söndag 14 maj 2017

Intriger och blodbad i Moskva


”Förräderi, förräderi! De har dödat tronföljaren”!

Ropet skallade genom soldaternas kaserner. ”Straffa förrädarna”!

Mannarna fick hastigt på sina kläder och gjorde vapnen redo. Klockan i deras kyrka började ringa och inom kort sprang massan av upphetsade knektar mot stadens centrum, mot Kreml. Inne på borgområdet försökte man förbereda ett hastigt försvar; vakten ställdes i beredskap och order gavs att portarna skulle stängas men en flodvåg av upphetsade människor kan liknas vid en tsunami, den är omöjlig att hejda. Snart hade angriparna nått ”Röda trappan”, som ledde upp till anläggningens huvudingång. Vad skulle nu ske? Det var den 15 maj 1682 och de som överlevde det drama som nu följde skulle aldrig glömma vad de sett.[1]  Förspelet till denna fruktansvärda, om än långt ifrån unika, händelse i Rysslands historia hade tagit sin början 13 år tidigare, då tsar Alexejs gemål Maria avlidit.  Bortsett från den rent personliga förlusten blev nu frågan om tronföljare rent akut. Ingen av tsarens båda söner inom äktenskapet, Fjodor och Ivan, kunde betraktas som lämplig att styra ett stort rike. Såväl fysiska som psykiska svagheter förekom. Tsar Alexej beslöt sig därför raskt att gifta om sig. Hans val var något kontroversiellt. Den unga Natalja Naryskina tillhörde visserligen Rysslands adel, om också inte den förnämsta men hennes bakgrund måste ändå ha väckt förfäran i konservativa kretsar. Flickan hade i unga år omhändertagits av tsarens nära medarbetare, Artamon Matvejev. Denne hyste en böjelse för västerländska seder, vilket inte var populärt i Ryssland. Han inredde sin bostad med tavlor och speglar, utöver de obligatoriska ikonerna. Han höll sig med egen teater och hade ett kemiskt laboratorium(vad försiggick där, undrade hans fiender). Dessutom hade Artamon, o fasa, gift sig med en UTLÄNDSKA, en adelsdam av skotsk härkomst.[2] Att en flicka uppfostrad i ett sådant hushåll skulle bli tsaritsa väckte anstöt och dessutom innebar giftermålet att den nya drottningens släkt trängde ut företräderskans släktingar från de främsta posterna vid hovet.   Men tsarens ord var lag och efter en tids dröjsmål stod bröllopet i januari 1671. I maj följande år föddes sonen Peter. Trots att tsaren två år senare(1674) utropade Fjodor, äldste sonen i första äktenskapet, till sin efterträdare, rådde inget tvivel om att den nye prinsen var faderns favorit. Han följde ofta med tsaren på resor och visades upp för folket. Hans rum var fyllt med leksaker och föremål som intresserade pojken, särskilt tennsoldater, trummor och båtmodeller. Överhuvudtaget blev hovet gladare och mindre stelt efter giftermålet med Natalja. Teaterföreställningar blev en vanlig företeelse och mot all tradition hände det att hustrun åkte i samma vagn som tsaren och utan täckande gardiner. Det var inte svårt att föreställa sig vad som skulle hända om tsar Alexej fick leva tills Peter blev vuxen eller åtminstone kom upp i puberteten, halvbrodern skulle åsidosättas och Nataljas son bli tronarvinge. Olyckligtvis ådrog sig tsaren förkylning i samband med en utomhusceremoni, lunginflammation utvecklades och i januari 1676 avled Alexej. Peter var tre och ett halvt år och kronan gick därför, som den döde stadgat, till halvbrodern Fjodor.  Därmed övertog släktingarna till Maria, Alexejs första gemål, initiativet vid hovet och följderna visade sig genast. Nataljas gamle mentor Artamon förvisades till Sibirien och Peter och hans mor fördes åt sidan.[3]  Tsar Fjodor var emellertid fysiskt bräcklig, vilket dock inte inverkade på hans begåvning och i april 1682 följde han fadern i graven utan att ha efterlämnat någon arvinge. Även om han personligen tycktes mer benägen att låta den snart tioårige halvbrodern Peter efterträda honom än att ge kronan till brodern Ivan, som led av talsvårigheter och förmodligen var utvecklingsstörd, kunde han inte förmå sig att öppet svika moderns släkt och utsåg därför ingen efterträdare. Efter diverse diskussioner hit och dit valdes den unge men livlige och kvicke Peter till ny tsar vid knappt tio års ålder[.4] Pendeln tycktes åter ha svängt. Nataljas släkt återvände till hovet och ministern Artamon väntades tillbaka från exilen. Deras motståndare hade emellertid långt ifrån gett upp och i spetsen för oppositionen stod oväntat en kvinna, Peters halvsyster Sofia. I princip ansågs kvinnan, som i de flesta europeiska länder, stå under mannen och lustigt nog blev kvinnornas ställning svagare ju högre upp man kom i den ryska hierarkin. Det slitsamma livet bland bönderna gjorde att gemenskapen där var mer utvecklad och skillnaderna mellan könen ofta utsuddade. En rysk prinsessa levde å andra sidan närmast i upphöjd husarrest. Eftersom hon var för fin att gifta sig med en adelsman och äktenskap med en utländsk furste av annan religion än den ortodoxa var uteslutet hölls hon instängd i kvinnornas våning, som på ryska kallades Terem. Att en man skulle tillåtas inträde i denna fästning var otänkbart, med undantag för nära släktingar, framstående präster och, när så behövdes, läkare.  Läkarundersökningar utfördes i ett mörkt rum med neddragna gardiner och patienten iförd noga tättslutande tyg, ty det var givetvis uteslutet att någon man skulle röra vid damens nakna hud, lika lite som en prinsessa förflyttade sig i annat än täckta vagnar eller under baldakiner, om hon gick i procession. Det säger sig nästan självt att en sådan kvinna inte heller unnades mycket till bildning, hon lärde sig de rätta bönerna och konsten att brodera. Det är knappast orätt att säga att livet i Terem måste ha varit som att bo i ett harem där ingen sultan någonsin kom på besök. Varför tsar Alexej lät sin dotter Sofia bryta detta mönster är svårt att säga. Kanske märkte han hennes begåvning och livlighet och insåg att här fanns någon som kunde ta över om han inte förunnades en stark, handlingskraftig son. Hur som helst lärde hon sig latin, polska, och historia tillsammans med brodern Fjodor.  När han senare blev tsar fick hon för vana att delta i ministrarnas överläggningar.  Hon var heller inte främmande för västerländsk kultur och översatte så småningom Molière till ryska.[5] Vid tiden för Fjodors död på våren 1682 var Sofia 25 år. Hon gjorde på alla sätt klart att hon inte ämnade acceptera att halvbrodern utsetts till härskare och därmed satt både hennes bror Ivan och deras släkt åt sidan. Hon var besluten att själv ta makten i landet, naturligtvis i den sjuklige Ivans namn. Bästa sättet att uppnå en regimförändring var att vända sig till Streltserna. Dessa var ett livgarde på flera regementen som skapats på 1500-talet av Ivan den förskräcklige. De utgjorde rikets enda fasta soldatkår och hade med tiden skaffat sig många privilegier. En del av dem drev till och med handel. De var kända för sin konservatism och hade lätt att ta till våld om de ansåg sig förorättade. Det beredde inte Sofia och hennes anhängare några svårigheter att sprida ut rykten att änketsaritsan Natalja eller hennes släktingar hade mördat tsar Fjodor, att de tänkte mörda den handikappade prins Ivan, omintetgöra rikets urgamla religion osv. Gardessoldaterna, som nyligen haft tillfredställelsen att piska upp sina egna överordnade i samband med en intern konflikt, var redo för nya nappartag med de högfärdiga ”herrarna”. De väntade bara på klarsignal. 15 maj 1682 gick larmet i Moskva. Streltserna fick veta att prins Ivan hade mördats och att flera liv inom tsarfamiljen var i fara. De beväpnade sig genast och sprang mot Kreml. Natalja och hennes familj greps, begripligt nog, av skräck men de insåg att de falska ryktena måste motbevisas. Därför tog Natalja sonen Peter och styvsonen Ivan vid handen och gick ut på Röda trappan. Hon förklarade för knektarna att de blivit lurade: Här stod ju både tsar Peter och hans halvbror, tronföljaren Ivan. Båda pojkarna mådde hur bra som helst, här fanns då inga förrädare. Ivan bekräftade med stammande röst vem han var. Så kom Artamon Metvejev ut. Han hade kommit hem från exilen några dagar tidigare och nu talade han lugnt och sansat till soldaterna om deras nit, deras plikter och ärorika förflutna. Hopen blev förvirrad och det verkade som om de skulle ge sig av. Men just då allt tycktes ordna upp sig började en högmodig adelsman, som uppenbarligen saknade kunskaper i psykologi, smäda knektarna och hota dem med stryk om de inte slutade med sina fasoner och gick hem. Det blev hans sista ord. Några soldater kastade ned honom för trappan, där han spetsades på pikar. Därmed var alla möjligheter till förhandlingar omintetgjorda. Streltserna sprang in i Kremls olika byggnader och dödade alla ”förrädare” de fick tag på. Artamon Mavejev blev ett av de första offren. Han slets nästan bokstavligen i stycken inför ögonen på sin forna skyddsling Natalja och hennes tioårige son Peter. Blodbadet pågick i två-tre dagar, med avbrott på nätterna, innan pöbeln lugnat sig. Prinsessan Sofia höll sig lugn och kallblodig och uppmanade vid ett tillfälle sin styvmor att utlämna en av sina bröder åt mobben, ”så att vi inte alla dör för hans skull”. Det parti som stödde Peter som tsar var nu lamslaget av skräck. I två efterföljande steg lyckades Sofia och hennes anhängare, med hot om nya massakrer om någon opponerade sig, genomdriva att halvbröderna Peter och Ivan båda skulle inneha titeln tsar, med Ivan som ”förste” tsar och att Sofia skulle fungera som regent. 6 juni 1682 kröntes pojkarna i en unik ceremoni i Moskva. Under de närmaste sju åren skulle Sofia utöva regentskapet i sina bröders namn.[6] Inom kort lämnade Peter och hans mor Kreml och bosatte sig i en by utanför Moskva. I praktiken var de nu borta från den politiska scenen. Endast vid särskilt viktiga tillfällen, när båda tsarernas närvaro var önskvärd, reste de till huvudstaden. Men unge Peter skulle komma tillbala. Det som hänt påverkade honom på mer än ett sätt. I sinom tid blev han känd som ”Peter den store”. Samtidigt som dubbelkröningen i Moskva föddes en pojke på andra sidan Östersjön i den svenska kungafamiljen. Eftersom det var Karl XI förste son blev glädjen allmän. En tronföljare var född. Gossen fick samma namn som sin far. Trots att de aldrig möttes ansikte mot ansikte skulle Peter och Karl komma att föra en tvekamp på liv och död, som för alltid ändrade maktbalansen i Nordeuropa.[7]                                        



[1] Tidangivelserna följer den Julianska kalendern, som infördes i Ryssland några år senare och som på 1600-talet låg tio dagar efter den gregorianska, vilken alltfler länder i Västeuropa börjat tillämpa. Vid denna tid använde ryssarna emellertid bysantinsk tideräkning, vilken utgick från det år då världen ansågs ha skapats. Enligt detta system inträffade blodbadet  i Moskva år 7190.
[2] Det var i Artamons hus tsar Alexej och Natalja möttes första gången.
[3] Enligt Troyat förvisades de från Kreml medan Massie hävdar att de endast isolerades i en egen våning vid hovet. Eftersom Fjodor III tycks ha uppskattat sin halvbror och personligen inte hyst agg mot styvmodern, är jag benägen att  anse Massie som mer trovärdig. 
[4] Åter går detaljuppgifterna isär. Enligt Troyat skedde valet vid ett möte med högadelsmän och präster, varefter kyrkans patriark tillkännagav resultatet för folket i Moskva, som uttryckte sitt gillande. Enligt Massie kunde mötet som dessutom inte var nog talrikt för att fatta ett så viktigt beslut, inte enas varför patriarken helt sonika frågade folkmassan utanför Kreml vem de önskade som sin härskare. En överväldigande majoritet ropade Peters namn.
[5] Peter den store var alltså långt ifrån den förste ryske ledare som intresserade sig för utvecklingen i Västeuropa, vilket man lätt kan få för sig. Men det var Peter som hade både vilja och förmåga att på allvar ”öppna ett fönster mot väst” och modernisera statsapparaten efter västerländsk modell, inte minst svensk. Att detta sedan inte fullföljdes ute i det ryska samhället bland folket är en annan sak. Det är också tydligt att Sofias ovilja mot att låta halvbroderns släkt regera enbart handlade om personlig maktlystnad, inte misstänksamhet mot "västerländska tendenser" i hans omgivning.  
[6] Därmed blev hon Rysslands första kvinnliga regent. Under det närmaste seklet skulle ytterligare fem kvinnor utöva makten i landet, fyra av dem som enväldigt regerande drottningar.
[7] Texten bygger på Robert K Massie, Peter den store, hans liv och värd,svensk översättning 1986, kapitel 2-4 och Henri Troyat Peter den store, svensk översättning 1981, andra upplagan 1993, kapitel 1.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar