tisdag 25 oktober 2016

Älskarinnan och kronprinsessan


Den som studerar kungahusens historia kan försynt undra varför Tv-producenter och manusförfattare envisas med att hitta på berättelser om fiktiva familjer och deras inbördes intriger. Det finns tillräckligt material till åtskilliga skandalromaner hos de gamla dynastierna. Förr i världen utnyttjades detta stoff av de stora mästarna. Alexandre Dumas berättelse om de tre musketörerna bygger delvis på en sådan historia ur verkligheten. En liten episod från 1700-talets Versailles, som kanske inte skulle duga för en hel roman men åtminstone till ett kapitel eller en kortare fars i TV, är småkriget mellan älskarinnan och kronprinsessan.
I början av 1770-talet härskade Ludvig XV i Frankrike. Han var 60 år gammal och hade varit kung sedan han var 5. Egentligen ville han nog aldrig bli kung. Allra bäst trivdes han i mindre, intimare kretsar, gärna med en attraktiv dam i spetsen. I vår tid är han nog mest känd just för sina många älskarinnor. I slutet av 1760-talet hade den mest kända av dessa, Madame Pompadour nyligen avlidit. Hon ersattes snart av en kvinna som egentligen hette Jeanne Bécu. Jeannes familj på moderns sida kom från ganska enkla förhållanden men hade ändå lyckats ställa det så bra för sig att flera släktingar till henne hade anställning på tjänarnivå både vid hovet och i andra finare hushåll. Vem flickans far var är okänt men det är tänkbart att han var en munk som fördrivits från sitt kloster. Jeanne vistades några år i en klosterskola, där eleverna inte enbart lärde sig att be och sköta ett hushåll utan även konsten att mucisera, dansa och teckna. Den unga flickan tycks också tidigt ha behärskat konsten att attrahera karlar. Efter att ha lämnat skolan vid 14 års ålder lyckades hon bli indragen i flera kärlekshistorier på de platser där hon fick anställning. Det är sannolikt att hon fick en dotter med en av sina arbetsgivare. Slutligen kom Jeanne i kontakt med greve Jean-Baptiste du Barry, en fattig adelsman som i realiteten inte tycks ha varit något annat än hallick åt furstar och andra förnäma personer vid hovet. Hans stora dröm var att få en av sina flickor ”anställd” på posten som HM konungens officiella mätress. Tillsvidare nöjde han sig med att ta Jeannes tjänster i anspråk för egen del och presenterade henne offentligt som sin älskarinna. Detta hindrade å andra sidan inte greven att ”låna ut” Jeanne, som nu var lite över 20 år, till personer av högre rang. Eftersom tanken var att hon på sikt skulle bli kungens favorit fick hon samtidigt undervisning i hur man uppförde sig vid hovet. På våren 1768 kom Jeanne för första gången till slottet I Versallies där Ludvig XV snart fick ögonen på henne.[1] Sedan det visat sig att damen både var frisk och attraktiv förklarade kungen att hon skulle bli hans mätress. Då man invände att hon var av alltför låg börd för denna post svarade Ludvig att man väl fick gifta bort henne med en adelsman, vilket också skedde på hösten 1768.[2] Den utvalde var ingen annan än greve Guillaume du Barry, bror till hallicken Jean-Baptiste. Genom detta giftermål, som var rent formellt, hade Jeanne Bécu blivit Madame du Barry, det namn hon är känd under i historien. I april 1769 presenterades hon officiellt vid hovet under sitt nya namn och hade därmed fått rätt att på jämställd fot röra sig bland hovets förnämsta medlemmar. Många av dessa var emellertid fortfarande chockerade över att en kvinna av bondesläkt, vars far till på köpet var okänd, fått en sådan ställning. Bland de mest upprörda var kungens tre ogifta döttrar. Inom kort fick de ett utmärkt tillfälle att ta hämnd på den ”skamlösa” kvinnan i och med att en nykomling av långt förnämare börd dök upp på scenen. I maj 1770, alltså något år efter du Barrys ankomst, anlände den 14-åriga ärkehertiginnan Marie Antoinette av Österrike till hovet för att gifta sig med kronprins Ludvig. Flickan var inte särskilt intellektuellt begåvad men glad, livlig och charmerande. En sak hon dessvärre inte fått undervisning i inför avresan från Wien var förekomsten av kungliga älskarinnor vid hovet och hur man som nykomling bäst borde förhålla sig till sådana. När prinsessan i samband med det första mötet med hovet på slottet La Muette såg en kvinna med stora blå ögon, fyllig barm och översållad med smycken nyfiket betrakta henne, frågade hon sin nya hovmästarinna vem damen var. Den etikettsmedvetna men diplomattiska hovdamen svarade att kvinnan i fråga ”var kungen till behag”. Prinsessan utropade glatt: ”Åh, då är vi rivaler, för jag vill också vara kungen till behag”. I själva verket utbröt snart ett mindre krig mellan Madame du Barry och tronföljarens hustru och det fördes på det effektivaste sätt man kunde tänka sig vid hovet i Versailles, genom etikettens oomkullrunkliga system. Kungens tre döttrar, ”Mesdames Tantes”, som de kallades, lärde raskt sin ingifta brorsdotter vad hon ”behövde veta” om livet vid hovet. Framför allt lärde de henne att förakta faderns mätress. Eftersom Madame du Barry inte fick tilltala den nya kronprinsessan utan att först ha blivit tilltalad var det lätt att ignorera henne: Marie Antoinette sade helt enkelt inte ett ord till mätressen. För oss kan detta verka som en bagatell, särskilt med tanke på att Jeanne var kungens favorit och fick allt hon pekade på. Men det faktum att hovets första dam så tydligt tog avstånd från henne visade att Madame du Barry inte var allsmäktig och gav vind i seglen åt dem som ogillade henne. Ludvig XV var möjligen innerst inne road över denna ministrid men han avskydde etikettsbråk och andra liknande tvistigheter. Dessutom var det naturligtvis inte önskvärt att någon öppet ifrågasatte vilka kvinnor konungen av Frankrike behagade umgås med. Han beslöt sig för att ingripa.  
Nu inleddes en följetong med samtal och skrivelser fram och tillbaka. Vi måste minnas att mycket stod på spel. En utländsk prinsessa hade som deluppgift att skapa goda relationer mellan sitt födelseland och det land dit hon skickats för giftermål. Att i den situationen negligera en person som kungen i det nya hemlandet uppskattade var snudd på förräderi. Det kunde leda till att en allians uppbyggd genom år av tålmodigt arbete raserades på ett par minuter. Dessutom hade Marie Antoinette ännu inte lyckats ha fullbordat samlag med sin man, vilket teoretiskt innebar att deras äktenskap kunde upplösas. Alltså blev den privata tvisten mellan prinsessan och mätressen en statsangelägenhet i två europeiska stormakter. Ludvig XV bad den österrikiske ambassadören övertala Marie Antoinette att ge med sig och man kom överens att diplomaten vid en mottagning skulle börja konversera Madame du Barry, varvid prinsessan ”av en slump” skulle gå fram och hälsa på både ambassadören och mätressen. Nyheten kom olyckligtvis ut i förtid (få saker var hemliga i Versallies), och just som det stora ögonblicket var inne ingrep kungens äldsta hemmavarande dotter i handlingen. Hon gick fram till Marie Antoinette och sade i bestämd ton: ”Det är dags att gå. Vi måste vänta på kungen hos min syster Victoire”. Prinsessan lydde genast uppmaningen, kanske av rädsla, kanske glad att få en anledning att ställa in det avtalade mötet. Nu blev Ludvig XV arg på allvar: ”Jag märker att era råd inte haft någon verkan, sade han till Österrikes ambassadör. Då tvingas jag själv ingripa”. Ilbud till Maria Teresia i Wien: ”Kungen är rasande. Ärkehertiginnan MÅSTE tala till Madame du Barry”.[3]  I ett personligt brev till dottern påpekade kejsarinnan i skarpa ordalag att hon måste anpassa sig till sederna vid franska hovet. Om man begärde något vanhedrande av henne skulle hon naturligtvis säga nej men det fanns ingen rimlig anledning att avstå från att hälsa på en av kungens närmaste vänner, oavsett vederbörandes ursprung. Ny scen, nytt förberett ”improviserat” möte. Denna gång skulle det ske i samband med nyårsmottagningen inför 1772.[4]  Om man lyckats bättre med att dölja vad som var i görningen, kungen tagit sina envisa döttrar i upptuktelse eller Marie Antoinette insett allvaret i situationen; nu gick allt som det skulle. Som i förbigående vände sig kronprinsessan åt Madame du Barrys håll och yttrade helt kort: ”Det är många människor i Versailles idag”.[5]  Därmed var allt frid och fröjd och alla lyckliga, utom ”Mesdames Tantes”, får man förmoda.

Madame du Barrys välde varade ytterligare drygt två år, till Ludvig XV:s död på våren 1774. Efter att en tid ha tvingats gå i kloster återupptog hon sitt behagliga liv i den franska societeten, fast hon länge var förbjuden att visa sig i Versailles. Hon avrättades under revolutionen i december 1793, knappt två månader efter Marie Antoinette[.6]                                               



[1] Versallies hade vid denna tid blivit en mindre stad med flera hus förutom det kungliga residenset
[2] Kungen hade många ”periodiska” förhållanden med kvinnor av låg börd. Problemet var att en officiell mätress också hade en viss representativ roll, i synnerhet när kungen var ogift eller, som i detta fall, änkling. Därav hovets indignation över den nya favoriten.
[3] De Österrikiska prinsessorna benämndes ärkehertiginnor och ambassadören kallade fortfarande Marie Antoinette så i sin korrespondens med kejsarinnan.  
[4] Marie Antoinette hade då bott i Frankrike över 1,5 år.
[5] Meningarna går isär huruvida Marie Antoinette någonsin talade till Madame du Barry igen. Zweig menar att så inte var fallet medan Fraser hävdar att hon vid ett senare tillfälle på liknande sätt fällde några konventionella ord som kunde anses vara riktade till favoriten, vilket väckte kungens gillande.
[6]  Denna text bygger på Stefan Zweigs biografi över Marie Antoinette från 1933(1989-års svenska utgåva), kapitel IV "Kampen om ett ord",  Antonia fFasers biografi över samma drottning i svensk översättning 2002, kapitel 5/7 och https://sv.wikipedia.org/wiki/Madame_du_Barry.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar