Det nya
blandades med det gamla.
Den nye
tsaren kom till Moskva med tåg men red i procession genom staden. Prästerna i
sina långa skägg och gyllne skrudar såg ut som sina föregångare från medeltiden
men på kröningsdagens kväll lystes Kreml upp av glödlampor. Det var maj 1896
och Nikolaj II skulle genomgå den uråldriga ceremoni som bekräftade hans
upphöjelse till tsar.
De senaste
två åren hade varit omskakande för den unge man som nu definitivt skulle
bestiga tronen. I april 1894 hade han äntligen friat till sin stora kärlek, den
hessiska prinsessan Alix. Efter några dagars vånda, som främst bottnade i
religiösa betänkligheter, gav hon sitt ja och de ansågs trolovade. De hade
tillbringat några underbara sommarveckor i England. Då han kom hem var tsar
Alexander sjuk. Njurinflammation konstaterades och tsaren ordinerades en tids
vila i sitt sommarressidens på Krim. Först tycktes han repa sig men snart blev
han svagare. Tronföljarens fästmö kallades och anlände till Ryssland mer eller
mindre som en vanlig kvinna, vilken som helst.[1]
Hennes döende svärfar tog emot henne i sin sängkammare, värdigt i uniform. Men
snart blev han sängliggande för gott. Tio dagar senare, 20 oktober 1894, var
tsar Alexander III död.[2]
Dödsfallet kom mer eller mindre som en chock för hovet. Inga förberedelser var
gjorda för begravning och alla de ritualer som hör till då en självhärskare
dör. Dessutom hade man ett ungt nyförlovat par som räknat med att i relativ
stillhet fira bröllop till våren men som nu fortast möjligt måste passa in
begravning, bröllop och ”inskolning” i rollen som självhärskare över 1/6 av
Jorden – allt naturligtvis genomfört med de rätta ceremonierna och ritualerna -
Det blev inte mycket tid för eftertanke eller privatliv. Den nye tsaren var
nära att bryta samman: ”jag har tagit emot så många delegationer att jag måste
gå ut i trädgården”, suckade han. ”Det går runt i huvudet”. Vid en bankett för
de utländska gäster som kommit till begravningen av hans döde far var den
26årige Nikolaj nära gråten: ”Det var så svårt att se all ståt när min själ var
så betryckt”, skrev han i dagboken. Hans fästmö fann det för sin del
påfrestande att fira bröllop en vecka efter den döde tsarens begravning – ena
dagen sorgdräkt, nästa bröllopskläder. ”Bröllopet var som en fortsättning på
tsarens(Alexander III:s), begravning, skrev Alix till släkten i Tyskland och
England. ”Enda skillnaden var att jag nu bar vitt och inte svart”. Det faktum
att deras nya kejsarinna gjorde sin entré i Petersburg under ett begravningståg
tolkades som ett ont omen: ”Hon kommer till oss bakom en likkista”, mumlade
åskådarna. Alla dessa tragedier och påfrestningar ändrade emellertid inget i de
nygiftas känslor: ”Om möjligt för det oss närmare varandra”, menade Alix
Ovanpå de
officiella plikterna kom sådana problem som kan drabba även det enklaste
nygifta par ur folket – hur sammanlever man med en dominerande mamma och en ung
hustru som man älskar över allt annat och vad gör man som blyg nykomling i en
familj där svärmor spelat första fiolen i nära 30 år, en svärmor som dessutom
älskar att synas och höras. Snart uppstod kort sagt en konkurenssituation
mellan svärmor och svärdotter. Att det i detta fall handlade om en ”avgående”
och en tillträdande kejsarinna av Ryssland gjorde inte saken enklare – Vem hade
mest rätt till kronjuvelerna?[3]
Med tiden blev stämningen lite bättre, även om klyftan mellan Alix och hennes
svärmor aldrig överbryggades helt. Att kejsarinnan blev gravid gjorde både
föräldrarna och den blivande farmodern överlyckliga. Visserligen blev det bara
en flicka, Olga, född i november 1895 men det var gott om tid att få en son och
tronarvinge. Alix skötte sitt barn som vilken mamma som helst, ännu inte helt
vanligt i hovkretsar, och stickade själv flickans tröjor och strumpor. I stort
sett var det trots allt med tillförsikt det unga tsarparet såg fram emot sin
kröning i Moskva i maj 1896.
Läser man
Essad Beys biografi över Nikolaj II får man intryck att kröningen i stort var
späckad med omen om de tragedier och katastrofer som skulle följa. Redan det
faktum att tsaren enligt ryska kalendern kröntes 13 maj bådade ont, liksom
också att han var den trettonde regenten i släkten Romanov.[4]
På kvällen dagen före kröningen hackade en stor mängd fåglar sönder kontakterna
till de nymodiga elektriska glödlamporna i Kreml osv.[5]
Senare
historiker förmedlar snarare bilden av förväntan och feststämning. Läsaren kan
nästan se för sig alla de ståtliga, färgsprakande dräkterna och höra
ljudkulissen av musik, kyrkosång, kanonskott och klockringning - Sedan kan man
välja att kalla det storslaget eller slösaktig utsugning av folket. Bland de
många deltagarna fanns en officer på knappa 30 år av finlandsvensk adel med ett
något skamfilat rykte därhemma, sedan han blivit relegerad från officersskolan
i Fredrikshamn just som han stått i begrepp att ta examen. Fadern hade ruinerat
sig på misslyckade affärer och modern i stort sett sörjt sig till döds. De
flesta trodde tredje sonen var helt uträknad men han reste till Ryssland och
studerade till officer där istället, något familjen knappast uppskattade. Vid
denna tid tjänstgjorde han i Chevaljergardet och ansågs stå i särskild gunst
hos den danskfödda tsarmodern Maria. Han hette Gustav Mannerheim och skulle låta
tala om sig över ett halvsekel framåt, både som general och politiker - hemma i
Finland och i Europa. Där han nu marscherade framför tsarens baldakin gjorde
han intryck på åskådarna: ”Mannerheim såg Schangtil ut”, tyckte hans landsman,
konstnären Albert Edelfält.
Vad själva
kröningsakten beträffar tycks det mesta ha gått enligt programmet. Inget ödesdigert intermezzo som kunde tolkas
som ett ont förebud verkar ha inträffat före eller i samband med ceremonin, om
man undantar att en tjänsteande som hade till uppgift att ordna den nya
kejsarinnans frisyr råkade sticka henne i huvudet med en hårnål. Ytterligare en
förtretlighet var att tsaren tvingades bära den fyra kg tunna krona som en gång
tillverkats åt Katarina den stora, istället för det enklare och framför allt
lättare diadem från medeltiden han själv önskat. Följden blev att Rysslands nye
självhärskare efter några timmar i sin tyngande ornat ådrog sig huvudvärk.
Några få observerade också att st Andreasorderns kedja, som Nikolaj mottagit
tillsammans med de kejserliga regalerna, gled ned från hans axel då han gick
att mottaga sakramentet såsom ryskortodoxa kyrkans överhuvud. Detta var dock
bara småsaker jämfört med den tragedi som inträffade dagarna efter kröningen.
Som brukligt
är vid större kungliga evenemang, åtföljdes tsarens kröning av festligheter för
folket. Några dagar efter akten samlades en mycket stor skara människor för att
motta mat, dryck och souvenirer som gåva från tsaren. I äldre tid tycks sådana
fester ha förföljts av något ont öde, för man läser ofta om hur de spårat ur
och övergått i tragedi. Kanske det berodde på att hovarrangörerna förr i
världen var minst sagt omedvetna om säkerhetskraven – det har gällt att ordna
fester för folket. Riskerna då stora, upphetsade människomassor plötsligt
samlas på en begränsad yta har man helt enkelt bortsett från på ansvarigt håll.
Så skedde också i Moskva 1896.
Platsen för
folkfesten var ett stort fällt utanför staden. I vanliga fall tjänstgjorde det
som övningsplats för sappörer och var därför täckt med diken och gropar. Det
var det största öppna området i trakten, så det hade kanske varit svårt att
hitta något bättre ställe att hålla till på – men säkerhetsarrangemangen var
uppenbart helt undermåliga. På morgonen 18 maj var uppemot en halv miljon
människor samlade på ena sidan av fältet. Mittemot stod en paviljong med vagnar
och kärror, där maten, drycken och gåvorna lagts ut. Exakt vad som hände är
oklart men plötsligt gick allt över styr. Massan vällde fram, det blev kalabalik,
människor föll ner i groparna och trampades till döds. Hur många som förlorade
livet är osäkert. Tsar Nikolaj själv beräknade antalet till 1300 i sin dagbok.
De officiella siffrorna lär gå på drygt 1400 men vissa böcker anger så höga
siffror som omkring femtusen döda.[6]
På
eftermiddagen kom tsarparet till platsen och festen genomfördes som planerat,
men naturligtvis var all glädje som bortblåst. Samma kväll var tsaren bjuden
till franska ambassaden på bal. Instinktivt förklarade han att han tänkte avstå,
men hans farbröder menade att det var omöjligt. För det första var detta ”bara”
en olyckshändelse som inte borde få störa kröningsprogrammet. För det andra var
Frankrike Rysslands främste allierade i Europa – de hade lagt ner oerhörda
summor på den planerade festen. Tsaren kunde inte ignorera det för att några
tusen bönder varit oförsiktiga och trampats ner. Hans yngre släktingar och
finansministern Witte menade tvärtom att tsaren borde visa solidaritet med sitt
folk och avstå från balen. Sorgligt nog följde Nikolaj sina farbröders råd - han
åkte till balen. Det märktes att både han och hans hustru var skakade av vad
som hänt. Kejsarinnans ögon var rödgråtna men de dansade och konverserade
gästerna som de skulle. Några av de yngre storfurstarna var så upprörda att de
demonstrativt gick sin väg när festen började: ”Där går Robespierres lärjungar”,
mumlade en av farbröderna bittert och cyniskt.
Efteråt
bekostade Nikolaj II offrens begravning ur egen kassa och familjerna som
drabbats fick 10 000 rubel var. Order gavs att de döda skulle få egna gravar,
inte en gemensam massgrav som brukligt var vid liknande olyckor. Tsaren och
hans hustru besökte personligen de skadade på sjukhusen. Men skadan var skedd.
Att tsaren deltagit i en fest samtidigt som hans undersåtar låg döda på ett
fällt framstod som ett utslag av hjärtlöshet eller likgiltighet. För de
vidskepliga var det inträffade ett omen om kommande olyckor – de skulle få mer
än rätt. För revolutionärer och unga fritänkare var myndigheternas slarv inför
folkfesten och tsarens agerande efteråt ett utmärkt exempel på maktens cyniskhet
och förfall. Det som hänt skulle kasta sin skugga över Nikolaj II:s hela
regeringstid fram till revolutionen 1917. Så slutade den siste tsarens kröning.[7]
[1] De ansvariga vid ryska hovet var så upptagna med all den etikett som omgav den döende självhärskaren att man inte hann rangera med lämpligt färdmedel. Därför fick Rysslands blivande tsaritsa färdas med ordinarie tåg från Tyskland, genom Polen och Ryssland ned till Krim. Tyvärr blev detta den enda närmare kontakt kejsarinnan Alexandra Fedorovna kom att ha med ryska folket..
[2] Datum anges här enligt dåtida rysk tidräkning, som på 1800-talet låg 12dagar efter den i Västeuropa gällande gregorianska kalendern. Enligt denna avled Alexander III 1 november 1894.
[3] Att beteckna Alexander III:s änka som ”avgående kejsarinna” är egentligen anakronistiskt. Liksom i de flesta kungahus hade en rysk änkedrottning företräde framför den regerande kejsarens hustru vid alla officiella tillfällen. Att Maria Fjodorovna född prinsessan Dagmar av Danmark), var en dominant personlighet gjorde inte situationen lättare för hennes svärdotter. Med tiden kom Nikolaj II att i sin styrelse förlita sig mer på hustruns råd än moderns, vilket visade sig ödesdigert. Problematiken är långt ifrån unik för vare sig Nikolaj II eller för ryska härskare i allmänhet. Den i Sveriges historia kända osämjan mellan Gustav III och änkedrottning Lovisa Ulrika gick i stor utsträckning tillbaka på Gustavs giftermål med Sofia Magdalena och hans iver att, efter sitt trontillträde, markera hustruns företräde framför modern, trots att kungens förhållande till sin drottning i detta fall var långt ifrån friktionsfritt. Kanske gjorde Gustav III klokt att i sin regering förlita sig mer på förtrogna ”gunstlingar” än på rivaliserande familjemedlemmar
[4] Medräknat alla officiellt upptagna ryska regenter under perioden 1613-1917, var Nikolaj II i själva verket 18de regent i släkten Romanov. Åtminstone fyra av dessa regenter har dock i praktiken knappast utövat makt(särskilt inte den utvecklingsstörde Ivan V eller spädbarnet Ivan VI). Det framgår inte hur vare sig tidens krönikörer eller Bey skall ha kommit fram till att den onekligen otursförföljde Nikolaj II varit familjens 13de regent.
[5] Angående Essad Bey(pseudonym för Lev Nussimbaum), se Lev Nussimbaum - Wikipedia.
[6] Flera sekundärkällor använder formuleringen ”som ett slagfält” för att beskriva åsynen av de många massakrerade offren. Om siffran på femtusen dödsoffer är korrekt, kommer man onekligen ganska nära vad en armé förr i världen kunde förlora vid en mindre drabbning/svenskarna miste cirka 7 000 man i stupade vid Poltava). Som antytts ovan var tragedier av detta slag inget okänt fenomen då undersåtarna i äldre tid tog del i kungahusens festligheter. Av någon anledning tycks olyckorna särskilt förknippade med regenter som senare själva fått sorgliga styren och slut. Vid Gustav IV Adolfs födelse 1778uppstod liknande kaos vid den efterföljande festen som i Moskva 1896. Vid blivande Ludvig XVI:s bröllop med Marie Antoinette exploderade raketer på fel plats, varvid omkring 130 människor avled. Däremot omnämns inga liknande olyckor i samband med exempelvis Gustav II Adolfs eller Ludvig XIV:s kröning – okunskap hos eftervärlden eller bättre säkerhetsarrangemang?
[7] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Essad Bey, Nikolaus II den siste tsaren(svensk översättning 1935), och Robert K. Massie, Nikolaus och Alexandra – en intim skildring av de sista Romanovs och det tsaristiska Rysslands fall(svensk översättning 1969). Se Även Greg King, Den sista kejsarinnan(svensk översättning 1995), kapitel 14. Populärhistorikern Herman Lindqvist beskriver Mannerheims tid i Ryssland i sin biografi över marskalken från 2017.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar