"Vår Herre leder ögonskenligen allt efter Riksens Ständers åstundan", upptakten till hattarnas krig mot Ryssland 1741-43

 

I dessa tider, när västvärlden förfasar sig över Rysslands- Putins försök att, som det verkar, återskapa det rysksovjetiska imperiet, kan det vara värt att minnas att också Sverige en gång i tiden närde drömmar om att återupprätta en förlorad stormakt på andra sidan Östersjön. Ännu nära hundra år efter Poltava åberopade svenska ledare bestämmelserna i Westfaliska freden för att motivera Sveriges rätt att medverka vid fredsförhandlingar på europeisk nivå under Napoleonkrigen och tjugo år efter stora nordiska krigets slut gjorde Sverige ett allvarligt menat försök att återta vad man förlorat i Nystadfreden.

Tidpunkten var på sätt och vis den rätta. I Sverige trädde en ny generation ledare fram, politiker som inte själva upplevt karolinernas fälttåg i Polen och Ryssland eller åtminstone var för unga att ha deltagit vid fronten. De hade hört berättelserna om den tappre kung Karl och önskade nu återuppliva svenskarnas kränkta ära, samtidigt som de drömde om att i merkantilistisk anda göra landet självförsörjande inom så många sektorer som möjligt. Det var dessa män som vid slutet av 1730-talet bildade det så kallade hattpartiet. Även på kontinenten stod man inför en generationsväxling inom det ledande skiktet. Under decenniet 1730-40 avled ett stort antal europeiska kungligheter, vilket i flera fall gav upphov till stridigheter och rena krigshandlingar kring tronföljden.[1]  I Ryssland avled kejsarinnan Anna och Sverige hade sporadiska kontakter med en av de kandidater som gjorde anspråk på tronen om möjligheten att återfå något av vad man förlorat, för den händelse att vederbörande blev vald.[2] Det blev dock ryssarna som genom sitt agerande gav svenskarna den ”psykologiska anledningen” att gå till anfall. I juni 1739 mördades det svenska sändebudet Sinclair på österrikisk mark under en resa från Turkiet, där han varit för att få till stånd en allians med ”höga porten”. Mördarna var ryska agenter som sänts ut för att undersöka vad som var i görningen och oskadliggöra ambassadören. [3]  Självklart förnekade ryssarna all inblandning i vad som hänt men lika självklart väckte mordet stark ryssfientlighet i Sverige. En stor mängd soldater sändes till Finland och i juli följande år inkallades ständerna till riksdag. Adelsmannen, konstsamlaren, diplomaten och politikern Carl Gustaf Tessin, som vid denna tid sänts till Paris, bland annat i syfte att utröna Frankrikes hållning till Ryssland, skrev i ett brev hem om den ömsesidiga misstänksamhet som nu rådde mellan de båda östersjömakterna och konstaterade med en i våra dagar sorgligt aktuell formulering ”…mellan grannar som misstror varandra framkallar misstron snart hat”.[4]     

Vid riksdagen 1740-41 var majoriteten av ständerna avgjort för krig med Ryssland. Man använde rent bibliska formuleringar och talade om hur ”Abels blod” ropade på hämnd. Om detta syftade på revanschlyssnad för förlusterna tjugo år tidigare eller enbart mordet på Sinclair är osäkert. Oppositionen fanns huvudsakligen inom prästeståndet men också bland bönderna. De senare ändrade dock åsikt när kung Fredrik uttalade sitt stöd för krigsplanerna. När det dessutom visade sig att medlemmar av mösspartiet hade misstänkta kontakter med ryska representanter i Stockholm tystades krigskritikerna överlag. Man var uppenbart inte säker på vilka målen med kriget var, utom att de var storslagna. I första hand ville man återta alla de baltiska besittningarna från 1600-talet. Om det inte gick kunde man nöja sig med de delar av Finland som förlorats i Nystadfreden och den nya ryska huvudstaden Petersburg med kringliggande landområden. Hur man skulle nå dessa ambitiösa mål var inte utformat i detalj, det fick man se.  Om båda dessa scenarion visade sig ouppnåeliga fick man inkalla en ny riksdag för att se vad som var att göra.[5]  Den gamle karolinen Arvid Horn, som tjänat Karl XII troget i många år men sedan i egenskap av kanslipresident med all flit sökt bevara freden för det sargade Sverige, hade inför sitt fall 1738 varnat för vad som var på gång. Han påpekade att även ett framgångsrikt krig är till olycka för ett folk och talade om ”huru många tusende människors liv, välfärd och egendom därigenom kastas i fara och fördärv”. Vidare kunde man vänta ytterligare katastrofer ”såsom pest, hunger och dylikt”. Sådant tal vann föga genklang i svensk politik tre år senare. 28 juli 1741 utfärdades krigsförklaringen mot Ryssland. Något senare talade man i sekreta utskottet om hur ”Vår Herre ögonskenligen leder allting efter riksens ständers åstundan”.[6]

Det skulle inte förbli så länge. Under de två år ”hattarnas krig” varade skulle Horns spådom om dess olyckliga följder med råge infrias. Många skulle dö i sjukdomar och fältslag och Sverige stå på randen till inbördeskrig. Inget av de storståtliga mål man satt upp på förhand uppnåddes. Istället var Sverige en hårsmån från att bli en rysk vasallstat. Drömmen att återskapa något av det svenska stormaktsväldet var ändå inte utslocknad. Det skulle dröja till den slutgiltiga förlusten av Finland 1809 innan de sista förhoppningarna om ett svenskt östersjövälde definitivt försvunnit. Det är i sanning beklagligt att Ryssland i våra dagar inte tycks ha lärt sig motsvarande läxa.[7]                         

---

[1] Exempelvis vid kejsar Karl VI:s död 1740(österrikiska tronföljdskriget).

[2] Peter den stores dotter Elisabet. Sedan hon väl blivit rysk härskare, dock inte genom val eller arv utan genom statskupp, visade hon sig föga benägen att återlämna något av faderns baltiska erövringar. Istället blev det hon som dikterade freden för svenskarna och tvingade dem att utse den tyske småfursten Adolf Fredrik till svensk tronföljare.

[3] Mordet skedde i Schlesien i dagens södra Polen, som då tillhörde tyskromerska riket. Formuleringen ”på Österrikisk mark” används här för enkelhetens skull.

[4] Carl Gustaf Tessin i Paris konst och politik brevväxling med Carl Hårleman, kungliga slottets arkitekt – inledning, tolkning och kommentar av Gunnar von Proschwitch(2002). s. 97. Alla de återgivna breven är dock inte skrivna till eller av Hårleman. Ovanstående citat är hämtat ur ett betänkande som Tessin författat till kanslipresidenten Carl Gyllenborg. Kanslipresidenten var den dåtida motsvarigheten till våra dagars statsminister.

[5] Man kan undra om dagens ryska statsledning haft liknande tankar vid planeringen av invasionen i Ukraina.

[6] Sekreta utskottet hade under frihetstiden till uppgift att vid riksdagarna handlägga frågor som bedömdes kräva sekretess. Främst gällde detta utrikes- och försvarspolitik men utskottet hade själv befogenhet att avgöra när också anda frågor borde inkluderas. Under frihetstidens första del, 1719-42 satt i princip inga bönder med i utskottet vilket dock var fallet 1741, förmodligen med hänsyn till den allvarliga frågan om krig mot Ryssland. Periodvis, inte minst under riksdagen 1755-56, utgjorde sekreta utskottet i praktiken en oberoende maktfaktor vid sidan av de övriga ständerna och rådet. Sekreta utskottet – Wikipedia.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på den svenska historien band 8  Karl XII, stormaktens fall, Arvid Horn, fredens general  Sten Carlsson "Hattpartiets uppkomst och seger" och "Hattarnas krigspolitik 1739-1743"(1978, nyutgåva/1980).

"Vi slätt intet frukta för din makt" - Johan III:s brevväxling med Ivan den förskräcklige

 

Att Ryssland invaderat Ukraina har väl inte undgått någon. Därmed väcks den gamla rysskräcken till liv, jämsides naturligtvis med västvärldens vrede mot inkräktaren. För Sverige har Ryssland utgjort en osäkerhetsfaktor sedan minst 300 år tillbaka. I och med slaget vid Poltava krossades den svenska stormakten och Ryssland intog ställningen som dominerande makt vid Östersjön. Det var också Poltava som gjorde Ryssland till den europeiska stormakt det sedan dess med kortare uppehåll alltid varit, en ställning som dess ledare, vilket vi i dagarna ser exempel på, alltjämt strävar att upprätthålla. Ryssland och tidigare Novgorod utgjorde dock ett potentiellt hot mot Sveriges östgräns redan under medeltiden, även om det då inte utgjorde en ”huvudfråga” för de styrande i Mälardalen. Före Narva och Poltava var Danmark i princip vår huvudfiende.

Den förste svenske ledare som mer aktivt och av och till på heltid sysselsatt sig med Ryssland i egenskap av huvudmotståndare får sägas vara hertig Johan, sedermera Johan III, Gustav Vasas näst äldste son. Att det blev så berodde delvis på fadern. Mot slutet av sitt liv satte kung Gustav Johan som styresman med hertigtitel över Finland, med Åbo som huvudsäte. Detta skedde i samband med det krig som svenskarna tvingades föra mot ryssarna 1556-57.[1] Att Johan med denna postering kom att intressera sig särskilt för förhållandena i Baltikum, Polen och Ryssland framstår som närmast oundvikligt. Några år efter sin utnämning tog hertigen de första kontakterna med Revals(Tallin), borgerskap om möjlighet för svenskarna att skydda staden från ryskt och polskt intrång. Därmed togs det första steget mot Sveriges stormaktsställning i Östersjöområdet. Ytterligare ett viktigt steg i Johans politiska karriär togs då han 1562 friade till och gifte sig med den polske kungens syster Katarina Jagellonica. Därigenom kom hertigen i konflikt både med sin äldre bror i Stockholm och med tsar Ivan den förskräcklige av Ryssland – Erik XIV fruktade broderns maktambitioner, Ivan hade en gång friat till Katarina och tycks av allt att döma velat använda henne som bricka i spelet om makten i Baltikum. När brudparet inledde resan mot Åbo fick de veta att tsaren sänt sina hejdukar att gripa Katarina. Efter en tids respit i Åbo blev slottet belägrat av broder Eriks trupper, hertigparet fängslades och fick tillbringa fyra år i fångenskap på Gripsholm. Bortsett från smäleken att hållas fängslade som förrädare måste paret frukta att Katarina skulle sändas till Ryssland. Erik förde, om än med stor vånda, förhandlingar i saken. Ett accepterande skulle medföra bättre relationer med grannen i öster, vilket behövdes med tanke på det pågående kriget med Danmark. En delegation anlände från Moskva att hämta bytet åt sin herre. Tursamt nog för Katarina och Johan drabbades Erik av sinnessjukdom i samma veva och något år senare övertog den forne hertigen tronen som Johan III. Mindre bra var att de ryska sändebuden överfölls och misshandlades, även om man lyckades rädda deras liv. Två år senare, 1570, utbröt krig mellan Sverige och Ryssland som skulle pågå i tjugofem år.

I ett första skede tycks dock såväl Kreml som Tre kronor varit beredd att släta över det som varit – Ivan förklarade efter Johan III:s maktövertagande 1568 att han endast önskat ”rädda” den polska furstinnan ur fångenskapen i tron att hennes make avlidit, medan Johan i inledningsskedet av fientligheterna mellan Sverige och Ryssland skrev ett brev till tsaren som uttryckte vilja att komma överens. Ett försök att sända en delegation för förhandlingar till Ryssland slutade dock med att medlemmarna fängslades, misshandlades samt fördes som fångar till Moskva och tvingades ligga på knä inför självhärskaren med ansiktet mot golvet. De som överlevde pinan nådde svensk mark i början av 1572, helt utmattade.   Därefter följde en brevväxling som blivit legendarisk. Ingen svensk statschef eller annan ledare har skrivit så oförblomerat till en rysk kollega och förmodligen inte till någon annan heller. Frågan är å andra sidan om ens Stalin skrivit sådana brev i tjänsten som dem Ivan i sin tur nu sände till Stockholm.  Bortsett från att Ryssland ännu inte betraktades som ett verkligt hot ur svensk synpunkt var vasarna minst sagt rättframma till sin natur. Sedvanan att komma överens, att skapa koncensus som blivit något av ett svenskt varumärke de senaste seklen gällde inte på 1500-talet – den som blivit förolämpad gav igen med värja eller med skarpa ord, även om antagonisten råkade vara rysk självhärskare. De båda furstarna tycks ha inlett en privat tävlan i rangskillnad. Båda påpekade för den andre att han minsann var minst lika förnäm som motparten. Då Johan presenterat ett släktträd över sina anor, svarade Ivan med ett brev där han bland annat i en egendomlig passus skrev att han förundrade sig över och log vid tanken att någon som Johan ”vill sig så förhäva och högmodas och förgäter bort sitt fäderne uti en by i Småland”.[2] Innan Johans far kom till makten hade ryssarna inte hört talas om något svenskt kungarike, påpekade tsaren vidare.

  Johan högg tillbaka:

-          Vi hava bekommit din skrivelse, och därutav, nu som tillförne, förnummit vad oförnuft, bondaktig högfärd, lögn och föraktelse du brukar emot oss.

Om Johan inte vetat att Ivans far varit rysk storfurste, kunde han ha trott att någon munk eller bonde vore hans far ”efter du skriver så obeskedligt, liksom du hade varit uppfödd bland bönder eller annat löst parti, som ingen ära veta”.

Egentligen hade Johan ingen anledning att svara på Ivans dumma oförskämdheter, men han tog sig ändå tid att å det kraftigaste protestera mot påståendet att vasarna skulle vara av småländsk bondesläkt: ”Där ljuger du skändligen uti din hals, så ofta du det säger”. Så mycket lögn och smutskastning som Ivan hasplade ur sig skulle nog hans mun aldrig bli ren igen, trodde Johan och fortsatte med att förklara att han minsann inte hade högre tankar om den ryske självhärskaren än denne hade om vasarna. Eftersom Ivan påstod att Johans släkt inte var bättre än trälar eller ”stratnicher”, som ryssarna sa, så ”må du själv bliva en stratnich och ärelös träl, en kristen huvudljugare och tyrann, som du ock i sanning är, efter du aktar varken ord, sigill, brev eller sanning, som nog bevisligt är”.[3]

Ivan tog helt fel om han trodde att Johan skulle låta sig skrämmas, ty ”vi slätt intet frukta för din makt” och om tsaren önskade fred fick han bekväma sig att ”sända de yppersta herrar av ditt råd till Oss och med ödmjukhet låta avbedja den orätt och föraktelse, som du Oss gjort och bevist haver”, så skulle Johan diktera sina villkor för fred. Vasakungen levererade följande slutkläm:

-          Detta hava Vi givit dig, Ivan Vasiljewitj, till svar uppå din skrivelse. Där(detta), må du fullkomligt rätta dig efter”![4]

Vore kanske läge för Vladimir Vladimirowitj att få sig tillsänd en liknande epistel från Västeuropas ledare i dessa dagar, om än något mer diplomatiskt formulerad.       

                                                                                                                                                                    

                

---

[1] Under denna tid skrev Gustav Vasa ett brev, där han apropå ryssarnas eller kanske snarare tsar Ivans rovlystnad nämner att ”moskoviten” önskar sig ett välde kring Östersjön och i Europa som motsvarar det ”Turken med sitt tyranneri haver fått uti Asien och Afrika”, än, vad Ryssland beträffar, i våra dagar skrämmande aktuell beskrivning. Herman Lindqvist, Historien om Sverige del 2, "Gustav Vasa och hans söner och döttrar(1993), s.273.  

[2] Orden återges på detta sätt i flera böcker och på nätet. Vad visste tsar Ivan, Rysslands självhärskare, om Småland, ett landskap som snarare var aktuellt för danskar eller tyskar på 1500-talet? Vad står/stod, det i originalet till brevet? En tänkbar förklaring är att tsaren hört talas om Nils Dacke, som ju stod i kontakt med Europas furstar under en kort tid och vars rykte kanske nått ända till Moskva. Ivan har sedan, medvetet eller omedvetet, förväxlat den uppländske adelsmannen Gustav Erikson(Vasa), med den småländske bondeledaren och kungamotståndaren. Om detta är riktigt kan man föreställa sig den vrede Gustav Vasa lagt i dagen vid en sådan skymf. Den hade säkert inte stått sonens efter.      

[3] Det av Johan egenkonstruerade ordet ”huvudljugare” kan förmodligen översättas ungefär med ”storlögnare”.

[4] Denna text bygger huvudsakligen på Lars Ericsons biografi över Johan III från 2004, särskilt kapitel 14 . s. 274 ff,  Se även Lindqvist(not 1), s. 368-70. 

Den förälskade mätressen - Louise de La Valliére

Att kungligheter ägnar sig åt utomäktenskapliga affärer ingår väl närmast i den stereotypa bilden av l’ancien régime. Mätressen som fenomen förknippas också ofta med just Frankrike, kanske särskilt med de sista kungarna före revolutionen. Att vara älskarinna(älskare), åt en högt uppsatt person, oavsett vederbörandes titel, betyder emellertid olika saker beroende på var, när och vem det gäller. Under 16-1700-talet var ställningen som utomäktenskaplig partner åt en kunglighet närmast ett yrke som krävde betydligt mer av sin utövare än enbart förmåga att tillfredsställa furstens bokstavligt talat köttsliga behov. En mätress måste kunna föra sig väl, konversera, dansa, vara spirituell, ha kompetens att inta en ledande roll vid hovet och i stort sett fungera som ställföreträdande drottning, eller i något enstaka fall kung. Den som inte klarade detta kunde på sin höjd räkna med en kortare tids tjänstgöring men aldrig att bli erkänd som maitresse an titre. Detta gällde särskilt i Frankrike, där kungamakten av Guds nåde hade sin högborg. Svenska mätresser vid samma tid var snarast att se som sällskapsdamer med sexuell kunskap, mycket därför att svenska kungar framåt 1700-talet fått sin makt kraftigt beskuren. Absolutistiska kungar som Karl XI och Karl XII och senare de gustavianska kungarna avstod från utsvävningar av detta slag – det var inte förrän under frihetstiden och efter 1809 som den officiella älskarinnan gjorde entré i vårt land, och då endast för kortare tid. En gyllene regel för en kunglig mätress oavsett tidsålder var dock att inte på allvar förälska sig i sin ”arbetsgivare” - hon var ett tidsfördriv, inte en fast partner. Det klokaste dessa kvinnor, ty det var som sagt oftast kvinnor det gällde, kunde göra var att njuta av de förmåner och, ibland, behag de kunde få för att när den tiden kom kunna dra sig tillbaka med värdighet och se fram emot en tryggad pensionärstillvaro eller ett passande giftermål[1]. Ett exempel på faran med att bli allvarligt förälskad i en kunglig tillfällighetspartner utgörs av den olyckliga Louise de La Valliére, Ludvig XIV:s första officiella älskarinna. 

Louise de La Valliére kom från en adlig men inte särskilt rik familj. Hon var född i mitten av 1640-talet och beskrivs som en varmhjärtad och allvarligt lagd flicka med ljust hår och stora blå ögon, vilkas smäktande blick vann omgivningens hjärtan. I stort sett var hon den sorts undergivna lydiga kvinna som dåtidens ideal föreskrev, åtminstone bland präster och andra män i maktställning. Hon var religiöst lagd och det antogs att hon helst velat gå i kloster. Helt menlös var hon emellertid inte och, som det skulle visa sig, inte utan egen vilja. Hon älskade att rida vilket ansågs ”tufft” av en kvinna i hovkretsarna.  En ung adelsman, Jaques de Bragelongue, hade en gång friat till Louise men avvisats av hennes mor som inte ansåg honom fin nog.[2] Vare sig Louise ville gå i kloster eller inte blev det inte så, kanske därför att den avgift som måste erläggas för att bli ”Kristi brud” var för stor för familjens ekonomi. Istället skickades flickan till Blois, där kung Ludvigs farbror hertigen av Orléans, residerade. Här uppfostrades hon tillsammans med hertigens egna döttrar och fick lära sig något av vad som krävdes för att göra karriär vid hovet. En dag i maj 1660, då Louise var 16 år, fick man besök av konung Ludvig själv som just var på väg att möta sin spanska brud, prinsessan Maria Theresia. Ludvig XIV var nu en ung man på dryga 20 år som ännu stod under förmynderskap av sin mor och dennas gode vän kardinal Mazarin. Louise hade naturligtvis fått lära sig att vörda konungen och nu stod han här, en ståtlig yngling med uttrycksfulla svarta ögon. Hon blev blixtförälskad men än så länge hade de båda inte ”sett varandra” på allvar. Kort därefter gick Louise i tjänst hos den engelskfödda prinsessan Henriette som gift sig med kungens yngre bror. Därmed ingick hon i de högsta hovkretsarna.[3]

Äktenskapet mellan Ludvig XIV och Maria Theresia ingicks planenligt i oktober 1660. Det visade sig emellertid snart att Frankrikes nya drottning, uppfostrad vid det etikettsbundna och strängt fromma spanska hovet, var helt oförmögen att spela rollen som första dam vid det hov med kungen som centralfigur hennes make drömde om att skapa. Därför miste hon snart allt värde för Ludvig, utom vad gällde att avla kungabarn. Han började söka sällskap på annat håll.[4] Den första hans ögon föll på var svägerskan Henriette. Hon var livlig och spirituell och av en helt annan kaliber än drottningen. Att inleda ett förhållande med sin egen svägerska var dock inte helt okomplicerat eftersom de enligt kyrkans synsätt var syskon.[5] Man kom därför överens att kungen skulle låtsas uppvakta en av Henriettes hovdamer och på så sätt få anledning att besöka hennes våning. Den utvalda medspelerskan i denna charad var ingen annan än Louise de La Valliére. Nu inträffade emellertid något omskakande – farsen blev verklighet. Inom kort var Ludvig verkligen förälskad i den sex år yngre hovdamen. Det berättas att kungen en dag skall ha tjuvlyssnat på några damer som satt och skvallrade i en trädgård, bland dem Louise. Den 17åriga flickan berättade för sina vänner att hon ansåg kungen åtråvärd för sin egen skull – att han var Frankrikes härskare borgade närmast för att man inte skulle eller borde förälska sig i honom. Om han däremot vore en vanlig man skulle ingen lättrörd kvinna kunna motstå hans charm. När Ludvig hörde detta förstod han att Louise älskade honom och beslöt att göra henne till sin mätress. Läsaren må själv avgöra om denna anekdot är sann eller inte. Vad som är säkert är att kungen och Louise var ett par sommaren 1661. Det står också klart att Louise inte var redo för den roll hon nu väntades spela. En kunglig mätress borde utnyttja sin förmånliga ställning till egen och andras fördel. Louise gjorde inte detta. Hon hade blivit Ludvigs älskarinna delvis av egen böjelse men främst på hans befallning - hon hade inte en tanke på att dra fördel av sin nya position.[6] Inte heller var hon i stånd att hantera den kritik, för att uttrycka sig milt, som förhållandet med kungen ådrog sig från kyrkligt håll. Ludvig XIV må för eftervärlden förkroppsliga det kungliga enväldet men han var medveten om att en högre makt stod över honom, på samma sätt som gällde för alla dödliga. En dag skulle han svara för sig inför Gud och dömas för sina synder. Kungar hade naturligtvis personliga biktfäder. Sådana var som regel benägna att överse med sin arbetsgivares snedsprång, i förtröstan att de skulle bättra sig med tiden. Andra prelater var mindre finkänsliga. För kungen var de straffpredikningar som en del präster understod sig att hålla mot hans leverne visserligen pinsamma och ibland verkningsfulla, men han kunde hantera problemet. Stackars Louise var känsligare. Då hon en dag i fastan 1662 hörde teologen Jaques Bossuet, förste hovpredikant sedan några år tillbaka, dundra mot den syndfulle ”kung David”, flydde hon helt sonika från slottet och sökte skydd i ett kloster utanför Paris. Då ”den alldra kristligaste kungen”(Ludvigs officiella titel), fick veta detta avbröt han genast den audiens han för tillfället höll, kastade sig upp på en häst och sökte upp sin käresta i klostret. Louise övertalades att återvända. Det kan knappast råda något tvivel om att Ludvig XIV vid denna tid var uppriktigt fäst vid sin blyga älskarinna.[7]

Förhållandet fortsatte ytterligare några år. Med tiden fick paret fem barn av vilka två överlevde barndomen, dottern Marie Anne och sonen Louis. Tämligen snart stod det dock klart för Ludvig XIV att Louises oreserverade dyrkan och undergivenhet inte var nog. Han behövde en mätress som kunde glänsa vid hovet, någon som var beredd att ta för sig och som han kunde ösa gåvor över i visshet om att hon skulle dra fördel av de förmåner hon fick. Säkert önskade han sig också en kvinna som mer ohämmat kunde bjuda på rent fysiska njutningar. Kort sagt, Frankrikes kung ville ha en mer sinnligt lagd favorit. Valet föll på markisinnan de Montespan, visserligen av förnämare börd än Louise men inte heller hon någon rik arvtagerska. Däremot var hon känd för kvickhet, intelligens och charm.[8]  I motsats till Louise var hon gift, vilket skulle spela en viss roll för hennes kollegas öde.

I maj 1767 upphöjdes Louise de La Valliére till hertiginna och tilldelades mark i Touraine och Anjou. Samtidigt erkände kungen deras dotter Marie Anne som sitt barn.[9] I gåvobrevet framhölls den nya hertiginnans många dygder och den ”särskilda tillgivenhet” Ludvig hyste för henne poängterades. Enligt all konvenans i dylika spörsmål borde nu Louise dra sig tillbaka och avnjuta en stilla tillvaro som ”pensionerad” mätress. Den stackars kvinnan förmådde emellertid inte göra sig fri från sitt beroende av sin, uppenbarligen,  FD kunglige älskare. Då Ludvig vid samma tid drog i fällt i spanska Nederländerna reste Louise efter honom i trots mot hans uttryckliga befallning. Då hon nådde hären ville varken kungen eller hans drottning först kännas vid henne, men nästa morgon bjöds hon ändå ta plats i drottningens vagn. Ludvig blev tydligen en smula rörd av Louises efterhängsenhet, även om det också fanns mer egoistiska skäl att behålla henne vid hovet. Eftersom Athénaís var gift var hennes förhållande med kungen särskilt skandalöst i kyrkans ögon – alltså fanns det skäl att låtsas att Louise fortfarande var kungens favorit, på samma sätt som den gången Louise varit ”förkläde” för kungens kärlek till sin svägerska.  Följaktligen besökte kungen både Louise och Athénaís regelbundet och gav båda dyrbara och generösa skänker. Om tillvaron som kunglig mätress varit påfrestande redan från början, var ställningen som medlem i ett de facto harem fullkomligt outhärdlig för den fromma Louise. Återigen sökte hon gå i kloster men kallades tillbaka, denna gång dock inte av kungen själv utan genom sändebud och på uttrycklig befallning. Tillslut bad hon Athénaís lägga sig ut för henne och fick tillstånd att ge sig av. Vid ett möte med drottningen bad Louise om förlåtelse för sina ”brott” mot henne. Maria Theresia visste emellertid vem som spelat förförarens roll i denna affär – hon förklarade ömsint att hon för länge sedan förlåtit Louise. Också kungen var rörd efter sitt sista möte med den forna favoriten. Det syntes att han gråtit. Så gick Louise de La Valliére i kloster hos karmeliternunnorna i Paris, sommaren 1674. Det skedde dock inte i hemlighet utan påminde snarast om en större ceremoni där en högt uppsatt kvinna fördes till sista vilan. Både drottningen och andra av rikets främsta kvinnor närvarade då hertiginnan Louise blev syster Louise. Hon var nu trettio år och skulle vistas i kloster resten av livet. Hon fick regelbundet besök av dottern Marie Anne, som ingått ett förnämligt gifte med en prins av blodet.[10] Då Louise 1683 fick veta att hennes son med kungen avlidit vid 16-års ålder, sade hon att hon hade större anledning att beklaga hans födelse än hans död då han var ett minne av hennes forna syndfulla liv, det liv som den gången som hon själv sade tyvärr inte ingivit henne fasa.  Louise de La Vallierre avled i kloster i juni 1710. Hon blev 66 år gammal.[11]           

                                                   

---

[1] Detta gällde alltså främst Frankrike och i någon mån också England under 15-1700-talet. Vissa kungar, som Henrik II och Ludvig XV, höll sig rentav med fasta mätresser som närmast var att betrakta som bihustrur och där förhållandet varade tills endera parten avled. De legendariska ”frillorna” vid det svenska vasahovet var inga mätresser i egentlig mening eftersom de avskedades när kungen/hertigen väl gifte sig, om de inte rentav själva utkorades till kunglig gemål, vilket som bekant hade sina risker.  Dessa frillor utgör närmast en motsvarighet till våra dagars sambos.   

[2] Utan att veta det lade hon därmed grunden till ett sentida litterärt drama. I fortsättningen på De tre musketörerna låter Dumas den tappre Athos´ son spela rollen av Louises tillbedjare. Då han inser att kungen lagt beslag på hans käresta förlorar han livsmodet och stupar i strid. Athos dör kort efteråt av sorg över sonens olycka.

[3] Henriette var dotter till den avrättade engelske kungen Karl I och hade redan i sina spädaste år gått i landsflykt i Frankrike. Eftersom hennes mor var syster till Ludvig XIII var Henriette kusin till både sin make och den nye kung Ludvig. Till ära för sin beskyddare, den franska änkedrottning Anna, fick prinsessan tillnamnet Anne i Frankrike.

[4] Därmed inte sagt att Maria Theresia skulle ha behandlats illa. Hon åtnjöt alla de privilegier som tillkom kungens gemål och Ludvig gjorde klart att hans hustru skulle behandlas med respekt också av hans mätresser. Då markisinnan de Montespan en gång uttalat sig respektlöst om sin härskarinna påpekade Ludvig skarpt: ”Madame, hon är er drottning”. Paret fick sex barn, av vilka endast sonen Louis uppnådde vuxen ålder. Han avled dock 1711, fyra år före fadern. Drottning Maria Theresia dog 1683.     

[5] Rent biologiskt var det dock ingen skillnad på Henriette Anne och Maria Theresia. Båda var kusiner till Ludvig XIV, den ena på faderns, den andra på moderns sida.

[6] Icke desto mindre ägde hon ett hus i Paris där det hölls fester för hovet, kanske mer till gästernas än Louises nöje. Förmodligen ansågs detta som obetydligt jämfört med vad franska kungars mätresser brukade unna sig.

[7] På liknande sätt bannade Gustav II Adolfs hovpredikant, senare biskop i Västerås, Johannes Rudbeckius på 1610-talet sin herre för hans förbindelse med en holländsk kvinna av borgerlig härkomst. Detta trots att Gustav Adolf, i motsats till Ludvig XIV femtio år senare, då ännu inte var gift. Det är med andra ord en myt att äldre tiders kungar skulle ha stått över alla morallagar, i synnerhet under det strängt ortodoxa 1600-talet.   

[8] Madame de Monespan kallades Athénaís(efter gudinnan Athena), och är känd under detta namn i historien. 

[9] Sonen Louis, greve Vermandois, föddes senare samma år.

[10] Hon avled 1739.

[11] Denna text bygger huvudsakligen på Antonia Fraser, Ludvig XIV och kärleken,(svensk översättning 2008).

Kung Henriks första kärlekshistoria?

Henrik VIII är förmodligen Englands internationellt mest legendariske regent, möjligen överträffad av dottern Elisabet. Han är också en ofta återkommande ”gäst” på denna blogg och nu är det dags igen. Denna gång skall vi ta oss an en episod som inträffade i början av kungens regeringstid. Det tycks omtvistat hur stora proportioner händelsen i själva verket hade – Antonia Fraser omnämner den i förbigående i sin bok om Henriks gemåler medan Alison Weir i sin bok över samma ämne ägnar historien uppåt två sidor. Den senares beskrivning låter närmast som temat i en absurd engelsk fars men vare sig skildringen är överdriven eller inte är den underhållande och kan ses som ett slags förspel till de skandaler och legender som kom att kanta kung Henriks privatliv och påverka Europas historia. Enligt Weir är detta vad som hände.

På hösten 1510 hade Henrik VIII varit kung ett drygt år. Han var en levnadsglad ”playboy” på nitton år, mer intresserad av sport och uppsluppna fester än av tråkigt rutinarbete i rådet eller vid arbetsbordet. Å andra sidan var han oerhört populär bland folket, som såg Henrik som en bokstavligt strålande kontrast till den stränge och otillgänglige fadern.[1] Det var lätt för Henrik att spela rollen av solkung – han var ståtlig och vacker med sitt gyllene hår och okonstlat glada sätt i förhållande till sin omgivning.[2] I samband med sin tronbestigning hade Henrik gift sig med den några år äldre spanska prinsessan Katarina, änka efter hans bror Arthur. Nu, hösten 1510, var drottningen gravid. Eftersom det inte ansågs lämpligt att ha samlag med en gravid hustru såg sig kungen om efter en tillfällig kvinnlig partner. Detta var för övrigt en accepterad sed för äkta män vid denna tid, åtminstone inom överklassen. Kungens blickar drogs snart till två vackra hovdamer ur den absoluta högadeln, hertigens av Buckingham båda systrar Elisabeth Fitz Walter och Anne Herbert. Buckingham var för tillfället Englands ende ”tjänstgörande” hertig, vilket innebar att han hierarkiskt sett bara hade kungen över sig.[3] Bortsett från hans ursprung, han var en äkta ättling av huset Plantagenet, var han också mycket ståtlig och förde sig väl vid officiella ceremonier. När dåvarande hertigen av York blev tronföljare vid 10års ålder efter sin bror Arthurs död 1502, hade det viskats att Buckingham vore en bättre ledare för England i händelse också gamle kung Henrik skulle avlida: han ”skulle vara en kunglig härskare”.[4] Buckingham var dessutom oerhört medveten om sin rang och värdighet. Att utan vidare begagna en av hans systrar, dessutom båda gifta kvinnor, som ”tillfällighetsligg” kunde visa sig vanskligt även för Englands unge konung. Kanske var det därför Henrik VIII, sedan han väl beslutat att göra lady Elizabeth Fitz Walter sin kur, bad en av sina intimaste tjänare, William Compton, att agera ”Stand in” för sin herre.[5] Genom att själv låtsas vara förälskad i Elisabeth skulle han avvända eventuella misstankar från kungen och också göra det lättare för honom att ibland besöka sin partners bostad. Compton gick in på saken, kanske både för nöjes skull och av önskan att vara sin herre till lags. Efter någon tid började emellertid lady Anne undra varför Compton så ofta besökte hennes syster, hade de något ihop? Hon vände sig till sin bror hertigen. Buckingham blev rasande vid tanken att en simpel tjänare vågat lägga an på hans syster och då han en dag fann Compton i Elisabeths rum skällde han ut betjänten efter noter och skall också ha slagit till honom. Den stackars mannen sökte nu upp kungen, som i sin tur vredgades över att Buckingham gett sig på hans betjänt och dessutom hotade att förstöra hans, kungens, ”oskyldiga nöje” med Elisabeth. Henrik VIII kallade till sig Buckingham och lät honom veta vad han ansåg om dennes agerande. Den bördsstolte hertigen blev inte svaret skyldig och lämnade rasande hovet. Under tiden hade Elizabeth Fitz Walter avslöjat sanningen för sin man – att kungen var hennes partner. Resultatet blev att hon sattes i kloster, samt att också systern, Anne Herbert, tvingades lämna hovet. Innan dess tycks hon emellertid ha avslöjat saken för sin matmor, drottning Katarina.

Här var nu en kvinna som mitt under sin graviditet fått veta att hennes man varit otrogen. Detta hände visserligen i en annan tid än vår men Katarina av Aragonien var en moraliskt lagd kvinna och dessutom djupt förälskad i sin man – det är lätt att föreställa sig diskussionerna mellan man och hustru.[6] Som tur var, ur kungens synpunkt, skedde detta som sagt på 1500-talet, med en helt annan syn på mannens sexuella rättigheter än i vår tid. Katarina förstod att hon gått för långt och bad sin man om förlåtelse. Allt redde upp sig. Den verkligt passionerade kärleken mellan Henrik och Katarina lär dock ha upphört. Så slutade Henrik VIII:s första kärlekshistoria. Hur det gick med Buckingham? Han återvände till hovet men hans politiska manipulationer, inte minst sonens giftermål med en ättling av huset York och hans uttalade förakt för kungens närmaste rådgivare, blev slutligen så provocerande att han fängslades och fördes till Towern. Han avrättades 1521.                            

---

[1] Henri Tudor hade genom uppror erövrat tronen 1485 och utropats till Henrik VII. I likhet med Sveriges Gustav Vasa en generation senare var han en eftertänksam, nitisk och arbetsam regent men gjorde sig framför allt känd som oerhört snål med pengar. Liksom Erik XIV använde sonen dessa pengar till att sprida glans kring sig och sitt renäsanshov. Henrik VIII:s mångsidiga karaktär och långa och stormiga regering gör dock jämförelsen haltande. Man skulle kunna säga att Henrik i sig kombinerar något av Gustav Vasa, Erik XIV och Johan III. Henrik VIII har dessutom för eftervärlden ställt sin far i skuggan, vilket ingen av Vasasönerna lyckats göra med sin far.

 

[2] Detta var alltså långt innan den numera legendariske överviktige ”tyrannen” Henrik VIII visat sig.

[3] Hertigen av Suffolk, Edmund de la Pole, satt i Towern och avrättades några år senare.

[4] Antonia Fraser Henrik VIII:s sex hustrur(svensk översättning 1995), s. 45. 

[5] Compton var kungens ”nattstolsbetjänt”, vilket förutom att assistera vid naturbehov bland annat innebar att han hade tillsyn över kungens privata kontanter, exempelvis under en resa. De båda männen kände varandra sedan kungens barndom.

[6] Denna text bygger huvudsakligen på Alison Weir, The six wives of Henry VIII(1991/nyutgåva 2007), s.107-109. Se också Frasers mindre dramatiska och kortare beskrivning s. 83-84. Fraser avfärdar episoden som "en storm i ett vattenglas". 

Gustav III:s födelse

 

Det måste ha varit spännande timmar i det Wrangelska palatset på Riddarholmen natten till 24 januari 1746.[1] Det första barnets födelse är alltid spännande. Gäller det dessutom en presumtiv tronföljare blir situationen extra högtidlig. Denna gång var det verkligt sprängstoff med i spelet. Om någonting gick galet och det måste man alltid räkna med vid en förlossning, kunde det potentiellt betyda Sveriges politiska undergång.

Installerandet av en ny kungaätt är eller snarare var ofta tumultuariskt. Vanligen föregicks det av uppror, krig och andra omvälvande händelser. I Sveriges historia är frågan om ens förspelet till Gustav Vasas tronbestigning 1523 kan mäta sig med, för att använda ett modernt uttryck, det nationella trauma som föregick inkallandet av Holstein-Gottorpska ätten. Inte nog med att man just förlorat ett krig mot Ryssland – ett krig som från svensk sida inletts med synnerligen hög svansföring och med förhoppningen att kunna återta vad som förlorats på Karl XII:s tid. Inte nog med att fienden närapå erövrat hela Finland och tvingat de svenska underhandlarna att godta furstbiskop Adolf Fredrik av Lübeck som tronföljare – visserligen en man med svag svensk anknytning men totalt okänd för de flesta.[2] Ovanpå allt detta hade ett följe av minst 5 000 dalkarlar tågat ned till Stockholm för att ”framföra sina synpunkter” på regeringens politik i allmänhet och valet av en ”tysk biskop” till tronföljare i synnerhet. Resultatet av detta hade blivit ett blodbad på det torg som i dag heter Gustav Adolfs torg och då kallades Norrmalmstorg. Slutligen hade man, för att skydda sig mot både det egna folket och ett hotande danskt anfall, kallat in ryska trupper till skydd för sitt maktinnehav. Dessa trupper hade stannat kvar ett drygt halvår och det var på ett hår när att Sverige blivit ett ryskt lydrike.[3] I det sammanhanget hade också en brud utsetts åt den nye tronföljaren, den Preussiska prinsessan Lovisa Ulrika. I januari 1746 låg dessa händelser knappt två år bakåt i tiden. Vad skulle hända om barnet dog, eller modern skadades och inte kunde få fler barn, eller båda dessa katastrofer inträffade på en gång. Dylika tankar måste ha farit genom huvudet på de ansvariga denna natt.

Egendomligt nog tycks eftervärlden inte fästa större avseende vid de närmare omständigheterna kring Gustav III:s födelse, åtminstone inte under det senaste dryga halvseklet. Vi får veta att förlossningen var svår, att barnet skadades i höften och pannan samt att han första tiden ansågs klen[4]: ”Hans ansikte bestod bara av två stora ögon”, skriver Herman Lindqvist. Modern skrev för sin del efteråt i sin vanliga ironiska stil, apropå vad hon fått genomgå: ”Nu riktigt avskyr jag glädjen att föda barn”.[5] Kvart i nio på morgonen 24 januari 1746 var persen hursomhelst över och en son född. Han fick det ärorika furstenamnet Gustav, ett namn som skulle förplikta honom att kämpa för sitt lands och sin egen ära genom livet. Vad än Lovisa Ulrika skrev om sin ”avsky för glädjen att föda barn” blev det tre förlossningar till och ytterligare två pojkar och en flicka skulle komma till världen. Ingen av de tre senare syskonen begåvades dock med en så fängslande personlighet som Gustav och ingen kung efter honom skulle på samma sätt ta kommandot i Sverige och prägla sin tid som han gjorde. Pojken och modern som denna januarimorgon satt honom till världen utgör i själva verket det mest fängslande radarparet bland svenska regenter, trots att de var mor och son och inte man och hustru. Båda skulle ta Sverige med storm och göra sig namn som kulturpersonligheter och politiska intrigörer. Båda skulle skaffa sig nästan lika många dödsfiender som lojala anhängare. Deras inbördes relation blev minst sagt komplicerad. Båda älskade den andre mycket högt och hade samma politiska ambitioner och kulturella intressen. Ändå och kanske just för att de var så lika kom de att periodvis hata varandra på ett nästan passionerat sätt. Men denna morgon i januari 1746 anade ingen vad som väntade. Sverige hade fått en tronarvinge. Den nya dynastin var befäst. En ny aktör stod, eller låg snarare, i kulissen i väntan att få göra entré på scenen.                  

  

 

---

[1] I själva verket föddes Gustav III enligt dåtida svensk tidräkning 13 januari(något jag själv nyligen läst mig till på nätet efter att i många år ha trott att 24 januari var den då korrekta dateringen för kungens födelse). Sju år senare(1753), infördes den gregorianska kalendern i Sverige. Då 24 januari i våra dagar anses för kung Gustavs födelsedag, gäller detta som korrekt även här.

[2] Adolf Fredrik var på sin fars sida kusin till Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, Karl XII:s systerson som delvis uppfostrats i Sverige och i synnerhet i officerskretsar ansetts som lämplig tronarvinge efter morbroderns död 1718. På moderns sida härstammade Adolf Fredrik från Vasaätten, ett släktband som sonen Gustav sällan eller aldrig glömde att framhålla. Angående fredsavtalet med Ryssland 1743, se Freden i Åbo Wikipedia.   

[3] Angående stationeringen av ryska trupper i Sverige 1743-44, se Herman Lindqvist. Historien om Sverige del V ”Nyttan och nöjet”(1996), kapitel 9, samt de litteraturanvisningar som där göres.  

[4] Se exempelvis Beth Hennings´ biografi över Gustav III från 1957, Herman Lindqvist som ovan kapitel 10, samt Claes Rainers biografi över Lovisa Ulrika från 2019.

[5] Rainer, s. 92.