Concino Concini - en gunstlings uppgång och fall

 

En regelbundet återkommande figur i kungahusens historia är outsidern, mannen eller kvinnan av låg härkomst som på kort tid blir landets eller åtminstone hovets mäktigaste och lever och för sig som vore den självaste kungen. Deras tid vid makten är ofta dramatisk men kort - De flesta blir avrättade eller mördade av nästa regim eller av enskilda individer som fått nog av deras välde. Deras ställning är naturligtvis beroende av var och när de lever – i ett land där kungamakten är begränsad eller rent representativ får dessa gunstlingar begränsat inflytande, vilket å andra sidan ökar deras chanser att överleva. Är kungen – drottningen enväldig blir favoritens makt större och risken för ett våldsamt slut avsevärt högre. Den historiska gestalt som i de flestas ögon kommit att symbolisera denna typ av hovman är utan tvivel Grigori Rasputin, den ryske helbrägdagöraren och ”gudsmannen” som var närmaste förtrogne till tsaritsan Alexandra åren före ryska revolutionen. Att vara ”en Rasputin” är väl fortfarande ett relativt känt begrepp för en person vars inflytande anses både skadligt och lite mystiskt. Rasputin mördades i december 1916 av en grupp sammansvurna ur ryska högadeln. Hans samtida ”kollega”, läkaren Axel Munthe, klarade sig emellertid – förmodligen just därför att den svenska kungamakten åren kring förra sekelskiftet redan var begränsad. Gustav V:s gemål kunde, till sin egen harm, inte utöva samma makt som kejsarinnan i Kreml, vilket å andra sidan innebar att såväl Victoria av Baden som hennes läkare och familj överlevde det omvälvande första världskriget och att Sverige än idag har kvar sin monarki.[1]

 

En i våra dagar närmast bortglömd och i Sverige förmodligen så gott som okänd favorit av detta slag är italienaren Concino Concini, som var Frankrikes de facto politiske ledare några år i början av 1610-talet, samtidigt som Gustav Adolf besteg svenska tronen och Axel Oxenstierna så smått inlett sitt arbete att organisera förvaltningen. Frankrikes kung Ludvig XIII var då omyndig sedan hans far, Henrik IV, mördats på en gata i Paris då sonen bara var nio år. Makten låg, åtminstone till namnet, hos hans mor, drottning Maria av släkten Medici från Florens.

Marias familj hade på drygt 100 år avancerat från bankirer till furstar. Några medlemmar i släkten hade till och med varit påvar. Marias egen far var storhertig av Toscana och modern dotter till kejsar Ferdinand I av huset Habsburg. Maria själv växte upp omgiven av lyx och överdåd men knappast i ett lyckligt hem. Modern dog när flickan var liten och fadern då hon var 13 år. Hennes farbror, den nye storhertig Ferdinand, tog hand om hennes uppfostran.

Maria var inte obegåvad, tvärtom var hon intresserad av både musik teckning och vetenskap. Hon sjöng vackert och spelade luta. Ändå verkar det som hon haft svårt att verkligen fördjupa sig i något ämne – hon hörde till dem som lär sig lite om allting men aldrig på allvar tränger in i ett specifikt ämne. Hon sägs också lätt ha tagit intryck av dominerande personligheter i sin omgivning. Hennes närmaste vän var en flicka som hette Leonora Dori. Leonora var egentligen av borglig släkt men genom att bli adopterad av den fattiga men adliga familjen Galigai var hon fin nog att ingå i hovet. Leonora och Maria blev snart oskiljaktiga och den något äldre Leonora var den dominerande i deras relation. Mot vanligheten för tidens furstinnor fick Maria vänta länge på att gifta sig. Anledningen skall ha varit att man önskade ett verkligt förnämt äktenskap för flickan, gärna kungligt. Inte förrän år 1600, då hon var 25 år, blev det klart att Maria skulle äkta den franske kung Henrik IV av huset Bourbon. Med på resan till Frankrike fanns, förutom väninnan Leonora, också en drygt 30-års man som ingick i följet som sekreterare. Han hette Concino Concini.            

Författaren, översättaren och läraren Sven Wikberg framställer Concini som en äventyrare, som på något mystiskt sätt verkar dyka upp ur tomma intet i Frankrike, gifter sig med den lättledda Marias väninna Leonora och inom kort samlar på sig en stor förmögenhet: ”det mesta förvärvat på orättfärdigt sätt”.[2]  Oavsett vad man anser om Concinis senare roll vid franska hovet och som förste minister – son till någon fattig fåraherde från Ligurien var han inte. Familjen Concini var visserligen av bondesläkt till ursprunget men hade tjänat huset Medici på viktiga poster de senaste femtio åren. Både Concinos farfar och far hade utfört viktiga diplomatiska uppdrag, fadern också som juridisk rådgivare och (i praktiken), utrikesminister åt storhertigen. Att släktingar rekommenderade Concino som medföljande då Frankrikes blivande drottning hösten 1600 reste till sitt nya land, var mot den bakgrunden fullständigt logiskt – Vilka möjligheter till karriär kunde inte Frankrike bjuda!

Bilden av Henrik IV:s och Maria av Medicis äktenskap synes skiftande. Enligt Wikberg skall kungen ha funnit Maria ful och ansett sig ha blivit ”bedragen”. Andra hävdar tvärtom att kungen beskrivit sin nya gemål som ”vackrare än han trott” och sagt sig älska henne ”både som hustru och älskarinna”(dvs. både som drottning och privat).[3]  Samtidigt fortsatte kungen sitt vanliga ”ungkarlsliv” med många älskarinnor och drottningen var svartsjuk av sig. Hennes strikt katolska tro och släktband till Habsburgarna gjorde henne vänligt stämd mot Spanien och kejsaren, medan kungen sökte begränsa dessa makters inflytande på kontinenten. Även om Henrik konverterat till katolicismen för att kunna bestiga tronen, var han främst inriktad på att åstadkomma enighet mellan katoliker och hugenotter.[4]  Dylika meningsskiljaktigheter var å andra sidan fullt naturliga i kungliga äktenskap på 1600-talet. En drottning måste räkna med att hennes make var otrogen, kanske rentav fientlig mot hennes hemland. Så länge drottningen visade sig lojal mot sin make och åstadkom de avsedda arvingarna, brydde sig omgivningen inte stort om hur kungaparets förhållanden gestaltade sig på ett mer personligt plan. Ingenting tyder heller på direkt fientlighet mellan Henrik och Maria. Med tiden fick de fem barn, tre döttrar och två söner. Även om äktenskapet kanske inte var vad vi skulle kalla ”lyckligt”, var det knappast sämre än många liknande resonemangspartier på den tiden.[5]      

I likhet med de flesta kungar ogillade Henrik IV hovmän från sin hustrus hemland och sökte i görligaste mån begränsa deras antal, men Leonora och Concino stannade i Frankrike och några månader efter kungaparets giftermål ingick också de äktenskap. Att båda hade ambitioner för egen del visas av att de hade separat egendom efter giftermålet. Trots att kungen inte var odelat förtjust i sin drottnings favoriter stod han och Maria fadder åt var sitt av deras två barn: drottningen åt sonen, kungen åt dottern.[6] Concino tilldelades ståtliga men i praktiken ceremoniella titlar vid Marias personliga hov men så länge kungen levde var hans och Leonoras roll begränsad till att vara just drottningens personliga förtrogna – de hade ingen politisk makt. Mordet på Henrik IV i maj 1610 förändrade allt.      

Kort efter kungens död utropades Maria till regent för sin minderårige son Ludvigs räkning.[7] Den situation som uppstått var potentiellt oerhört farlig. Det var inte länge sedan de fruktansvärda hugenottkrigen upphört och när nu den man som för de flesta framstått som en enighetens symbol var borta, var risken stor att nya oroligheter skulle uppstå. Att Maria av Medici i detta läge valde att förlita sig på sin bästa väninna från ungdomsåren och hennes make är i och för sig inte konstigt, mänskligt sett rentav begripligt. Concini och Leonora fick rätt att själva sälja kungliga ämbeten upptill ett visst värde.[8]  Concini tilldelades också snart ett mindre imperium i Picardie i rikets norra del. Efter några år var han i praktiken provinsens guvernör. Han erhöll också titeln ”Markis av Ancre”, efter det främsta av sina gods och dessutom (hösten 1613), hederstiteln ”marskalk av Frankrike”, trots att han inte var militär och än mindre hade lett trupper i strid.[9]  Han omgav sig med en egen vaktstyrka på omkring fyrtio man, som han(med en ordlek på deras årslön), kallade ”Mina tusenlivre vakter”. Det är osäkert om Concini hade något högre politiskt mål än att vinna fördelar för egen räkning. En av hans medarbetare, en ung biskop från Poitou, konstaterade senare att Concini inte hade gynnat sina anförvanter eller landsmän i överdriven grad, vilket han tolkade som att marskalken trots allt främst varit lojal mot sitt adoptivland, Frankrike. Mannen som gjorde denna bedömning hette Armand de Plessis, men som de flesta adelsmän använde han släktens huvudgods som tillnamn.[10]            

Oavsett om Concino Concini varit den otadligaste av män och levt som en munk, skulle hans ställning väckt avund och hat inom den franska aristokratin. Kring 1615 var det i praktiken så att allt gick genom hans händer – utnämningar, utrikespolitik, allt! Som de flesta uppkomlingar visade han sig högdragen och överlägsen mot sin omgivning – ”Han sårar alla”, sade en av tidens iakttagare. Än värre var att kungen, den unge Ludvig XIII, systematiskt hölls utestängd från politiken. Enligt reglerna skulle en fransk kung anses myndig vid 13 år, vilket innebar att Ludvig skulle ha övertagit regentskapet hösten 1614.[11] Men Maria av Medici vägrade. När Ludvig visade sig i rådskammaren avfärdades han med ett ”Gå och lek någon annanstans”. Istället visade modern stort intresse för den yngre sonen Gaston, hertig av Orléans, trots att denne var sju år yngre än sin bror och fyllde åtta i april 1616. Det sades att änkedrottningen och hennes rådgivare hoppades att Ludvig skulle dö utan arvingar, Allt fler hade känslan att något måste göras.[12]            

Bland kungens närmaste vänner fanns adelsmannen Charles de Luynes. Han var drygt tjugo år äldre än Ludvig och hade tjänstgjort vid hovet sedan kung Henriks dagar. Nu var han kungens falkuppfödare och följeslagare på hans många jaktpartier. Med säkerhet utgjorde han något av en fadersgestalt för den osäkre och oerfarne tonårspojken. De Luyne låg ständigt över kungen: Var det värdigt en konung av Frankrike att låta sig ledas som en annan marionett, därtill av en framfusig utlänning som lät sig hyllas som vore han kungen själv? Ludvig måste göra sig fri från Concinis välde! Kungen instämde, säkerligen efter viss tvekan. Han var trots allt bara 15 år.  Den som skall lyckas med en statskupp måste först och främst ha militärens stöd, med åtminstone ett eller ett par regementen bakom sig. Tursamt nog fanns en lämplig medhjälpare i kungens personliga garde. Han hette Nicolas de L´Hópital de Vitry och tillhörde en familj som tjänat Frankrike sedan gammalt. Liksom de Luynes var han påtagligt äldre än Ludvig men kände honom väl. Dessa tre började nu planera revolten.

På morgonen 24 april 1617 stod ett följe vagnar samlat på borgården till Louvren i Paris i väntan på kungen, som antogs bereda sig för dagens jakt. Han dröjde emellertid och man undrade varför. Det verkade ligga en underlig spänning i luften. Ovanligt många soldater tycktes också vara i rörelse denna morgon. Gardeschefen Virtry visade sig på slottsgården i spetsen för en stor avdelning av sina mannar. De gick in i slottet och fattade posto vid strategiskt viktiga dörrar och korridorer. Samtidigt samlades en stor skara människor till audiens för minister Concini, som numera officiellt benämndes ”marskalk Ancre”. Plötsligt visade sig kung Ludvig i sällskap med sin vän de Luyne. De satte sig i rummet utanför mottagningssalen, där de viskade några ord till Vittry och hans män. Så hördes Concinis steg i korridoren. Han steg in i salen och började växla ord med de kringstående. Gardeschefen steg hastigt fram mot honom men hejdades av en bekant som hade något att fråga om. När han lyckats göra sig fri var italienaren uppslukad av hopen. ”Var är marskalken” ropade officeren, men fick i nästa ögonblick syn på Concini som stod försjunken i ett brev. Vittry gick åter fram: ”I Konungens namn”, sade han skarpt och grep ministern i armen. ”Hjälp”, ropade Concini, som måste ha anat vad som höll på att ske. Några av Vittrys män sprang då fram med dragna pistoler och sköt flera skott mot ministern. Han föll död till golvet, träffad i huvudet och bröstet.

”Leve Konungen”, ropade gardisterna, varpå de kastade sig över den döda kroppen, plundrade den och kastade den utför slottstrappan – ungefär som romarna plägade kasta resterna av misshagliga ledare i Tibern.[13] Senare på kvällen begravdes liket i en närbelägen kyrka men en mobb bröt sig in, öppnade kistan och hängde liket i en galge vid Pont Neuf, en galge som Concini själv låtit resa.[14] Hans FD hustru(Leonora och Concini hade separerat några år tidigare men samarbetade fortfarande som ”affärskompanjoner”), tycktes ta saken kallt: ”Jag förstår såväl att kungen dödat honom. Han var en högmodig narr. Det har jag sagt flera gånger”. Sedan hon konstaterat detta, lär hon ha gömt sina dyrbarheter i madrassen samt lagt sig på densamma. Attityden räddade emellertid inte änkedrottningens väninna. Leonora Dori arresterades kort efteråt, dömdes till döden och brändes på bål som trollpacka. Änkedrottning Maria själv lär ha trott att allt var slut och berett sig för ”himlens härlighet”, utan att bry sig särskilt om vad som hände hennes båda vänner. Hon blev emellertid bara förvisad till slottet i Blois, varifrån hon skulle leda intriger ännu i många år tills både Ludvig XIII och hans rådgivare tröttnade på eländet och landsförvisade henne. Maria av Medici avled, ensam och bortglömd i Köln 1642.

Kungens båda medhjälpare vid maktövertagandet belönades rikligt för sin insats. De Luyne blev i praktiken rikets nye styresman, även om hans inflytande över Ludvig minskade med tiden. Han utnämndes till Konnetabel och sigillbevarare, vilket är ungefär som försvars- och justitieminister på en gång. Under ett fälltåg mot hugenotterna insjuknade han och avled 1621. Gardesofficeren Vittry övertog Concinis hederstitel som marskalk av Frankrike. Han blev med tiden guvernör över Provence men föll som många andra offer för sin egen snikenhet och arrogans. 1637 sattes han på Bastiljen, där han fick tillbringa fem år innan han frigavs 1643(för övrigt samma år som Ludvig XIII dog). Vittry avled själv året därpå.

Biskop Armand de Plessis slutligen hade under Concinis sista år fungerat som Frankrikes utrikesminister. Då mordet begicks var han inte närvarande men begav sig till Louvren då han fick veta vad som hänt. Ludvig verkade först benägen att arrestera honom, men Luyne påpekade att hans råd alltid varit goda och han kunde oantastad lämna rummet. Då han nästa dag for över Pont Neuf i vagn, var en folkmassa samlad vid galgen med Concinis lik. ”Det är ett av hans kreatur”, ropade någon och vagnen hejdades. Med den beräknande kallblodighet som snart skulle styra Frankrike lutade sig prelaten ut genom fönstret och ropade ”Leve Konungen”! Massan jublade och vagnen fortsatte. Armand de Plessis tillbringade de närmaste åren vid den förvisade änkedrottningens hov i Blois och lär ha haft den otacksamma uppgiften att sköta hennes affärer samt få henne att avstå från att syssla med politik. Han skulle i sinom tid komma tillbaka till hovet i Paris, då som dess främste man och en av Europas ledande politiker. I historien är han känd som kardinal Richelieu.[15]                                     

       

                  

---

[1] Ett historiskt faktum är att det oftast är drottningar som skaffar sig denna typ av framfusig, lite mystisk gunstling. Även om det finns undantag, som Gaveston i England under Edvard II eller ”Kristian Tyranns” ”Mor Sigbritt”, är det vanligare att drottningar håller sig med hemlighetsfulla favoriter. Kanske förklaringen delvis ligger i att kvinnor med makt, just på grund av de fördomar det dominerande patriarkatet länge hyst mot dem, ansett sig ha större behov av ”flankskydd” när de väl uppnått en verklig maktposition? Att då välja någon som inte hör till den egna inre kretsen, exempelvis vid ett hov, bör framstå som önskvärt.       

[2] Sven Wikberg. Den store kardinalen, Armand de Richelieus levnad(1958), s. 27. 

[3] Henrik hade tidigare varit gift med franska prinsessan Margareta av Valois. På den tiden var han enbart arvtagare till det mindre riket Navarra vid Pyrenéerna. Paret levde i praktiken som frånskilda sedan många år men äktenskapet upplöstes först 1599, då Frankrikes nye kung snabbt behövde trygga sin dynasti med en tronarvinge. Margareta avled 1615.

[4] Henrik IV lär som bekant ha yttrat att ”Paris är värt en mässa”. Även om vi inte med säkerhet vet vilken religion Henrik i praktiken hade på äldre dagar, kan vi nog utgå från att denne man, som ett antal gånger tvingats ”hoppa” mellan katolicism och protestantism - bokstavligt talat för att överleva, i sitt hjärta fortfarande stod närmare hugenotterna än katolikerna.  Det vore inte förvånande om han mot slutet av sitt liv mer eller mindre varit ateist, även om han självfallet aldrig skulle erkänt det öppet.

[5] Detta är skrivarens personliga bedömning.

[6] Barnen hette betecknande nog Henrik och Maria.

[7] Hennes avlägsna släkting Katarina av Medici hade under många år varit fransk regent efter sin makes olyckliga död i samband med en tornering 1559. Katarina var dock av allt att döma utrustad med ett starkare psyke och hade dessutom bott i i Frankrike nära trettio år innan hon övertog makten(de första åren dessutom som tämligen obemärkt prinsessa, gift med frans I:s yngre son). Katarina avled ungefär tio år innan Maria kom till Frankrike,

[8] Om de också hade rätt att behålla vinsterna för egen del är en annan fråga. I vilket fall som helst lär franska statskassan endast ha sett en mycket liten del av intäkterna på paret Cocinis affärer. 

[9] Concini kom dock att senare framgångsrikt bekämpa ett adelsuppror, lett av dåvarande prinsen av Condé

[10] I motsatts till Concinni var kardinal Richelieu infödd fransk adelsman. Men familjens relativa obetydlighet och hans med tiden allsmäktiga ställning gjorde småningom kardinalen lika hatad som sin föregångare, inte minst inom högadeln. Också Mazarin(italienare liksom Concini), gjorde sig hatad under sin tid som Ludvig XIV:s förmyndare. Fronden vid mitten av 1600-talet kan närmast ses som en ”generalrepetition” till revolutionen. Det är mot denna bakgrund av ministerstyre, mord och folkliga upplopp man bör se ”Solkungens” närmast maniska strävan att markera sin ställning som absolutistisk enväldig monark.     

[11] I Sverige höjer en del  på ögonbrynen över att Karl XII var femton år vid sin myndighetsförklaring! Gustav Adolf och Karl XI förklarades myndiga vid sjutton års ålder (Kristina vid 18). Att ”förklaras myndig” behövde dock inte betyda att kungen övertog regeringsmakten. Ludvig XIV förklarades myndig vid tretton års ålder(1651), men modern och Mazarin fortsatte som de facto förmyndare tills kungen var drygt tjugo år(1660). 

[12] Naturligtvis skvallrades det om att Gaston i själva verket var Concinis son.

[13] Mordet på Concini kan jämföras både med mordet på Caesar och mordet på hertig Henri av Guise 1588. Om detta senare, se Dynastihistoria: "Låt oss då göra slut på honom" - Mordet på hertigen av Guise 23 december 1588. 

[14] Concinis död och vad som hände med kroppen återges här efter Wikberg, s. 46-49.

[15] Utöver Sven Wikbergs populärbiografi över kardinal Richelieu, där Concino Concini förekommer rikligt i de första kapitlen, bygger denna text huvudsakligen på Concino Concini - Wikipedia och Maria av Medici – Wikipedia.