måndag 17 oktober 2016

Jag gjorde det inte med flit - Marie antoinettes död.


De som sett henne tidigare tyckte att hon verkade totalt förändrad. Hon var varken någon drottning i ståtliga kläder eller en maktlysten, ondskefull tyrann, bara en trött kvinna med blekt ansikte, vitt hår och klädd i en lappad svart klänning till tecken på sorgen efter hennes man som avrättats för knappt nio månader sedan. Under sommaren hade sonen tagits ifrån henne och för ungefär två månader sedan hade hon själv förts från le Temple till Conciergeriet, ett av de fängelser där revolutionens fiender förvarades. Det var i rättssalen i detta fängelse hon nu stod åtalad, hon som en gång varit Versallies första dam och Frankrikes drottning, Marie Antoinette av Österrike och Lorraine. Men även om hon verkade förkrossad och var omgiven av fiender hade hon inte förlorat sin värdighet. I någon mån var det kanske de senaste årens tragedier och sorger som förlänat henne denna värdighet. För många i sin omgivning, särskilt de äldre adelsdamerna vid hovet och släktingarna hemma i Österrike hade hon länge framstått som en kvinna enbart upptagen av sina privata nöjen, vilket kanske var något överdrivet. Samtidigt var hon en öm och klok mor, som älskade sina barn utan att skämma bort dem alltför mycket. Om någon kränkte hennes värdighet som drottning blev hon genast formell och majestätisk. Hon visste vem hon var och vad hennes ställning fordrade av henne i svåra stunder. Gustav III av Sverige hade några år tidigare betecknat henne som: ”En furstinna vars mod och ståndaktighet skulle inge även hennes fiender det livligaste intresse”. Nu stod hon inför domarskranket för att bevisa riktigheten av hans omdöme.
Rättegången hade föregåtts av förberedande förhör, som varat i två dagar och den anklagelseakt som sedan upprättats hade förelagts drottningens advokat utan att denne fått en rimlig chans att gå igenom materialet innan rättegången började. På hans önskan skrev hon till nationalkonventet och anhöll att rättegången skulle uppskjutas, utan att bevärdigas något svar. Den mest hatade representanten för l’ancien re’gime ägde ingen rätt i revolutionärernas ögon, till skillnad från Ludvig XVI som faktiskt fått tid att förbereda sig ”som om jag kunde vinna”. Förberedd eller inte, drottningen var redo att svara på rättens frågor, vilket hon visat redan under det förberedande förhöret. Åklagarsidans syfte var inte så mycket att få reda på sanningen som att visa vilken avskyvärd varelse och förräderska den åtalade var men de fann snart att hon var dem för slipad. Den som i efterhand läser dialogen mellan åklagaren och den svarande kan knappast undgå att känna beundran över slagfärdigheten hos den anklagade: I syfte att visa att drottningen var motståndare till den nya republiken frågade man om hon ansåg monarkin nödvändig för folkets lycka:

”Det är omöjligt för en ensam person att avgöra detta”, förklarade drottningen.

Var hon inte ledsen över att hennes son aldrig skulle få ärva tronen?

”Jag kommer aldrig att för min sons räkning beklaga något som länder hans land till fördel”.

Man anklagade henne för att ha lärt kungen den förställningskonst med vilken han så länge förlett folket.

”Om folket blivit förlett är det inte av min man eller mig”.

Vilka ansåg hon då hade förlett folket?

”Om jag kunde namnge dessa personer skulle jag göra det. I mitt intresse har det tvärtom legat att upplysa folket”.

Man kom också in på hur mycket pengar drottningens favoritslott petit Trianon hade kostat i ombyggnad och försköningar. Här medgav faktiskt Marie Antoinette att slottet kanske kostat mer än hon skulle ha önskat. Det var lätt att dras in i en utgiftskarusell utan att reflektera. Ingen kunde vara ner angelägen än hon att saken reddes ut.

Det mest dramatiska ögonblicket under processen kom när en fanatisk och oborstad revolutionsman vid namn Hébert påstod att drottningen förgripit sig på sin minderårige son och lärt honom vissa sexuella övningar, kanske i förhoppningen att därmed försvaga honom så att hennes inflytande skulle bestå efter att han bestigit tronen. Åklagaren och rättspresidenten, som märkte att anklagelsen snarast generade åskådarna, föredrog att inte gå vidare i ämnet och drottningen kommenterade inte den fruktansvärda anklagelsen. Men en jurymedlem ville veta mera: ”Medborgare ordförande. Den anklagade har inte svarat på de uppgifter som medborgare Hébert lämnat angående vad som förekommit mellan henne och hennes son”.
Drottningen lyfte stolt huvudet och sade med en röst som förmodligen vibrerade av sinnesrörelse:

”Om jag inte svarat beror det på att naturen vägrar att reagera på en sådan anklagelse mot en mor. Jag vädjar till alla mödrar som kan finnas här”.

Församlingen i salen ryckte till. Några kvinnor ropade att rättegången borde avbrytas. För ett ögonblick glömde man den hatade drottningen och såg en kvinna och mor som anklagats för det vidrigaste man kan föreställa sig när det gäller relationen mellan föräldrar och barn. Många kände sig personligt träffade.[1] Efteråt undrade Marie Antoinette om hon kanske tagit i för mycket. Hon hade nämligen hört en av åhörarna kommentera hennes stolthet i detta ögonblick. Advokaten lugnade henne: Om hon fortsatte som hittills skulle allt gå bra.[2] Drottningens lysande attityd hjälpte dock inte. Att hon faktiskt lyckats vinna åhörarnas sympati måste närmast ha försämrat hennes ställning i fanatikernas ögon. Vid slutet av rättegången fick hon frågan om hon ville tillägga något. Hon påpekade då att hon före rättegången inte vetat vilka som skulle vittna och vad dessa vittnen skulle säga. Några konkreta bevis hade egentligen inte framlagts mot henne. Hon slutade med att säga att hon i sitt äktenskap stått under sin mans inflytande och varit tvungen att foga sig efter hans önskan. Strax efteråt dömdes hon till döden. Det var natten till 16 oktober1793.[3]  Hon tillbringade sina sista timmar med att skriva brev till sin svägerska Elisabet som fortfarande satt i le Temple. Hon bad sina anhöriga att ta hand om varandra och poängterade att de inte fick försöka hämnas henne. Hon tog också upp sonens beskyllningar och bad Elisabet att förlåta brorsonen; han var så liten och förstod inte allvaret i vad han sagt. Sist sände hon hälsningar till släktingar och vänner.  Vid åttatiden på morgonen klädde hon på sig ett vitt linne och en vit klänning för att föras till avrättningen. Under denna procedur var hon, som hon varit hela tiden i fängelset, övervakad av en gendarm. Man band också hennes händer, vilket inte varit fallet med hennes man. Hon fick inte heller göra sin sista färd i en kaross, som Ludvig XVI fått göra, utan i en vanlig kärra. I täten för processionen red en skådespelare som ropade: ”Här är den skändliga Antoinette. Nu är hon kväst, mina vänner”. I stort sett förblev drottningen lugn under färden. Då hon såg Tuilerierna, där kungafamiljen bott under de första revolutionsåren, fick hon emellertid tårar i ögonen. När man kom fram till Place du Carrousel, där schavotten stod, steg hon ur kärran utan hjälp. Hon gick lugnt upp för trappan men råkade trampa bödeln på foten: ”Jag gjorde det inte med flit”, sade hon. Detta blev drottningens sista ord. Avrättningen verkställdes klockan 12 15 16 oktober 1793.     
"Jag gjorde det inte med flit". På sätt och vis kan dessa ord ses som en beskrivning av Marie Antoinettes liv. I vår tids perspektiv var drottningen otvivelaktigt skyldig. Hon förestod ett system där kungen härskade över folket och där mycket av statens pengar gick till kungafamiljens privata nöjen och slottsbyggen. Man kan föreställa sig det ramaskri som skulle uppstå om en modern politiker levde på samma sätt. Sedd ur dåtida perspektiv, före 1789, blir bilden emellertid en annan. Drottningen var en snäll och varmhjärtad person som fann det helt naturligt att hjälpa sina vänner och som vi har sett var hon också tapper i motgången. Man kan med rätta fråga sig hur det etikettsbundna franska hovet hade reagerat om deras drottning plötsligt hade begärt att få besöka några "vanliga" undersåtar för att få reda på hur de levde. I den bemärkelsen var Marie Antoinette oskyldig.               

              



[1] Det var kronprinsen själv, den åttaårige Louis Charle, som beskyllt sin mor för att ha gjort sexuella närmanden mot honom. Som Marie Antoinette senare skrev är det lätt att få ett barn att säga vad man vill. Pojken var vid denna tid skild från sin familj och helt i händerna på sina vaktare i le Temple. När han utfrågats mer i detalj om vad som hänt hade han blivit påtagligt osäker. Som vi sett hindrade det inte Hébert från att lägga fram sin anklagelse i domstolen. Det inträffade orsakade en evig bryning mellan pojken, hans syster och deras faster, vilka satt i i samma fängelse men åtskilda från honom.  
[2] Det är svårt att veta hur denna ”publikreaktion” skall tolkas. I översättningen av Zveig används adjektivet ”stolt” vilket kan anses som ett uttryck för beundran. Hos Fraser används ordet ”arrogant”, vilket har en mer negativ klang Stefan Zweig, Marie Antoinette, en olycklig drottnings historia, 1989-års svenska utgåva s. 300. Antonia Fraser Marie Antoinette, svensk översättning 2002, s.412.
[3] Jag berör här de partier av rättegången jag själv ansett viktiga eller belysande. Naturligtvis omnämns bara en bråkdel av rättegången i historiska verk. (Det citat av Gustav III som återges ovan återfinns i Thorsten Sandbergs bok "Gustav III:s spioner", inläst på cd av Bruno Årfors). 

1 kommentar:

  1. TACK, för detta fina, välskrivna bidrag till vårt arbete med föreställningen Vem älskade Axel von Fersen.

    SvaraRadera