kallade fjärde koalitionen mot Frankrike 1805, vilket slutade i nederlaget vid Austerlitz.  Efter ytterligare två nederlag de följande åren gick Alexander i juli 1807 med på mötet i Tilsit.

[12] Att börja krig i avsikt att bli vän med den man angriper verkar, för den som ser freden som det naturliga tillståndet, fullständigt absurt. För den vilkens ”rätta element var kriget”, var(och är), det förmodligen fullkomligt logiskt. Eftersom Alexander envisades att föra en politik som inte gynnade Frankrike fanns för Napoleon ingen utväg annat än ett fälttåg i Ryssland i förhoppning att få tsaren på andra tankar. Även Karl XII resonerade sannolikt som yrkessoldat inför fälttåget 1707-09. Att förhandla med den opålitlige tsar Peter var meningslöst. Enda sättet att åstadkomma verklig fred var genom att tillfoga honom ett definitivt nederlag på rysk mark.    

[13] Sådana reformer hade genomförts under Napoleons fälltåg i Italien och Österrike.

[14] Efter skilsmässan från Josephine de Beauharnais önskade Napoleon gifta sig med en syster till Alexander I. Att tsaren hela tiden slingrade sig undan anbudet såg kejsaren som en skymf och ytterst ett tecken att tsaren inte menade allvar med alliansen. Napoleon gifte sig istället med ärkehertiginna Marie Louise av Österrike våren 1810 . Han blev uppriktigt indignerad då hennes far kejsar Frans deltog i sjätte koalitionen mot Frankrike 1813. Om tsar Alexander sänt sin syster till Paris skulle 1812 års fälttåg med största sannolikhet aldrig ägt rum.  

[15] Denna text bygger huvudsakligen på Adam Zamoyski, 1812, Napoleons marsch mot Moskva(svensk översättning 2006), och Herman Lindqvists biografi om Napoleon från 2004, kapitlet om ryska fälttåget. Angående bakgrunden till operation Barbarossa, se Ian Kershaw, Ödesdigra val, tio beslut som förändrade världen 1940-41(svensk översättning 2009), kapitel 2.