lördag 7 januari 2017

Nykomlingar vid hovet


Det finns förmodligen somliga som förknippar intresse för forna tiders monarker med företeelser som nationalism och rasism.[1] Kanske någon eller några av mina läsare sympatiserar med sådana föreställningar. Om så är fallet, vilket jag inte hoppas, bör de tänka på att de flesta av våra kungafamiljer genom tiderna kommit utifrån.  Av våra dynastigrundare är det bara Gustav Vasa som kan kallas ”genuint svensk”, såtillvida att familjen verkat här i några generationer innan han besteg tronen.   Alla senare svenska kungaätter grundades av män som var första eller andra generationens invandrare och precis som i vår tid bemöttes de ofta med misstänksamhet i början. Karl Gustav, drottning Kristinas kusin, hade svårt att få en tjänst i Sverige, trots att modern var svensk prinsessa och sondotter till Gustav Vasa. Fadern var en tysk greve som flytt från kontinenten undan trettioåriga krigets härjningar. ”Inga främlingar i rådet”, sa de styrande när Karl Gustav försökte få ett ämbete. Man bekostade visserligen hans utbildning och visst var han en duktig krigare men att ge honom en maktposition i Sverige, icke! Han var inte ”en av oss”. Som bekant var det så småningom Karl X Gustav som infogade Skåne, Blekinge, Bohuslän och i viss mån också Halland med Sverige och Karl XII, som av någon anledning brukar ses som en sorts symbol för Sverige i vissa högerkretsar, var hans sonson.
Svårast var det nog ändå ur båda parters synpunkt när den franska familjen Bernadotte kom till Sverige för att grunda en ny dynasti 1810. De hade inget band till tidigare svenska regenter, de var överhuvudtaget inte kungliga. Kronprins Karl Johan var en revolutionsgeneral från Frankrike, som i yngre dagar kallat sig ”republikan både av princip och övertygelse”. Visst var han en duktig krigare, precis som Karl Gustav av Pfalz på sin tid, men ändå, en gammal revolutionär på tronen: ”Hur ska det här sluta”, undrade nog en och annan gammal gustaviansk hovman oroligt. Karl XIII själv var mest spänd: ”Det är för galet att Sveriges kung tvingas ta en fransk korpral som arvtagare”, sade han till sin maka medan de väntade på den nye kronprinsens ankomst. Ur invandrarfamiljens synvinkel var situationen inte mindre pressande eller komplicerad. De var knappast ”flyktingar” i vår tids mening, de hade inte tvingats överge sitt hemland och lämna det mesta av sina ägodelar efter sig. Men det var ett vågspel de givit sig in på. Från en relativt trygg ställning som medlemmar av den franske kejsarens familj kom de till ett land de knappt hört talas om tidigare och med risk att komma i onåd hos Napoleon, som innerst inne alltid misstrott den egensinnige marskalk Bernadotte. Vilka garantier fanns det för övrigt att de fick behålla den svenska tronen, eller överhuvudtaget bestiga den? Att vara kung av Sverige var vid denna tid inte mindre riskabelt än att vara härskare i Frankrike, det visade de senaste årens händelser. Som bekant gick det bra för den nye kronprins Karl Johan. Han visade sig vara en av dessa uppkomlingar som har turen att hamna i en position de på något mystiskt sätt är födda till, trots att de kommer ur en helt annan miljö.”Jag har haft större tur än jag vågat hoppas”, konstaterade kung Karl glatt efter det första mötet med sin nye ”son”, bara femton år yngre än han själv. Den alltid lika observanta och kritiska drottningen konstaterade för sin del hänfört att: ”Han är i varje tum en prins”.  Sämre gick det då Karl Johans hustru och son anlände till Stockholm två månader senare, 6 januari 1811. Fru Reenstjerna på Årsta gård utanför Stockholm hade just denna dag blivit änka efter trettiofem års äktenskap.  Ändå noterade hon i sin dagbok ”Kl ¾ till 10 om aftonen förkunnade två gånger 128 grova kanonskott att kronprinsessans ankomst till staden skedde”.    Det är tveksamt om de 256 kanonskotten förmådde muntra upp den nya kronprinsessan Desirée. Bortsett från allt annat var det mycket kallt, 24 minusgrader. Hon hade rest genom ett snöigt landskap där röken från skorstenarna tycktes vara det enda tecknet på liv. Hennes sällskap lär ha trott sig anfallna av vargar så fort de såg en gran. Sonen Oscar var däremot pigg och nyfiken som den 11-års kille han var. ”Titta mamma, så det snöar ”, ropade han glatt. ”Vad spännande! Ska vi verkligen bo här”? När de andra darrade för vargar skrattade han överlägset. Efter ankomsten till Stockholm vann pojken genast allas hjärtan. Värre gick det för Desirée och hennes franska damer. ”Kronprinsessan saknar fullständigt hållning och sätt att vara”, ansåg drottning Charlotta och påpekade ironiskt att det nog vore bättre om nykomlingen inte så tydligt visade sin motvilja mot Sverige, samtidigt som hon medgav att Desirée var mer till sin fördel under ett enskilt samtal än i offentliga situationer. Vad prinsessans damer beträffade tycktes de inte göra annat än klaga. Det berodde på Napoleons många framgångar, ansåg drottningen. Fransmännen trodde sig numera vara bättre än alla andra och var inte alls så vänliga som förr i värden. Så småningom reste Desirée hem till Frankrike för att inte återkomma på tolv år. Att hon inte tycktes det minsta ledsen att lämna man och son gjorde henne än mer impopulär vid svenska hovet. Oscar däremot var ”en förståndig, rättänkande gosse och har de mest lovande anlag", tyckte hans ”farmor” drottningen. Det blev också Oskar som lättast anpassade sig till sin nya omgivning. Hans far Karl Johan tog lektioner i svenska under en tid men gav snart upp. Så länga han levde författades alla officiella skrivelser vid hovet på franska.
Vår nuvarande kungaätts stamfader kunde alltså nästan ingen svenska och hans hustru betecknade Sverige som ”vargarnas land”. Ändå sitter deras ättlingar fortfarande på tronen och anses av sina många suporters som något av det svenskaste man kan tänka sig. Alla anpassar sig till den kultur de lever i, bara man ger dem tid.[2]                     



[1] Med ”nationalism” åsyftas här föreställningen att det egna landet eller den egna kulturen på något sätt är överlägsen andra länder och kulturer. Nationalism i bemärkelsen att känna stolthet över sitt land och dess förflutna är i författarens ögon något positivt.
[2]  Denna text bygger huvudsakligen på Oscar I, en biografi av Eva Helen Ulvros (2007), s. 25-32 och på Dag Sebastian Ahlander, Karl XIV Johan: Den franske soldaten som blev kung av Sverige, (1998). s. 68. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar