måndag 23 januari 2017

Jag förlåter dem som orsakat min död- Ludvig XVI:s sista tid och avrättning.


Det mest frapperande med honom den sista tiden var hans lugn. Han hade visserligen alltid varit sävlig och flegmatisk. Men att han knappast någon gång under de sista svåra månaderna förlorade fattningen måste ses som beundransvärt. Förr hade hans flegma närmast varit ett hinder i regeringsbestyren; nu förlänade den Ludvig XVI ett drag av storhet.  Det var i augusti 1792 som den franska kungafamiljen flyttades från slottet Tuilerierna till tempelherrarnas gamla borg i Paris. De sattes först i det så kallade ”Lilla tornet”, medan ”Stora tornet” gjordes i ordning för dem. Även om bevakningen var sträng levde de fem medlemmarna i kungafamiljen. Kungen, drottningen, deras två barn och kungens syster Elisabet, snarare under primitiva än brutala förhållanden. ”Primitivt” är dessutom ett relativt begrepp. Flera rum stod till familjens förfogande. Ludvig hade exempelvis ett eget läsrum och satt och läste flera timmar varje dag. För kungen av Frankrike var förhållandena å andra sidan definitivt att se som primitiva. Fångarna utsattes inte heller för fysisk tortyr. Däremot tyckte en del av vakterna om att djävlas med de avsatta kungligheterna, bland annat genom att blåsa rök i ansiktet på kungen eller själva sitta nära eldstaden så att värmen inte nådde fångarna.  Sammanfattningsvis kan sägas att det snarare handlade om mobbing än om misshandel. Vad mat och dryck beträffade hade de samma höga standard som förr. Man försökte föra en något sånär normal tillvaro, med läsning, brädspel, undervisning av barnen, numera under de kungliga föräldrarnas direkta ledning, samt bollspel i trädgården för kronprinsen. Den kungliga familjen var heller inte ensam i sin fångenskap. Man hade fått behålla några tjänare, som den trogne betjänten Cléry. Dessa tappra själar såg till att snappa upp viktiga nyheter om läget i Paris och i det krig som Frankrike nu förde med flera av Europas stormakter som var motståndare till revolutionen. Det fanns också vakter som veknade vid synen av de fångna kungligheterna. De var trots allt människor de också. En av dessa godhjärtade män skaffade en ny cembalo åt prinsessan Marie Threes. Den verkliga påfrestningen för fångarna var osäkerheten. Regelbundet hämtades någon eller några av deras tjänare av Pariskommunen. En del kom tillbaka efter en tid, andra försvann. Regelbundet ställde sig folkmassor utanför ”le Temple” och sjöng revolutionära sånger eller ropade hotfulla ord till fångarna: ”Vi skall strypa de båda valparna och den feta grisen(barnen och kungen),” var en populär variant.   Den hemskaste upplevelsen kom i september 1792. I början av månaden mördades ett stort antal fångar runtom i stadens fängelser med motiveringen att de utgjorde en potentiell säkerhetsrisk i kriget mot monarkierna Österrike och Preussen. Kungafamiljen hörde kanonskott, människor på marsch och de för dem olycksbådande revolutionära sångerna. Marie Antoinette och hennes svägerska Elisabet ropade att kungen måste räddas och Ludvig själv bleknade och började darra våldsamt. En av vakterna tolkade detta som tecken på feghet men med tanke på kungens normala lugn är det troligare att han oroade sig för sin familj.  Detta verkar ha varit enda gången Ludvig visat verklig rädsla under de svåra påfrestningarna.  En av dem som mördades under ”septembermorden” var en kvinna som stod drottningen nära och som länge utpekats som hennes älskarinna i olika pamfletter och smädeskrifter. Sedan kroppen misshandlats svårt fördes den till le Temmple för att drottningen skulle få se sin väninna och en sista gång kyssa hennes läppar. Kvinnans huvud hölls upp på pikar utanför fångarnas matsalsrum, varvid drottningen svimmade. En anständig man i vakten lyckades dock hindra att huvudet fördes in i templet.[1]  

Under tiden gick den politiska utvecklingen mycket snabbt, samtidigt som Frankrike hade vissa framgångar i kriget mot Österrike. 22 september 1792 utropades den franska republiken och en ny tidräkning inleddes. Kungen konstaterade stilla: ”Jag ber till Gud att folket skall uppnå den lycka jag alltid velat skänka det”. Vid samma tid hittades dokument som visade att kungen under de första revolutionsåren stått i kontakt med flera ledande till synes revolutionära politiker för att försöka rädda monarkin. Därmed ansågs bevisat att Ludvig begått förräderi.[2] Allt detta ledde till att kungafamiljens situation försämrades.  Ludvig benämndes från och med nu ”Louis Capet”, en beteckning han själv ansåg oriktig.[3]  Strax efter republikens utropande begränsades Ludvigs möjligheter till kontakt med sina anhöriga. De fick uteslutande äta måltider tillsammans. I december upphörde all förbindelse mellan kungen och familjen, i samband med att en rättegång öppnades mot Ludvig i konventet. I stort sett visste nu familjen inget om hur han hade det och han inget om dem. Det fanns många i konventet som beklagade Ludvigs öde och hade svårt att förstå hur en så blid och rättskaffens man kunde framställas som tyrann och sitt folks förtryckare. Detta gällde särskilt engelsk-amerikanen Thomas Paine, som påpekade att den franske kungen aktivt bidragit till frigörelsen av de engelska besittningarna i Nordamerika . En sådan man kunde på sin höjd avsättas och landsförvisas men inte avrättas. Problemet var att det för jakobinerna, den vänsterradikala falang vars grepp om makten blev alt starkare, inte så mycket handlade om vad Ludvig XVI verkligen hade gjort utan vad han representerade. Han personifierade den enväldiga kungamakt man nyligen avskaffat. Att låta honom leva innebar på något sätt att erkänna monarkins berättigande och då var republiken inte trygg. I radikalernas ögon var rättegången egentligen onödig: Ludvig var kung, kungar var brottsliga, alltså måste Ludvig avrättas. Kungen själv var helt klar över hur processen skulle sluta: ”Låt oss förbereda oss som om jag kunde vinna”, sade han till sina advokater.[4]  Vid jultid 1792 skrev kungen sitt testamente. Han lade sin son på hjärtat att ”om han har olyckan att någonsin bli kung” inte utkräva hämnd på folket för de lidanden familjen fått utstå utan enbart koncentrera sig på att befrämja dess lycka. Han bad Marie Antoinette om förlåtelse för de sorger hon kunde ha lidit genom honom, samtidigt som han i konventionell still försäkrade att han inget hade att förebrå henne. Han glömde inte heller att tacka sina advokater för att de tagit risken att bistå honom.  Rättegången började 26 december 1792 och det stod snart klart att ett frikännande var uteslutet.[5]  Frågan huruvida kungen borde avrättas var mer omtvistad. De mer moderata ansåg att han borde hållas internerad tills kriget var slut och sedan förvisas, kanske till Nordamerika. Som vi redan nämnt var ett sådant förfaringssätt otänkbart för radikalerna. Men det var inte den fanatiske Robespierre eller den något försonligare men i detta fall lika stenhårde Danton som fällde avgörandet; det var en man ur kungens egen släkt. Hertig Filip av Orleans hade aldrig varit någon varm anhängare av sin klumpige frände på tronen. Det är möjligt att han långt före 1789 aspirerat på att överta makten. Under den sista tiden före revolutionen hade han låtit radikala skrifter spridas i sitt palats i Paris. För att visa sig solidarisk med den nya tiden hade han senare bytt namn till ”Filip den jämlike”. Nu reste han sig och förkunnade: ”Det är min övertygelse att den som angripit eller kommer att angripa folkets frihet förtjänar döden. Jag röstar för dödstraff”. Därmed var Ludvig XVI dömd till döden. Många, också hertigens anställda fördömde hans handlande [6]. Ett förslag om benådning avslogs. 20 januari 1793 fick kungen veta att han skulle avrättas nästa morgon. Den sista kvällen tilläts familjen att besöka honom. Alla grät förtvivlat. Han lovade att de skulle träffas igen nästa morgon men förmådde inte infria sitt löfte, sannolikt av fruktan för att inte kunna gå i döden med lugnt sinne och kanske också för familjens eget bästa. Åtföljd av en irländsk präst fördes kungen till schavotten. Då de kom fram, strax efter klockan tio, tog Ludvig själv av sig hatt rock och krage och hjälptes upp på schavotten under trumvirvlar. Kungen höll ett litet tal där han förklarade sig oskyldig men också ropade: ”Jag förlåter dem som orsakat min död”. Det krävdes två hugg innan huvudet föll.[7]                          



[1] Kvinnan ifråga var prinsessan de Lamballle, vars make härstammade från en oäkta son till Ludvig XIV   
[2] Det råder delade meningar beträffande bevisvärdet av de dokument som hittades i i kungens kassaskåp i Tuilerierna. Fraser betecknar dem som ”snarare besvärande än belastande”, medan Herman Lindqvist i en uppläsning av sin bok om franska revolutionen från 1989 hävdar att man hittat bevis för att drottningen sänt uppgifter om Frankrikes försvar till Österrike. Även om denna senare uppgift är korrekt kan ett sådant agerande ursäktas, då ju den dåvarande franska regeringen i drottningens ögon inte kunde vara annat än en samling upprorsmän och förrädare. 
[3] Helt felaktig var den dock inte. Huset Bourbon utgör en gren av huset Capet, vars huvudlinje utslocknade 1328. Ludvig XVI ansåg sig uppenbarligen enbart vara en Bourbon.
[4] I motsats till sin hustru var Ludvig inte själv närvarande vid sin rättegång. Detta är anmärkningsvärt eftersom drottningens därmed hade större möjligheter än sin gemål att försvara sig mot anklagelserna, en möjlighet hon också kraftfullt utnyttjade. Med tanke på att drottningen i den revolutionära propagandan regelmässigt utmålades som ”den onda” medan kungen oftast framstod som svag och enfaldig, kunde man vänta sig  att förfarandet varit det omvända vid processerna.
[5]] Det är att märka att anklagelserna mot Ludvig XVI, enligt det intryck sekundärlitteraturen ger, enbart tycks ha berört händelser efter 14 juli 1789, inte de förseelser som kan ha begåtts före revolutionen.
[6]  Tio månader senare var hertigen själv avrättad. Åskådarna som såg honom föras till giljotinen ropade hånfullt: ”Jag röstar förr dödsstraff” efter honom. Hans son blev nästan 40 år senare fransk kung under namnet Ludvig Filip.    
[7] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 21 i Antonia Frasers bok Marie Antoinette(svensk översättning 1995) men också på Herman Lindqvists inläsning av sin bok om franska revolutionen från 1989.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar