”Vill man
vara riktigt säker på att åka dit ska man ta livet av en polis”, skriver
Sjöwall Wahlöö i en av sina böcker. Med en lite tillspetsad travistering kan
man säga: ”Vill man vara riktigt säker på att en statsman blir odödlig ska man
ta livet av honom… Detta slog mig 2/4 2016 när jag i Riddarholmskyrkan i Stockholm deltog
i en gudstjänst till Gustav III:s minne. Att bli mördad eller åtminstone dö
våldsamt är ett osvikligt sätt för kungar eller andra ledare att ihågkommas
efter döden. Hur lite historisk kunskap en genomsnittlig svensk av idag än har
finns det fyra kungar, bortsett från vår nuvarande, som alla svenskar hört
talas om någon gång i livet: Gustav Vasa, Gustav II Adolf, Karl XII och Gustav
III. Av dessa fyra är det bara Gustav Vasa som dött en helt naturlig död och av
de tre övriga har åtminstone en, kanske två, blivit mördade.
Som jag nämner i mitt
inlägg 23/12 2015 är det dessutom ofta
just hur eller var personen ifråga dött som folk i allmänhet känner till. De
flesta vet nog inte mycket om Gustav II Adolf men att han dog vid Lützen en
dimmig novemberdag vet i stort sett alla svenskar. Att Gustav III gjorde mycket
för svenskt kulturliv känner antagligen de flesta till men de vet nästan säkert
att han blev skjuten under en maskeradbal på operan och vad attentatsmannen
hette.[1]
Antagligen är det samma sak med vår tids ledare. Hur många svenskar som är 30
år och nedåt vet på rak arm vem Per Albin Hansson eller Tage Erlander var utan
att vara specifikt intresserade av modernare svensk politikhistoria? Vem Olof
Palme var vet däremot alla. Lincoln och Kennedy står förmodligen högt på listan
över kända amerikanska presidenter genom tiderna i Europa.[2]
Att mörda en politisk ledare är alltså nästan garanterat detsamma som att göra
vederbörande odödlig, naturligtvis under förutsättning att det inte rör sig om
ett land där mord på ledande statsmän kan sägas höra till ordningen för dagen.
Detta insåg jag som sagt i lördags under minnesgudstjänsten för Gustav III. Han
är den ende svenske kung i modern tid, dvs. från 1523 och framåt, som med
säkerhet blivit mördad. Attentatet utfördes dessutom på offentlig plats inför
en stor samling människor. Till detta kom att kungen tvingades utstå knappa två
veckors lidande, också det till stora delar offentligt, innan döden kom som en
befriare. Det finns säkerligen svenska ledare som uträttat minst lika mycket
som Gustav III, om nu sådant kan bedömas och definitivt ledare som varit
politiskt mer återhållsamma än han. Gustav Vasa och Karl XI var noga med
utgifterna och förde aldrig krig om det kunde undvikas, egenskaper som vi med
bästa vilja i världen inte kan tillskriva Gustav III. Ändå hålls inga särskilda
gudstjänster till dessa kungars minne i vår tid. Gustav III hade många goda
egenskaper, både som statsman och människa: han var politiskt begåvad och
behärskade konsten att handla snabbt i en kritisk situation. Han var trofast
mot sina vänner och redo att försona sig med sina fiender. Ändå är det inte
detta som i första hand gör att vi än idag minns och hedrar honom. Det är
attentatet på maskeraden och, inte minst, hans tappert burna lidanden under en
långdragen dödskamp. Anckarströms skott den där marsnatten 1792 ledde
visserligen till kungens fysiska död men gjorde samtidigt Gustav odödlig och,
som Leif Landen skriver, till ”den mest fängslande av de kungar som tryckt sin prägel
på Sveriges historia".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar