”Genom att
ta ett par steg åt sidan och sträcka på halsen kunde jag se den dömde, som
åtföljd av sin själasörjare långsamt kom gående från Towern mot den väntande
plattformen av trä som rests på en gräsplätt. Mitt på plattformen hade
stupstocken placerats. Bödeln stod redo för sitt värv. Det hela föreföll mer
som ett maskspel än som en verklig händelse, och jag iakttog det som skedde
lika lugnt som om det hade handlat om någon av hovets vanliga förströelser.
Kungen satt på sin tron med ett frånvarande uttryck i ansiktet. Kanske gick han
i huvudet igenom sitt benådningstal. …
Hertigen av
Buckingham hade kommit fram till schavotten. Nu tog han av sig den kraftiga
rocken. Min far hade berättat att hertigen förolämpat kungen. Dels var även han
av kunglig börd, dels omgav han sig med ett alltför stort följe av beväpnade
män för att kungen skulle känna sig ohotad, men det värsta var ändå att han
påstods ha yttrat att kungen saknade söner och troligen inte heller skulle få
några, att han skulle gå i graven utan manlig tronföljare. Hertigen steg längst
ut på schavotten för att yttra sig en sista gång. Jag stod alltför långt borta
för att höra honom, och dessutom iakttog jag kungen, väntade på att han skulle
träda fram för att utdela sin benådning. Mannen som stod på schavotten i den
tidiga morgonsolens strålar hade spelat tennis med kungen, hade tävlat med
honom i tornerspel, otaliga gånger varit hans dryckesbroder och spelkumpan. ….
På avstånd
såg jag hur den dömde vände sig till sin biktfader, såg honom böja på huvudet
medan välsignelsen utdelades och därefter kyssa radbandet. Han knäböjde framför
stupstocken och grep tag om den med båda händerna. Bödeln lyfte yxan och jag såg
på kungen. Han dröjde sannerligen med att ingripa. Jag sneglade mot
träställningen där hertigen vilade med utbredda armar, ett tecken på
underkastelse, signalen till att yxan kunde falla. Och medan jag betraktade
honom hördes ännu en trumvirvel, som tvärt avbröts. Så hörde jag ljudet av yxan
– en gång, två gånger, en tredje gång, ett ljud som lät lika hemtamt som
vedhuggning. Utan att tro mina ögons vittnesbörd såg jag min morbrors huvud
falla ned i halmen.[1] Från den
stympade halsen sprutade klarrött blod. Bödeln ställde ifrån sig den
blodfläckade yxan, grep tag om den tjocka hårmanen och höll upp huvudet så att
alla kunde se det. Kungen reste sig sakta från tronstolen”.
Så beskriver
författaren Philippa Gregory i upptakten till sin roman Den andra systern Boleyn(svensk översättning 2022, här dock
återgivet i något förkortad version och med vissa ord utbytta), avrättningen av
Edward Stafford, hertig av Buckingham i Towern 17 maj 1521. Avrättningen
skildras genom bokens huvudperson och protagonist Mary Boleyns ögon. In i det
längsta väntar den trettonåriga flickan att kungen skall benåda sin frände.[2]
Men Henrik VIII är stenhård – hertigen måste dö som den förrädare han är, eller
anses vara. Även om många detaljer är oriktigt återgivna – avrättningen ägde
inte rum inom Towerns murar utan på den lika beryktade Tower Hill strax utanför
och kungen var själv inte närvarande, är det ett historiskt faktum att hertigen
av Buckingham, Englands främste adelsman utanför kungahuset och rangmässigt
egentligen förnämare än familjen Tudor, halshöggs som en missdådare. Vem var då
hertigen av Buckingham?
Edward
Stafford kom från en familj med visserligen avlägset men oavvisligt kungligt
påbrå. Han härstammade från Edvard III:s yngste son, Thomas av Woodstock. Även
om det var på kvinnosidan och långt tillbaka, var hans eventuella tronanspråk
knappast svagare än de som framförts av huset Yorks huvudman under dennes krig
mot Lancaster vid 1400-talets mitt, särskilt inte i en situation då det
regerande kungahuset saknade arvingar.[3]
Det var Edwards farfarsfar, Humphrey,
som på allvar förde fram släkten till en ledande ställning i riket. Genom en
kombination av tapperhet i strid, lojalitet mot de styrande, ett i flera
avseenden lönsamt äktenskap samt försiktigt manövrerande mellan tidens
politiska fallgropar, hade denne lyckats bli släkt med samtliga tidens ledande
familjer och nära förtrogen med kungaparet. Han hade också erhållit titeln hertig
av Buckingham. Humphreys i slutänden definitiva ställningstagande för huset
Lancaster I ”Rosornas krig” ledde dessvärre till att han stupade i slaget vid
Northhampton 1460.
Humphreys
sonson Henry, Edward Staffords far, kom att spela en av de mer mystiska
rollerna i slutskedet av ”Rosornas krig”.[4]
Då han som pojke stod helt ensam i livet tog den nye kung Edvard IV av huset
York över ansvaret och gifte tidigt bort honom med sin svägerska Katherine, yngre
syster till kungens beryktade drottning Elisabet Woodville. Även om ingen av
dem lär ha önskat äktenskapet, varken av åldersmässiga eller personliga skäl,
fick de med tiden fyra barn som uppnådde vuxen ålder.[5]
Efter kung Edvards död 1483, tog Henry ställning mot sin hustrus släkt och
hjälpte aktivt hertig Richard av Glouchester att genomföra den statskupp som
ledde till att hertigen inom kort lät utropa sig till kung Rikard III.
Ytterligare något senare vände sig Henry Stafford mot sin nye herre och inledde
en resning i Wales. Sedan detta företag misslyckats fängslades han och avrättades
för förräderi i november 1483. Sonen Edward var då fem år.
De första
åren efter faderns död, dvs. så länge Rikard III levde, tycks Edward och hans
mor mer eller mindre ha levt på flykt. Slaget vid Bosworth och Henry Tudors
seger i augusti 1485 ändrade situationen radikalt. Redan i samband med Henrik
VII:s kröning i oktober samma år utropades den ännu inte åttaårige pojken till
hertig av Buckingham och dubbades dessutom till riddare av Barthordern. Både
Buckingam och hans mor knöts nära till den nya kungadynastin – Katherine
Woodville gifte om sig med Jasper Tudor, den nye kungens farbror och
vapenbroder, medan Buckingham och hans bröder togs om hand av Margret Beaufort,
kungens mor.[6] I
likhet med fadern giftes Buckingham bort av sina förmyndare innan han ännu fyllt
12 år. Bruden hette Elenor och tillhörde släkten Percy, som i likhet med
Stafforts ingick i Englands absoluta högadel. Paret delade också det dystra
arvet att ingå i släkter där flera medlemmar stupat i medeltidens inbördeskrig,
om det nu skett på slagfältet eller schavotten. Med tiden fick de fyra barn, en
son och tre döttrar.[7]
Buckingham
blev med åren en ståtlig riddersman som förde sig väl vid alla de ceremonier
och festligheter som markerade huset Tudors befästande av sin makt – inte minst
då prinsen av Wales gifte sig med spanska prinsessan Katarina av Aragonien
1501 och Buckingham uppenbarade sig i en dräkt värd 1500 pund i dåtida värde. Han
deltog också med framgång i Henrik VIII:s franska fälttåg 1513 och vid det
storslagna ”mötet på Gyllenduksfätet” mellan Henrik och Frans I 1520.[8]
Då hertigen vid ett tillfälle 1517 uppmanades att ställa upp i en lagtävling på
tornerbanan med kungen som ledare för ”motståndarlaget”, skall han dock ha
avböjt med motiveringen att han ”inte vågade rida mot kungens person”.[9]
Tyvärr var denna finkänslighet inte nog
för att avvända den misstro mot Buckingham från kungens sida som under åren
kring 1520 blivit allt starkare.
Som redan
nämnts var Buckingham Englands främste aristokrat utanför kungahuset, om man
såg till rangen mer än till gunsten. I likhet med de flesta stormän låg hans
egendomar utspridda över flera grevskap, även om hans huvudsakliga ”bas” tycks
ha varit koncentrerad till västra England, nära gränsen till Wales. Hans
nybygge Tornbury Castle i Glouchester, som påbörjats strax efter Henrik VIII:s
tronbestigning 1509, antogs vara avsett att bli en motsvarighet till eller
kanske rentav överglänsa det kungliga residenset Richmond Palace vid Themsen. Hertigen
briljerade ingalunda med lånta fjädrar – hans egendomar gav honom en årlig
inkomst på 6 000 pund i dåtida värde.[10]
Vi har redan sett att han inte snålade när det gällde att ta sig ståtlig ut vid
representativa tillfällen. Redan på Henrik VII:s tid hade denna framtoning
väckt uppmärksamhet. När prins Arthur av Wales avled 1502 vid bara 15årsålder
och kungen tycktes åldras mycket snabbt, viskades det på sina håll att
Buckingham vore en lämplig efterträdare om kungen skulle följa sin son i
graven. Han ”skulle vara en kunglig härskare”. Ingen tycktes räkna med den
tioårige hertigen av York(blivande Henrik VIII). Att Buckingham inte fick några kännbara
efterräkningar för denna oförskämt kungliga utstrålning redan då, berodde kanske
på att gamle kung Henrik hade farligare fiskar att hantera – personer som
antingen hade eller påstod sig ha större anspråk på Englands tron än Tornburys
byggherre. När Henrik VIII kom till makten tillspetsades läget snabbt.
De båda
männen var för olika, eller kanske tvärtom för lika, för att passa ihop.
Buckingham var nära femton år äldre än kungen och med ett minst lika väl
utvecklat ego som han. Den unge Henrik VIII drömde framför allt om att bli en
riddare i gammal stil, att återta de landområden som gått förlorade i Frankrike
ett drygt halvsekel tidigare och naturligtvis, allra helst, att själv bli kung
av Frankrike och krönas i den ärevördiga katedralen i Reims – kort sagt att bli
en ny Henrik V och mer därtill. I väntan på denna storslagna framtid ville han
leva ett glatt, sorglöst liv i spetsen för andra glada ynglingar, som både
visade honom vördnad i egenskap av kung och var ”kompisar” med honom i egenskap
av kavaljerer.[11] Detta
på samma gång lättfärdiga och underdåniga hovliv passade inte hertigen av
Buckingham. Visst kunde han närvara vid statsakter som bröllop, begravningar eller
större banketter, men någon inställsam gunstling vid ”solkung Henriks” hov
tänkte han inte bli. Han var sig själv nog, ättling av huset Plantagenet och
allting! Att hans främste undersåte på detta sätt undandrog sig att ”vara med i
gänget” sårade naturligtvis Henrik djupt.
Hertigen för sin del tyckte inte om att kungen upphöjde lågadelsmän som
Charles Brandon eller borgarsöner som Thomas Wolsey till hertigar och
försteministrar – som om de vore lika
förnäma som ättlingar till Edvard III och Vilhelm Erövraren![12]
Då Wolsey en gång doppat fingrarna i det handfat varmed Buckingham stod i
begrepp att betjäna konungen vid middagsbordet hällde hertigen helt sonika ut
fatets innehåll över fötterna på ministern. Alla dessa förtretligheter hade
kanske kunnat få passera, bara tronföljden varit säkrad.
Åren kring
1520 var Henrik VIII cirka 30 år. Han hade regerat i tio år, blivit mer stadgad
och medveten om sin värdighet men hade fortfarande ingen manlig arvinge till
tronen. Hans hustrus sista graviditet hade slutat i en dödfödd dotter och
sannolikheten att hon skulle få fler barn kunde betraktas som lika med noll. I
detta läge kom de gamla viskningarna från tjugo år tillbaka upp igen – att
Buckingham vore en lämplig tronföljare både vad härkomst och utstrålning
beträffade. En utländsk diplomat rapporterade hem att hertigen var ”mycket
omtyckt” och lätt kunde ta kronan om han önskade. Kungen kände sig allmänt
orolig och bad våren 1518 sin trogne kardinal Wolsey hålla ögonen på ett antal
adelsmän, bland dem Buckingham. Snart kom oroande rapporter: Hertigen hade sagt
att kungen aldrig skulle få någon manlig arvinge, en siarkunnig munk i
hertigens hushåll hade förutspått kungens död och att Buckingham skulle
efterträda honom. Varför lät hertigen utöka sitt följe då han begav sig på resa
till Wales? Det påstods till och med att hertigen skulle ha planerat att mörda
Henrik VIII vid en privat audiens. Att han dessutom i början av 1519 gifte bort
sonen Henry med en ättling till huset York, vilket ytterligare stärkte
familjens potential som framtida tronarvingar, gjorde ingalunda kungen mindre
misstänksam.[13]
Det mesta av
detta byggde på skvaller av det slag som lätt sprids vid ett hov, särskilt då
man redan vet att kungen misstror en av dess mest framstående medlemmar. Då
förtalet en gång fått fäste är det nästan omöjligt att tysta ned. Buckingham,
som förmodligen kände hur vinden blåste, sökte gjuta olja på vågorna genom att
till nyår 1521 i present skänka kung Henrik en utsökt vacker vinbägare, ”given
av det ödmjukaste, trognaste hjärta”, men inget kunde längre rädda den
bördsstolte aristokraten från ett oundvikligt slut.[14]
I april
1521, ungefär samtidigt som den unge Gustav Eriksson av ätten Vasa organiserade
dalkarlarna till uppror mot den danske unionskungen Kristian(Tyrann), greps
hertigen av Buckingham under en resa till Windsor och sattes i Towern. I maj
ställdes han inför en högadlig domstol anklagad för högförräderi – Han skulle
ha ”föreställt sig och konspirerat om” kungens död. Att på 1500-talet anklagas
för högmålsbrott var i stort sett detsamma som att vara dömd på förhand och
Henrik VIII var inte förtjust i några långdragna processer. Domstolen, under
ledning av hans egen svärson Thomas Howard, sedermera hertig av Norfolk, dömde
Buckingham förlustig liv, ära och gods efter bara någon dags ”förhandlingar”
och 17 maj fördes han till stupstocken på Tower Hill. Kung Henrik var dock inte
närvarande – Han brukade för övrigt inte närvara vid avrättningar, vare sig det
gällde hustrur, ministrar som fallit i onåd eller medlemmar av högadeln. Vid
just detta tillfälle sades han ligga sjuk i tredjedagsfrossa(malaria.).
Avrättningen
av Englands främste ädling lär ha skakat landet, till och med diskuterats vid
Europas hov. Enligt ett mönster som känns igen från tiden, inte minst Sverige
under Vasasönerna, var det kardinal Wolsey, kungens ”onde rådgivare” som fick skulden
för vad som hänt. Det råder dock inget tvivel om att Buckinghams död
iscensattes av Henrik VIII själv, som önskade befria sig från en potentiellt
farlig konkurrent om makten.[15]
För en svensk med kunskaper är det lätt att göra kopplingar till Sturemorden
1567. I likhet med Henrik VIII, som förresten lär ha varit en av hans idoler,
saknade Erik XIV arvingar till tronen – han hade inte ens lyckats finna en
passande drottning. En av de viktigaste anklagelserna mot sturarna var just att
de sades ha motarbetat kungens utländska frierier i syfte att hindra honom från
att få legitima arvingar. Om kung Erik dog barnlös skulle Svante eller Nils
Sture, på samma sätt som Buckingham nästan 50 år tidigare, vara en lämplig
kandidat till tronen. Också efterspelet till Buckinghams död har vissa likheter
med Sturemorden, då kung Henrik garanterade änkan en livstidspension(beloppet
framgår dessvärre inte) och dessutom lät skriva kondoleansbrev till de
efterlevande. En del av hertigens konfiskerade egendomar återlämnades också
till arvingarna.[16] Ett
sådant beteende från kungens sida bör nog inte tolkas vare sig som uttryck för direkt
ånger, dåligt samvete eller som höjden av cynism. Renässansens men också medeltidens kungar tog i
regel hand om efterlevande till sina offer, i synnerhet om dessa tillhörde
förnäma familjer. Man ställde inte adelsynglingar på bar backe hur som helst.
Såg man sig tvungen att döda eller förvisa en förnäm man sörjde man ofta för de
efterlevande. Därmed fick man ju också möjlighet att kontrollera att dessa inte
tog chansen att hämnas på den som dödat deras föräldrar eller släktingar.[17]
Kanske ville Henrik VIII visa att han inte hade något personligt emot
Buckinghams familj, bara hans ”övermod” och potentiella tronanspråk. Vad som än
drev Henrik VIII att handla som han gjorde och vad han än kände efteråt –
hertigen av Buckingham var död och därmed var också en viktig markering gjord.
Aldrig mer skulle någon engelsk adelsman tillåtas bli så mäktig att han fick
potential att hota kungamakten. Även om detta inte var sista gången en man ur
högadeln avrättades, vare sig under Henrik VIII eller senare regenter, var
Buckingham den siste riktige engelske feodalherren, den siste som med hjälp av
egna eller släktingars resurser varit i stånd att göra kungen makten stridig.
Från och med nu ägde engelska staten våldsmonopol. Adelns tid som enskild
maktfaktor var över.[18]
[1] Flickorna Boleyns morbror, Thomas Howard hertig av Norfolk, var i själva verket gift med en dotter till hertigen av Buckingham, vilket gjorde denne till deras Grandeonkel, eller gammelmorbror. I den svenska översättningen av Gregorys roman används konsekvent beteckningen ”farbror”, vilket troligen beror på en felaktig(eller slarvig), tolkning av engelskans ”uncle”. Här används istället den benämning som ligger närmast till på svenska för Marys och Buckinghams släktrelation.
[2] Mary Boleyns födelseår är, liksom för den yngre systern Anne, omtvistat. Hon anses dock vara född mellan 1499-1504, vilket betyder att hon var minst sjutton år, högst tjugotvå, då Buckingham halshöggs. I Gregorys roman(översättningen), anges dock hennes ålder till tretton år.
[3] Hertig Richard av York(”Vita rosen”), hävdade större rätt till tronen än Lancaster(”Röda rosen”), då han genom sin mor härstammade från en äldre son till Edvard III än den senare släkten gjorde. I sammanhanget bör påpekas att släkten Tudor(Henrik VIII:s familj), dynastiskt sett förfäktade ett betydligt svagare anspråk, som främst byggde på härstamning från ett inte helt okontroversiellt äktenskap mellan en engelsk prins från 1300-talet och en hovdam. Även om allt detta i våra ögon kan förefalla trassligt och ovidkommande(och knappast blir mindre trassligt om man går in på ytterligare detaljer), var det frågeställningar som i hög grad engagerade tidens aristokrater och genealoger. För kungar som Henrik VIII var det livsavgörande att hålla reda på alla dessa släkttrådar.
[4] Henry Stafford tilldelades, liksom sin farfar och son, rang av hertig av Buckingham och betecknades även så officiellt. För att undvika förväxling nämns han här dock endast vid förnamn och familjenamn.
[5] De var omkring 10 respektive 7 år när äktenskapet ingicks officiellt. Det är knappast förvånande att äldste sonen Edward föddes först 12 år senare. Henry Stafford lär heller aldrig ha uppskattat sin hustru på grund av hennes ”låga börd”.
[6] Margret hade också ansvar för hertigens landområden tills han uppnått myndig ålder. När detta skedde är osäkert men med tanke på sedvana i liknande situationer bör det ha varit då pojken var mellan 15-17 år, alltså 1493-95.
[7] Liksom Buckinghams föräldrar var brudparet bara barnet då de gifte sig. Därför dröjde det även nu cirka tio år innan sonen Henry föddes. Vi bör minnas att äktenskap inom aristokratin minst lika mycket hade till syfte att skapa allianser som att avla barn.
[8] Field of the Clof of Gold. Om detta, se Dynastihistoria: Ett gyllene toppmöte.
[9] ”Feared to run against the ”King’s person”. Om det främst handlade om fruktan att skada kungen eller obenägenhet att segra mot(eller bli besegrad av), Henrik VIII får lämnas därhän. Översättningen till svenska ovan är min egen.
[10] Weir anger olika värderingar av Buckinghams förmögenhet i nutida värde, kanske beroende på att hennes bok utgivits flera gånger. Hertigen tycks hur som helt ha haft omkring 1,5 miljoner pund i årlig inkomst i nutida värde..
[11] Man kan säga att Henrik VIII de första åren ville vara solkung med betoning på den värme och glans solen sprider, medan Ludvig XIV fokuserade på solen i betydelsen galaxens medelpunkt.
[12] Som exempel på den tidigt ansträngda relationen mellan kung Henrik och Buckingham kan anföras en episod från 1510, se Dynastihistoria: Kung Henriks första kärlekshistoria?.
[13] Ändå lär äktenskapet ha ingåtts på förslag av ingen mindre än kardinal Wolsey, Henry Stafford, 1st Baron Stafford - Wikipedia. Med tanke på Buckinghams inställning till kungens närmaste man låter detta otroligt, men i hovkretsar är allt möjligt. (Det är naturligtvis tänkbart att kardinalen föreslagit äktenskapet som en provokation för att sätta Buckinghams lojalitet på prov).
[14] En fascinerande och för eftervärlden komplicerade omständighet vid forskning om medeltid och renässans utgörs av den dåtida tidräkningen. Trots att gåvor och nyårsönskningar utdelades 1 januari, inleddes det officiella engelska kalenderåret på Henrik VIII:s tid 25 mars, alltså på Marie bebådelsedag. Detta gällde fram till 1752.
[15] Enligt Weir skall Wolsey till och med ha rått kungen till återhållsamhet mot Buckingham, trots det förakt denne alltid visat honom.
[16] Erik XIV lät efter Sturemorden skänka Märtha Lejionhufvud 1,000 mark i silver såsom bot för att hennes make och två söner avrättats. Därav slogs senare de ”blodsklippingar” som användes för att bekosta brödernas uppror mot kung Erik.
[17] Richard av York, huvudman för ”Vita rosen”, ställdes under Kronans beskydd sedan han far avrättats 1415. I Sverige kan man tänka på Sigrid Vasa(Erik XIV:s dotter) , som efter faderns död skickades till Johan III:s hov som hovdam, vilket gav henne möjlighet att skapa sig en trygg tillvaro. Eller sönerna till Karl IX:s fiender som tog tjänst hos efterträdaren Gustav Adolf. Å andra sidan fanns det inga garantier. Både Henrik VII och Henrik VIII spärrade in barn i Towern på grund av deras potentiella tronanspråk eller släktskap med ”fel personer”.
[18] Flera böcker om Henrik VIII och hans tid berör mer eller mindre utförligt hertigens av Buckingham öde. De som jag främst använt mig av är Antonia Frasers Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), kapitel 2 och 5 och Alison Weirs Henry VIII King and Court(2001, nyutgåva 2008), där Buckingham omnämns på flera ställen, bland annat s. 103, 170 och 232-35. Se även Edward Stafford, 3rd Duke of Buckingham - Wikipedia.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar