onsdag 24 maj 2017

Katarina I del I. Katarina och Peter


Karin Månsdotter är en kunglighet de flesta svenskar känner till, även om de kanske egentligen inte vet så mycket om henne. De vet förmodligen att hon var en ung flicka med enkel bakgrund som gifte sig med en svensk kung på 1500-talet och så känner de kanske till att hon och hennes man blev avsatta ganska snart. Att en flicka av bondesläkt på detta sätt blev drottning var chockerande för adeln, nästan en revolution, för att inte säga helgerån. Förmodligen är det just det uppskakande i hela saken som gjort att Karins namn fortfarande lever kvar i svenskarnas minne. Ändå är hennes exempel inte helt unikt i Europas kungliga historia och hon innehar inte ens det kvinnliga rekordet när det gäller att ha nått högst rang från en låg samhällsställning. Den europeiska drottning som kan skryta med att ligga på första plats i denna tävling är Katarina I av Ryssland. Hon var inte bara den unga bondflickan som blev drottning vid tsarens sida. Hon efterträdde sin man på tronen och slutade som härskarinna över en ny europeisk stormakt. Om man utgår från att det officiella släktträdet är riktigt, är Katarina stammoder till alla Romanovs från 1700-talet framtill nu och minst en gren av familjen Bernadotte kan spåra sitt ursprung till henne.

Precis som ifråga om Karin Månsdotter vet man inte mycket om Katarinas bakgrund. Men man är ense om att hon kom från det dåtida svenska Livland, troligtvis från en by inte så långt från Dorpat och att hennes far var bonde. Ursprungligen hette hon Marfa Skavronskaja men för enkelhetens skull håller vi oss till det namn hon blev känd under i historien. Föräldrarna dog tidigt och de många syskonen skingrades. Katarina hamnade hos en luthersk präst, pastor Gluck. Här blev hon en sorts korsning mellan piga och fosterbarn och det verkar som hon gjorde sig omtyckt i prästfamiljen. Flickan var väl inte något under av skönhet, om man dömde efter vad som var på modet i Versallies eller vid hovet i Wien men hon var en arbetsam, lugn person. Hon beskrivs som lång med fyllig barm, svarta ögon och, egendomligt nog ljust hår, som hon senare färgade svart. Man kan kanske säga att hon var ”folkligt vacker”, en flicka som attraherade genom sin lugna utstrålning och en välproportionerad kropp. Kanske för att undvika en framtida olycka gifte eller förlovade pastor Gluck bort sin skyddsling med en svensk dragon 1702, då Katarina var omkring 18 år. Det stora nordiska kriget pågick sedan två år tillbaka och många trupper tågade av och an i Balticum. Dragonen försvann på uppdrag och lämnade sin fästmö/ hustru i fästningen Marienburg i Livland, där också pastor Gluck bodde.[1]  Strax efteråt föll fästningen i ryssarnas händer och invånarna fördes bort. Katarina kom snart att tillhöra hushållet hos fältmarskalk Stjeremetjev, som stod tsar Peter nära. Exakt vilken funktion hon hade där och hur hon kom att hamna hos den höge officeren är osäkert men eftersom pastor Gluck skickades till Moskva och fick anställning som tolk, kan man gissa att han rekommenderat flickan för tjänst hos marskalken. På så sätt fick prästen en kontakt inom Rysslands högsta skikt, vilket kunde komma väl till pass en dag.[2] Inom kort övergick Katarina, som hon nu kallade sig efter att ha konverterat till den ortodoxa tron, i Alexander Mentjikovs tjänst. Som tsarens bäste vän var han på väg att bli rikets näst mäktigaste man och därmed hade den nittonåriga bondflickan kommit mycket nära maktens korridorer. Snart mötte hon också tsaren själv. Än en gång är detaljerna osäkra Troyat, som tycks ha en viss benägenhet för sensationer, menar att Peter och hans vän i början helt sonika delade Katarina mellan sig i fysiskt avseende, medan Massie skriver att hon snarare blev en sorts väninna till fursten, hans familj och vänner och tsar Peter själv. Hur som helst var hon snart Peters permanenta älskarinna och i realiteten hans maka. De fick med åren sammanlagt tolv barn men endast två döttrar levde till vuxen ålder.[3] Trots att uppgifterna går isär när det gäller detaljer är en sak ställd utom allt tvivel: inom kort var bondflickan från Livland oumbärlig för Rysslands fruktade självhärskare. Peter, som varit obalanserad ända sedan han bevittnat ett hemskt blodbad i sin barndom, fick ibland krampanfall och ryckningar i ansiktet. Som alla ”vanliga människor”, vilka inte uppfostrats i hur man behandlar kungar, agerade Katarina helt logiskt och mänskligt när Peter mådde dåligt: Hon tog hans huvud i sitt knä och vaggade honom till sömns. Hon kunde sitta på det sättet i flera timmar och när Peter vaknade var han pigg och lugn.[4] Det hände rentav att Katarina fick honom att avbryta sina dryckesorgier och lägga sig till vila, trots att hon själv var långt ifrån nykterist. Med åren fick den baltiska bondkvinnan allt större betydelse och lär också ha gett sin herre råd i politiska frågor.[5] Det exempel på hennes inflytande som oftast brukar anföras är dock omtvistat. Då ryssarna på sommaren 1711 omringats av en turkisk arme vid Prut, en biflod till Donau, skall Katarina ha mutat storvisiren att låta dem löpa mot att hon givit honom smycken och dyrbarheter. Att hon verkligen var närvarande är klart och hon har tydligen manat sin gemål att förhandla sig ur knipan. Historien med smyckena är dock troligen inte sann. Enligt Massie bygger den ytterst på Karl XII:s harmsna påstående att visiren låtit sig mutas att släppa sitt(och svenskarnas), byte ur händerna, just då Karl var på väg till platsen för att tvinga tsaren till fred och få revansch för Poltava och Perevolotjna. Bara det faktum att hon var närvarande och gav Peter råd visar ändå hur betydelsefull Katarina hade blivit för tsaren. Det blev också allt vanligare att hon följde honom på resor i Europa. Det är kanske inte förvånande att förnäma kvinnor vid de europeiska hoven ogillade situationen mer än männen. En tysk furstinna skrev om hur illa klädd och ouppfostrad denna simpla varelse från ett barbarland var, medan en adelsman å sin sida påpekade att Katarina gjorde sitt bästa och att hon faktiskt förde sig riktigt bra, med tanke på sin enkla härkomst. Katarina var dock praktlysten och bodde gärna så överdådigt som möjligt, om hon inte var med tsaren i fält Trots att han å sin sida helst levde enkelt fick hustruns önskningar gärna kosta. Peter tyckte uppenbarligen att hans Katarina var värd lite extra. Den nya drottningen kunde själv låta bygga palats åt sig och sin man. Sålunda lät hon uppföra det första palatset i den anläggning utanför Petersburg som med tiden blev känd som Tsarskoje Selo.[6] En fråga där det tycks råda oenighet gäller när och även hur många gånger Peter och Katarina gifte sig. Enligt Massie ägde en första, inofficiell vigsel rum redan 1707 och en mer storslagen officiell ceremoni 1712. Troyat nämner bara en vigsel och förlägger den till 1711. När det gäller tidpunkten för den viktigaste och mest betydelsebärande händelsen i deras liv tillsammans är skribenterna dock ense. I början av 1720-talet stod det klart för tsaren att han inte kunde räkna med att få någon son med sin gemål.[7] Han tog då först det revolutionerande steget att förklara att ryske tsaren från och med nu ägde rätt att utse vem han önskade till tronföljare, utan hänsyn till släktskap.  Mot slutet av 1723 meddelades att Katarina inom kort skulle krönas. Västerlandets kungar brukade visserligen låta kröna sina gemåler men i Ryssland var detta i stort sett unikt. Att tsar Peter tog ett sådant steg kunde knappast tolkas som något annat än att hans hustru utkorats till tronföljare, även om det inte sades officiellt. Ceremonin ägde rum i Moskva 7 maj 1724[8] och var ovanligt storslagen och praktfull för att vara ett verk av Peter den store. Kläder och vagnar hade beställts från Frankrike och en ny krona hade tillverkats för tsaritsans räkning. Peter krönte själv sin gemål, som grät av rörelse och knäföll för honom. Han reste henne upp och gav henne de riksregalier hon nu hade rätt att bära men behöll spiran i sin egen hand. I och med detta tycktes den forna bondpigan från Balticum ha blivit okränkbar men på vintern samma år drogs hon in i en affär som sånär kostat henne både rang och värdighet och, vilket många nog trodde, liv. En av Katarinas förtrogna, en tyskfödd man av enkelt ursprung, drogs in i en korruptionsaffär vid hovet, något som tsaren hade svårt att tåla även av nära vänner. En finess i saken var att en syster till mannen ifråga en gång varit Peters officiella mätress. Katarina misstänktes för delaktighet, vilket var sant men det gick rykten att hon också varit den anklagades älskarinna. En diplomat gjorde uttryckligen jämförelser med hur salig Henrik VIII av England haft för sed att agera i liknande situationer. Så illa blev det nu inte. Endast den utpekade mannen och hans medhjälpare straffades, med avrättning eller förvisning men Katarina miste kontrollen av sin egen ekonomi och fick inte mer blanda sig i rikets affärer. Under en tid märktes en tydlig spänning mellan makarna men så småningom försonades de.[9]  Samtidigt blev det allt tydligare att tsarens krafter var på väg att avta. Han led av flera olika krämpor, bland annat njursvikt. Mot slutet av januari 1725 intog han sängen under svåra plågor. På eftermiddagen 27 januari gav han tecken att han ville skriva och tecknade med ostadig hand: ”Ge allt åt…”. Där tog hans krafter slut och han kunde inte heller göra sig förstådd. Peter I(den store), av Ryssland avled på morgonen 28 januari 1725, utan att ha utsett någon efterträdare. Den vilja som i mer än 20 år hållit landet i ett järngrepp hade slocknat. Katarina satt gråtande vid hans sida. Vad skulle nu hända med henne och med Ryssland?[10]                                                     



[1] Nuvarande Alúksne i nordöstra Lettland på gränsen till Estland och Ryssland. Pastor Gluck upprättade här den första skolan i det lettiska språket och var också den förste som översatte bibeln till lettiska. Skolan är idag museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al%C5%ABksne
[2] Gluck dog 1705.
[3] Den äldsta dottern Anna, född 1708, gifte sig med en systerson till Karl XII. Deras son Peter blev tsar 1761 och gifte sig i sin tur med den tyska prinsessa som är känd i historien under namnet Katarina den stora. Den yngre dottern, som föddes 1709, och fick namnet Elisabet, regerade Ryssland 1741-61.
[4] Historiska och skönlitterära skildringar beskriver Katarinas lugnande inverkan på Peter på exakt samma sätt. Lustigt nog beskriver Anna Sparre i sin roman om Karin Månsdotter motsvarade scener i relationen mellan henne och kung Erik.(För skönlitterära beskrivningar av Peter och Katarina hänvisas till Verner von Heidenstam, Karolinerna del I och II, nyutgåva 1994, "Katerinuschka, mor lilla" och August Strindberg, Historiska miniatyrer, Nationalutgåva av Strindbergs samlade verk utgiven 1997, "Den store").     
[5] Man kan jämföra med den samtida Madame de Mantinon i Frankrike. Hon var visserligen av förnämare ursprung än Katarina men växte upp under ganska torftiga förhållanden. Det skall ha varit hennes ömma omsorg om Ludvig XIV:s utomäktenskapliga barn som väckte kungens kärlek till henne. Deras förhållande varade till kungens död och de var troligen inofficiellt gifta. Ludvig hyste stort förtroende för henne och kallade henne ”Ers pålitlighet”. 
[6] ”Tsarbyn” . Det var i Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo som den siste tsaren helst bodde. Härifrån fördes han och familjen i fångenskap efter revolutionen. Gustav III:s gunstling Armfelt avled i det hus Alexander I gett honom i Tsarskoje Selo. Katarinapalatset, som ännu står kvar har sitt namn efter Peters hustru.
[7] Sonen i första äktenskapet hade Peter först uteslutit från tronföljden och sedan i det närmaste själv slagit eller piskat ihjäl.
[8] Datum anges efter dåtida rysk tidräkning, vilken låg 11 dagar efter den gängse västerländska på 1700-talet.
[9] Det är knappast troligt att Katarina verkligen varit otrogen, även om åsikterna också här går isär. Hon bör ha känt Peter tillräckligt väl efter 20 år för att veta att ett sådant handlande vore detsamma som att riskera stupstocken, vilket troligen var det lindrigaste straff hon kunde vänta sig vid en upptäckt. Det är dessutom tvivelaktigt om tar Peter, om han nu trodde eller visste att Katarina bedragit honom, skulle ha haft självkänsla och styrka nog att låta henne leva och dessutom behålla sin värdighet som Kejsarinna. I så fall var han mer eftertänksam och sansad än man vanligen föreställer sig honom.
[10] Denna text bygger huvudsakligen på Robert K: Massie, Peter den store, hans liv och värld, Svensk översättning 1986,andra upplagan 1993 och Henri Troyat, Peter den store, svensk översättning  1981., andra upplagan 1993. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar