Konung återföddes på juldagen

 

Drottningen var trött. Hela föregående dag hade hon tillbringat med att ta emot gästerna som anlänt till julhelgens festligheter – ”de tolv dagarna” som de sammanfattande kallades. De flesta inbjudna hade infunnit sig, trots att det kunde hävdas att den egentliga makten numera utövades av riksföreståndaren i London och inte här i Windsor. Sedan mer än ett år, augusti 1453, låg kung Henrik som försänkt i dvala utan att synas uppfatta något av vad som sades till honom eller vad som hände i hans omgivning. Ibland lyfte han huvudet och såg sig omkring med slö, frånvarande blick men sjönk sedan tillbaka i mörkret. Inte ens då de visat honom sonen 14 månader tidigare tycktes han reagera. Slutligen hade hertig Richard av York utsetts att styra riket i kungens frånvaro.

Det fanns formellt inget att invända mot detta. Hertigen var otvivelaktigt främst i rang i riket näst efter kungen. Men hon önskade ändå att det varit möjligt att stoppa honom. Han skrämde henne med sitt kyligt avmätta sätt, sin skarpt forskande blick och den stolta hållningen som visade att han var väl medveten om sin upphöjdhet. Hans hustru var också en bördsstolt dam – av samma härkomst som kung Henrik, om än på en sidolinje. De hade hela fyra söner. De hade förstås varit gifta i nära trettio år, så det var i och för sig inget underligt att de fått många barn. Men ändå – fyra söner! Efter nära tio år i England hade hon själv bara en son och ingen enda dotter. Och Edward var så liten än, ett drygt år gammal bara! Om nu kung Henrik avled i sin dvala eller vad det var han drabbats av, vad skulle då hända? Hon var säker på att York aspirerade på tronen, för sin egen eller familjens räkning. Hade han inte redan fått hertig Sommerset, hennes bäste vän bland lorderna, inspärrad i Towern, för ”högmålsbrott mot statens ämbetsmän”, sades det! Och hertig Suffolk, som först landsförvisats och sedan hittats mördad utanför Dover, vem låg bakom det nidingsdådet! Nej, hon fick inte gripas av förtvivlan. Hon måste samla sig och vara stark, för makens och inte minst för sonens skull.

Hon kände gossens varma kropp intill sig. Den var så ljuvlig att hålla om, en liten varelse som jollrade helt stilla, omedveten om världens ondska. En dag skulle han bli kung av England, inte en svag stackare som sin far, utan krigare som farfadern Henrik V, han som nästan lagt Frankrike under sig. Som född fransyska borde hon kanske inte tänka så. Gamle kung Henrik hade varit deras fiende. Men hon undrade ibland hur det skulle varit att vara gift med honom. Vilken man han måtte ha varit! En verklig furste, inte en bedjande munk som sonen tycktes ha blivit.

Medan drottningen stod och tänkte på allt detta hörde hon plötsligt steg i korridoren utanför sitt rum. Det var springande steg och nu hördes upprörda röster, av både män och kvinnor. Hon stelnade till. Var det en fara som hotade – en lönnmördare som hertigen sänt att röja dem alla ur vägen! En häftig knackning på dörren och så kom amman i rummet.

-          Vad är det, Katey, frågade drottningen otåligt. Stör oss inte nu. Jag och Edward behöver vår timme tillsammans varje dag.

Hon kysste gossen lätt på kinden och lade honom motvilligt i ammans armar. Tjänarinnan tycktes knappt märka det. Hon var häftigt upprörd.

-          Ers nå-åd, Mylady, stammade hon.

-          Vad är det, upprepade drottningen, nu påtagligt orolig.

-          Kungen har vaknat u-upp ers nå-åd, stammade amman.

Margareta av Anjou, drottning av England, stod ett ögonblick som träffad av blixten. Det var juldagen 1454 på Windsor Castle utanför London.[1]                   

 

Historiska översiktsverk och biografier återger sällan händelser i detalj utom de verkligt stora, de som bevisligen påverkat det större förloppet på ett avgörande sätt – fältslag, lönnmord på viktiga personer, ödesdigra tal med mera. Därför vet vi bara att Henrik VI, som legat sjuk i nära ett och ett halvt år helt omedveten om omvärlden, plötsligt vaknade upp juldagen 1454 och tycktes återställd. Vilka de omedelbara reaktionerna i kungens omgivning var får vi inte veta men att det skedda framstod som ett mindre mirakel kan vi nog utgå ifrån. Inte bara hade kungen återfått sina sinnen på Jesu födelsedag, en av de heligaste dagarna i den kristna tron. Hans återkomst till livet tycktes innebära slutet på en tid av kaos och oro. Englands kung stod åter vid rodret, Gud vare prisad! Nu skulle en ny lyckligare tid komma för riket i allmänhet och kungens anhängare i synnerhet. De senaste åren hade man tyckts stå på randen till en avgrund.   

 

Krigarkungen Henrik V:s död 1422 hade försatt England i ett svårt läge, med ett spädbarn till kung och ett krig med Frankrike som det inte tycktes finnas något slut på. Efter några år av relativ sämja hade de olika kotterierna vid hovet vid mitten av 1440-talet blivit allt fientligare mot varandra. Det handlade både om den vanliga striden om inflytande och makt och frågan hur konflikten med Frankrike bäst borde hanteras. Något förenklat kan man säga att den verkliga högadeln – prinsarna av blodet förespråkade fortsatt krig medan en grupp av ”nya män” var mer benägna för förhandling och kompromiss. Hertigarna York och Glouchester hörde till det förra partiet medan kardinalen Beaufort och hertigen av Sommerset var viktiga profiler inom det senare. Kung Henrik VI, en godhjärtad välmenande men politiskt inte särskilt begåvad man, tycktes mest benägen för fred men böjde sig lätt för omgivningens påverkan. De höga skatterna och de ständiga motgångarna i kriget skapade god jordmån för en högljudd opposition som krävde förändringar och reformer och menade att kungen leddes av dåliga rådgivare. Frågan är om detta varit fullt rättvist. Ingen av de ledande männen i senmedeltidens England var väl direkt inkompetent. Problemet var snarare att det saknades ”en stark hand” i spetsen för riksstyrelsen. Förvaltningen hade ännu behov av ett personligt ledarskap för att fungera. Henrik VI var inte i stånd att utöva detta ledarskap – därav den politiska splittringen.

Omkring år 1450 var situationen rent explosiv i England. I samband med kungens giftermål med en fransk furstedotter hade man funnit för gott att återlämna de två provinserna Anjou och Maine till flickans familj. Det valhänta sätt affären sköttes på, det uppblossande kriget med nya motgångar, strömmen av flyktingar från de förlorade provinserna och ett fortsatt högt skattetryck – allt fick befolkningen i landets centrala delar, med Kent som centrum för missnöjet, att bokstavligen tappa tålamodet. Sommaren 1450 satte sig en armé av uppretade borgare på marsch mot London.[2]  De upproriska nådde huvudstaden och tycktes några dagar ha läget i sin hand. Men ledarna tappade kontrollen. Plundring och mord utbröt och slutligen tog Londonborna, av vilka många först ställt sig på upprorsmännens sida, parti för ordningens upprätthållande. Rebellerna förmåddes ge sig av mot löfte om amnesti men flera, bland dem Jack Cade, avrättades senare. Även om det inte blev revolution var kungamaktens anseende allvarligt försvagat. Det inträffade stärkte den politiska oppositionen, under ledning av hertig Ricard av York, ytterligare. Under 1451-52 förekom häftiga diskussioner och rentav mindre skärmytslingar mellan kungens parti och högadelns. Samtidigt pågick mindre inbördeskrig mellan olika adelsfamiljer, särskilt i norra England. Som om detta inte vore nog kom nyheter från Frankrike att de äldsta engelska besittningarna där var på väg att ockuperas av fransmännen.[3] Efter lång väntan på grund av penningbrist lyckades man hösten 1452 sända en styrka på 3 000 man till det utsatta området. Företaget tycktes först framgångsrikt men följande sommar inledde fransmännen en storskalig offensiv och i juli 1453 var Akvitanien förlorat och hundraårskriget i praktiken avslutat.[4] De engelska truppernas ledare, den tappre John Tallbot, hade stupat. Kort därefter, i augusti 1453, kollapsade kung Henrik.    

 

Ingen vet exakt vilken sjukdom Henrik VI led av. Man har gissat på någon form av katatonisk schizofreni eller ett depressivt tillstånd som gjort honom apatisk. Samtiden definierade det som någon form av vansinne. Ett vittne menade att kungen drabbats av ”en plötslig förlamande fruktan”.[5] Vilken orsaken än var – från augusti 1453 till december 1454 var Englands kung helt onåbar för sin omgivning och oförmögen att styra riket. Vilka metoder man än försökte, allt från åderlåtning och kalblad till utdrivning av onda andar, förblev Henrik stum och orörlig. Mitt i allt detta födde drottningen, Margareta av Anjou, en välskapt son 13 oktober 1453. Pojken fick namnet Edward. Nyheten mottogs med jubel och klockringning men självfallet började ryktena gå – var verkligen kungen, denne svage, hjälplöse stackare, far till barnet? Att inte ens åsynen av hans presumtive arvtagare fick Henrik att vakna till liv spädde självfallet på misstankarna.[6] Utan kungens erkännande av sonen var det heller knappast möjligt för parlamentet att utse honom till tronföljare. De första månaderna hade hovet försökt dölja vad som hänt men efter Edwards födelse insåg man att transparens var nödvändig. En dryg vecka efter drottningens nedkomst kallades till allmänt rådsmöte för att få pojkens status erkänd men i praktiken för att avgöra hur landet skulle styras under kungens sjukdom. Både adelns deputerade och drottningens anhängare försökte upprepade gånger få kungen att vakna upp – ingen effekt. Drottningen ville antingen själv bli regent eller så borde hennes förtrogne, hertigen av Sommerset, överta regentskapet.[7] Motkandidat var hertigen av York, ättling i rakt nedstigande led till Edvard III. York och drottningen hade aldrig stått på god fot med varandra och efter prins Edvards födelse var brytningen definitiv. Drottningen var säker på att York åtrådde Englands krona och York såg närmast drottningen som en farlig utländsk agent. Totalt sammanbrott i kommunikationerna.

 

Stämningen blev så infekterad att många adelsmän inte vågade sig till överhuset. De försumliga ålades böter. I februari 1454 erkändes slutligen prins Edward som tronföljare, trots att några av Yorks anhängare försökte avstyra det med hänvisning till kungens sjukdom. Vad regentskapet beträffade avgick dock York med segern. I april 1454 utsågs han till protektor, försvarare av riket, i kungens frånvaro. I stort sett tycks York ha slagit an en försonlig ton mot sina politiska motståndare efter sin utnämning i syfte att gjuta olja på vågorna. Sommerset arresterades dock och sattes i Towern, men utan någon rannsakan. Drottningen uppmanades att dra sig tillbaka till Windsor Castle, där hennes man alltjämt låg sjuk och avstå från att lägga sig i politiken. Trots sina, som det verkar, goda intentioner vann York inget verkligt förtroende bland sina ståndsbröder under tiden som protektor, om det berodde på avund eller misstro är svårt att avgöra. Ändå var det inget tvivel om vem som styrde. Vid jultid 1454 satt Yorks vänner och släktingar på alla viktigare poster i förvaltningen. För drottningen var läget desperat. Om kungen inte snart kom till liv var det risk att familjen förlorade tronen.

Men så, på juldagen, inträffade undret. Kung Henrik vaknade upp. Det var ”som om han vaknat efter en lång dröm”. Han mindes inget av de sexton månader som gått och sedan han i mässan tackat Gud för sin befrielse begärde han att få se sin son, visade sig helt nöjd med såväl pojkens namn som valet av faddrar. Vad än illvilliga tungor påstod var det inget tvivel om att kungen var övertygad att detta var hans son.  Vi vet som sagt inget närmare om vad som hände då Henrik VI vaknade till liv. Några som såg honom efter tillfrisknandet grät av glädje. Glädjen var dock förhastad. Under kommande år skulle kungens sjukdom regelbundet återkomma och indirekt leda till hans fall sex år senare. En ny dynasti, York, skulle överta tronen, bara för att själva förlora den till huset Tudor. Henrik VI skulle mördas, sonen stupa i strid och drottning Margareta dö i exil.  Varje tronskifte det följande halvseklet skulle föra med sig uppror, statskupper eller mord. ”Rosornas krig” stod för dörren. Men inget av detta anade man ännu. Nu fröjdades man åt kungens återkomst till livet och beredde sig att fira julen med dubbel glädje.[8]                                                         

---

[1] Denna fiktiva scen bygger delvis på Conn Iguuldens roman Solvarg(svensk översättning 2014), inläst av Torsten Wahlund.

[2] Ledaren, den legendariske ”Jack Cade”, som under upproret också kallade sig John Mortimer, var inte den simple bonde eller landsrykare som propagandan senare hävdade, utan en välbärgad borgare som valts till missnöjets talesman just med tanke på sitt anseende. Resningen var snarast en rörelse av borgare, lägre ämbetsmän och adelsmän. Deras syfte var inte att störta kungen utan att utkräva ansvar för den förda politiken.  De beräknas att uppåt 5 000 personer deltog i marschen mot London en sorts medeltida motsvarighet till ”Stora Daldansen” i Sverige 1743. Eller (närmare i tiden), Engelbrekts uppror.

[3] ”Hertigdömet Akvitanien” i sydvästra Frankrike med Bordeaux som residensstad. Detta område, som från början varit mycket större. hade sedan mitten av 1100-talet genom giftermål tillhört England, trots franskt motstånd. Under senare hälften av 12- och tidigare delen av 1300-talet var Englands kung Frankrikes vasall i Akvitanien men efter hundraårskrigets utbrott blev provinsen i praktiken helt engelsk.   

[4] Sålunda slutade konflikten mellan England och Frankrike där den i praktiken börjat 300 år tidigare, då hertiginnan Eleonora av Akvitanien gifte sig med den blivande Henrik II av England.

[5] ”A sudden and thoughtless fright”. Ovanstående översättning är min egen.

[6] Havandeskapet hade tillkännagivits i april 1453, långt innan kungen insjuknade. Att paret varit gifta i åtta år utan tecken på graviditet ansågs som ytterligare ett indicium att kungen inte var far till prinsen. Historien uppvisar emellertid flera exempel på kungapar som varit ofruktsamma nära tio år och längre, för att sedan få både en och två arvingar. I alla dessa fall har å andra sidan motsvarande rykten kring havandeskapen förekommit.

[7] Sommerset härstammade från en utomäktenskaplig son till John av Gaunt, hertig av Lancaster och stamfar för det regerande kungahuset. Gaunt hade sedermera genom giftermål fått sina barn med älskarinnan legitimerade av parlamentet.

[8] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, Lancaster and York – the Wars of the Roses(1995, nyutgåva 2009), kapitel 10-12.

Kasserad tronföljare - Hertig Fredrik Kristian av Augustenburg

 

1808-10 utgör en av de intensivaste perioderna i Sveriges historia. Vi utkämpar vårt sista ensamma krig med Ryssland och förlorar rikets östra halva till fienden. En kung blir avsatt helt apropå en tidig morgon, en tronföljare dör knall och fall under en militärmanöver, en ämbetsman med romantiskt förflutet slits närmast bokstavligt i stycken på öppen gata inför huvudstadens samlade militär – i stort sett utan ingripande, slutligen får vi en helt otippad tronföljare utan någon koppling till Sverige efter spontant initiativ av en obetydlig lägre officer utan kontakter – en tronföljare vars dynasti nu suttit på tronen i drygt 200 år och ser ut att sitta där länge än.

Det hände kort sagt mycket inom svensk politik de där knappa tre åren, februari 1808-november 1810. Ibland verkade riket på väg att kollapsa men lyckades hålla sig upprätt! En av bifigurerna i detta drama var den man som skulle ha utsetts till tronföljare vid riksdagen i Örebro 1810, om inte marskalk Bernadottes PR-kampanj slagit igenom så fullständigt att alla oppositionella röster tystnade som genom ett trollslag. Det var hertig Fredrik Kristian av Augustenburg, bror till den olycklige Karl(egentligen Kristian), August som föll av hästen under en manöver i Skåne. Vem var då denne man?

Fredrik Kristian tillhörde en sidogren av det danska kungahuset Oldenburg. Stamfadern var en sonsonson till Kristian III, som på 1600-talet låtit uppföra slottet Augustenborg på ön Als i lilla Bält. Slottet uppkallades efter hertigens hustru och gav ätten dess namn.[1] I nära 200 år tycks familjen i stort sett ha framlevt sina liv utan att göra större väsen av sig tills revolutionskrigen efter 1789 skakade Europa i grunden och allt tycktes ställas på ända.

Karl August, som först blev utsedd till svensk tronföljare efter 1809 års statsvälvning, var ironiskt nog den yngste av tre bröder.[2]. Sett till hans bakgrund och tidens krav var han förmodligen den lämpligaste i familjen att bestiga en vakant tron – han var militär och hade stridit på österrikarnas sida mot Frankrike i ett tidigare skede av krigen nere på kontinenten. I och med att Danmark med Norge 1807 ställde sig på Napoleons sida skars Norge av från kontinenten och blev i praktiken, för första gången sedan medeltiden, en oberoende del av det danska riket. Karl August utsågs till högste styresman i landet, formellt fortfarande under bemyndigande av sin släkting kung Fredrik av Danmark. I egenskap av chef för den norska gränsbevakningen mot Sverige - med order att vid tillfälle gå över gränsen, kontaktades Karl August vårvintern 1809 av befälhavaren för Sveriges västra armé. generalen Adlersparre och förmåddes lova att inte anfalla grannriket, vilket i sin tur gav generalen möjlighet att inleda uppror mot sin egen kung Gustav IV Adolf. Efter statsvälvningen 13 mars samma år lyckades Adlersparre genom diverse intriger förmå ständerna att välja den okände prinsen till tronföljare. Karl August blev på kort tid populär i sitt nya hemland men avled som bekant hastigt under en resa i Skåne i maj 1810. I förvirringen och det spända läget föreföll det i förstone naturligt att välja den avlidnes äldre bror Fredrik Kristian av Augustenburg till ny tronarvinge.[3] 

I sin biografi över Jean Babtiste Bernadotte(sedermera Karl XIV Johan), avfärdar populärhistorikern Herman Lindqvist hertig Fredrik Kristian som ”en blek, tunn boklärd man som ivrade för skolreformer. Så långt från krig och återerövring av Finland man kunde komma”. Generalen Fabian Wrede, en av dem som tidigast ivrade för marskalk Bernadottes kandidatur till svenska tronen, menade att det vore ”att teckna vår dödsdom som stat” att välja Fredrik Kristian till blivande kung: ”En man utan personlig förtjänst, utan karaktär”. Det stämmer att hertigen i många år i egenskap av dansk politiker kom att syssla med undervisningsfrågor. Men det ger inte hela bilden. Fredrik Kristian verkade ivrigt för att få hertigdömet Slesvig-Holstein förklarat som sin släkts arvegods och protesterade mot danskarnas planer att definitivt införliva området med moderlandet. Ungefär samtidigt som den svenska tronföljdsfrågan blev aktuell var brytningen mellan hertigen och danske kungen definitiv.

Den verkligt intressanta aspekten med hertig Fredrik Kristian var emellertid hans hustru. Hon hette Lovisa Augusta och var officiellt dotter till den stackars Kristian VII, Danmarks sinnessjuke härskare under senare delen av 1700-talet.  Kungen hade själv erkänt henne som sin dotter. I själva verket visste alla, eller trodde sig åtminstone veta, att hon var dotter till kungens beryktade läkare Struensee, mannen som under några år styrt Danmark enväldigt och levt i ett mer eller mindre öppet förhållande med drottningen.[4] Oavsett ursprung uppfostrades flickan vid hovet och giftes vid knappa 15årsålder bort med Fredrik Kristian – kanske hans relativt låga status som småfurste men av obestridligt kunglig härkomst ansetts passande för en prinsessa av ”misstänkt börd”. Lovisa Augusta beskrivs som vacker och levnadsglad med stark utstrålning och många lärda män och poeter som gäster vid sitt hov, Hon svärmade för franska revolutionen och lär rent av ha stött Robespierre. Naturligtvis, är man frestad säga, ansågs hon ”sedeslös” – det är svårt att tänka sig en prinsessa med motsvarande bakgrund som inte förtalats för lösaktighet. Hennes främste älskare sades, lika självklart, vara familjens läkare, Carl Ferdinand Suadacini, som behandlade hertiginnan för barnlöshet.[5] Stridigheterna kring den svenska tronföljden 1810 illustrerade motsättningarna mellan makarna. Medan hertigen efter broderns hastiga död verkade för sin kandidatur stödde Lovisa Augusta istället sin halvbror, danske kungen Fredrik VI, som också anmält sitt intresse. Hon skall mer eller mindre ha fungerat som hans spion vid makens hov och aktivt motarbetat Fredrik Kristians planer.

Sedan både Fredrik Kristian och danske kungen sett sig utslagna av den helt otippade franske marsskalken, drog sig hertigen tillbaka till sitt slott på Als. Hans politiska roll var slut men hans ambitioner för Slesvig-Holstein var inte glömda. I ett testamente till sönerna påminde han om deras rättigheter och skyldighet att kämpa vidare. Hertig Fredrik Kristian själv avled tragiskt nog redan i juni 1814 vid 48 års ålder. Under de närmaste åren tog Lovisa Augusta över styret av Augustenburg innan det övergick i äldste sonens ägo. Änkehertiginnan avled i januari 1843, 71 år gammal.

Om Fredrik Kristian vunnit tronföljarvalet i augusti 1810 skulle Sverige med andra ord snart ha befunnit sig i samma läge som efter statsvälvningen 1809. Det är tveksamt om utsikterna att få en obetydlig dansktysk kungaättling på tronen verkat mer tilltalande för ständerna än de gjorde fyra år tidigare. Inte heller är det sannolikt att svenskarna, under förutsättning att historien i övrigt fått löpa i de kända banorna, år 1814 vänt sig till Frankrike för att finna en passande dynastigrundare. Kanske man i slutänden funnit för gott att återkalla den landsförvisade prins Gustav och erbjuda honom att återta sina fäders tron. Eller kanske kung Fredrik VI lyckats förverkligs sin dröm att återupprätta den nordiska unionen från medeltiden. Men visst hade det varit intressant att få den sprudlande ”bastarden” Lovisa Augusta som svensk kronprinsessa? Undrar vilken roll hon hade spela i vår historia.[6]              

             

        

---

[1] Ernst Gunter av Holstein-Augustenburg (1609–1689) – Wikipedia. En yngre bror till hertigen blev i sin tur stamfar för den gren av huset Oldenburg som idag innehar den danska tronen. Släktens förste kung var Kristian IX(”Europas svärfar”).

[2] För enkelhetens skull kallas prinsen här vid det namn han är känd under i svensk historia. Hans ursprungliga förnamn, Kristian, ansågs olämpligt med tanke på tiidigare svenska erfarenheter.

[3] Fredrik Kristian, som föddes 1765, var tre år äldre än Karl August.

[4] Detta är numera den allmänt godtagna versionen. Enligt den officiella varianten var Lovisa Augusta alltså brorsdotter till Sofia Magdalena, Gustav III:s änka.

[5] Det är inte svårt att tänka sig det augustenburgska hovets uppfattning om vari denna ”behandling” i själva verket bestod. Hertigparet fick tre barn, en dotter och två söner, under perioden 1796-1800, efter att i tio år ha varit barnlösa. Det är möjligt att Suadacini verkligen var far till ett eller flera av dessa barn men bevis saknas. Både Gustav III och Ludvig XVI levde förövrigt länge i barnlösa äktenskap, för att sedan få ett eller flera barn på relativt kort tid. I båda fallen misstänktes drottningen periodvis ha haft minst en namngiven älskare, vilket inte hindrade de äkta männen att erkänna barnen som legitima.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Fredrik Kristian II av Holstein-Augustenburg – Wikipedia och på Lovisa Augusta av Danmark – Wikipedia.

Gamla kungar och unga kvinnor - lidande eller vägen till frihet?

 

Den som i vår tid studerar kungahusens historia, särskilt senmedeltid och renässans, blir lätt upprörd över de många exemplen på äktenskap mellan äldre män och unga kvinnor, närmast flickor. Vi läser om hur tonåringar som Katarina Stenbock i Sverige och Katherine Howard i England mot sin vilja gifts bort med kungar som varit minst trettio år äldre än de själva, ofta sjukliga och tyranniska. Därmed förlorade dessa ungdomar all möjlighet att i framtiden gifta sig med en ung vacker man som de själva valt och som, i motsats till dessa ålderstigna kungar, skulle ha varit i stånd att göra dem lyckliga. Ibland(av någon anledning särskilt i Sverige), berättas historier om friare som flickorna redan haft och kanske till och med varit förlovade med men som istället fått gifta sig med en syster eller annan nära släkting till sin käresta – enbart därför att en utlevad kung som inte kunnat vara utan ”lammkött” gripits av åtrå. I Sverige framstår just fallet Katarina Stenbock som särskilt upprörande – en flicka på sjutton år bortgift med en man på över femtio, dessutom en man med minst sagt häftigt temperament och krämpor i både tänder, öron och ben som gjorde honom allt lynnigare ju längre tiden gick. ”Gubbsjuka”, säger de flesta svenskar och vänder sig bort i avsmak, förmodligen med sin negativa inställning till kungar i allmänhet och Gustav Vasa i synnerhet förstärkt med ytterligare en minuspost.

Felet med detta är, som så ofta med historiska studier, att man överför vår tids värderingar på det förflutna. De tårdrypande berättelserna om hur flickor som Katarina Stenbock sprungit och gömt sig då den ålderstigne kunglige friaren kommit och hur de sedan aldrig kunnat glömma sin ungdomskärlek är sannolikt rena påhitt av romantikens historieskrivare under sent 17- och tidigt 1800-tal eller åtminstone starkt överdrivna. Man begår också misstaget att utan vidare sammankoppla giftermål med sexuell åtrå. Förvisso finns exempel på äldre kungligheter som rent fysiskt dragits till unga flickor. Henrik VIII i England betecknade vid femtio års ålder sin senaste drottning, en flicka på omkring nitton-tjugo år, som ”min ros utan törnen” och omgivningen noterade hans iver att skämma bort henne och visa sig ungdomlig. När det småningom visade sig att flickan var långt ifrån den oskuld han trott henne vara fick kungen en chock, växlade mellan gråt- och raserianfall och lät slutligen avrätta henne i februari 1542.[1]  Allt tyder på att Henrik i sitt femte äktenskap, uppenbart inte till full belåtenhet, sökt ”göra sin plikt som äkta man” i den äktenskapliga sängen.

När Margareta Lejonhuvud avlidit på sensommaren 1551 stod Gustav Vasa ensam med en familj på tio barn, från den knappt årsgamle Karl till storebror Erik på sjutton år. Även om man naturligtvis hade kvinnor anställda vid hovet behövdes det en ledargestalt, någon som kunde ta ett samlat grepp för ansvaret om småttingarna, särskilt förstås flickorna och lille Karl. Kungen själv hade vare sig ork, kompetens eller tid för uppgiften. Dessutom måste jungfrur och andra kvinnor som ville göra karriär vid hovet ha en högste chef att ty sig till och rent praktiska hushållsuppgifter, som skötseln av kläder och kontroll av räkenskaperna på vardagsnivå, behövde också en kvinnlig ”högste kontrollant”. Hovet behövde med andra ord en drottning och familjen en husmodersgestalt. Att Gustav Vasa i det läget valde att gifta sig med en 17års flicka, medlem av en av rikets främsta ätter och vars far alltid varit lojal mot kungen var egentligen ganska naturligt. Att hennes mor var syster till den döda drottning Margareta såg Gustav förmodligen som en fördel. De kände familjen. Det var bara att ”hoppa in”.[2]

Det som fick ansvarskännande personer, särskilt det högre prästerskapet, att höja på ögonbrynen var inte det tilltänkta parets stora åldersskillnad utan deras nära släktskap. Eftersom Katarina Stenbock var drottning Margaretas systerdotter var Gustav Vasa hennes ingifte morbror. Det kom snubblande nära vad Tredje Mosebok hade att säga om otillåtna äktenskapsled, men kungen påpekade strävt att något direkt förbud mot äktenskap med en avliden makas systerdotter inte fanns i Den Heliga Skrift.[3]  Dessutom fastslog han uttryckligen att detta inte handlade om någon passion från hans sida utan att ge hovet en drottning och familjen en modersgestalt ”de kungliga barn till hjälp och tröst”. Naturligtvis fick Gustav som han ville – han hörde till de härskare som alltid får igenom sin vilja, med piska, psykologisk krigföring eller personlig auktoritet. De motsträviga rättade in sig i ledet och i augusti 1552 stod bröllopet på Vadstena slott. Katarina Stenbock hyste säkerligen ”blandade känslor” inför vad som förestod. En nära 40 år äldre man var knappast vad hon drömt om i sina föreställningar om äktenskapet men inget tyder på att hon försökt undkomma sitt öde. Kanske insåg hon, som den väluppfostrade adelsdam hon var, att detta var hennes plikt mot familjen och en stor upphöjelse för henne själv. Under sin korta tid på tronen fyllde hon sina plikter exemplariskt och när kungen låg på sin dödsbädd 1560 sov hon i hans rum, redo att ge den hjälp hon kunde. Hon fick ett långt, visserligen stundom stormigt med i stort sett lyckligt liv. Under styvsönernas inbördeskrig var hon som en fast klippa i ett upprört hav, höll på sin rätt och sökte hjälpa släktingar som råkat illa ut.

Katarina Stenbock avled i december 1621, vid 86 års ålder.[4] 

Också Gustav Vasas son Johan III valde att på ålderns höst gifta sig med en ung flicka, Gunilla Bielke jämnårig med hans dotter Anna.[5] Liksom fadern motiverade han sitt nya äktenskap med att han behövde stöd, dock mindre för de vuxna barnens skull än för sin egen. Den nya drottningen skulle hjälpa kungen mot ”sjukdomar, mellankoliska affekter, djupa tankar och annat mycket bekymmer”. Denna gång kom motståndet främst från kungens egna syskon, som fisförnämt menade att Johan ”gifte ned sig” om han tog en simpel adelsdam till drottning, varpå Johan surt påpekade att de ju själva var av adlig börd både genom sin mor och far. Precis som fadern fick Johan sin vilja igenom och i februari 1585 stod bröllopet i Västerås, dock i brodern hertig Karls frånvaro till Johans vrede. Denna gång blev äktenskapet uppenbarligen inte helt platoniskt, ty på våren 1589 föddes sonen Johan.[6] Kungen avled ytterligare tre år senare. Gunilla Bielkes tid som änka blev kort. Hon avled 1598, bara 30 år gammal.

 

I efterhand kan det verka egendomligt att varken Katarina Stenbock eller Gunilla Bielke tycks ha övervägt att gifta om sig när väl deras kungar var döda. Åtminstone Katarina var fortfarande frisk och levnadsglad och, av allt att döma, i stort sett orörd av sin make. Hennes underhåll som änkedrottning tycks inte ha fastställts närmare av Gustav Vasa, som i sitt testamente endast tillsade sönerna att se till styvmoderns ”gagn och bästa uthi alla måtto”. Som änka hade hon visserligen rätt till ett eget hov men var detta hov skulle dväljas tycks kungen ha överlåtit åt sönerna att göra upp om, eller åtminstone inte ha brytt sig om att närmare fastställa skriftligt. Rent tekniskt borde inga hinder ha funnits för Katarina att söka sig en ny make.[7]  Det fanns prejudikat i tidens moderna historia, inte minst den engelska.

Adelsdamen Jacquetta av Luxemburg hade vid omkring 18 års ålder 1433 gifts bort med den omkring 25 år äldre engelske hertigen av Bedford, farbror till dåvarande kung Henrik VI. Det är möjligt att hertigen trott sig utvidga sina kontakter i det engelskockuperade Frankrike genom detta giftermål, eller kanske trodde han att flickan hade särskilda gåvor som kunde brukas i rikets tjänst. Hur som helst blev äktenskapet kort. Hertigen avled efter två år utan ha fått någon arvinge. Jacquetta gifte sig då, helt på eget initiativ och i hemlighet med Richard Woodville, en av hertigens medarbetare. Han var adelsman men absolut inget lämpligt gifte för en dam släkt med tyskromerska kejsare. Det blev skandal och paret fick 1 000 pund i böter men togs snart åter till nåder och tjänade troget kungaparet så länge de satt på tronen. Jacquetta och Richard fick fjorton barn, av vilka hela tretton uppnådde vuxen ålder. de var uppenbart mycket lyckliga.[8]

Catherine Parr, Henrik VIII:s sista drottning och den olyckliga Katherine Howards efterträderska, hade redan varit gift två gånger då kungen fick ögonen på henne vårvintern 1543. Kung Henrik var ungefär tjugo år äldre än Catherine, sjuklig, lynnig och med ett rykte som vid denna tid började påminna om Riddar Blåskägg. Dessutom var Catherine enligt vad hon senare påstod själv förälskad i Thomas Seymour, en före detta svåger till kungen. Sedan ”Gud fört en häftig strid mot hennes vilja”(en formulering som både Katarina Stenbock och Gunilla Bielke säkert skulle instämt i), accepterade även Catherine sitt öde. Liksom sin svenska namne hade hon snarare till uppgift att sköra den representativa sidan av drottningskapet och att vårda kungens krämpor än att betjäna honom sexuellt. Efter nära fyra år var prövningen(åtminstone som det verkade), över och någon gång under våren eller sommaren 1547 gifte sig änkedrottningen med sin efterlängtade riddare. Detta äktenskap blev dock varken särskilt långt eller lyckligt, delvis därför att Seymour gjorde närmanden till den unga prinsessan Elisabet som bodde hos det nygifta paret. Sedan flickan sänts bort tycktes allt ordna sig men Catherine avled i barnsäng i september1548. Några månader senare avrättades Seymour för förräderi.[9]

Även engelska kungadöttrar kunde råka ut för ovälkomna friare. I mitten av 1510-talet befann sig Frankrikes kung, Ludvig XII, i en svår situation. Han var omkring 50 år, plågad av gikt och sjukdom och hade ingen tronarvinge. Däremot hade han en dotter, prinsessan Cloud, som han fått med Anna av Bretagne. Eftersom kvinnor inte kunde ärva tronen hade Ludvig i praktiken adopterat sitt kusinbarn, Frans av Angouléme, som erkänts som tronföljare och gifts bort med Cloud. Ingen var egentligen nöjd med arrangemanget, varken bruden eller brudgummen eller deras respektive mödrar. Inte ens kung Ludvig var fullt till freds. Unge Frans, omkring de tjugo, hade gjort några mindre lyckade insatser i krigståg mot spanjorerna i Navarra och i övrigt mest ägnat sig åt dryckeslag och umgänge med kvinnor i Paris, dock inte med sin hustru. ”Den där pojken kommer att förstöra allt”, utbrast Ludvig och började se sig om efter en prinsessa med vilken han kunde gifta om sig och kanske få en egen son. Hans blickar föll på Mary av England.

Mary var yngre syster till Henrik VIII, vid denna tid en ung levnadsglad man som älskade fester och sport. Mary var också levnadsglad och dessutom vacker ned sin slanka kropp, blonda hår och ljusa hy. Hon och Henrik var goda vänner och avgjort varandras favorit i familjen. När den 18åriga prinsessan fick veta att hennes bror av politiska skäl tänkte gifta bort henne med en giktbruten nedsliten man på 52 lär hon både ha gråtit och rasat. Hon tänkte verkligen inte acceptera detta, ”fästmannen” fick vara kung av Frankrike hur mycket han ville! Liksom de kvinnor vi diskuterat ovan accepterade Mary tillslut sitt öde men hon ställde ett villkor: ”När Ludvig dör skall jag få gifta mig med vem jag vill”! Henrik gick in på saken, förmodligen mest för att få systern foglig och i tron att han säkert kunde hitta någon ny passande brudgum, om nu Ludvig XII dog utan arvinge. Där tog han grundligt fel. Mary reste till Frankrike med stort följe i september 1514. Som för att illustrera hur hon kände sig inför det kommande äktenskapet stormade det och störtregnade under hela överfarten och den fortsatta resan till Paris. Kung Ludvig blev så upptänd vid åsynen av sin brud att han kysste henne offentligt, ett klart brott mot konventionerna. Inte bara kungen utan också ”kronprinsen” blev förtjust i sin ”styvmor”. Till slut tvingades hans egen mor, en kvinna med minst sagt stora ambitioner för sin son, gripa in och påpeka att Frans riskerade förstöra sin framtid om han gjorde Mary gravid.[10] Kungen gjorde sitt bästa att fullgöra sin äktenskapliga plikt, men hans krafter var på upphällningen. Tydligen insåg han att hans nya hustru knappast gladde sig åt äktenskapet.

”Jag har en present som kommer göra er mycket lycklig”, sade han en dag.

”Vad då”, frågade Mary”.

”Min död”, svarade kungen med ett bistert leende.

Natten till Nyårsdagen 1515, drygt tre månader efter bröllopet, avled kung Ludvig under stora plågor. Mary handlade nu snabbt. I brev hem skrev hon att den nye kungen, nu Frans I, ”varit oförskämd i diverse angelägenheter, ingalunda till min ära”. Detta fick Henrik att sända en av sina närmaste vänner till Frankrike, Charles Brandon, hertig av Suffolk. Denne lågadelsman var känd för att ha kvinnotycke och hade redan ett antal äktenskapshistorier bakom sig. Trots detta och trots att Henrik uppenbarligen visste att Brandon och Mary kastat sina blickar på varandra, sändes han nu som kungens sändebud till Frankrike. Exakt hur intrigerna därefter löpt är osäkert men även Frans I hade intressen att bevaka i vad som skedde. Om Mary sändes hem som ”jungfru” och kunde ”återanvändas” som pant i Englands politiska förhandlingar, fanns risken att hon skulle förenas med Habsburgprinsen Karl, som inom överskådlig tid kunde förväntas ärva stora delar av Europa. Därför gjorde Frans sitt bästa att förena Mary med Suffolk. I mars 1515 skrevs äktenskapskontrakt mellan dem båda i Paris. Sedan Henrik VIII rasat ut en tid och alla parter i viss utsträckning bedragit varandra gällande hemgift och diverse dyrbarheter, tilläts paret återvända till England, där de slutligen vigdes inför Henrik VIII i maj samma år. Mary och Suffolk tycks ha varit lyckliga. De fick tre barn av vilka inget kom att spela någon viktigare roll. En dotterdotter kom att bli den olyckliga ”niodagarsdrottningen Jane Grey, som avrättades 1554,[11]   

I ovanstående exempel har vi granskat hur ett antal äldre kungligheter gift sig med unga kvinnor eller flickor under renässansen, både i Sverige och nere på kontinenten. Även om kvinnorna knappast önskat sig ett dylikt giftermål och därför kan anses förtjäna medlidande, framgår ändå att det mycket sällan eller aldrig varit fråga om ”passion” eller ”gubbsjuka” från kungligheternas sida. De har velat få stöd och hjälp, både med de rent praktiska administrativa och representativa uppgifter som normalt ansågs falla inom drottningens sfär vid ett hov och med mer privata angelägenheter, som att ansvara för en stor familj eller hjälpa en åldrande furste med hans krämpor, kanske helt enkelt vara ett trevligt sällskap för honom.[12]  Även där passionen haft ett finger med i spelet, som då Ludvig XII gifte sig med den engelska prinsessan Mary, är det praktiska syften, inte fysisk åtrå, som fått kungen att ta det första steget till giftermålet. Det skall också noteras att dessa äktenskap ibland i slutänden lett till kvinnans frigörelse, särskilt när det gäller kvinnor av furstlig eller kunglig börd. Varken Jacquetta av Luxemburg eller prinsessan Mary skulle någonsin haft möjlighet att gifta sig med en lågadlig man om de inte först äktat en man av deras eget stånd.(Jacquetta skulle överhuvudtaget inte träffat Richard Woodville utan äktenskapet med hertigen av Bedford). Även om de inte öppet kunde tillkännage sina planer utan tvingades ingå sina nya äktenskap i hemlighet, erbjöd statusen som änka efter en kung eller kunglig person en tid av avskildhet och isolering vilken flera av dessa kvinnor utnyttjade till att gifta sig med den man de själva valt, ofta med mycket goda resultat. Varför svenska änkedrottningar valt att avstå från denna möjlighet är en annan fråga. Kanske Katarina Stenbock varit nöjd med sitt liv som änka efter den man som i ljuset av händelserna efter sin död måste ha framstått som något av en enande kraft, en landsfader. Hur som helst fick hon ett långt liv som riket främsta dam, ingen dålig utdelning i vasatidens Sverige.

Avslutningsvis skall anmärkas att giftermål mellan en äldre man av kunglig börd och en yngre kvinna ingalunda uteslutande är ett medeltida eller renässansfenomen. 1972 gifte sig greve Lennart Bernadotte med Sonja Haunz, en kvinna som arbetade på hans egendom Mainau vid Bodensjön. Hon var 35 år yngre än han. De båda hade kommit varandra allt närmare. Sonja hade vuxit upp på Mainau och var mot slutet av 60-talet grevens assistent i hans fototekniska arbete och i praktiken företagets ekonomiansvarige. Grevens allt sämre förhållande till sin första hustru ökade Sonjas personliga värde för honom. Tillslut, om än efter stor vånda gifte de sig. Även om detta inte skedde utan svåra slitningar inom familjen tycks ingen av dem ha ångrat sig. De fick över 30 år tillsammans och hela fem barn. I sina memoarer påpekar greve Lennart fördelarna med att ta en hustru ur den yngre generationen. På så sätt fick han en medhjälpare som, när han själv blivit för gammal, utan svårighet kunde ta vid. Som slutkläm ger han rådet: Vill du ha din fru som efterträdare i jobbet, välj henne inom generationen efter dig”.[13]     

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

                               

     

 

                                                                                                                                                          

 

 

 

 

 

 

 

   

              

               

---

[1] Katherine Howard blev därmed den andra av Henrik VIII:s sex gemåler som avrättades.

[2] Katarinas mor, fru Birgitta Lejonhuvud, hade i själva verket haft tjänst som tillfällig ”barnvakt” åt kungafamiljen närmaste tiden efter drottningens död. Gustav skrev då till henne och bad att hon och systern Märta(gift med Svante Sture), skulle komma till hovet för att ha ”akt och tillsyn med våre älskelige små barn, till dess att vi kunne få se vad Gud allsmäktig med oss och dem göra täckes” Kanske var det i detta sammanhang som kungen och Birgitta började dryfta tanken att göra hennes dotter till drottning..  

[3] Om Sverige fortfarande varit ett katolskt land skulle ett sådant äktenskap ha krävt dispens av påven i Rom. Omkring tjugo år tidigare använde Henrik VIII just en text i Tredje Mosebok som motivering för annulleringen av sitt äktenskap med Katarina av Aragonien, broderns änka.

[4] Som nämnts ovan finns berättelser om det offer Katarina fick göra i sitt äktenskap. Hon skall ha varit förlovad med adelsmannen Gustav Johansson(Tre Rosor), då kungen framförde sitt frieri. Efter giftermålet kunde hon aldrig glömma sin älskade: En natt hörde kungen henne mumla i sömnen: ”Konung Gustav håller jag mycket kär, men Rosen förgäter jag aldrig”. Anders Fryxell framställer historien mer eller mindre som fakta i sina Berättelser ur svenska historien, band 1(nyutgåva 1982), medan Karin Tegenborg Falkdalen i sin biografi över drottningen(2015), tycks ta den som legend. Man kan onekligen fråga sig hur en sådan detalj som de avslöjande orden i sängkammaren förts vidare till eftervärlden. Skulle Gustav Vasa eller Katarina ha nedtecknat en sådan, bokstavligt talat, sängkammarhemlighet?

[5] Med dagens mått mätt var kung Johan inte så gammal, bara 48 år, vid tiden för sitt andra giftermål. De svåra problemen och sorgerna på senare år gjorde honom dock gammal i förtid och han var knappast, lika lite som fadern, någon drömprins för en flicka i tonåren.

[6] Kanske sonen Sigismunds avresa till Polen två år tidigare väckt kung Johans önskan att befästa tronföljden med ytterligare en arvinge. Hertig Johan av Östergötland avled barnlös 1618, 29 år gammal.

[7] Johan III skänkte mot slutet av sitt liv Gunilla Bielke att antal gårdar, som hertig Karl säkert skulle ha skyndat sig att lägga beslag på om hans svägerska gift om sig. Att Gunilla dessutom hade en son med kungen innebar att hon var fastare knuten till Vasafamiljen. Hennes obrutna änkestånd efter Johans död är alltså fullt förklarligt. Angående Johan III:s andra äktenskap, se Lars Ericson(Wolkes), biografi över kungen från 2004, s. 320-23.

[8] Se Dynastihistoria: Var kungens svärmor en häxa? - Jacquetta av Luxemburg, hertiginna, drottningmoder, "trollkona", romanhjältinna.

[9]  Se Dynastihistoria: Den sista drottningen.

[10] Frans var bara två år äldre än Mary. Ironiskt nog hade de säkert blivit ett strålande kungapar. Frans antog aldrig titeln Dauphin, kronprins, eftersom han inte var son till den regerande kungen.  

[11]  Angående Mary Tudors äktenskap, se Leonie Freida, Francis I ,the maker of modern France(2018), s. 39-46 och 57-59. Se även Dynastihistoria: Prinsessan och hertigen och där gjorda anvisningar. Citaten ur Freidas bok har översatts av mig.

[12] Ett undantag från denna regel kan sägas vara Henrik VIII:s femte äktenskap, som kortfattat berörts ovan. Det tycks klart att kungen verkligen känt sig fysiskt dragen till sin 30 år yngre ”ros utan törnen”. Detta äktenskap blev också det sorgligaste av tidens många liknande.

[13] Lennart Bernadotte, Mainau Min medelpunkt, memoarer(1995), s.374. Sonia Bernadotte avled tragiskt nog redan i oktober 2008, knappt fyra år efter Lennarts död.