Sverige är
ett relativt lugnt land historiskt sett. Vi har inte haft särskilt många
regelrätta inbördeskrig och de strider vi haft har varit relativt små och korta.
Ett bevis på detta är att så pass få kungar mördats eller blivit avsatta, hur
missnöjda än folket eller adeln varit med dem. Sedan Gustav Vasas dagar har
bara en regerande monark mördats och tre avsatts. Av de tre avsatta har en
förlorat kronan i ett fältslag och de två andra störtats genom uppror, den ene
i ett angrepp utifrån, den andre i en kupp på sitt eget slott. Som jag nämnt i
ett tidigare inlägg vet vi oftast ganska väl vad som hänt de avsatta kungarna
och deras familjer. En lustig omständighet är att de kungar som störtats genom
uppror (Erik XIV och Gustav IV Adolf), båda har haft söner med namnet Gustav.
Bägge pojkarna har också varit tronföljare och sina föräldrars enda överlevande
söner. Gustav IV Adolfs son och hans vidare öden är ganska lätta att följa.
Erik XIV:s son är betydligt dunklare i konturerna. Han föddes 28 januari 1568 på
Nyköpings hus. Hans far hade sommaren innan ingått äktenskap med Karin
Månsdotter. Hon var då gravid och det är troligt att syftet med giftermålet var
att det väntade barnet (som självklart måste bli en son), skulle födas inom
äktenskapet. Efter de olyckliga Sturemorden i maj 1567 var det viktigt för kung
Erik att snabbt få en arvinge till tronen. Det fanns inte längre tid att vänta
på att en för en konung mer passande drottningkandidat anmälde sitt intresse.
Kungen väntade dock till slutet av december med att offentliggöra äktenskapet,
vilket skedde vid en middag i närvaro av ärkebiskop Laurentius Petri. Enligt
Erik uttryckte gästerna sitt gillande och biskopen bekräftade att äktenskapet
ingåtts ”för länge sedan”.[1]
En månad senare föddes den väntade sonen, som fick namnet Gustav. I juli 1568
hölls det officiella bröllopet mellan Erik och Karin. Både Gustav och hans
äldre syster Sigrid var med vid ceremonin, vilket lär ha väckt ett visst
uppseende.[2]
Kungens äktenskap med en kvinna av folket anses ha varit den utlösande faktorn
för brödernas uppror. Några månader efter bröllopet störtades kung Erik och
både han och familjen fängslades. Under de
närmaste åren levde man i fångenskap tillsammans men 1573 separerades Erik från
resten av familjen och några år senare togs prins Gustav från sin mor för att
så småningom föras till Polen. Enligt en sägen skall adelsmannen Erik Sparre
vid denna tid ha avvärjt ett försök från Johan III:s sida att mörda den unge
prinsen.[3]
Författarna Rune Pär Olofsson och Anna Sparre tar var för sig upp denna
historia i sina romaner med motiv från Vasatiden. Olofsson ger i Lyckans tärning(1972), en färgstark
skildring av hur Sparre och hans blivande hustru Ebba(född Brahe), hjälps åt
att skydda prins Gustav från farbror Johans lömska knektar. Slutligen lyckas
deras vänner utverka att prinsen får behålla livet.[4]
Under de
dryga trettio år Gustav hade kvar att leva förde han en kringflackande tillvaro.
Han bedrev studier vid flera skolor i dagens Polen och Litauern och
konverterade så småningom till katolicismen. Ofta levde han under knappa
omständigheter. Han var dock inte glömd av tidens politiska aktörer. Likt många
usurpatorer kände Johan III ständig oro för att den avsatta kungafamiljen
en dag skulle göra anspråk på sitt forna rike. Frågan huruvida prinsen borde röjas ur
vägen fördes på regeringsnivå i Sverige. När Johans son Sigismund valdes till
polsk kung var Gustav alltjämt kvar i landet. I den nye kungens följe fanns
Gustavs syster Sigrid, som nu ingick i sin kusin Annas uppvaktning. Kung Johan
varnade sin son för att ha kontakt med Gustav: Man måste undvika att ”fjädrarna
på en sådan fågel” blev för långa, menade han. När flera av de svenska adelsmän
som verkat för Sigismunds val till polsk kung, bland dem Erik Sparre, några år
senare anklagades för förräderi ingick deras påstådda strävan att sätta Gustav
på sin faders tron bland åtalspunkterna. Gustav själv tycks emellertid ha varit
totalt ointresserad av politik och kategoriskt avvisat alla försök att låta sig
utnyttjas i stämplingar mot farbroderns familj.[5]
Ett möte med modern Karin är daterat till 1596 i dåvarande Reval. De hade dock
svårt att kommunicera eftersom sonen glömt sitt modersmål. Uppgiften att han
tidigare träffat systern Sigrid bör stämma eftersom Gustav på 1580-talet tydligen
vistats tillräckligt nära det polska hovet för att oroa Johan III Vid något av
dessa korta möten med sina anhöriga måste Gustav ha fått minst en av Erik XIV:s
dagböcker som minne av fadern.[6]
Vid sekelskiftet 1600 reste Gustav till Ryssland, vars härskare funderade på
att använda den unge mannen som en bricka i förhållandet till Sverige. Som
redan nämnts visade sig Gustav oemottaglig för dylika förslag. Han stannade
dock i Ryssland och avled år 1607 i den lilla staden Kasjin vid en biflod till
Volga. Någonstans i denna stad eller by begravdes den olycklige sonsonen och
rättmätige arvtagaren till Sveriges riksbyggare Gustav Vasa. Han hade nyligen
fyllt 39 år.[7]
[1] Karin
Tegenborg Falkdalen Vasadrottningen, en
biografi över Katarina Stenbock (2015), s 114-115 och Ingvar Andersson Erik XIV (1935), s.284.
[2]
Falkdalen, s. 123-124.
[3].https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Larsson_Sparre.
[4] Ett
indicium på att historien åtminstone innehåller en kärna av sanning kan vara
att Eriks och Ebbas äldste son, som föddes 1582, fick namnet Gustav. Detta namn
var inte så vanligt förekommande inom dåtidens svenska adel som man kanske skulle
tro, med tanke på Gustav Vasa och det gavs vanligen inte till den äldste sonen. Som
regel fick den förstfödde pojken farfaderns namn, antagligen som ett uttryck
för respekt mot den äldre generationen. Så var t.ex. fallet inom ätterna Brahe
och Stenbock vid denna tid. Först den tredje av Per Brahe den äldres fem söner
fick namnet Gustav. Inom Erik Sparres släkt är namnet okänt före 1582, trots
att hans far var en av kung Gustavs trognaste medhjälpare. https://www.adelsvapen.com/genealogi/Sparre_af_Rossvik_nr_7. Å andra sidan hette Ebbas morfar Gustav(Olofsson av ätten Stenbock). och gossen kan alltså ha fått sitt namn efter sin mormorsfar.
[5] Falkdalen,
s.180.
[6] Av
uppgifter på försättsbladet till 1567 års dagbok vet vi att den pantsattes av
Gustav innan denne reste till Ryssland. Senare övertogs den av en svensk
ämbetsman i tjänst hos kung Sigismunds familj. När den polska Vasagrenen
störtats tog man med sig sitt ”svenska arkiv” eller delar av det till
Frankrike, där dagboken slutligen hittades av en svensk adelsman hos en
kryddhandlare i Saint Germain i Paris på 1670-talet. Hans Villius ”Min maka med
våld ryckt ifrån mig, Erik XIV:s dagbok från 1566-67 och från fängelseåren”, i Sex dagböcker från fem sekler (1991).
[7] Då inget
annat anges är uppgifterna i denna text hämtade från Wikipedias artiklar Gustav Eriksson Vasa och Sigrid Eriksdotter Vasa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar