tisdag 31 januari 2017

Prinsessan och hertigen


Historien om mannen av enkel börd som gifter sig med prinsessan och får om inte hela så åtminstone halva kungariket i gåva är ett bekant sagotema. Eller har det kommit ur modet i vår matrealistiskt realistiska tid? I verkligheten har det länge varit så att kungligheter och särskilt prinsessor absolut inte kunnat gifta sig med simpla undersåtar, som mjölnarsöner eller enkla soldater. Kanske sagornas berättelser kan tolkas som en folkets omedvetna protest mot denna diskriminering av samhällets lägre klasser. Men ibland har prinsessan faktiskt gift sig med en enkel man, närapå som i sagorna. Som vi skall se garanterar ett sådant giftermål emellertid inte att mannen erhåller en del av kungariket i present.

Mary Tudor var yngsta dotter till Henrik VII av England och dennes drottning Elisabet. Mary beskrivs som mycket vacker och charmig och stod i unga år sin bror Henrik nära. 1509, då Mary var tolv-tretton år, besteg brodern tronen som Henrik VIII. Under några år var flickan förlovad med den tyskromerske kejsarens sonson Karl, som senare blev Karl V. På grund av politiska förvecklingar blev det 1514 angeläget för England att närma sig Frankrike och i det sammanhanget giftes Mary istället bort med kung Ludvig XII av Frankrike. Ludvig hade satsat mycket på att stärka kungamakten i sitt rike och bedrivit expansionspolitik i Italien men var nu en svag, tandlös man på 52 år, knappast drömmen för en flicka på 18 år. Kungliga äktenskap var som regel politiska och Mary gav med sig men hon ställde ett villkor: ”Om Ludvig dör ska jag få gifta mig med vem jag vill”. Henrik sade ja, förmodligen i tanke att det där skulle ordna sig när systern väl blev änka.[1]  På hösten 1514 vigdes Mary och kung Ludvig i Frankrike, även om det formellt redan skett i England genom ombud. Vid det efterföljande tornerspelet lär Ludvig varit så dålig att han låg på en säng medan hans nya drottning satt rak i ryggen i logen och såg på. Knappt tre månader senare var kungen död men Mary stannade tillsvidare i Frankrike. Hennes bror i England blev orolig för henne och sände en av sina närmaste vänner för att se hur hon hade det och så snabbt som möjligt få hem den franska änkedrottningen. Sändebudet hette Charles Brandon, var några år äldre än kung Henrik och känd som något av en charmfull, vacker odåga. Brandons far hade stupat vid det slag där Henrik Tudor erövrade den engelska kronan 1485. Brandons var tydligen en ganska enkel familj men som tack för faderns tjänster tog den nye kungen hand om Charles och uppfostrade honom vid sitt hov. På den vägen blev unge Brandon god vän med dåvarande prins Henry. De var lekkamrater och hade mycket skojigt tillsammans. Året innan Mary gifte sig blev Brandon utnämnd till Hertig av Suffolk Brandon var visserligen en god sällskapsbroder men inte helt utan tadel när det gällde kvinnor, samtidigt som han onekligen visade ett visst sinne för affärer i sådana sammanhang. Vid denna tid hade han redan gjort en kvinna som han lovat äktenskap gravid, brutit med damen i fråga för att istället gifta sig med hennes moster som hade arv att vänta, varpå han fått denna förbindelse upplöst med hänvisning till att de båda kvinnorna var alltför nära släkt. Därefter gifte han sig med den första flickan men behöll arvet från mostern. Nu var han änkeman.[2]  Trots sina meriter ifråga om damer var han känd som en trevlig och vänlig man och drog alltjämt kvinnor till sig. Mary Tudor var en av hans beundrare. Hertigen reste nu alltså till Frankrike för att ”se efter” den unga änkedrottningen. Exakt vad som sedan hände vet man inte men det verkar klart att Mary och Brandon haft samlag med varandra, varpå Mary bett sin kavaljer att gifta sig med henne med hänvisning till att hon kunde vara gravid. Enligt hertigens berättelse hade Mary gråtit häftigare än vad någon kvinna tidigare gjort. Han uppfyllde hennes önskan, som det förefaller utan större ruelse. Henrik VIII blev rasande. Inte nog med att Suffolk på eget bevåg gift sig med en prinsessa som kunnat ”återanvändas” vid kommande förhandlingar med utländska furstar, nu när kung Ludvig avlidit. Han hade dessutom vid avresan lovat Henrik att inte fria till hans syster då de träffades. Brandon hade alltså inte bara svikit kungen utan också en gammal vän.[3]  Efter att först ha varit inne på tanken att avrätta Brandon, ålade Henrik paret att återlämna till kronan de dyrbarheter som Mary mottagit vid sin avresa till Frankrike och Brandon tvingades troligen också betala böter i kontanter.[4] Under detta tidiga skede av sin regering hade emellertid Henrik VIII ännu inte blivit den hustyrann han senare skulle bli. Hos denne kung fanns också en romantisk längtan efter kärlek och familjelycka som inte tycks ha försvunnit helt ens på äldre dagar.[5]  Därför togs det nya hertigparet av Suffolk snart till nåder och fick återvända till hovet i London., där de kunde gifta sig officiellt i maj 1515. Paret fick tre barn, som aldrig kom att spela någon framträdande roll i historien. En dotterdotter, lady Jane Gray, blev dock utkorad till drottning 1553, en titel hon innehade nio dagar innan henne slätning Maria avsatte henne. Mary Tudor dog 1533, Suffolk 1545.[6]                  



[1] Ludvig var tydligen så pass svag att frågan inte var om utan när han skulle avlida.
[2] Brandon skulle senare i livet komma att gifta sig med sin avlidne sons fästmö. Kanske hertigen av Suffolk utgjorde ett dåligt exempel för sin vän kungen beträffande äktenskapliga äventyrligheter.
[3] Henrik verkar med andra ord ha känt till att Mary och Brandon hyste en ömsesidig böjelse för varandra.
[4] Enligt George skall den sammanlagda summan av parets böter ha uppgått till 24000 pund..
[5] Henriks passionerade personlighet bidrog å andra sidan till de grymheter han senare kom att begå.
[6] Denna text bygger huvudsakligen Antonia Frasers bok Henrik VIII:s sex hustrur i svensk översättning 1995. S. 80-82 och på https://sv.wikipedia.org/wiki/Maria_Tudor_(drottning_av_Frankrike), samt https://sv.wikipedia.org/wiki/Charles_Brandon,_1:e_hertig_av_Suffolk  Se också Margaret George Henrik VIII:s självbiografi, del I ”Kärlek och överdåd” i svensk översättning  1989. S. 196-97.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar