De avsatta kungarnas land

”För Guds skull, låt oss sitta ned på marken, förtälja sorgligt tal om kungars död”, Shakespeares Rickard II. 

Vilket europeiskt land är riskablast att styra över historiskt sett; dvs. i vilket land löper de styrande störst risk att avsättas om man tittar bakåt i historien? Eftersom denna blogg har dynastihistoria till tema avser frågan länder där monarken utövar makt. Det är vidare fråga om regelrätta avsättningar av monarker, inte mord på regerande monarker. Med tanke på alla revolutioner och omvälvningar som skakat Frankrike och Ryssland kunde man tro att dessa länder är farligast att regera. I ett längre perspektiv är de i själva verket ganska stabila. Visst har det förekommit oroligheter och en del franska kungar och ryska tsarer har mördats men risken att bli officiellt avsatt har varit liten. Det var först efter 1789 som franska kungar och kejsare närmast vanemässigt avsattes när folket eller framstående politiker ville göra sig av med dem. Nikolaj II är i det närmaste ensam om att ha blivit avsatt som rysk tsar. Undantaget är några obetydliga regenter på 1700-talet eller under stora oredan på 1600-talet. I äldre tid ansågs monarken utkorad av Gud och därför närmast helig; som Stefan Zweig skriver i sin biografi över Maria Stuart: ”man kan mörda en kung men inte avsätta honom”.

Vilket är då det land där kungar löper störst risk att avsättas? Om vi bortser från sentida, kortlivade monarkier, som Grekland eller Serbien, är svaret England, med betoning på det egentliga England, Från Johan utan land, vars makt starkt begränsades 1215 genom undertecknandet av Magna Charta och fram till Rickard III:s död i strid 1485, blev i genomsnitt varannan engelsk kung avsatt och dog som statsfånge. Om man dessutom räknar med de kungar som under sin regeringstid i kortare perioder satt fängslade eller tvingades i exil för att sedan återta tronen, är det, från Henrik III till Rickard III bara 4 av 11 monarker som både lyckats sitta på tronen från kröningen fram till sin död och dött som suveräna, ohotade monarker. Om vi också tar med Stuartkungarna på 1600-talet, då Storbritannien i praktiken redan bildats, får vi ytterligare två avsatta kungar. En av dem blev rentav avrättad.

Låt oss göra en snabböversikt över ödet för senmedeltidens engelska regenter.    

Henrik III, son till Johan utan land, besegrades i slaget vid Lewis 1264 och blev i praktiken en marionett i Simon de Monforts händer. Sonen Edvard lyckades dock fly, varpå fadern befriades och monarkin stärktes. Under Edvards regering (Edvard I) var monarken i praktiken enväldig, om också inte ohotad, Edvard var för övrigt mycket nära att skapa det Storbritannien vi i dag känner men som kom att dröja ytterligare 3-400 år. Edvard I dog 1307.

Edvard II var ende överlevande son i sin fars första äktenskap och den förste engelske tronföljare som fick titeln ”prins av Wales”. Kanske tyngde minnet av den dominerande fadern honom, ty han kom att bli ett verktyg i händerna på sina gunstlingar, vilket gick ut över högadelns maktställning. Efter tjugo år på tronen avsattes Edvard II av parlamentet och hans son utsågs till kung. Avsättningen motiverades uttryckligen med att kungen visat sig olämplig som regent. Edvard uppges ha dött i fångenskap en kort tid senare och kan ha mördats.

I likhet med sin farfar var Edvard III en stark kung och under honom inleddes hundraårskriget mellan England och Frankrike. Hans långa regering (50 år), innebar emellertid att man 1377 fick  en tioårig monark, Edvards sonson Rickard II.Rickard kom med åren att intressera sig mycket för kultur och arkitektur men upprepade Edvard II:s misstag att göra sig beroende av favoriter och stöta sig med högadeln. Efter att ha suttit på tronen drygt tjugo år, lika länge som Edvard II, delade Rickard anfaderns öde och avsattes av parlamentet. Inom kort var han död, möjligen mördad.

Åren 1399-1422 markerar en lugn period, såtillvida att två monarker i rad lyckades dö på sin tron. En av dem, Henrik V, var nära att erövra hela Frankrike och torde väl än i dag ha hjältestatus i England. Med hans son började problemen på nytt. Henrik VI, som blev kung redan under spädbarnsåren, kom att grunda Eton, Englands förnämsta skola men visade sig ha psykiska problem. Långa perioder var han apatisk och förmådde inte styra riket. År 1461 avsattes Henrik och efterträddes av Edvard av ätten York, Edvard IV. Denna gång lät man dock den avsatte kungen leva. När de som satt Edvard på tronen blev missnöjda med sitt val tvingade de kungen i exil och återinsatte Henrik VI, varpå Edvard återvände till England, störtade Henrik igen och mördade honom (eller initierade mordet), i Towern. Detta skedde 1471.

Edvard IV fick sedan regera relativt ostört i drygt tio år till sin död 1483. Då hans äldste son skulle krönas ifrågasatte farbrodern Rickard brorsonens legitimitet och utropade sig till kung under namnet Rickard III. Spekulationerna om vad som hänt Edvard IV:s båda söner har fortsatt in i vår tid.

Rickard III regerade i två år innan han stupade i slaget vid Bosworth 1485. Han blev därmed den ende av Englands medeltidskungar som förlorade tronen i strid. Hur omdebatterad Rickard än varit genom historien kan han sägas ha förlorat krona och liv på ett ”ärofullt sätt”.                           

Med undantag för Karl I och Jakob II på 1600-talet och Edvard VIII:s abdikation 1936 har de engelska monarkerna, som under tiden blivit brittiska, i stort sett fått vara i fred på sin tron efter 1485.  För närvarande tycks den brittiska monarkin stå på fast grund. Mot bakgrund av vår översikt och med tanke på alla de europeiska monarkier som avskaffats de senaste dryga 300 åren kan det verka underligt att Storbritannien alltjämt har ett regerande kungahus. Kanske en del av förklaringen paradoxalt nog ligger just i de många avsatta medeltidsmonarkerna; de historiska erfarenheterna har lärt engelsmännen och andra britter att kungamakten kan begränsas utan att själva monarkin avskaffas.