torsdag 12 maj 2016

Olovliga giftermål med furstligt beskydd


När vi föreställer oss relationen barn-föräldrar, äldre- yngre förr i världen får vi ofta en vertikal, patriarkal bild i tankarna. Föräldrarna styrde över sina barn som obetingat lydde dem, på samma sätt som husbonden styrde tjänarna och konungen styrde folket. Sådan var också den ideala bilden av hur samhället borde se ut. Varje enskild individ och varje stånd hade sin plats i systemet som inte fick rubbas. Om någon trädde utanför ramarna innebar detta ett förnekande av den världsordning som ytterst var instiftad av Gud Fader själv. Lite tillspetsat förnekade den som trotsade sin av Gud givna överhet, föräldrar, husbonde eller kung, också Guds allmakt. Denna ordning luckrades upp efter hand under en period på flera sekler. Föreställningen att barnen av princip skall lyda sina föräldrar var förmodligen den som längst hölls vid liv. Principer och verklighet är emellertid sällan samma sak och brott mot lydnadsregler har säkerligen förekommit i alla tider. Ju strängare man håller på en regel, desto mer omskakande blir följderna om någon bryter mot den.

Under senare delen av 1500-talet inträffade i Sverige två upprörande skandaler, där en yngre kvinna satte sig upp mot sina enligt den gudomliga lagen överordnade släktingars vilja. I båda fallen gällde det kvinnor ur rikets högsta adel, båda gångerna rörde sig om äktenskapsfrågor och båda gångerna beskyddades ”de brottsliga” av en kunglig person.

I början av 1570-talet var grevedottern Magdalena(Malin) Sture mycket sorgsen. Hon var djupt förälskad i sin kusin Erik Stenbock, bror till Gustav Vasas överlevande gemål Katarina. Kärleken var besvarad men Malins mor, den stolta Märta Lejonhufvud, ville absolut inte gå med på något giftermål. Hon motiverade detta med att de båda älskande var för nära släkt.[1] Deras kärlek måste ha varit märkbar, för flera av deras släktingar lade sig ut för dem och bad Malins mor att ge med sig. ”Icke”, sade den bestämda grevinnan och underbyggde sin vägran med att ärkebiskopen själv förklarat äktenskapet olagligt med hänvisning till kusinskapet. Men om fru Märta var envis var Malin hennes sanna dotter. Dessutom var hon inte någon oskyldig flicka utan en kvinna på över trettio år. Erik Stenbock var något år äldre. De beslöt att ta saken i egna händer. Stenbock förstod emellertid att han inte utan vidare kunde kidnappa sin tilltänkta brud. Om ett sådant företag skulle lyckas måste han ha stöd av någon högt uppsatt person, exempelvis en kunglighet. Han anförtrodde sig åt hertig Karl, kung Johan III:s bror. Eftersom Karl var hertig av Södermanland, där familjen Stures huvudgods Hörningsholm låg, utgjorde han den högsta myndigheten i området näst efter kungen. Både i kraft av bestämmelserna i faderns testamente och av sin egen personlighet var Karl i många stycken sin egen herre. Med hans stöd kunde de båda älskande våga trotsa grevinnan Märta. Hertigen ställde upp med en eskort på några hundra man. Förmodligen var det också hertigen som tillhandahöll de skräddare och sömmerskor som behövdes för att ordna passande kläder till Malin Sture efter den planerade flykten. Man kunde ju inte riskera att väcka moderns misstankar genom att packa brudens tillhörigheter i en koffert eller klädkista. Nu var allt klart för handling. Trots att Stenbock fått avslag på sitt frieri var han fortfarande välkommen till Hörningsholm och i mars 1573 begav han sig dit för att enlevera sin brud. Med sig hade han sin syster Cecilia och säkert några tjänare. Hertigens ryttare hölls dolda i en skog i närheten av godset.

Malin var förberedd på vad som skulle hända men spänningen frestade på nerverna. Dagen innan hade en av hennes systrar hittat henne gråtande vid ett fönster. När systern oroligt undrade vad som stod på svarade Malin att hon hoppades att deras vänskap skulle bestå, utan att förklara vad hon menade. När Stenbock kom till Hörningsholm får man förmoda att han hälsade på husets härskarinna så obesvärat som möjligt. Sedan gick han in till Malin och sade att han hade en häst till henne stående nere på gården Ville hon titta på den? Åtföljda av två tjänarinnor gick de ned på borggården, satte sig i den släde som hästen var spänd för och for iväg. Efter en stund anslöt sig hertigens ryttare till sällskapet och eskorterade dem på deras vidare färd.[2] En av Malins tjänarinnor lär ha förstått vad som höll på att ske och bett sin skyddsling att återvända hem. Den desperata grevedottern grep då en bössa och ropade att om kvinnan inte höll tyst ”skolen I aldrig tala mer”. Man fortsatte till den gård där skräddarna väntade för att sy upp brudens nya kläder och sedan till släktingar som stödde brudparet. På Hörningsholm var uppståndelsen stor. Grevinnan Märta lär först ha svimmat och sedan rasande nedkallat Guds straff över både Erik Stenbock och hans syster som var kvar på godset. Budbärare sändes ut för att förmå dottern att återvända, med negativt resultat. Skandalen var ett faktum. Kung Johan arresterade Stenbock och tog ifrån honom alla hans ämbeten och gods. Kanske gjorde han detta mer för att freda sig mot grevinnans Märtas raseri en av personlig vrede över vad som hänt. Hur som helst var Stenbock snart fri och eftersom kungen förbjudit alla präster i sitt rike att viga honom och Malin Sture reste de till det danska Halland och lät sig vigas där. Det tog ett och ett halvt år för Märta Lejonhufvud att acceptera fakta. Kanske insåg hon att det var HON som gjorde sig löjlig i sin envishet eller lät hon, som det sägs, sig bevekas av familjens böner. Då Malin fått en son bjöd pojkens mormor till stor fest på Hörningsholm. När man i efterhand läser denna farsartade historia undrar man vad våra dagars kändistidningar kunnat göra av det hela. Kanske de för en gångs skull helt enkelt berättat sanningen.

En ny skandal i samma stil, men mindre dramatisk i sin utformning, inträffade 1595. Denna gång gällde det Sigrid Brahe, dotter till Pehr Brahe den äldre. Adelsmannen Erik Bielke, en systerson till Malin Sture, hade anhållit om Sigrids hand hos familjen. Varken hon själv eller släkten var helt trakterad av tanken eftersom det ryktades att Bielke hade ”den skamliga sjukan”,(säkerligen syfilis). Sigrid var dessutom förälskad i Johan Gyllenstierna. också han av högadel Familjen Brahe förklarade att Bielke måste bevisa att han var helt frisk för att få gifta sig med Sigrid. Trots detta betraktades de som trolovade.[3] Sigrid ogillade fortfarande tanken på giftermål med Bielke. Eftersom hon var drygt 25 år och föräldrarna dessutom döda föll det sig kanske lättare att trosa släkten. Hon vände sig till Johan III:s dotter Anna, som hon troligen var hovdam hos.[4]  Anna lovade att ordna giftermålet med Gyllenstierna, som inom kort anlände till Stegeborg i Östergötland där prinsessan residerade. Troligen för att få saken snabbt och diskret avklarad innan brudens eller den ratade fästmannens familj hann intervenera firades bröllopet onsdagen 8 mars 1595. Normalt hölls sådana tillställningar på söndagar. Ingen lär i förväg ha vetat vad som skulle ske, kanske inte ens fästfolket. Det anordnades helt enkelt en gudstjänst varunder brudparet till allmän förvåning framträdde i koret och vigdes av en präst. Eftersom en man från den svensk-polske kungen Sigismunds hov var närvarande kunde man säga att även HM konungen givit sitt godkännande. Enligt Anna Sparre skall Sigrids bror Gustav ha uppenbarat sig mitt under den efterföljande festen och försökt skilja de nygifta åt. Trots att han själv stod prinsessan Anna mycket nära var han svårt förolämpad över vad som hänt. Försöket misslyckades. Värdinnan kastade helt sonika ut honom.

Återigen hade en skandal inträffat i den svenska societeten. Den försmådde fästmannens släktingar ville döda Johan Gyllenstierna eller åtminstone låta honom möta sin rival i envig. Hertig Karl, som tjugo år tidigare så ridderligt bistått paret Stenbock-Sture i deras flyktplaner rasade nu mot sin brorsdotters självsvåldiga agerande.[5] Ändå blev det hertigen som ytterst fick reda upp saken. Vid den riksdag i Söderköping han kallat till på hösten 1595 dömdes det nygifta paret till en tids isolering på sitt gods och att betala skadestånd både till Bielke och till fattighjälp. Exakt hur mycket Bieke fick är osäkert då uppgifterna även här går isär. Anna Sparre, som hänvisar till ”tidens krönika” säger att paret dömdes till isolering för att Sigrid övergivit Bielke ”samt att till honom utbetala 1000 riksdaler och till de fattiga en lika summa”.

Av vad som här skrivits torde framgå att kvinnor haft egen vilja och kraft att styra över sina liv långt före vår tid.                                     





[1] Med tanke på att alla högadelns medlemmar på det ena eller andra sättet var släkt med varandra kan man undra om det funnits andra skäl för fru Märta att motsätta sig äktenskapet. Kanske kände hon motvilja mot att gifta in sin dotter i familjen Stenbock, vars män var kända för sitt häftiga lynne. En bror till Erik Stenbock hade några år tidigare misshandlat den avsatte Erik XIV så svårt att han förlorat tjänsten som kungens fångvaktare, dock utan att få straff. Några månader efter Malin Sures flykt stack en annan Stenbock ihjäl en finsk adelsman under en fest. Erik Stenbock själv hade under sin tjänstgöring vid hovet trakasserat Hogenskild Bielke och bland annat ridit omkull honom, kallat honom feg och svag, samt förstört hans kläder. Bielke gifte sig senare med en annan av fru Märtas döttrar. Det är väl inte helt otänkbart att han avrått svärmodern att göra de båda antagonisterna till svågrar. Karin Tegenborg Falkdalen Vasadrottningen, en biografi över Katarina stenbock, (2016), s. 59-60, 133 och 150-53.   
[2] Redogörelsen för enleveringen uppges av Falkdalen komma från en systerdotter till Malin Sture. I moderna biografier över karl IX finns ingen uppgift om hans roll i affären. Senare blev han och Erik Stenbock politiska motståndare. I äldre litteratur återges hertigens insats emellertid som fakta (http://runeberg.org/sqvinnor/0259.html). Falkdalen tror också på den(Falkdalen, s.145-49). Det är dessutom svårt att förstå varför Malins systerdotter skulle tilldela hertigen en oriktig roll i historien. Hertig Karl var drygt 20 år vid denna tid och kan ha blivit rörd av parets kärlek. Dessutom roade det honom säkert att ge den högfärdiga fru Märta en minnesbeta. Kanske följde han både sitt huvud och sitt hjärta.  
[3] Författaren Anna Sparre hänvisar i sin bok Prinsessan av Vasa (1991), till en dagbok förd av Sigrids bror Abraham angående giftermålsförhandlingarna mellan familjerna Brahe och Bielke. Sparres böcker är visserligen romaner men emellanåt görs hänvisningar till dokument från tiden som hon mycket väl kan ha tittat i. Jag tar mig därför friheten att delvis använda mig av hennes skildring av ”Ondagsbröllopet” och hänvisar i övrigt till Wikipedias artiklar Sigrid Brahe, Johan Nilson Gyllenstierna och Onsdagsbröllopet.
[4] Uppgifterna går lite isär när det gäller Annas förhållande till Sigrid. På en del ställen står det att Sigrid ”sökte hjälp” eller skydd hos Anna men i den artikel som behandlar själva bröllopet betecknas hon som Annas hovdam. Om detta stämmer kan Annas agerande förklaras eftersom hon i egenskap av hushållets överhuvud hade rätt att gifta bort sina underlydande eller åtminstone förestå deras bröllop. Anna och Sigrid var jämngamla och måste hur som helst ha varit goda vänner.
[5] Detta berodde kanske mindre på mognad eller skenhelighet än på hertigens rädsla för att den djärva Anna skulle kunna bli en farlig motståndare i den maktkamp han sedan några år förde mot både riksrådet och Sigismund. Dessutom får man inte glömma att Anna ju var kvinna och en kvinna fick naturligtvis inte vara lika tuff som en man.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar