tisdag 4 oktober 2016

Tre änkor på Stockholms slott


Vet ni vad Katarina Stenbock, Hedvig Eleonora och Desirée Clary har gemensamt, bortsett från att alla tre varit drottningar av Sverige? Jo, de var alla gifta med dynastigrundare och de levde mycket länge. När de dog stod Sverige, och ibland rentav världen i begrepp att inträda i en ny tid.

1 En klippa i Vasarnas upprörda hav.
Katarina Stenbock var adelsdam och tillhörde en av Sveriges förnämsta ätter. Hon föddes i ett land som ännu var obetydligt om än ganska stort. Drygt tio år innan Katarina kom till världen hade Sverige brutit sig ur Kalmarunionen och fått en egen kung, Gustav Eriksson av ätten Vasa. Kungen hade ganska nyligen brutit kyrkans makt och tagit de första stegen mot att införa protestantismen men striden var långt ifrån över. Både folket och kyrkan knorrade över kungens reformer och regelbundet förekom det uppror. Danskarna hade heller inte gett upp tanken på att återföra Sverige till unionen. Under Katarinas barndom slöts visserligen förbund mellan Sveriges och Danmarks kungar men hotet om att danskarna kunde gå till anfall fanns kvar. Danmark var det ojämförligt starkaste landet i Norden.

Den adel Katarina tillhörde utgjorde visserligen rikets första stånd men utmärkte sig inte för förfining eller lyx. Deras bostäder var snarare små befästningar än ståtliga slott och det var inte självklart att en adelsman kunde skriva eller tala latin. Fram till Katarinas tid var det kyrkan och klostren som stod för kultur och undervisning. Adelsmännen var i grund och botten krigare, förmodligen mer benägna att dra blankt och våldta kvinnor än att föra ett belevat samtal eller skriva vackra poem. Detta verkar särskilt ha varit fallet med Stenbockarna, som var kända för ett brutalt lynne och våldsamma handlingar. Flera av Katarinas bröder kom att invecklas i skandaler som omfattade mord eller dråp, misshandel och vådaskjutningar till döds. Det var alltså mot en karg, mörk bakgrund Katarina växte upp även om hon själv säkert var lycklig över det relativt trygga liv hon levde bland landets förnämsta ädlingar. Lyckan tog slut en dag i början av 1550-talet när den över 50-årige kung Gustav anhöll om den 17-åriga Katarinas hand hos hennes föräldrar. Enligt en legend ska flickan ha gömt sig i en kista för att undkomma sin friare. Men ett kungligt frieri sade man inte nej till, vare sig av krasst ”affärsmässiga” skäl eller med tanke på släktens bästa. Katarina blev drottning, fast hon redan hade en friare som hon enligt en annan legend aldrig glömde. Hennes uppgift var nu inte så mycket att avla barn eller vara kungens sexualpartner utan snarare att fylla rollen som mor i hans stora familj sedan drottning Margareta hastigt avlidit något år tidigare. En drottning förväntades också agera ”kontaktman” mellan kungen och hans omgivning. Det var till drottningen man skrev för att få en dom lindrad eller be om någon annan förmån. Hon var den som skulle mana kungen att låta nåd gå före rätt och agera medlare när tvister uppstod inom familjen. Det var främst denna medlande roll som blev Katarina Stenbocks lott i livet. Om hennes manliga släktingar inom familjen var kända för råhet och brutalitet framstår hon själv som något av lugnet personifierat. Ett tecken på detta är att hon faktiskt överlevde allt utom själva döden. Under de åtta åren som drottning fick hon gjuta olja på vågorna då gamle kung Gustav blev rasande på sin omgivning, särskilt efter ”Vadstenabullret” mot slutet av hans liv. När kungen klagade på att barnen övergav honom var Katarina modig nog att påpeka att det inte var konstigt om de drog sig för att hälsa på, så som han domderade och skällde hela tiden. Efter kungens död 1560 blev Katarina ”riksänka”, en ställning hon hade i drygt 60 år. De första 8 åren var hon landets förnämsta dam eftersom kung Erik var ogift. Till följd av att både hon själv och Eriks senare hustru Karin levde länge kom Sverige att i perioder ha tre drottningar.  Årtiondena efter Gustav Vasas död var allt annat än harmoniska. Ofta rådde närmast inbördeskrig mellan hans söner och deras olika ättegrenar. Flera av Katarinas nära släktingar kastades i fängelse eller blev avrättade. Hertig Karl, som nästan varit som en son för henne under sina uppväxtår, försökte i många år ta ifrån henne godset Strömsholm som hennes man givit henne som eget. Två kungar avsattes och en kungason drevs i landsflykt för resten av sitt liv. Under allt detta fortsatte Katarina att vara ett stöd för släkten. Hon drog sig inte för att ta hand om ”uppkomlingen Karin Månsdotters barn så att de åtminstone ibland slapp dela föräldrarnas fängelse. Allt tyder på att de båda kvinnorna hade ett gott förhållande, trots den stora skillnaden ifråga om härkomst. Med tanke på tidens syn på ståndscirkulation är detta ett tecken så gott som något på Katarinas vidsynthet och goda hjärta. Bortsett från att agera medlare i konflikter var änkedrottningen också den självklara gudmodern och festarrangören då någon inom högadeln gifte sig eller fick barn. Det sista bröllop hon upplevde var vigseln mellan Gustav II Adolf och Maria Eleonora i november 1620. Den gången orkade hon inte själv närvara men sände ett vackert smycke till bruden. I december året därpå avled hon vid 86 års ålder. Då hon föddes var Sverige ett medeltida, obetydligt och svagt land där striden mellan katolskt och protestantiskt var långt ifrån avgjord. När hon avled hade Axel Oxenstierna börjat lägga grunden till vår moderna förvaltning, protestantismen var statsreligion och Sverige på väg att bli en stormakt.[1] 

2 De tre Karlarnas stöd
Hedvig Eleonora var nästan 18 år då hon lovades bort till den nye svenske kungen Karl X Gustav av huset Pfalz. I själva verket fyllde hon 18 dagen innan vigseln ägde rum, 24 oktober 1654. Flickan kom från det lilla hertigdömet Holstein Gottorp i dagens Nordtyskland. Eftersom både hertigen och Sveriges kung hade Danmark till fiende ansågs föreningen lämplig. Det var inte heller första gången en kvinna från Holstein gifte sig med en svensk furste.  Vid ankomsten till slottet Tre kronor mottogs den blivande drottningen av Gustav Adolfs änka Maria Eleonora.
Drygt ett år efter vigseln föddes sonen Karl, som blev enda barnet. Drottningen hade därmed uppfyllt det viktigaste ändamålet med sin vistelse i Sverige. Också i övrigt tycks det korta äktenskapet ha blivit en framgång. När det inte ansågs för riskabelt följde drottningen sin make på hans många fälttåg. Bland annat besökte de det danska slottet Fredriksborg tillsammans. I början av år 1660 hade ständerna kallats till Göteborg. Också drottningen och kronprinsen var på plats. Under riksdagen insjuknade kungen plötsligt och avled. Hedvig Eleonora var nu änka efter 5 års äktenskap. Sonen och tronarvingen hade nyligen fyllt 4. Änkedrottningen var 23 år.

Sverige befann sig nu i samma läge som Frankrike hade gjort drygt 15 år tidigare vid Ludvig XIII:s död. Den gången hade änkedrottningen utan att tveka tagit makten i sin minderårige sons namn och på alla sätt bevakat hans intressen. Hedvig Eleonora kom delvis att följs Anna av Österrike i spåren. Hon tog inte själv makten även om hon var närvarande vid viktigare möten med förmyndarregeringen. Men sin ende son ömmade hon för med en kärlek som knappast stod efter hennes franska motsvarighet i styrka. Hon har ibland kritiserats för att ha försummat gossens andliga förkovran till förmån för hans fysiska välbefinnande. Om kritiken alls är berättigad är drottningens agerande kanske ändå ursäktligt med tanke på att han ansågs klen och var den ende arvingen till tronen. Hur som helst förblev deras relation mycket stark. Också då karl XI gift sig var det modern som var ”drottningen” i hans vokabulär. Flera av de män som senare skulle understödja kungen i hans arbete hade antingen först varit anställda hos modern eller placerats hos sonen av henne. Om Hedvig Eleonora dött före Karl XI hade denne säkert följt Ludvig XIV:s exempel och givit henne en begravning värdig en stor konung. Förutom sonen visade Hedvig Eleonora också stort intresse för slottsarkitektur, både exteriört och interiört. Det var under hennes tid som det moderna Drottningholm började skapas. Ett annat nybygge som sysselsatte drottningen var Strömsholm, som en gång tillhört Katarina Stenbock men sedan dess i stor utsträckning fått förfalla. Det slott som nu står på platsen är resultatet av Hedvig Eleonoras engagemang. För att fullfölja hennes intentioner anlitades begåvningar som arkitekten Nikodemus Tessin d.ä. och hovmålaren Ehrenstrahl.[2] Änkedrottningens hovliv framstår överhuvudtaget som glatt och livfullt under 1660-talet. Bland annat lät hon öppna Sveriges första fasta teater i ”Lejonkulan” utanför slottet i Stockholm. Ett annat nöje var kortspel. Samtidigt var drottningen en ordningsmänniska som strävade att hålla reda på vad som var kunglig egendom och vad som tillhörde staten. Därför kunde exempelvis en möbel märkas HK(husgerådskammaren), och en annan HERS(Hedvig Eleonora Regina Sueciae).

Åren gick. Så småningom blev Karl XI myndig, bildade familj och avled. Under sonsonen Karl XII rasade stora nordiska kriget men alltjämt var Karl X Gustavs änka i livet Eftersom sonsonen var ute i fällt var hon nu den förnämsta personen vid hovet men det var ett allt dystrare hov, För den äldre generation svenskar som verkligen läst kungarnas historia i skolan är det nog främst en episod från dessa senare år som gjort Hedvig Eleonora odödlig; budskapet om general Stenbocks seger vid Helsingborg på senvintern 1710. Skalden Snoilskys beskrivning i ”Stenbocks kurir” av furstinnans uppträdande gentemot det uttröttade sändebudet är storslagen:      

                                           Med lugn och skrynklig panna,

                                            Men dödsblek som en hamn

                                            Den ädla fru sig reser ur kronprydd länstols famn.

                                            ”Sitt, herr kornett”, hon säger

                                            och hofvet skåda får

                                            en syn förutan like:

                                           Han sitter och hon står.[3] 

                 

Även om skildringen är romantiskt färgad och innehåller flera felaktigheter, vi vet numera exempelvis att kuriren åkte i vagn till Stockholm, kan vi nog utgå ifrån att segerbudskapet från Skåne verkligen gjorde både änkedrottningen och folket i staden lyckliga och fick dem att hoppas på en ljusare framtid. Inom kort överfölls Stockholm och sedan stora delar av öriga riket emellertid av en fiende som inte ens den tappraste och skickligaste general förmådde hejda; pesten. Hedvig Eleonora och den övriga kungafamiljen flydde i tid men många av huvudstadens invånare dukade under. Budskapet om segern vid Helsingborg utgjorde kanske det sista ögonblicket av genuin glädje i Hedvig Eleonoras långa liv. Fem år efter kurirens hoppingivande ankomst anlände en annan, mer prominent person till Stockholm. Det var Fredrik av Hessen, son till lantgreven av Hessen-Kassel, som kom för att gifta sig med Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster och som senare blev kung Fredrik I. Bröllopet stod i mars 1715 i änkedrottningens närvaro. I november samma år insjuknade den gamla damen och avled vid 79 års ålder. Då man varken hade pengar till den ståtliga begravning som anstod en änkedrottning eller fick några instruktioner från kungen angående jordfästningen blev ceremonin i januari 1716 mycket enkel. I efterhand liknar den mera en dåtida begravning av en självmördare eller simpel brottsling än av landets första dam. Det blev ingen musik, ingen sång och inga tända ljus vid graven.[4]

Hedvig Eleonora hade bott i Sverige i drygt 60 år. När hon anlände var stormakten Sverige ännu inne i ett expansivt skede, när hon dog var den på väg att gå under. Under hennes tid rådde det absoluta kungliga enväldet både i Sverige och på andra håll i Europa. Knappt tre månader före hennes död avled den gamle Ludvig XIV av Frankrike, själva personifikationen av kunglig maktfullkomlighet. Tre år senare skulle Karl XII stupa och ett nytt styrelseskick införas i Sverige. Även om änkedrottningens torftiga begravning berodde på ett krasst ekonomiskt krisläge kanske den ändå symboliskt förebådar en större samhällsförändring: Hedvig Eleonora representerade ett styrelseskick som allt färre trodde på. En ny tid väntade runt hörnet, upplysningens tid.    
3 Flickan från södern som blev drottning i norden

Det är som bekant alltid svårt att definiera begrepp som ”lycka” eller ”olycka” eller fastslå om en enskild individ har det ”sämre” eller ”bättre” än andra; men om drottning Désirée på äldre dagar någonsin studerade sitt nya lands historia och då reflekterade över Katarina Stenbocks och Hedvig Eleonoras öden ansåg hon nog att hennes lott var långt värre än deras. Kanske hon rentav såg sig själv som den olyckligaste av alla Sveriges drottningar och fann en sorts njutning i detta.[5] Ingen svensk drottning har varit så oförberedd på sin roll som Désirée. Hon är visserligen inte den enda av icke kunglig börd som suttit på tronen. Hon är inte ens av lägst härkomst. Vad som skiljer henne från andra drottningar är att hon inte hade någon möjlighet att sätta sig in i sin roll innan den pådyvlades henne. Karin Månsdotter var kung Eriks favorit några år och spelade så att säga rollen av inofficiell drottning på ett ganska tidigt stadium. Sturarnas anhöriga bad om nåd för sina släktingar långt innan de kunde föreställa sig att denna bondflicka verkligen skulle bestiga tronen. De adelsdamer som upphöjdes till drottningar under vasatiden levde nära hovet och kände människorna där innan de gifte sig. I värsta fall hade de anhöriga som kunde leda dem rätt. Vår nuvarande drottning gifte sig med kungen efter några års bekantskap. Desirée Clary, borgarflickan från Marseille, fick plötsligt veta att hennes man, marskalk Bernadotte, blivit utnämnd till tronföljare i ett främmande land och att hon måste följa honom dit. Det var inte ens ett kulturland, som Spanien där hennes svåger regerade en tid, utan ett kallt, avlägset litet land långt upp i norr som hon knappt hört talas om tidigare. Till råga på allt kom hon mitt i vintern och lär ha gråtit vid åsynen av det snöiga, ödsliga landskapet där skorstenarna var det enda tecknet på liv. Om hon varit mer fallen för religion skulle hon förmodligen ha trott att detta måste vara helvetet självt. Det hov dit hon anlände i januari 1811 var det gamla förfinade gustavianska hovet och kungen, Karl XIII, var född på Fredrik I:s tid. Den gustavianska tiden antogs visserligen vara slut sedan några år tillbaka men ”tjusarkungens” anda härskade alltjämt och några av hans släktingar och medarbetare var fortfarande i livet. Undra på att de såg ner på uppkomlingen från revolutionens Frankrike, som saknade sin mans förmåga att sätta sig i respekt vart han kom och som för sin del måste ha känt sig som en sparv bland tranor. Den enda som lär ha förstått Desirée och känt medlidande med henne var Sofia Magdalena, Gustav III:s änka som själv aldrig varit särskilt förtjust i plikterna vid hovet.  Bortsett från omgivningens nedlåtenhet var Desirée också skild från sin son, som hade fullt upp att lära sig ”bli svensk”. Efter några månader åkte hon helt sonika hem till Paris igen, även om det kanske delvis skedde för att bevaka Karl Johans intressen där. Under de närmaste åren, då napoleonkrigen gick mot sitt slut, sökte Desirée förmå sin man att inte gå i krig med kejsaren. Hon påpekade att detta vore orätt både ur moralisk och politisk synpunkt. Napoleon hade gynnat både deras familj och Frankrike och förtjänade inte att förrådas av sina egna. Om kejsaren verkligen föll låg Karl Johan å andra sidan bra till för att efterträda honom men den möjligheten skulle säkert gå om intet om han tog till vapen mot Frankrike. Som vi vet valde Karl Johan ändå att gå i krig med Napoleon och han kom på ett kort besök till Paris efter stadens fall 1814. Sedan maken återvänt till Sverige stannade Desirée kvar ytterligare några år. När hon 1818 fick veta att hennes man blivit svensk kung lär hennes enda reaktion ha varit att omedelbart sluta spela klaver eftersom ”en drottning inte får spela illa”. Fyra år senare kom sonen Oscar till Paris under sin friarfärd i Europa. De hade inte setts sedan Desirée lämnade Sverige elva år tidigare. Omgivningen konstaterade att ”Ömheten mellan drottningen och hennes son var ej så synnerligen stor”. Kanske detta möte fick Desirée att inse att hon höll på att ”förlora” sin familj och att hon måste resa till Sverige, åtminstone en tid. Därtill kom att hennes släktingar hamnat i onåd efter Napoleons fall och tvingats lämna Frankrike. Hursomhelst anlände drottning Desirée till Sverige i juni 1823, i sällskap med sonens blivande hustru. Hon anade knappast att hon skulle komma att stanna i landet resten av livet och att hon hade nästan 40 år kvar att leva. Den långa tiden i Sverige blev i stort sett händelselös. Ingenting tyder på att drottningen någonsin sökte spela den politiska roll som många av hennes företrädare gjort. Man får intrycket att hon i grund och botten var mycket ensam och rastlös. Hennes make och son hade sina egna liv och plikter att tänka på och barnbarnen var svåråtkomliga eftersom hon inte fick tala med dem på franska. Det enda som förenade henne med Karl Johan var deras gemensamma minnen från Frankrike. En enda gång tycks hon ha utövat något av det lugnande inflytande på sin man som av tradition förknippades med drottningrollen. Detta skedde under 1838 års kravaller, när en berömd skriftställare fängslats för majestätsbrott. Protesterna blev våldsamma och kungen, som ju sett mycket av revolutioner i sin dar, var upprörd och skrämd. Han hotade med ett blodbad. Drottningen kom då in i rummet, iförd morgonrock, och yttrade lugnt: ”Bry er inte om vad han säger. Han skulle inte kunna göra en katt förnär”[6]. Åren drog vidare. Drottningen levde sitt ensamma liv, där natt var dag. Hon älskade att sitta uppe om natten och berätta för uppvaktningen om sin spännande ungdom under franska revolutionen eller vandra genom rummen i Stockholm eller Rosersberg.  Ibland for hon runt i vagn på borggården till Stockholms slott. Karl Johans död i mars 1844 innebar en stor sorg men samtidigt att hon nu fritt kunde tala franska med sina barnbarn och komma dem närmare. I juni 1858 fick barnbarnet Oscar sitt första barn, sonen Gustav. Den 81åriga änkedrottningen visade upp gossen på en silverbricka. Pojken blev senare kung Gustav V. Innan han avled hade hans ättling i tredje led, Carl Gustav, kommit till världen. Som bekant sitter denne pojke på tronen än idag. Något år efter prins Gustavs födelse fick änkedrottning Desirée, liksom Hedvig Eleonora nästan två sekler tidigare, uppleva att hennes enda barn dog. Hon var nu ensam kvar från en annan tid och för första gången sedan Katarina Stenbocks dagar hade Sverige tre drottningar, två änkedrottningar och en regerande. I december följande år, 1860, avled Desirée själv efter att ha blivit hastigt sjuk på operan. Hon blev 83 år. När hon föddes regerade Ludvig XVI i Frankrike och Gustav III i Sverige. Det kungliga enväldet var visserligen långt ifrån ohotat men gällde fortfarande som något acceptabelt. Sex år efter Desirées död var den svenska ståndsriksdagen avskaffad och ersatt av en tvåkammarriksdag: Ett viktigt steg på vägen mot vår moderna demokrati.[7]
Att studera Katarina Stenbock, Hedvig Eleonora och Desirée ger onekligen ett spännande perspektiv. Bortsett från att de alla var gifta med den förste kungen i sin respektive ätt blev de också alla mycket gamla för sin tid. När Katarina Stenbock dog hade Maria Eleonora nyligen gift sig med Gustav II Adolf. Maria Eleonoras sista offentliga framträdande skedde i samband med giftermålet mellan Karl X Gustav och Hedvig Eleonora. En av Hedvig Eleonoras sista plikter var att möta den blivande Fredrik I vid hans ankomst till Stockholm. När Fredrik I dog var den blivande Karl XIII tre år. Karl XIII välkomnade den nya kronprinsessan Desirée till Sverige. Desirée presenterade den blivande Gustav V för hovet. Historien om de tre änkedrottningarna på Stockholms slott är på sätt och vis också historien om monarkins och Sveriges utveckling under nära fyra århundraden.                                           



[1] Karin Tegenborg Falkdalen, Vasadrottningen en biografi över Katarina Stenbock 1535-1621( (2015).
[2] Ett påtagligt minne av änkedrottningens intresse för slott är Ulriksdal utanför Stockholm. Från början hette det Jakobsdal och ägdes av familjen De la Gardie. Sedan änkedrottningen köpt det gav hon slottet i dopgåva till sonsonen Ulrik. Pojken dog i späd ålder men lever vidare i slottets nya namn.
[3] http://runeberg.org/snoildik/3/stnkurir.html
[4] https://sv.wikipedia.org/wiki/Hedvig_Eleonora_av_Holstein-Gottorp Herman Lindqvist, Historien om alla Sveriges drottningar från myt och helgon till drottning i tiden (2006), s. 222-235 och 268-69.  Göran Rystad ,Karl XI en biografi (2001), s. 23 och 280-84.
[5] Det finns såvitt jag vet inga som helst belägg för att hon någonsin läste svensk historia
[6] Troell använder det mer kända uttrycket ”göra en fluga för när”, medan Lindqvist använder ordet katt. Jag väljer den senare versionen eftersom jag misstänker att Troell helt enkelt använt den metafor som är vanligast i Sverige
[7] http://www.oppetarkiv.se/video/1409944/hermans-historia-2002-avsnitt-3-av-4. Agneta Ulfsäter-Troell, Drottningar är också människor sex kvinnoöden på Stockholms slott (1996), Kapitlet om Desirée.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar