Vid
åttatiden på morgonen, då vårsolen kastade sina strålar över den gamla borgen,
kom en ung kvinna vandrande från kommendantens bostad upp mot den lilla
gräsplanen där herrarna väntade. De flesta av rikets främsta män var där,
lordkanslern, kungens orubblige trotjänare och sekreterare Cromwell som lett
processen mot henne, kungens gamle vän Suffolk, hennes egen morbror Norfolk och
flera andra. Bödeln, som kallats dit från Calais, stod i bakgrunden med sina
medhjälpare. Den ende som inte var där var kungen själv. Hon var ett avslutat
kapitel för honom. Kvinnan, som eskorterades av sina hovdamer och kommendanten,
var lång och slank med svart hår och mörka ögon. Hon betraktade männen med lugn
och stadig blick, trotsig som i maktens dagar. Hon var fast besluten att inte
visa sig svag, Efter de senaste veckornas skräck och hysteri hade hon funnit
sig i sitt öde. Hon ämnade dö med samma mod som hon levat. Det var 19 maj 1536
på Towern i London. Kvinnan som gick till sin av kungen beordrade avrättning
var Anne Boleyn, drottning av England.
Hennes väg
till stupstocken hade börjat bortåt tio år tidigare, då kung Henrik blivit
blixtförälskad i henne. Annes släkt på fädernet tillhörde visserligen inte
landets högadel men genom företagsamhet och goda giften hade Boleyns blivit
både rika och befryndade med Englands förnämsta ätter. Annes far hade genom
sina diplomatiska kontakter lyckats utverka att hans yngsta dotter skickats
till hoven i både Nederländerna och Frankrike för att lära sig den fina
världens seder..(Då Anne vistades i Nederländerna, vid ungefär 13 års ålder, fanns vid hovet den jämnåriga Elisabet av Österrike, brorsdotter till Nederländernas regent Margareta. Hon kom senare att gifta sig med Kristian II, i Sverige känd som Kristian Tyrann, och var under en kort tid drottning av Sverige. Flickorna måste ha träffats och var kanske till och med goda vänner https://sv.wikipedia.org/wiki/Elisabet_av_Österrike_(1501–1526)). Beträffande Annes vistelse vid franska hovet kan anmärkas att ett ovanligt stort antal kvinnor just då dominerade scenen. Där fanns kungamodern, Louise av Savojen och kungens syster, den mycket lärda och kloka Margareta av Navarra, som Anne själv senare betecknade som "En prinsessa jag alltid oförbehållsamt hållit av". Dessutom började Frans I redan grundlägga sitt rykte som kvinnokarl, dominerad av sina älskarinnor. Anne Boleyn tillbringade alltså sin tonårstid vid ett hov där det var helt naturligt att kvinnor spelade dominerande roller, även i förhållande till kungen.
När Anne kom hem i början av 1520-talet för att ta tjänst hos
drottning Katarina var hon en fulländad världsdam som behärskade konsten att
dansa, konversera på franska i lärda ämnen och väcka männens intresse. Under
1520-talet var Henrik VIII i stort behov av ombyte. Efter mer än tio år hade
hans äktenskap med den spanska prinsessan Katarina inte gett mer än en dotter vid
namn Maria och ett antal prinsar som antingen dött inom kort eller varit
dödfödda. Den nya kungaätten Tudor måste få en manlig arvinge för att vara
säker på att behålla tronen och chansen att Katarina skulle prestera en sådan
tycktes allt mindre. Dessutom var hon gammal och ägnade sig mest åt böner och
välgörenhet. Den alltjämt levnadsglade kungen började finna henne tråkig, I
detta läge mötte han den vackra Anne Boleyn.[1]
Av brev från tiden, vilkas datering dock är osäker, framgår att kungen en
längre period varit förälskad i Anne men att hon å sin sida hållit en viss
distans till honom. Hon tycks varken ha avvisat hans uppvaktning eller varit
beredd att ge sig helt åt honom. Vid ett tillfälle skriver kungen att han flera
gånger läst hennes brev men är osäker på hur de skall tolkas. (Annes brev till
kungen har troligen förstörts av honom själv). På våren 1527 ansökte kungen om
skilsmässa från drottning Katarina. Motiveringen var att hon i sin ungdom varit
gift med hans äldre bror, som inom kort avlidit. Därmed skulle Henriks
äktenskap med Katarina vara syndigt enligt de bibelställen som fördömer samlag mellan
en broder och hans svägerska.[2] Katarina hävdade dock, liksom hon gjort
inför sitt giftermål med Henrik nära tjugo år tidigare, att hon aldrig haft
samlag med sin förste man, vilket enligt katolska kyrkan innebar att de aldrig varit
gifta i praktiken.
Därmed
inleddes en process på sex år som omfattade ändlösa diskussioner,
domstolsförhandlingar, vädjanden, vredesutbrott, avsatta ministrar och de
första stegen mot att införa en ny statsreligion i landet. Såväl kungen som
hans båda kvinnor stod på sig i sina ståndpunkter. Det blev snart tydligt att
Henrik tänkte gifta sig med en av drottningens hovdamer. Eftersom Anne fick en
alltmer framträdande roll vid hovet medan Katarina å sin sida fortfarande
officiellt var kungens hustru hade England under några år i praktiken två
drottningar på en gång. Att detta tillstånd frestade på de inblandades nerver säger
sig självt. Anne saknade dessutom den smidighet och förmåga att anpassa sig
till situationen som krävs av VIP i allmänhet och statschefens hustru i
synnerhet. Hur bländande hennes konversation än var råkade hon ofta i gräl med
folk som hade en annan åsikt än hon och uttryckte sig ytterst oförblommerat om
den kvinna som officiellt var hennes härskarinna. Också kungen fick ofta höra vad
han var värd och jämförde i svåra stunder Annes frispråkighet med Katarinas
taktfullhet.[3] Hur
förödmjukad än Katarina måste ha känt sig glömde hon aldrig att visa sin man
den aktning en hustru borde visa sin make och en drottning sin konung, vilket
inte hindrade henne från att envist påpeka att hon var hans lagliga hustru
inför Gud. De små drabbningarna med Anne förändrade dock inte Henriks känslor
för henne. De tycktes snarare föra dem närmare varandra sedan de åter
försonats, i alla fall tillsvidare. Perioden
sommaren 1531-sommaren 1533 innebar en klar stigning för Annes stjärna. I juli
förstnämnda år separerade kungen definitivt från Katarina, även om de
fortfarande var gifta och efter detta arbetade Henrik och hans medhjälpare
målmedvetet på att göra Anne till drottning. På våren 32 tvingades rikets högre
prästerskap att godkänna Henrik som sitt överhuvud istället för påven och
senare samma år försågs Anne med titeln ”Markis av Pembroke”, ett område som
tidigare tillhört släkten Tudor. I samband med ett besök i Frankrike där Anne
deltog förmåddes Katarina lämna ifrån sig de smycken hon i sin egenskap av
drottning hade i sin ägo. Dessutom dog engelska kyrkans högste representant så
att en ny, mer ”Annevänlig”, ärkebiskop av Canterbury kunde utses. Det blev
Thomas Cranmer, en ganska obetydlig prästman som några år tidigare haft tjänst
hos Boleyns. Denne skyndade sig att i maj 1533 fordra att Henrik genast
upplöste sitt skandalösa äktenskap med sin broders änka och 1 juni samma år
krönte han Anne Boleyn till drottning.[4]
Hon var då gravid. Det enda som nu behövdes för att fullborda Annes seger var
att hon födde en son. Förlossningen 7 september 1533 gick planenligt men -O
fasa, barnet var en flicka! Istället för att som tidigare ha EN dotter i ett
helt lagenligt äktenskap hade kungen nu TVÅ döttrar i två äktenskap med kvinnor
som båda var i livet och betraktade sig som hans lagvigda hustru och drottning.
Den nyfödda fick namnet Elisabet.[5]
Vaken kungaparet eller rikets ledande män tappade dock modet. På våren följande
år utfärdade parlamentet lagar som fastställde dels att kungen var överhuvud
för den engelska kyrkan, dels att äktenskapet med Anne var lagligt och att
barnen i detta äktenskap var att se som tronarvingar. Alla engelska undersåtar
ålades avlägga ed på att följa denna lag. Män som Thomas More och biskop John
Fischer, vilka vägrade avlägga eden, avrättades. Drottningen ägnade för sin del mycken tid åt
dans och musik tillsammans med hovmän. En av dessa var en vacker musiker som troligen
var flamländare och i England gick under namnet Mark Smeaton. Han tros ha sammanställt en vacker notbok som
tillhört Anne och ännu finns bevarad. Deras bekantskap skulle snart visa sig
ödesdiger. Anne glömde inte heller att fullfölja en drottnings förpliktelser.
Hon lade ut mycket pengar på välgörenhet och var ytterst noga med att flickorna
i hennes privata hushåll uppförde sig anständigt. Hon införskaffade religiösa
och uppbyggliga skrifter i reformvänlig anda, trots att England ännu inte
officiellt var ett protestantiskt land och kungen aldrig blev lutheran.
Dessutom visade hon snart tecken på att åter vara gravid, vilket givetvis var
hennes främsta skyldighet. Tyvärr gick havandeskapet inte i fullbordan och det
är möjligt att det rörde sig om en skengraviditet, fullt förståelig med tanke på
insatserna. Att Anne i detta läge blev orolig och spänd är alldeles naturligt.
Utan en son var hon lika utsatt som drottning Katarina hade varit, rentav än
mer eftersom hon saknade det skydd som furstlig börd skänkte sin bärare.
Dessutom utgjorde hennes egen upphöjelse prejudikat för kungen att skaffa sig
en tredje drottning om den andra inte motsvarade hans förväntningar bättre än
sin företräderska och Henrik avstod inte från att flirta med hovets damer,
vilket ledde till bittra dispyter mellan makarna. En av dessa hovdamer var en
ung kvinna vid namn Jane Seymour. Kanske försökte Anne dämpa sin fruktan genom
att göra lite väl närgångna närmanden till någon charmig hovman eller uttrycka
sig alltför vågat i något samtal om sina intima relationer till kungen. Hon
tycks ha anförtrott sin bors hustru att Henrik saknade både sexuell begåvning
och fysisk förmåga att tillfredsställa en kvinna, ett farligt yttrande i ett
framtida krisläge. Mot slutet av 1535 blev Anne emellertid havande igen, samtidigt
som den frånskilda drottning Katarina allt tydligare gick mot slutet i sin
ensliga exil. Hennes död i början av 1536 tycktes vända allt till det bästa men
så hände det som inte fick hända – Anne fick missfall och nedkom med en
ofullgången son.
Nu tappade
kungen tålamodet. Han lär uttryckligen ha sagt till Anne att han inte tänkte
skaffa fler barn med henne och inför omgivningen beklagade han sig över denna häxa
som snärjt honom med trolldom och lurat honom att gitta sig med henne. Familjen
Seymour och deras vänner favoriserades alltmer och i april 1536 tillsattes en
kommission med uppgift att utreda vissa icke närmare specificerade stämplingar.
På månadens sista dag arresterades plötsligt Mark Smeaton, drottningens vackre
musiker och förmåddes avlägga någon slags bekännelse, möjligen under tortyr. 1
maj arresterades en man vid namn Norris som ingick i kungens uppvaktning. Nästa
dag kom turen till drottning Anne själv och hennes bror George och under de
följande dagarna greps ytterligare två män, plus några till som i slutändan
frisläpptes.[6] Anne
sattes i husarrest i den bostad hon haft strax före kröningen tre år tidigare
inne på Towerns område. Hon bevakades av några hovdamer och av borgens
kommendant, som nogsamt såg till att allt hon sade rapporterades till Thomas
Cromwell, kungens sekreterare och närmaste förtrogne. Den stackars kvinnan
tycktes helt ifrån sig av oro och vånda. Hon talade osammanhängande och växlade
mellan gråtattacker och hysteriska skrattanfall. Enligt Margaret George ropade
hon på de män som blivit arresterade och uttryckte bland annat sin glädje över
att hennes bror fanns i närheten. Hon undrade också, helt oväntat, om det var
hovmannen Norris som anklagat henne. Vid den rättegång som hölls mot de fyra
hovmännen 12 maj, syskonen Boleyn rannsakades för sig, nämndes bland annat att
Anne skulle ha frågat Norris varför han inte fullföljde sin trolovning med en
hovdam. Hon framkastade att detta möjligen berodde på att han ”hoppades få
träda i en död mans ställe”, om något skulle hända kungen. Om något i den
stilen verkligen sagts(i så fall med säkerhet på skämt), kan det förklara Annes
funderingar kring Norris då hon satt fången.[7]
Anklagelserna mot Anne och hovmännen byggde mest på lösryckt skvaller. En del
av uppgifterna tydde snarast på att Anne tillrättavisat hovmän som varit lite
för vågade i sitt muntliga prisande av henne. Drottningen anklagades också för
att ha försökt mörda både kungen, den nu avlidna Katarina, kungens dotter Maria
samt en illegitim son till Henrik. Dessutom sades det att Anne haft ett
förhållande med sin egen bror. Anklagelsen byggde på hans hustrus påstående.
Hon kunde emellertid inte komma med nåt mer substantiellt bevis än att syskonen
tyckte om att umgås med varandra. Det enda mer allvarliga som kunde anföras mot
familjen Boleyn var när kungens potens kom på tal. Vid rättegången mot honom 15
maj läste George Boleyn högt upp vad systern påstods ha sagt om kungens
sexuella svagheter, såsom orden återgavs i domstolens protokoll. En sådan
förolämpning av kungen måste straffas hårt. I det tal som Anne själv höll i domstolen
15 maj erkände hon visserligen att hon inte alltid visat kungen den respekt hon
borde ha gjort, med tanke på allt han gjort för henne. Hon hade också varit
svartsjuk på honom och inte varit klok nog att dölja detta men ”Gud är mitt
vittne till att jag aldrig har syndat mot honom på något annat sätt”.[8]
Två dagar senare avrättades hennes utpekade älskare, inklusive George Boleyn.
Trots att Annes påstådda brott var så svåra att hon borde ha bränts på bål lät
kungen det räcka med halshuggning. Man sände också efter en ”expertbödel” från
Calais, vilket innebar att hon sannolikt skulle slippa lida.[9]
Några dagar före avrättningen upplöste
ärkebiskop Cranmer det äktenskap han aktivt bidragit till att stifta.
Så kom morgonen
19 maj 1536, då Anne Boleyn gick den korta sträckan från sitt fängelse till
stupstocken. Hon tycktes lugn och glad att allt nu var över. Inför de
församlade herrarna önskade hon med ett vänligt leende ”den gode kungen” ett
långt liv och anbefallde sin själ i Herrens händer. Bödeln slog av hennes huvud
i ett enda hugg med sitt svärd. Kroppen och huvudet lades i ett kapell i
närheten, där de ligger än i dag. Anne var vid sin död sannolikt trettiofem-trettiosex år.[10]
Så dog den
begåvade, stolta Anne Boleyn, som från nästan ingenting blivit Englands
drottning och sedan avrättats som en förrädare. Det kunde verka som det slutgiltiga
nederlaget men så var det inte. Den tvååriga Elisabet, som varit så ovälkommen
då hon föddes och som nu förklarades för bastard, skulle en dag bestiga sina föräldrars
tron och bli en av de största regenterna någonsin, både i England och i världen
i allmänhet. Så fick Anne ändå trumf på hand i det långa loppet.
[1] Anne var
inte ”vacker” i tidens mening, som föredrog ljushyllta blonda kvinnor framför
svarta, mörkögda. Hon fängslade dock omgivningen med sin utstrålning, vad man
än tyckte om henne och den förälskade Henrik fann henne säkert vacker.
[2] Enligt
katolska kyrkan skapade giftermålet ett syskonskap mellan de båda parterna och
deras närmaste släktingar. Sålunda blev mannens bröder också hustruns bröder
och hustruns systrar mannens systrar. Att ingå äktenskap med en avliden makes
broder var därför att betrakta som incest.
[3] Ett
subtilt bevis på Annes självständighetskänsla är det smycke i form av ett B hon
bär kring halsen på porträttet ovan. Hennes samtida ”kollegor” i
Sverige bar smycken i form av ett G kring halsen.
[4] Henrik
och Anne var i själva verket vigda vid en privat ceremoni redan innan Cranmer
inför domstol förklarade kungens första äktenskap ogiltigt.
[5] Att
födandet av en prinsessa var minst sagt oväntat visas av att man i de kungörelser
som skrivits i förväg meddelade att drottningen fått ”a prince”. Man fick i all
hast lägga till två s i slutet. Ett bevis på hur förvirrad situationen nu
blivit är den biskop som i hastigheten under en gudstjänst råkade be för
”drottning Katarina” och ”hennes dotter, prinsessan Elisabet”. När misstaget
påpekats förklarade prelaten att han naturligtvis menat Anne ”Ty jag känner
ingen annan drottning”.
[6] Kanske
namngav Smeaton personer som ofta vistades nära drottningen och alltså
teoretiskt kunde tänkas vara hennes älskare. En av de gripna, sir Thomas Wight,
var en vän från Annes ungdom som skrivit romantiska dikter till hennes ära. Han
blev dock snart fri.
[7] Antonia
Fraser tar inte upp vad drottningen sagt under sin första tid i fångenskap.
Inte heller citeras Annes tal vid hennes egen rättegång. Det enda som nämns är
att hon var starkt uppskärrad i fängelset men lugn och samlad vid rättegången
och på avrättningsplatsen. Margaret Georges bok är en roman, utformad som en
självbiografi av kung Henrik själv. Ibland för dock narren Will ordet. Jag
citerar Annes ord om Norris och brodern i fängelset och hennes tal vid rättegången
ur denna bok därför att de ger ett intryck av autenticitet. Alla övriga
uppgifter i texten kommer från Frasers bok. (George återger också ett brev som Anne skrivit till kungen 6 maj 1536, alltså några dagar efter att hon arresterats. På ytan är tonen undergiven, som det anstod en hustru i förhållande till sin man. Anne uttrycker sin bestörtning över att ha blivit arresterad och säger sig fullt beredd att ärligt bekänna de brott hon kan ha begått, med förbehållet att "er stackars hustru" ju inte kan bekänna något hon aldrig har gjort. Men så blir tonen en annan. Anne begär en öppen, opartisk rättegång "för min sanning fruktar ingen öppen skam". På detta sätt skall hennes oskuld eller skuld klart bevisas. En sådan rättegång skall inte bara ge kungen möjlighet att döma Anne "som en otrogen hustru" utan också "att följa er böjelse för en tredje part, som är skyldig till att jag befinner mig där jag är och vars namn jag hade kunnat nämna för länge sedan. Ers nåd har inte varit ovetande om mina misstankar om detta". eftersom Fraser inte med ett ord nämner detta brev misstänkte jag länge att George tillåtit sin fantasi att fabulera fram vad hon utgick från vara Anne Boleyns tankar kring tiden efter gripandet. Nr 9 2018 av tidningen Världens historia , historiens största dramer i fokus återger emellertid detta brev på s. 80-81. Ordalydelsen är inte exakt densamma, George låter exempelvis Anne Boleyn uttryckligen nämna Jane Seymour som kungens tilltänkta nya hustru, vilket inte är fallet i tidningsartikeln. Att det rör sig om samma brev är dock helt klart. Hos George mottar Henrik VIII också brevet, vilket han enligt tidningen aldrig gjorde. Sekreteraren Thomas Cromwell, som själv avrättades några år senare behöll det i sin ägo).
[8] Margaret
George Henrik VIII:s självbiografi del II
”Söndra och härska”, (Svensk översättning 1989), s. 88. Angående Annes ord i
fängelset och det brev som omtalas i föregående not, se s. 81-84.
[9] Min
gissning är att kungen gett denna order av hänsyn till Anne, vilket skulle tyda
på att hon undanröjdes för att ge honom möjlighet att gifta om sig. Med andra
ord att rättegången var politisk och att kungen visste att hustrun var
oskyldig. Också det förhållandet att de ferm medanklagade männen "bara" blev halshuggna tyder på att de var oskyldiga. Om någon av dem faktiskt begått helgerånet att, som det hette, "sova med drottningen", skulle de med visshet fått genomlida den rådbråkning som den ursprungliga domen från 12 maj lydde på.
[10] Då
inget annat anges bygger denna text på Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur (svensk översättning 1995), del II och
III om Anne Boleyn och Jane Seymour.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar