Karin
Månsdotter är en kunglighet de flesta svenskar känner till, även om de kanske
egentligen inte vet så mycket om henne. De vet förmodligen att hon var en ung
flicka med enkel bakgrund som gifte sig med en svensk kung på 1500-talet och så
känner de kanske till att hon och hennes man blev avsatta ganska snart. Att en
flicka av bondesläkt på detta sätt blev drottning var chockerande för adeln,
nästan en revolution, för att inte säga helgerån. Förmodligen är det just det
uppskakande i hela saken som gjort att Karins namn fortfarande lever kvar i
svenskarnas minne. Ändå är hennes exempel inte helt unikt i Europas kungliga historia
och hon innehar inte ens det kvinnliga rekordet när det gäller att ha nått högst rang från en
låg samhällsställning. Den europeiska drottning som kan skryta med att ligga på
första plats i denna tävling är Katarina I av Ryssland. Hon var inte bara den
unga bondflickan som blev drottning vid tsarens sida. Hon efterträdde sin man
på tronen och slutade som härskarinna över en ny europeisk stormakt. Om man
utgår från att det officiella släktträdet är riktigt, är Katarina stammoder
till alla Romanovs från 1700-talet framtill nu och minst en gren av familjen
Bernadotte kan spåra sitt ursprung till henne.
Precis som
ifråga om Karin Månsdotter vet man inte mycket om Katarinas bakgrund. Men man
är ense om att hon kom från det dåtida svenska Livland, troligtvis från en by
inte så långt från Dorpat och att hennes far var bonde. Ursprungligen hette hon
Marfa Skavronskaja men för enkelhetens skull håller vi oss till det namn hon
blev känd under i historien. Föräldrarna dog tidigt och de många syskonen
skingrades. Katarina hamnade hos en luthersk präst, pastor Gluck. Här blev hon
en sorts korsning mellan piga och fosterbarn och det verkar som hon gjorde sig
omtyckt i prästfamiljen. Flickan var väl inte något under av skönhet, om man
dömde efter vad som var på modet i Versallies eller vid hovet i Wien men hon
var en arbetsam, lugn person. Hon beskrivs som lång med fyllig barm, svarta
ögon och, egendomligt nog ljust hår, som hon senare färgade svart. Man kan
kanske säga att hon var ”folkligt vacker”, en flicka som attraherade genom sin
lugna utstrålning och en välproportionerad kropp. Kanske för att undvika en
framtida olycka gifte eller förlovade pastor Gluck bort sin skyddsling med en
svensk dragon 1702, då Katarina var omkring 18 år. Det stora nordiska kriget
pågick sedan två år tillbaka och många trupper tågade av och an i Balticum.
Dragonen försvann på uppdrag och lämnade sin fästmö/ hustru i fästningen
Marienburg i Livland, där också pastor Gluck bodde.[1]
Strax efteråt föll fästningen i
ryssarnas händer och invånarna fördes bort. Katarina kom snart att tillhöra
hushållet hos fältmarskalk Stjeremetjev, som stod tsar Peter nära. Exakt vilken
funktion hon hade där och hur hon kom att hamna hos den höge officeren är
osäkert men eftersom pastor Gluck skickades till Moskva och fick anställning
som tolk, kan man gissa att han rekommenderat flickan för tjänst hos
marskalken. På så sätt fick prästen en kontakt inom Rysslands högsta skikt,
vilket kunde komma väl till pass en dag.[2]
Inom kort konverterade Katarina, som hon nu kallade sig, till den ortodoxa tron och övergick i Alexander Mentjikovs tjänst. Som tsarens bäste vän
var han på väg att bli rikets näst mäktigaste man och därmed hade den
nittonåriga bondflickan kommit mycket nära maktens korridorer. Snart mötte hon
också tsaren själv. Än en gång är detaljerna osäkra Troyat, som tycks ha en
viss benägenhet för sensationer, menar att Peter och hans vän i början helt
sonika delade Katarina mellan sig i fysiskt avseende, medan Massie skriver att
hon snarare blev en sorts väninna till fursten, hans familj och vänner och tsar
Peter själv. Hur som helst var hon snart Peters permanenta älskarinna och i
realiteten hans maka. De fick med åren sammanlagt tolv barn men endast två
döttrar levde till vuxen ålder.[3]
Trots att uppgifterna går isär när det gäller detaljer är en sak ställd utom
allt tvivel: inom kort var bondflickan från Livland oumbärlig för Rysslands
fruktade självhärskare. Peter, som varit obalanserad ända sedan han bevittnat
ett hemskt blodbad i sin barndom, fick ibland krampanfall och ryckningar i
ansiktet. Som alla ”vanliga människor”, vilka inte uppfostrats i hur man
behandlar kungar, agerade Katarina helt logiskt och mänskligt när Peter mådde
dåligt: Hon tog hans huvud i sitt knä och vaggade honom till sömns. Hon kunde
sitta på det sättet i flera timmar och när Peter vaknade var han pigg och lugn.[4]
Det hände rentav att Katarina fick honom att avbryta sina dryckesorgier och
lägga sig till vila, trots att hon själv var långt ifrån nykterist. Med åren
fick den baltiska bondkvinnan allt större betydelse och lär också ha gett sin
herre råd i politiska frågor.[5]
Det exempel på hennes inflytande som oftast brukar anföras är dock omtvistat.
Då ryssarna på sommaren 1711 omringats av en turkisk arme vid Prut, en biflod
till Donau, skall Katarina ha mutat storvisiren att låta dem löpa mot att hon
givit honom smycken och dyrbarheter. Att hon verkligen var närvarande är klart
och hon har tydligen manat sin gemål att förhandla sig ur knipan. Historien med
smyckena är dock troligen inte sann. Enligt Massie bygger den ytterst på Karl
XII:s harmsna påstående att visiren låtit sig mutas att släppa sitt(och
svenskarnas), byte ur händerna, just då Karl var på väg till platsen för att
tvinga tsaren till fred och få revansch för Poltava och Perevolotjna. Bara det
faktum att hon var närvarande och gav Peter råd visar ändå hur betydelsefull
Katarina hade blivit för tsaren. Det blev också allt vanligare att hon följde
honom på resor i Europa. Det är kanske inte förvånande att förnäma kvinnor vid
de europeiska hoven ogillade situationen mer än männen. En tysk furstinna skrev
om hur illa klädd och ouppfostrad denna simpla varelse från ett barbarland var,
medan en adelsman å sin sida påpekade att Katarina gjorde sitt bästa och att
hon faktiskt förde sig riktigt bra, med tanke på sin enkla härkomst. Katarina
var dock praktlysten och bodde gärna så överdådigt som möjligt, om hon inte var
med tsaren i fält Trots att han å sin sida helst levde enkelt fick hustruns
önskningar gärna kosta. Peter tyckte uppenbarligen att hans Katarina var värd
lite extra. Den nya drottningen kunde själv låta bygga palats åt sig och sin
man. Sålunda lät hon uppföra det första palatset i den anläggning utanför
Petersburg som med tiden blev känd som Tsarskoje Selo.[6]
En fråga där det tycks råda oenighet gäller när och även hur många gånger Peter
och Katarina gifte sig. Enligt Massie ägde en första, inofficiell vigsel rum redan
1707 och en mer storslagen officiell ceremoni 1712. Troyat nämner bara en
vigsel och förlägger den till 1711. När det gäller tidpunkten för den viktigaste
och mest betydelsebärande händelsen i deras liv tillsammans är skribenterna
dock ense. I början av 1720-talet stod det klart för tsaren att han inte kunde
räkna med att få någon son med sin gemål.[7]
Han tog då först det revolutionerande steget att förklara att ryske tsaren från
och med nu ägde rätt att utse vem han önskade till tronföljare, utan hänsyn
till släktskap. Mot slutet av 1723
meddelades att Katarina inom kort skulle krönas. Västerlandets kungar brukade
visserligen låta kröna sina gemåler men i Ryssland var detta i stort sett
unikt. Att tsar Peter tog ett sådant steg kunde knappast tolkas som något annat
än att hans hustru utkorats till tronföljare, även om det inte sades
officiellt. Ceremonin ägde rum i Moskva 7 maj 1724[8]
och var ovanligt storslagen och praktfull för att vara ett verk av Peter den
store. Kläder och vagnar hade beställts från Frankrike och en ny krona hade
tillverkats för tsaritsans räkning. Peter krönte själv sin gemål, som grät av
rörelse och knäföll för honom. Han reste henne upp och gav henne de
riksregalier hon nu hade rätt att bära men behöll spiran i sin egen hand. I och
med detta tycktes den forna bondpigan från Balticum ha blivit okränkbar men på
vintern samma år drogs hon in i en affär som sånär kostat henne både rang och
värdighet och, vilket många nog trodde, liv. En av Katarinas förtrogna, en
tyskfödd man av enkelt ursprung, drogs in i en korruptionsaffär vid hovet,
något som tsaren hade svårt att tåla även av nära vänner. En finess i saken var
att en syster till mannen ifråga en gång varit Peters officiella mätress.
Katarina misstänktes för delaktighet, vilket var sant men det gick rykten att
hon också varit den anklagades älskarinna. En diplomat gjorde uttryckligen
jämförelser med hur salig Henrik VIII av England haft för sed att agera i
liknande situationer. Så illa blev det nu inte. Endast den utpekade mannen och
hans medhjälpare straffades, med avrättning eller förvisning men Katarina miste
kontrollen av sin egen ekonomi och fick inte mer blanda sig i rikets affärer.
Under en tid märktes en tydlig spänning mellan makarna men så småningom
försonades de.[9] Samtidigt blev det allt tydligare att tsarens
krafter var på väg att avta. Han led av flera olika krämpor, bland annat
njursvikt. Mot slutet av januari 1725 intog han sängen under svåra plågor. På eftermiddagen
27 januari gav han tecken att han ville skriva och tecknade med ostadig hand: ”Ge
allt åt…”. Där tog hans krafter slut och han kunde inte heller göra sig
förstådd. Peter I(den store), av Ryssland avled på morgonen 28 januari 1725, utan
att ha utsett någon efterträdare. Den vilja som i mer än 20 år hållit landet i
ett järngrepp hade slocknat. Katarina satt gråtande vid hans sida. Vad skulle
nu hända med henne och med Ryssland?[10]
[1]
Nuvarande Alúksne i nordöstra Lettland på gränsen till Estland och Ryssland.
Pastor Gluck upprättade här den första skolan i det lettiska språket och var
också den förste som översatte bibeln till lettiska. Skolan är idag museum. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al%C5%ABksne
[2] Gluck
dog 1705.
[3] Den
äldsta dottern Anna, född 1708, gifte sig med en systerson till Karl XII. Deras
son Peter blev tsar 1761 och gifte sig i sin tur med den tyska prinsessa som är
känd i historien under namnet Katarina den stora. Den yngre dottern, som föddes
1709, och fick namnet Elisabet, regerade Ryssland 1741-61.
[4] Historiska
och skönlitterära skildringar beskriver Katarinas lugnande inverkan på Peter på
exakt samma sätt. Lustigt nog beskriver Anna Sparre i sin roman om Karin
Månsdotter motsvarade scener i relationen mellan Karin och kung Erik.(För skönlitterära beskrivningar av Peter och Katarina hänvisas till Verner von Heidenstam, Karolinerna del I och II, nyutgåva 1994, "Katerinuschka, mor lilla" och August Strindberg, Historiska miniatyrer, Nationalutgåva av Strindbergs samlade verk utgiven 1997, "Den store").
[5] Man kan
jämföra med den samtida Madame de Mantinon i Frankrike. Hon var visserligen av
förnämare ursprung än Katarina men växte upp under ganska torftiga
förhållanden. Det skall ha varit hennes ömma omsorg om Ludvig XIV:s
utomäktenskapliga barn som väckte kungens kärlek till henne. Deras förhållande
varade till kungens död och de var troligen inofficiellt gifta. Ludvig hyste stort
förtroende för henne och kallade henne ”Ers pålitlighet”.
[6] ”Tsarbyn”
. Det var i Alexanderpalatset i Tsarskoje Selo som den siste tsaren helst
bodde. Härifrån fördes han och familjen i fångenskap efter revolutionen. Gustav
III:s gunstling Armfelt avled i det hus Alexander I gett honom i Tsarskoje
Selo. Katarinapalatset, som ännu står kvar har sitt namn efter Peters hustru.
[7] Sonen i
första äktenskapet hade Peter först uteslutit från tronföljden och sedan i det
närmaste själv slagit eller piskat ihjäl.
[8] Datum
anges efter dåtida rysk tidräkning, vilken låg 11 dagar efter den gängse
västerländska på 1700-talet.
[9] Det är
knappast troligt att Katarina verkligen varit otrogen, även om åsikterna också
här går isär. Hon bör ha känt Peter tillräckligt väl efter 20 år för att veta
att ett sådant handlande vore detsamma som att riskera stupstocken, vilket
troligen var det lindrigaste straff hon kunde vänta sig vid en upptäckt. Det är
dessutom tvivelaktigt om tar Peter, om han nu trodde eller visste att Katarina
bedragit honom, skulle ha haft självkänsla och styrka nog att låta henne leva
och dessutom behålla sin värdighet som Kejsarinna. I så fall var han mer
eftertänksam och sansad än man vanligen föreställer sig honom.
[10] Denna
text bygger huvudsakligen på Robert K: Massie, Peter den store, hans liv och värld, Svensk översättning 1986,andra upplagan 1993 och Henri Troyat, Peter den store,
svensk översättning 1981., andra upplagan 1993.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar