Karin
Tegenborg Falkdalen har nyligen givit ut en bok om Margareta Lejonhufvud,
Gustav Vasas andra drottning. Förra året kom en bok om kungens tredje drottning,
bägge lika läsvärda. I båda böckerna omnämner författaren i korthet kungens första
gemål, Katarina av Sachsen-Lauenburg och hur hon bedömts av eftervärlden. Denna
drottning är inte särskilt känd i historien: Vad man främst vet om henne är att
hon var mor till den blivande Erik XIV. Falkdalens bild av hur Katarina bedömts
av historiker och krönikörer genom tiderna är mörk. Drottningen framställs som
missnöjd och svår att tillfredsställa. Ofta ställs hon i kontrast mot den
varmhjärtade, kloka och duktiga drottning Margareta. Anstrykningar av vad vi
skulle kalla främlingsfientlighet skymtar. Katarina var ”en kallsinnig maka och
en missnöjd utländska”, konstateras det i verket Om svenska drottningar,
utgivet 1797. Drottning Margareta var däremot, fortsätter verkets författare,
en ömsint kvinna som ofta lyckades utverka nåd för dem som haft olyckan att
råka i den stränge konung Gustavs onåd. Därför framstod hon snarare som en
landsmoder än som upphöjd drottning inför folket. Falkdalen omnämner också att
krönikörer och historiker gärna påpekat att blivande konung Erik fått sina
dåliga egenskaper i arv från sin svaga och odugliga mor, inte från den tappre
frihetskämpen Gustav Vasa.[1]
Om den
negativa bilden av drottning Katarina är korrekt eller inte får lämnas därhän.
Som Falkdalen påpekar vet vi för lite om henne för att kunna göra en objektiv
bedömning. Det intressanta är hur historiker och krönikörer genom tiderna
uppenbart åsidosatt objektiva fakta beträffande Vasafamiljens övriga medlemmar
i sin strävan att svärta ned den inflyttade drottningen. Det är i och för sig
begripligt att Katarina av Sachsen fått ett dåligt eftermäle. Hennes son lät i hastigt mod mörda ett antal adelsmän, kanske delvis med egen hand.
Därefter var han en längre tid sjuk och ingick slutligen ett kontroversiellt
giftermål med en ung bondkvinna.. Sådant brukar inte göra statschefer populära.
Efter kungens avsättning gällde det att på något sätt förklara vad som hänt och
det låg då nära till hands att lägga en del av skulden på hans utländska mor.
Liknande metoder har som bekant använts då andra kungafamiljer eller dynastier
störtats. Ändå borde sansade skribenter relativt tidigt ha ifrågasatt om kung
Eriks förmodat vansinniga beteende verkligen i huvudsak kunde avfärdas som ett
modersarv.
Redan
myterna kring drottning Katarinas död tycks peka i en annan riktning. Enligt en
seglivad legend, som omnämns av Falkdalen och ursprungligen spreds av Gustav
Vasas fiender, skulle kungen med berått mod ha slagit ihjäl sin hustru. Under
ett besök i Stockholm av kung Kristian III av Danmark, som var Katarinas
svåger, skall drottningen ha varnat honom för att hennes make smidde onda
planer mot Danmark. När Gustav upptäckte detta slog han rasande Katarina i
huvudet med en hammare, varvid hon genast avled. Varken samtida dokument eller
sentida undersökningar av drottningens skelett tyder på att något sådant
övervåld skulle ha förekommit men bara det faktum att ryktena uppkom antyder
att kungen var känd för sitt häftiga humör. Av de tre fullvuxna söner kungen
fick med Margareta Lejonhufvud var en periodvis mentalsjuk under stor del av
sitt liv och de båda andra var minst sagt koleriska.
Hertig Magnus av
Östergötland, Gustavs och Margaretas andre son, led från 1560-talet och framåt
av återkommande depressioner som ofta urartade i våldshandlingar mot
omgivningen och skadegörelse på möbler och böcker. Periodvis hölls han inlåst
på sitt slott i Vadstena. Kungaparets äldste son Johan, senare Johan III, var
den mest harmoniske eller snarare den minst koleriske i familjen. Han varken
dödade någon för egen hand eller iscensatte massavrättningar. Icke desto mindre
skällde han en gång ut en stackars gravid adelsdam, vars man råkat i onåd, så
eftertryckligt att hon svimmade, samtidigt som han slog i rummets inredning med
en hammare[2]. Hertig Karl
(Karl IX), är omdebatterad av historiker och författare. Hur man än väljer att
se på honom kvarstår som odiskutabla fakta att han intrigerade och manipulerade
sig till makten och att han inte drog sig för att avrätta människor som var så
orkeslösa att de måste bäras till stupstocken. En gång skrev han i sin dagbok
ungefär: ”Skadade mig i ögat när jag skulle slå en drabant som väsnades utanför
dörren”.[3]
Av dessa
exempel torde framgå att Erik XIV inte var den ende av Gustav Vasas söner som
hade ”dåliga egenskaper”, om man inte med detta ordval enbart avser giftermålet
med en kvinna av folket. Om det häftiga lynnet och de brutala metoderna skall
förklaras utifrån ett släktarv, är det sannerligen inte Katarina av Sachsen-Lauenburg
som fört det vidare till sin egen och(allra minst), sin efterträderskas söner. I
mitt inlägg 5/10 2015 tar jag upp drottningens utsatta roll då en monarki
hamnar i ett krisläge. Det är nästan alltid hon som görs till syndabock för
regimens misslyckanden, både av dess vänner och fiender. Eftervärldens diametralt
motsatta syn på Katarina av Sachsen och Margareta Lejonhufvud visar att
xenofobi spelar ett minst lika stor roll i dessa sammanhang som kvinnofientlighet.
[1] Det
kanske bör förtydligas att Falkdalen själv inte uttrycker någon åsikt om Gustav
Vasas första gemål i sina böcker. Angående eftervärldens syn på Katarina av
Sachsen, se Margareta Regina vid Gustav
Vasas sida (2016) s 105 f eller Vasadrottningen
(2015) s. 20 f..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar