Två olyckliga fiender - Gustav IV Adolf och Alexander I

 

 Kungen gick ett hastigt varv kring salen och fortsatte upp i Foajén. De svartklädda ställde sig vid kulissen och väntade. Då kungen kom tillbaka, skockade de sig kring honom. En av dem makade sig bakom honom medan kungen gick nedåt salen. I nästa ögonblick small ett skott.

-          Jag är sårad, ropade kungen.

Skadan var inte omedelbart dödande men kunde heller inte botas med dåtida resurser. Tretton dagar senare, 29 mars 1792, var Gustav III död. Attentatet hade lyckats och misslyckats.

 

Nästan exakt nio år senare, natten till 23 mars 1801, väcktes Rysslands självhärskare, tsar Paul I, av ett buller i sitt sovrum i Michailowska palatset i Petersburg.[1] Den alltid skuggrädde tsaren sprang upp men i nästa ögonblick trängde en grupp officerare in i rummet. De manade honom att abdikera, han vägrade. Tumult uppstod. Tsar Paul försökte fly men greps och ströps till döds.

Så tillgick två av de berömdaste kungamorden i Europas historia. Gustav III och Paul I var nära släkt men mycket olika. Båda föll offer för sammansvärjningar inom sin egen högadel och båda efterlämnade en son och efterträdare som aldrig skulle glömma det fruktansvärda öde som drabbat deras fäder – Gustav IV Adolf och Alexander I.[2] Trots att dessa båda furstar i slutänden blev varandras fiender – den enes handlande bidrog aktivt till den andres fall, och trots att de på ytan kunde förefalla mycket olika till karaktären, var de i grund och botten ganska lika och trots att den ene för eftervärlden kom att framstå som segrare och den andre som förlorare, ja närmast galen, delade de ändå på något sätt samma sorgliga öde.

 

Alexander I var knappt ett år äldre än Gustav IV Adolf.[3] Hans farmor kejsarinnan Katarina, som i praktiken tagit över vårdnaden om sonsonen från föräldrarna, berättade i brev för sin kusin Gustav III hur hon lät pojken leka på mattan i sitt arbetsrum en stund varje dag. När Gustav själv fick en son lät han göra pojkens kläder efter samma bekväma stil som Katarina låtit göra åt Alexander. Ingen av de två pojkarna kan dock sägas ha växt upp i vad vi skulle kalla ”ett lyckligt hem” – särskilt inte Gustav Adolf, som var enda barnet, blev strikt uppfostrad och dessutom omgavs av viskade rykten beträffande sin börd. Inte heller Alexander, som tycks ha fått större chans att ”vara barn” åtminstone ibland, kan anses ha haft en fullt harmonisk uppväxt. Det sena 1700-talet var en tid då den kungliga absolutismen fick allt svårare att hävda sig mot upplysningens tankar om förnuft och frigörelse. Kungarna sökte på en gång bevara enväldet och ge sina arvtagare tillgång till tidens nya pedagogik och tankar. Därför kunde tidens prinsar finna att deras lärare i grund och botten hade åsikter diametralt motsatta de som förfäktades av deras föräldrar eller förmyndare, vilka de i sin tur förväntades lyda och i tidens fullbordan efterträda.      

Både Alexander och Gustav Adolf fick sin intellektuella uppfostran utformad av unga män i tidens anda. Den förre sekreteraren vid svenska ambassaden i Paris, von Rosentein, hade dock svårare att inpränta upplysnings tankar i sin lärjunge än vad hans kollega, schweizaren La Harpe, hade med sin dlscipel Kanske de psykiska påfrestningarna - med faderns ryska krig och den allt dovare stämningen kring hovet, gjorde Gustav Adolf mer benägen att vända sig till Gud än till moderna tänkare i sitt sökande efter svar på tidens frågor. Vad Alexander beträffade var han vid mitten av 1790-talet så impregnerad med upplysning att hans farmor, som Troyat skriver, då hon ville diskutera politik med honom ”fann en schweizisk borgare”, snarare än en rysk arvprins. Katarina skall dock ha tagit saken med ro i tanke att sonsonen med tiden skulle anpassa sig till den ryska verkligheten, där endast envälde kunde brukas som styrmedel enligt vad kejsarinnan funnit. Alexander, som redan led svårt av de starka morsättningarna mellan hans far och farmoder och var tvungen att anpassa klädsel och uppträdande efter vilken av dem båda han för tillfället vistades hos, skall emellertid ha varit allvarligt betänkt på att helt sonika avstå sina tronanspråk, flytta till Västeuropa och slå sig ned på någon vacker plats med sin unga familj, långt borta från allt vad politik och hovintriger hette.[4]. Denna avsikt framförs i brev, både till informatorn La Harpe och vänner ur den egna kretsen vid hovet. Farmodern, som å sin sida blivit alltmer inställd på att åsidosätta tronföljaren Paul till förmån för sin sonson, gjorde vad hon kunde för att få dessa griller ur huvudet på Alexander. Pressen fick effekt: ”Ni vet att jag beslutat lämna mitt fosterland”, skriver den unge prinsen till La Harpe sommaren 1796. ”För ögonblicket ser jag ingen möjlighet att fullfölja beslutet. Mitt lands olyckliga situation har gett mina tankar en annan riktning”. Några månader senare avled kejsarinnan Katarina i ett slaganfall, utan att ha hunnit offentligöra den akt där sonen förklarades förlustig sina tronanspråk. Följaktligen tillträdde Alexanders far tronen som Paul I. Därmed inleddes en period på drygt fyra år då, som Ekman skriver ”de franska upplysningsidealen ersattes av kall preussisk disciplin”. Den misstänksamhet och rädsla som spred sig från den lynnige(säkert också djupt olycklige), tsaren ut över landet, fick slutligen en stor grupp officerare att samla sig till revolt. Flera av de sammansvurna tillhörde Alexanders vänkrets. Tronföljaren, som i brev till sin forne informator själv betecknat fadern som ”en galning”, skall ha accepterat sammansvärjningen, under förutsättning att Paul bara fängslades, inte dödades. Då han natten till 23 mars 1801 fick veta att fadern blivit dödad, skall Alexander ha varit otröstlig. Slutligen tappade en av kuppmännen tålamodet, gick fram till prinsen och utbrast: ”Nog med barnsligheter. Gå och regera! Den så hastigt tillträdde Alexander I, alla ryssars självhärskare, var 23 år gammal.

Skottet på maskeraden var självklart en chock för den 13årige Gustav Adolf och liksom för Alexander var hans instinktiva önskan att fly från alltsammans. Medan fadern låg döende i sin paradsängkammare författade prinsen ett uttalande där han förklarade sig vilja avstå från tronen. Hans vice guvernör, greve Gyldenstolpe, förstörde emellertid aktstycket. Tanken att abdikera levde trots det kvar hos den omyndige kungen. I likhet med så många prinsar förälskade sig Gustav Adolf i en hovjungfru, den vackra Aurora De Geer. Han skall allvarligt ha övervägt inte bara att gifta sig med henne(vilket i sig var chockerande eftersom Aurora inte var av kunglig börd), utan också att abdikera från tronen. Enligt kungens egna memoarer försäkrade flickan honom om sin kärlek, men framhöll att ett giftermål dem emellan vore ett svek inte bara mot hennes utan också mot hans plikter.[5] Hugskottet att fly skrinlades men det är tydligt att den unge Gustav IV Adolf knappast var mer förtjust i sin tron än hans ryske kollega var i sin. De första åren vid makten gestaltade sig dock något olika för de båda svågrarna.[6] Då Alexander tillbringade mycken tid med att i en krets av unga idealistiska rådgivare drömma om reformer, som att upphäva livegenskapen och införa ett ryskt parlament – planer som i stor utsträckning stupade på att tsaren när det kom till kritan inte var beredd att offra sina maktprivilegier, tvingades Gustav Adolf hantera dåliga finanser, hungersnöd och en därav växande radikal opposition, som inte ens drog sig för att förbittra kungens underbaraste dag- födelsen av en tronföljare i november 1799.[7] Följden blev att censuren stramades åt och den kulturella friheten och kreativiteten begränsades kraftigt. Kungens ambitioner tycks annars ha varit de bästa – han ville styra ett samhälle där lagen var lika för alla, såtillvida att alla oavsett stånd eller rang skulle dömas lika om de felade. Gustav Adolf såg sig uppenbarligen som utkorad av Gud att övervaka rätten och sanningen i sitt rike. Han var nitisk, sparsam och rättsinnad – för att förbättra finanserna lät han smälta ned sitt eget bordsilver. I motsats till sin ryske svåger var han en exemplarisk äkta man, som aldrig bedrog sin maka så länge äktenskapet varade. Det svenska kungaparet fick också fem barn, av vilka fyra levde till vuxen ålder. Problemet var att Gustav Adolfs önskan att ”göra rätt” hade en benägenhet att slå över i absurditet. Eftersom hans far kritiserats för sitt ”gunstlingssystem” avstod Gustav Adolf från att överhuvudtaget skaffa sig förtrogna i regeringsarbetet – Han var rikets förste ämbetsman som regerade med hjälp av andra ämbetsmän. Hans intresse för det militära urartade i fokusering på exakt Hur officerarna skulle vara klädda och när de skulle vara det. Att inte vara reglementsenligt klädd då man gick in till kungen kunde i princip sluta med avsked. Följden blev att Gustav Adolf på sin höjd väckte respekt men knappast verklig lojalitet. En atmosfär av tråkighet och torrhet, som helt saknades vid tsar Alexanders hov. uppstod på Stockholms slott. När kriserna kom hade kungen praktiskt taget ingen att ty sig till.   

 Både Ryssland och Sverige hade intagit en avvaktande hållning till Frankrikes expansionspolitik kring sekelskiftet 1800. I synnerhet Gustav Adolf var minst sagt kritisk till Napoleons maktövertagande och den spridning av revolutionens idéer som kunde bli följden. Men Frankrike var av tradition en viktig allierad för Sverige, inte minst i ekonomiskt avseende. Dessutom ogillade östersjömakterna britternas sätt att med rena våldsmetoder söka tvinga dem delta i kampen mot Frankrike. Därför aktade sig svenskarna att alltför mycket provocera Napoleon. Också Alexander var försiktig. Liksom svenskarna irriterade sig ryssarna på britternas politik och tsaren hyste säkerligen en viss beundran för Napoleons förmåga att ena undersåtarna kring sig och sitt expanderade välde. Napoleons upphöjelse till kejsare och, inte minst, hertigens av Enghien öde rågade dock måttet. Både Sveriges kung och Rysslands tsar drog ut i kriget mot Napoleon.[8] Varken deras arméer eller furstarna personligen skördade dock någon större ära. Ryssarna led stora nederlag vid Austerlitz och Friedland, svenskarna tvingades utrymma Stralsund i Svenska Pommern. Medan tsar Alexander fann för gott att sommaren 1807 söka en överenskommelse med Napoleon, blev den svenske kungen snarast mer rabiat i sitt hat ju större motgångarna blev. Ironiskt nog fick båda furstarna svidande kritik för sitt agerande – ryssarna ansåg det förnedrande att ha besegrats, än värre att sedan liera sig med sin fiende. Svenskarna såg inget värde i sin konungs envisa fasthållande vid kriget mot Napoleon, som dels var kostsamt dels meningslöst, eftersom franske kejsaren uppenbart var oövervinnerlig. Anspelningar på det förflutna gjordes på båda sidor – i Ryssland mumlades det att tsaren ”borde minnas sin fars öde” och det berättades att svenska officerare talade om kapten Anckarström, nästan som om de åkallat en ande.                      

Kanske var det i ett försök att återvinna sitt folks(och inte minst sin adels), respekt som tsar Alexander vintern 1808 invaderade svenska Finland.[9] Oavsett hur det förhöll sig blev kriget en framgång för Ryssland och en katastrof för Sverige. Det ledde till att Gustav Adolf avsattes i en statskupp och inom kort inledde det kringflackande liv som skulle bli hans lott de sista 27 åren av hans liv. Den rastlöse och ibland något obalanserade mannen skilde sig slutligen från både hustru och barn och avled småningom på ett värdshus i Schweiz i februari 1837. Tsar Alexander gick i kontrast till detta till synes mot en lysande framtid som Napoleons besegrare i kriget 1812-14. En kort tid hyllades Alexander som något av Europas befriare. De många åren av krig och påfrestningar hade dock av allt att döma stämt ned modet på tsaren. De sista tio åren var han trött och bitter och inte mycket fanns kvar av ynglingen som i forna dagar svärmat för upplysningens frihetsidéer.  Ofta företog han ändlösa resor i sitt stora rike med en rastlöshet som närmast påminner om hans olycklige svåger.[10] Allrahelst vistades han i avsides belägna kloster, där han med glädje tog del i munkarnas liv. Misstron mot revolutionära tankar blev allt större och straffen skärptes därefter. Trots att också Finland, som efter erövringen 1809 åtnjöt stora friheter inom det ryska imperiet, med tiden kände av ett hårdnande politiskt klimat, förblev Alexander dock populär i sitt nyerövrade storfurstendöme. Än idag framstår han för finnarna som mannen som grundlade den finländska nationen.[11]

Hösten 1825 reste tsarparet till Taganrog i sydvästra Ryssland för att ”vårda tsaritsans hälsa”. Åtminstone var detta officiella syftet med resan, men med tanke på att staden omgavs av sumpmarker och var utsatt för både het sol och kalla vindar, trodde de flesta att Alexander helt enkelt ville isolera sig på en avsides plats. Kejsarparet som länge levt åtskilda liv men försonats på senare år och nu levde gemensamt igen, bodde tillsammans i ett borgligt hus där de själva bara disponerade ett par rum. Här insjuknade tsaren och avled 1 december 1825(gregorianska stilen). Hans hustru var vid hans sida in i det sista. Nästan en månad senare fördes kistan mot Petersburg. Tsaritsan var för svag att följa med och kom iväg från Taganrog först våren 1826. Men hennes krafter räckte inte. Tsaritsan Elisabet, född Louise av Baden, avled i staden Belev i provinsen Tula 16 maj 1826, troligen av hjärtsvikt. Några månader senare, 25 september 1826, avled i Lausanne i Schweiz Elisabets syster Fredrika, FD drottning av Sverige, skild från den avsatte Gustav IV Adolf sedan 14 år tillbaka.

Fredrika och Gustav Adolf hade levt nära varandra och varit relativt lyckliga under åren i Sverige. Efter förvisningen förmådde de inte leva tillsammans längre och separerade.[12]  Alexander och Elisabet hade länge levt skilda liv men mot slutet av livet återförenats och försonats. På denna punkt skiljer sig de två olyckliga fienderna Gustav IV Adolfs och Alexander I:s levnadsöden åt.[13]      

 

               

             

    

---

[1] Enligt dåtida rysk tidräkning mördades tsar Paul 11 mars 1801. Här anges dock datum efter nutida gregoriansk kalender, delvis för att få en starkare känsla av samspel mellan de två kungamorden. .

[2] Paul I efterlämnade i själva verket fyra söner och fyra döttrar. Då de två äldsta pojkarna(och särskilt Alexander), i huvudsak uppfostrades av farmodern Katarina den stora, intar de å andra sidan en särställning. Alexander I var i vissa stycken mer farmoderns än faderns son.  

[3] Alexander föddes i december 1777,  Gustav Adolf i november 1778.

[4] Alexander hade 1793 gift sig med prinsessan Louise(i Ryssland Elisabet) av Baden. De fick två döttrar som båda avled i späd ålder. Flickornas börd var dessutom ”misstänkt”, då Elisabet periodvis ansågs ha ett förhållande med den polske adelsmannen Czartoryski, som också var Alexanders gode vän.

[5] Aurora de Geer ingick sedermera i Fredrika av Badens svit och fortsatte alltså sin tjänst vid hovet. Efter 1809 blev hon ledare för en framstående politisk salong, som ofta besöktes av kronprins Karl Johan. Av hennes två gemåler är utrikesministern Gustaf af Wetterstedt den mest kände Charlotta Aurora De Geer – Wikipedia.

[6] Gustav IV Adolf hade 1797 gift sig med Fredrika av Baden, yngre syster till tsaritsan Elisabet.

[7] En grupp Uppsalastudenter hade smaklösheten(ty annat kan man inte kalla det), att i samband med kronprinsens födelse parodiera en psalm om Jesu födelse och då bland annat hävda att ”vore inte det barnet i Sverige fött, skulle monarkin evinnerligen dött”. Både som äkta man, nybliven far och from protestantisk monark blev Gustav Adolf självfallet djupt kränkt. De restriktioner som härefter lades på studentlivet kunde å andra sidan inte annat än reta upp tidens radikala akademiker och bidra till att ytterligare stärka oppositionen mot kungamakten.     

[8] Både hertigens död och Napoleons upphöjelse till kejsare, ägde rum 1804. Angående hertig Enghien, se Dynastihistoria: Exilkung på statsbesök i Sverige.  

[9] Det ryska angreppet skedde sannolikt i enlighet med den överenskommelse som slutits mellan Frankrike och Ryssland vid ”Tilsitfreden” föregående sommar. Liksom i fråga om ”Molotov-Ribbentroppakten 1939 hölls stora delar av avtalet hemliga. Så mycket är klart att Sverige, om Storbritannien vägrade sluta fred med Frankrike, skulle tvingas med i Frankrikes kontinentalbockad mot brittisk handel. Det brukar anses att tsaren, i händelse Gustav Adolf krånglade, mer eller mindre fått Napoleons carte blanche att erövra Finland.        

[10] Det brukar sägas att Gustav IV Adolf avskydde Stockholm, främst på grund av mordet på hans far. Det är troligt att Alexander hyst liknande känslor för Petersburg efter mordet på Paul I, i synnerhet som tsaren kände sig medskyldig till faderns död.

[11] På liknande sätt var Gustav IV Adolf som mest populär i Svenska Pommern för sin strävan att bekämpa Napoleon och att, efter tyskromerska rikets upplösning 1806, knyta provinsen fastare till Sverige. Effekten av detta märktes ännu då den avsatte kungen anlände till Stralsund mot slutet av 1809.

[12] En an anledningarna skall ha varit Fredrikas förstårliga önskan att inte bli gravid  sedan kungaparet avsatts och förvisats. Gustav Adolf konstaterade öppenhjärtigt och sorgset. ”Jag är man, jag har ett känsligt hjärta. Jag har behov att älska och älskas. Jag kan ej njuta denna lycka hos er”.

[13] Det finns flera böcker och författare som ur olika perspektiv behandlar Gustav IV Adolfs och Alexander I:s liv. De jag främst använt mig av är Mats Wickmans En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf(2016) och Torsten Ekman, Kejsare och fosterland – Alexander I, Rysslands kejsare, Finlands storfurste(2011). Angående Alexanders barndom har en del uppgifter hämtats från Henri Troyata biografi över Katarina den stora(svensk översättning 1979, nyutgåva 1987). Sten Carlsson omnämner hur Anckarströms minne vårdats av oppositionen i sin avhandling Gustav IV Adolfs fall: krisen i riksstyrelsen konspirationerna och statsvälvningen 1807-1809(1944.