Det finns,
som jag tidigare beskrivit, kungar som står uppförda i regentlängden utan att ha
regerat. Ett annat fenomen i kungahusens historia är pretendenterna. Sådana kan
vara av två kategorier; de legitima och de omtvistade. De legitima härstammar
tveklöst från en kung: exempel på detta är Jacob II:s ättlingar i England eller
Gustav IV Adolfs i Sverige. De skulle ha rätt till tronen än i dag om inte
deras anfäder blivit avsatta. Detta inlägg skall emellertid handla om den andra
kategorin pretendenter, sådana som säger sig vara av kunglig börd och
berättigade till tronen i ett land men inte har klara bevis för det. Detta
fenomen förekommer vanligen när en kung eller prins dött eller ”försvunnit” under
mystiska omständigheter. Efter någon tid, oftast ett par år, dyker de oförmodat
upp igen och ger anledning till mycket grubblande och olösta frågeställningar,
ibland rentav till krig och revolter.
I Sverige är
företeelsen ganska sällsynt, antagligen beroende på vår relativt lugna historia.
Visst har några kungar avsatts under tidernas lopp men som regel har svenskarna
hållit reda på dessa furstars avkomma. Det har inte funnits utrymme för tvivel
om vad som hänt den efteråt. Två anmärkningsvärda undantag finns dock i sen
medeltid. Olov Håkansson var son till Håkon VI av Norge och hans danskfödda
drottning Margareta. Eftersom hans far också var svensk kungason hade pojken i
utsikt att en dag ärva alla de tre nordiska rikena. Kung Håkon dog 1380, då
sonen var tio år. I väntan på Olovs myndighet regerade Margareta i sonens
ställe. I augusti 1387 avled Olov helt oväntat. I likhet med flera av sina
förfäder begravdes han i Sorö på Själland. Rykten gick om vad som låg bakom,
kunde modern ha… Några år senare dök i nuvarande norra Tyskland upp en man som
påstod sig vara den avlidne kungen, vilket han nu skulle ha blivit om han fått
leva. Den unge mannen förde sig väl, kunde redogöra för många detaljer ur Olovs
liv och sades likna honom. Den föregivna modern förnekade honom och begärde
honom utlämnad. Efter att ha erkänt att han inte var Margaretas son och ättling
till de svenska folkungarna brändes han i Kalmar.[1]
Efter
riksföreståndaren Sten Stures död och Stockholms blodbad 1520 fördes hans änka
och överlevande söner till Danmark. När Kristina Gyllenstjärna några år senare
återkom till Sverige hade hon sin äldste son Nils med sig. Pojken ska då ha
varit tolv år. Han placerades först hos en adelsman som oturligt nog föll i
onåd hos Gustav Vasa. Ädlingens slott kapitulerade och unge Nils Sture kom under
kungens uppsikt. Bevarade brev, vilkas datering dock är osäker, tyder på att
han någon tid haft tjänst som page vid hovet men inte funnit sig tillrätta.
Kungen tycks kring 1527 ha funderat på att skicka honom utomlands för vidare
förkovran i sådana kunskaper som anstod en dåtida adelsman och riddare. På
senvintern samma år dök det i Dalarna upp en yngling som manade bygdens folk
att resa sig mot kungen. Han påstod sig vara den forne riksföreståndarens äldste
son. Han förde sig som en adelsman, såg bra ut och lär ha talat medryckande.
Människor som känt Sten Sture trodde på den unge mannens uppgifter. Inte ens
kungen förnekade uttryckligen hans börd, eftersom han i sina brev till
dalfolket lade dem på hjärtat att visa sin rättmätige herre trohet, även om ynglingen talade sanning. Enligt
vad kungens krönikör senare skrev skulle Nils Sture i själva verket ha dött
något år tidigare och fått statsbegravning i Uppsala. Ynglingen i Dalarna
beskrevs som en stalldräng av låg härkomst som bestulit sina olika herrar på
pengar och sedan rest upprorsfanan mot kung Gustav. Nutida historiker tror
knappast på detta eftersom den unge mannen, som i historien vanligen kallas
Daljunkern, uppenbarligen framstod som ädling också bland högt uppsatta personer
och Stureanhängare, vilket en simpel dräng svårligen skulle ha klarat. Hur det
än förhöll sig med allt detta lyckades Daljunkern samla anhängare kring sig i
både Sverige och Norge men blev aldrig så stark att han utgjorde ett verkligt
hot mot Gustav Vasa. Slutligen måste han fly till Rostock i Tyskland, där han
greps och avrättades 1528. Innan dess hade Kristina Gyllenstjärna skrivit ett
brev till myndigheterna i staden där hon, i likhet med drottning Margareta ett
drygt sekel tidigare, förnekade att sonen var i livet.[2]
I England är
”Prinsarna i Towern” ett välkänt och ännu omdiskuterat fenomen. Efter Edvard IV:s
död 1483 fördes hans äldste son från Wales till London för att krönas till
kung. På vägen arresterades plötsligt hans mors släktingar och farbrodern Rikard
tog över ansvaret för pojken, som fördes till Towern i väntan på kröningen.
hertig Ritchard av York, som hittills varit i sin moder änkedrottningens vård,
fick göra brodern sällskap i den gamla borgen. Kort därefter förklarades
gossarna illegitima och deras farbror utropades till kung Rikard III. Pojkarnas
öde i Towern är sedan dess okänt. Kung Rikards fiender hävdade att han helt
enkelt låtit mörda sina brorsöner. 1485 stupade Rikard i strid och efterträddes
av Henrik VII av ätten Tudor. Under de närmaste åren dök det upp två unga
pojkar vilka var och en i tur och ordning marknadsfördes som hertig Ritchard av
York, Edvard IV:s yngste son. Den förste, Lambert Simnel, fick snart byta roll
och påstods istället vara son till en bror till Edvard IV och Rikard III.
Simnels anhängare besegrades men han själv benådades och fick anställning vid
hovet. Näste pretendent, Perkin Warbeck, kom inte så lindrigt undan utan
avrättades vid Tyburn 1499. [3]
I Frankrike
är Ludvig XVI:s son utan tvekan den mest kände återuppståndne fursten. Han
torde i vilket fall som helst inneha världsrekord i antal reinkarnationer. Över
40 personer har genom åren påstått sig vara den giljotinerade monarkens
rättmätige efterträdare, bland dem rentav en amerikansk indian. Modern
forskning tycks bekräfta att pojken i verkligheten dog i le Temple under
revolutionen. Ett mindre känt fall är Johan I av Frankrike. Denne kung var son till
Ludvig X och hans andra hustru, en neapolitansk prinsessa. Eftersom Ludvig dog
i juni 1316, Fem månade innan sonen föddes, blev gossen omedelbart kung men dog
efter någon vecka. Liksom i fråga om Rikard III:s brorsöner uppstod rykten att
Johans farbror Filip hade låtit mörda honom. Historikern Dick Harrisson
betvivlar detta i sitt blogginlägg 14/2 2016 Vad vet vi om Johan I av Frankrike? http://www.svd.se/om/harrisons-historia
Vad varken Harrisson eller svenska Wikipedia nämner är att även Johan I
uppenbarade sig på nytt. Av någon anledning finns denna uppgift hos norska
Wikipedia, som kortfattat nämner att en man i Provence på 1350-talet påstått
sig vara den döde kung Johan. Mannen skall ha satts i fängelse och avlidit där.
Tyvärr anges ingen källa eller närmare detaljer.[4]
Ryssland
slutligen intar en särställning ifråga om personer som påstått sig vara
officiellt döda furstar. Dels är mängden sådana fall genom århundradena
ovanligt stor. Dels tycks Ryssland vara det enda land i Europa där dessa pretendenter
periodvis utgjort ett reellt hot mot den etablerade statsmakten. Ibland har de
rentav suttit vid makten för kortare perioder. Om vi
bortser från alla dem som genom åren sagt sig tillhöra Nikolaj II:s familj är
förmodligen de mest kända ryska pretendenterna ”de falska Dimitrij” på
1600-talet. Dimitrij var yngste son till Ivan den förskräcklige, som dog 1584 då
pojken var knappt ett år. Tronen övertogs av hans äldre bror Fjodor II men
makten låg i realiteten hos dennes svåger, Boris Godunov. Dimitrij sickades
till sin förläningsstad Uglich vid Volga. Några år senare rapporterades att den
då knappt nioårige fursten hittats död av en svår skärskada.[5]
Rykten kom i omlopp att Godunov låtit mörda sin svågers unge bror för att på
sikt själv komma över tronen. Vid sekelskiftet 1600 flydde en man från Ryssland
till Litauern, där han utgav sig för att vara tsar Ivans yngste son. Mannen
vann tilltro hos den polsk-litauiske kungen Sigismund(Vasa), som gav honom en
stor armé med vilken han 1604 tågade in i Ryssland. Fälttåget blev en
triumfmarsch och när Boris Godunov, som under tiden blivit tsar, avled 1605
efterträddes han av den föregivne Dimitrij. Den unge mannen regerade väl men
hans beroende av utlänningar väckte ryssarnas ogillande och efter något år
dödades han i ett upplopp. Det kan tilläggas att tsar Ivans änka erkänt honom
som sin son men att hon efter pretendentens död tog tillbaka sitt påstående.
Liksom ifråga om Daljunkern anses det inte uteslutet att mannen verkligen var
den han utgav sig för. Under kommande år dök minst tre ytterligare Dimitrij upp
på den politiska scenen.[6]
Ofta erkändes de av anhängarna till sina företrädare. Den andre Dimitrij ”ärvde”
rentav föregångarens gemål. Alla fick dock olyckliga och våldsamma slut.
Tsar Peter
III avsattes av sin gemål Katarina år 1762. Han avsade sig tronen men dödades kort
därefter, om på order eller i ett slagsmål är ovisst. Katarina besteg därefter
tronen. Under kommande år påstod sig flera personer vara hennes döde make (24
enligt Nontefiore). Den framgångsrikaste var en kosackhövding vid namn Pugatjov,
som 1773-74 drog runt med stora arméer i landet och ett tag troddes kunna hota
själva Moskva. Han hade ett regelrätt hov omkring sig med sekreterare och flera
anställda. Slutligen förråddes han dock av sina egna, utlämnades till Katarinas
styrkor och avrättades i Moskva i början av 1775. Det väckte stor indignation
bland åskådarna när bödeln högg av huvudet utan att först lemlästa kroppen.[7]
Visst är det
frestande att försöka nå makt men det har sina risker, eller hur?
[1] Jag har
inte i skrivande stund kunnat hitta någon uppgift om när den förmente Olof
avrättades. Många spekulationer har framlagts om denna historia. Åke Ohlmarks
återger i sin krönika över svenska kungars slut; (Konungen är död 1983,
s.50-52) en dunkelt formulerad teori att Margareta skulle ha smusslat undan
sonen för att rädda honom från ett människooffer. En annan möjlighet vore att
pojken på något sätt varit sjuk och därför hållits dold. Författaren
konstaterar slutligen att allt detta endast är spekulationer och att vi
troligen aldrig finner svaret på denna gåta. Herman Lindqvist berör ämnet i
sitt program om Margareta men uppger i motsats till Ohlmarks att den föregivne Olof skall ha hängts, inte bränts på bål. https://www.oppetarkiv.se/video/1369112/hermans-historia-sasong-5-avsnitt-1-av-4
[2]
Historikern Lars Olof- Larson utgår i sin biografi över Gustav Vasa från 2002
(Gustav Vasa, landsfader eller tyrann? S. 149-163), från att Daljunkern
faktiskt var Sten Stures son och att hans mor pressats av kung Gustav att
förneka honom. Peder Svarts krönika över Gustav Vasa finns utgiven i en upplaga
på Natur och kultur 1964 under titeln ”Gustav Vasas krönika”. Daljunkern behandlas på s. 122-129.
[3]
Författaren och doktorn i engelsk litteratur Philippa Gregory låter i sin roman
”Den vita drottningen”, utgiven i svensk översättning 2010, prins Ritchard av
York bytas ut mot en dubbelgångare. I en kommentar hävdar hon att det är
osannolikt att Edvard IV:s änka, som hade mycket dåliga relationer med sin
svåger, skulle ha lämnat ut sin yngste son till den man som berövat henne
kontrollen över den äldre sonen och blivande kungen. Frågan om vad som
egentligen hände med ”prinsarna i Towern” är med andra ord långt ifrån avgjord
eller slutdiskuterad.
[4]
Författaren Maurice Druon bygger delar av sin romansvit om bakgrunden till
hundraårskriget, ”Den dömda ätten”, som jag skriver om i ett inlägg 25/4 2015,
på denna historia. Enligt honom var mannen verkligen Johan I och hade vuxit upp
i Italien, efter ett ha bytts bort med sonen till en fransk adelsflicka och en
italiensk köpman. Eftersom norska Wikipedias uppgifter är så knapphändiga går
det inte att säga om det rör sig om samme man. Druon daterar tidpunkten då
mannen får veta sitt sanna ursprung till 1354, vilket stämmer med uppgiften hos
Wikipedia att ”kung Johan” dök upp på 1350-talet. Druons man dör i fängelse i
Neapel 1362.
[5] Se ”Dimitry
of Uglich” engelska Wikiipedia.
[6] Montefiore
får det sammanlagda antalet Dimitrij till fyra. Svenska Wikipedia till fem. Se ”Falske
Dimitrij”
[7] Simon
Montefore Potemkin och Katarina den stora – en kejserlig förbindelse (2005). Särskilt kapitel 6 och 8.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar