fredag 20 maj 2016

En drottning i Towern




Vid åttatiden på morgonen, då vårsolen kastade sina strålar över den gamla borgen, kom en ung kvinna vandrande från kommendantens bostad upp mot den lilla gräsplanen där herrarna väntade. De flesta av rikets främsta män var där, lordkanslern, kungens orubblige trotjänare och sekreterare Cromwell som lett processen mot henne, kungens gamle vän Suffolk, hennes egen morbror Norfolk och flera andra. Bödeln, som kallats dit från Calais, stod i bakgrunden med sina medhjälpare. Den ende som inte var där var kungen själv. Hon var ett avslutat kapitel för honom. Kvinnan, som eskorterades av sina hovdamer och kommendanten, var lång och slank med svart hår och mörka ögon. Hon betraktade männen med lugn och stadig blick, trotsig som i maktens dagar. Hon var fast besluten att inte visa sig svag, Efter de senaste veckornas skräck och hysteri hade hon funnit sig i sitt öde. Hon ämnade dö med samma mod som hon levat. Det var 19 maj 1536 på Towern i London. Kvinnan som gick till sin av kungen beordrade avrättning var Anne Boleyn, drottning av England.

Hennes väg till stupstocken hade börjat bortåt tio år tidigare, då kung Henrik blivit blixtförälskad i henne. Annes släkt på fädernet tillhörde visserligen inte landets högadel men genom företagsamhet och goda giften hade Boleyns blivit både rika och befryndade med Englands förnämsta ätter. Annes far hade genom sina diplomatiska kontakter lyckats utverka att hans yngsta dotter skickats till hoven i både Nederländerna och Frankrike för att lära sig den fina världens seder. När Anne kom hem i början av 1520-talet för att ta tjänst hos drottning Katarina var hon en fulländad världsdam som behärskade konsten att dansa, konversera på franska i lärda ämnen och väcka männens intresse. Under 1520-talet var Henrik VIII i stort behov av ombyte. Efter mer än tio år hade hans äktenskap med den spanska prinsessan Katarina inte gett mer än en dotter vid namn Maria och ett antal prinsar som antingen dött inom kort eller varit dödfödda. Den nya kungaätten Tudor måste få en manlig arvinge för att vara säker på att behålla tronen och chansen att Katarina skulle prestera en sådan tycktes allt mindre. Dessutom var hon gammal och ägnade sig mest åt böner och välgörenhet. Den alltjämt levnadsglade kungen började finna henne tråkig, I detta läge mötte han den vackra Anne Boleyn.[1] Av brev från tiden, vilkas datering dock är osäker, framgår att kungen en längre period varit förälskad i Anne men att hon å sin sida hållit en viss distans till honom. Hon tycks varken ha avvisat hans uppvaktning eller varit beredd att ge sig helt åt honom. Vid ett tillfälle skriver kungen att han flera gånger läst hennes brev men är osäker på hur de skall tolkas. (Annes brev till kungen har troligen förstörts av honom själv). På våren 1527 ansökte kungen om skilsmässa från drottning Katarina. Motiveringen var att hon i sin ungdom varit gift med hans äldre bror, som inom kort avlidit. Därmed skulle Henriks äktenskap med Katarina vara syndigt enligt de bibelställen som fördömer samlag mellan en broder och hans svägerska.[2].  Katarina hävdade dock, liksom hon gjort inför sitt giftermål med Henrik nära tjugo år tidigare, att hon aldrig haft samlag med sin förste man, vilket enligt katolska kyrkan innebar att de aldrig varit gifta i praktiken.

Därmed inleddes en process på sex år som omfattade ändlösa diskussioner, domstolsförhandlingar, vädjanden, vredesutbrott, avsatta ministrar och de första stegen mot att införa en ny statsreligion i landet. Såväl kungen som hans båda kvinnor stod på sig i sina ståndpunkter. Det blev snart tydligt att Henrik tänkte gifta sig med en av drottningens hovdamer. Eftersom Anne fick en alltmer framträdande roll vid hovet medan Katarina å sin sida fortfarande officiellt var kungens hustru hade England under några år i praktiken två drottningar på en gång. Att detta tillstånd frestade på de inblandades nerver säger sig självt. Anne saknade dessutom den smidighet och förmåga att anpassa sig till situationen som krävs av VIP i allmänhet och statschefens hustru i synnerhet. Hur bländande hennes konversation än var råkade hon ofta i gräl med folk som hade en annan åsikt än hon och uttryckte sig ytterst oförblommerat om den kvinna som officiellt var hennes härskarinna. Också kungen fick ofta höra vad han var värd och jämförde i svåra stunder Annes frispråkighet med Katarinas taktfullhet.[3] Hur förödmjukad än Katarina måste ha känt sig glömde hon aldrig att visa sin man den aktning en hustru borde visa sin make och en drottning sin konung, vilket inte hindrade henne från att envist påpeka att hon var hans lagliga hustru inför Gud. De små drabbningarna med Anne förändrade dock inte Henriks känslor för henne. De tycktes snarare föra dem närmare varandra sedan de åter försonats, i alla fall tillsvidare.  Perioden sommaren 1531-sommaren 1533 innebar en klar stigning för Annes stjärna. I juli förstnämnda år separerade kungen definitivt från Katarina, även om de fortfarande var gifta och efter detta arbetade Henrik och hans medhjälpare målmedvetet på att göra Anne till drottning. På våren 32 tvingades rikets högre prästerskap att godkänna Henrik som sitt överhuvud istället för påven och senare samma år försågs Anne med titeln ”Markis av Pembroke”, ett område som tidigare tillhört släkten Tudor. I samband med ett besök i Frankrike där Anne deltog förmåddes Katarina lämna ifrån sig de smycken hon i sin egenskap av drottning hade i sin ägo. Dessutom dog engelska kyrkans högste representant så att en ny, mer ”Annevänlig”, ärkebiskop av Canterbury kunde utses. Det blev Thomas Cranmer, en ganska obetydlig prästman som några år tidigare haft tjänst hos Boleyns. Denne skyndade sig att i maj 1533 fordra att Henrik genast upplöste sitt skandalösa äktenskap med sin broders änka och 1 juni samma år krönte han Anne Boleyn till drottning.[4] Hon var då gravid. Det enda som nu behövdes för att fullborda Annes seger var att hon födde en son. Förlossningen 7 september 1533 gick planenligt men -O fasa, barnet var en flicka! Istället för att som tidigare ha EN dotter i ett helt lagenligt äktenskap hade kungen nu TVÅ döttrar i två äktenskap med kvinnor som båda var i livet och betraktade sig som hans lagvigda hustru och drottning. Den nyfödda fick namnet Elisabet.[5] Vaken kungaparet eller rikets ledande män tappade dock modet. På våren följande år utfärdade parlamentet lagar som fastställde dels att kungen var överhuvud för den engelska kyrkan, dels att äktenskapet med Anne var lagligt och att barnen i detta äktenskap var att se som tronarvingar. Alla engelska undersåtar ålades avlägga ed på att följa denna lag. Män som Thomas More och biskop John Fischer, vilka vägrade avlägga eden, avrättades.   Drottningen ägnade för sin del mycken tid åt dans och musik tillsammans med hovmän. En av dessa var en vacker musiker som troligen var flamländare och i England gick under namnet Mark Smeaton.  Han tros ha sammanställt en vacker notbok som tillhört Anne och ännu finns bevarad. Deras bekantskap skulle snart visa sig ödesdiger. Anne glömde inte heller att fullfölja en drottnings förpliktelser. Hon lade ut mycket pengar på välgörenhet och var ytterst noga med att flickorna i hennes privata hushåll uppförde sig anständigt. Hon införskaffade religiösa och uppbyggliga skrifter i reformvänlig anda, trots att England ännu inte officiellt var ett protestantiskt land och kungen aldrig blev lutheran. Dessutom visade hon snart tecken på att åter vara gravid, vilket givetvis var hennes främsta skyldighet. Tyvärr gick havandeskapet inte i fullbordan och det är möjligt att det rörde sig om en skengraviditet, fullt förståelig med tanke på insatserna. Att Anne i detta läge blev orolig och spänd är alldeles naturligt. Utan en son var hon lika utsatt som drottning Katarina hade varit, rentav än mer eftersom hon saknade det skydd som furstlig börd skänkte sin bärare. Dessutom utgjorde hennes egen upphöjelse prejudikat för kungen att skaffa sig en tredje drottning om den andra inte motsvarade hans förväntningar bättre än sin företräderska och Henrik avstod inte från att flirta med hovets damer, vilket ledde till bittra dispyter mellan makarna. En av dessa hovdamer var en ung kvinna vid namn Jane Seymour. Kanske försökte Anne dämpa sin fruktan genom att göra lite väl närgångna närmanden till någon charmig hovman eller uttrycka sig alltför vågat i något samtal om sina intima relationer till kungen. Hon tycks ha anförtrott sin bors hustru att Henrik saknade både sexuell begåvning och fysisk förmåga att tillfredsställa en kvinna, ett farligt yttrande i ett framtida krisläge. Mot slutet av 1535 blev Anne emellertid havande igen, samtidigt som den frånskilda drottning Katarina allt tydligare gick mot slutet i sin ensliga exil. Hennes död i början av 1536 tycktes vända allt till det bästa men så hände det som inte fick hända – Anne fick missfall och nedkom med en ofullgången son.

Nu tappade kungen tålamodet. Han lär uttryckligen ha sagt till Anne att han inte tänkte skaffa fler barn med henne och inför omgivningen beklagade han sig över denna häxa som snärjt honom med trolldom och lurat honom att gitta sig med henne. Familjen Seymour och deras vänner favoriserades alltmer och i april 1536 tillsattes en kommission med uppgift att utreda vissa icke närmare specificerade stämplingar. På månadens sista dag arresterades plötsligt Mark Smeaton, drottningens vackre musiker och förmåddes avlägga någon slags bekännelse, möjligen under tortyr. 1 maj arresterades en man vid namn Norris som ingick i kungens uppvaktning. Nästa dag kom turen till drottning Anne själv och hennes bror George och under de följande dagarna greps ytterligare två män, plus några till som i slutändan frisläpptes.[6] Anne sattes i husarrest i den bostad hon haft strax före kröningen tre år tidigare inne på Towerns område. Hon bevakades av några hovdamer och av borgens kommendant, som nogsamt såg till att allt hon sade rapporterades till Thomas Cromwell, kungens sekreterare och närmaste förtrogne. Den stackars kvinnan tycktes helt ifrån sig av oro och vånda. Hon talade osammanhängande och växlade mellan gråtattacker och hysteriska skrattanfall. Enligt Margaret George ropade hon på de män som blivit arresterade och uttryckte bland annat sin glädje över att hennes bror fanns i närheten. Hon undrade också, helt oväntat, om det var hovmannen Norris som anklagat henne. Vid den rättegång som hölls mot de fyra hovmännen 12 maj, syskonen Boleyn rannsakades för sig, nämndes bland annat att Anne skulle ha frågat Norris varför han inte fullföljde sin trolovning med en hovdam. Hon framkastade att detta möjligen berodde på att han ”hoppades få träda i en död mans ställe”, om något skulle hända kungen. Om något i den stilen verkligen sagts(i så fall med säkerhet på skämt), kan det förklara Annes funderingar kring Norris då hon satt fången.[7] Anklagelserna mot Anne och hovmännen byggde mest på lösryckt skvaller. En del av uppgifterna tydde snarast på att Anne tillrättavisat hovmän som varit lite för vågade i sitt muntliga prisande av henne. Drottningen anklagades också för att ha försökt mörda både kungen, den nu avlidna Katarina, kungens dotter Maria samt en illegitim son till Henrik. Dessutom sades det att Anne haft ett förhållande med sin egen bror. Anklagelsen byggde på hans hustrus påstående. Hon kunde emellertid inte komma med nåt mer substantiellt bevis än att syskonen tyckte om att umgås med varandra. Det enda mer allvarliga som kunde anföras mot familjen Boleyn var när kungens potens kom på tal. Vid rättegången mot honom 15 maj läste George Boleyn högt upp vad systern påstods ha sagt om kungens sexuella svagheter, såsom orden återgavs i domstolens protokoll. En sådan förolämpning av kungen måste straffas hårt. I det tal som Anne själv höll i domstolen 15 maj erkände hon visserligen att hon inte alltid visat kungen den respekt hon borde ha gjort, med tanke på allt han gjort för henne. Hon hade också varit svartsjuk på honom och inte varit klok nog att dölja detta men ”Gud är mitt vittne till att jag aldrig har syndat mot honom på något annat sätt”.[8] Två dagar senare avrättades hennes utpekade älskare, inklusive George Boleyn. Trots att Annes påstådda brott var så svåra att hon borde ha bränts på bål lät kungen det räcka med halshuggning. Man sände också efter en ”expertbödel” från Calais, vilket innebar att hon sannolikt skulle slippa lida.[9]  Några dagar före avrättningen upplöste ärkebiskop Cranmer det äktenskap han aktivt bidragit till att stifta.

Så kom morgonen 19 maj 1536, då Anne Boleyn gick den korta sträckan från sitt fängelse till stupstocken. Hon tycktes lugn och glad att allt nu var över. Inför de församlade herrarna önskade hon med ett vänligt leende ”den gode kungen” ett långt liv och anbefallde sin själ i Herrens händer. Bödeln slog av hennes huvud i ett enda hugg med sitt svärd. Kroppen och huvudet lades i ett kapell i närheten, där de ligger än i dag. Anne var vid sin död sannolikt trettiofem-trettiosex år.[10]

Så dog den begåvade, stolta Anne Boleyn, som från nästan ingenting blivit Englands drottning och sedan avrättats som en förrädare. Det kunde verka som det slutgiltiga nederlaget men så var det inte. Den tvååriga Elisabet, som varit så ovälkommen då hon föddes och som nu förklarades för bastard, skulle en dag bestiga sina föräldrars tron och bli en av de största regenterna någonsin, både i England och i världen i allmänhet. Så fick Anne ändå trumf på hand i det långa loppet.

               

                                            



[1] Anne var inte ”vacker” i tidens mening, som föredrog ljushyllta blonda kvinnor framför svarta, mörkögda. Hon fängslade dock omgivningen med sin utstrålning, vad man än tyckte om henne och den förälskade Henrik fann henne säkert vacker.
[2] Enligt katolska kyrkan skapade giftermålet ett syskonskap mellan de båda parterna och deras närmaste släktingar. Sålunda blev mannens bröder också hustruns bröder och hustruns systrar mannens systrar. Att ingå äktenskap med en avliden makes broder var därför att betrakta som incest.
[3] Ett subtilt bevis på Annes självständighetskänsla är det smycke i form av ett B hon bär kring halsen på porträttet ovan.  Hennes samtida ”kollegor” i Sverige bar smycken i form av ett G kring halsen.
[4] Henrik och Anne var i själva verket vigda vid en privat ceremoni redan innan Cranmer inför domstol förklarade kungens första äktenskap ogiltigt.
[5] Att födandet av en prinsessa var minst sagt oväntat visas av att man i de kungörelser som skrivits i förväg meddelade att drottningen fått ”a prince”. Man fick i all hast lägga till två s i slutet. Ett bevis på hur förvirrad situationen nu blivit är den biskop som i hastigheten under en gudstjänst råkade be för ”drottning Katarina” och ”hennes dotter, prinsessan Elisabet”. När misstaget påpekats förklarade prelaten att han naturligtvis menat Anne ”Ty jag känner ingen annan drottning”. 
[6] Kanske namngav Smeaton personer som ofta vistades nära drottningen och alltså teoretiskt kunde tänkas vara hennes älskare. En av de gripna, sir Thomas Wight, var en vän från Annes ungdom som skrivit romantiska dikter till hennes ära. Han blev dock snart fri.
[7] Antonia Fraser tar inte upp vad drottningen sagt under sin första tid i fångenskap. Inte heller citeras Annes tal vid hennes egen rättegång. Det enda som nämns är att hon var starkt uppskärrad i fängelset men lugn och samlad vid rättegången och på avrättningsplatsen. Margaret Georges bok är en roman, utformad som en självbiografi av kung Henrik själv. Ibland för dock narren Will ordet. Jag citerar Annes ord om Norris och brodern i fängelset och hennes tal vid rättegången ur denna bok därför att de ger ett intryck av autenticitet. Alla övriga uppgifter i texten kommer från Frasers bok. (George återger också ett brev som Anne skrivit till kungen 6 maj 1536, alltså några dagar efter att hon arresterats. På ytan är tonen undergiven, som det anstod en hustru i förhållande till sin man. Anne uttrycker sin bestörtning över att ha blivit arresterad och säger sig fullt beredd att ärligt bekänna de brott hon kan ha begått, med förbehållet att "er stackars hustru" ju inte kan bekänna något hon aldrig har gjort. Men så blir tonen en annan. Anne  begär en öppen, opartisk rättegång "för min sanning fruktar ingen öppen skam". På detta sätt skall hennes oskuld eller skuld klart bevisas. En sådan rättegång skall inte bara ge kungen möjlighet att döma Anne "som en otrogen hustru" utan också "att följa er böjelse för en tredje part, som är skyldig till att jag befinner mig där jag är och vars namn jag hade kunnat nämna för länge sedan. Ers nåd har inte varit ovetande om mina misstankar om detta". eftersom Fraser inte med ett ord nämner detta brev misstänkte jag länge att George tillåtit sin fantasi att fabulera fram vad hon utgick från vara Anne Boleyns tankar kring tiden efter gripandet. Nr 9 2018 av tidningen Världens historia , historiens största dramer i fokus återger emellertid detta brev  på s. 80-81. Ordalydelsen är inte exakt densamma, George låter exempelvis Anne Boleyn uttryckligen nämna Jane Seymour som kungens tilltänkta nya hustru, vilket inte är fallet i tidningsartikeln. Att det rör sig om samma brev är dock helt klart. Hos George mottar Henrik VIII också brevet, vilket han enligt tidningen aldrig gjorde. Sekreteraren Thomas Cromwell, som själv avrättades några år senare behöll det i sin ägo).           
[8] Margaret George Henrik VIII:s självbiografi del II ”Söndra och härska”, (Svensk översättning 1989), s. 88. Angående Annes ord i fängelset och det brev som omtalas i föregående not, se s. 81-84.
[9] Min gissning är att kungen gett denna order av hänsyn till Anne, vilket skulle tyda på att hon undanröjdes för att ge honom möjlighet att gifta om sig. Med andra ord att rättegången var politisk och att kungen visste att hustrun var oskyldig.
[10] Då inget annat anges bygger denna text på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur (svensk översättning 1995), del II och III om Anne Boleyn och Jane Seymour.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar