Det finns platser och byggnader som förknippas med olika kungliga dynastier. Ett känt exempel är Versallies i Frankrike, som utom att vara en symbol för kungligt envälde i allmänhet också kan stå som ett monument över de sista kungarna före revolutionen. Med svenskt språkbruk skulle denna epok kunna betecknas som ”det Ludvigska enväldet”. I Sverige kan exempelvis Uppsala med dess slott och domkyrka stå som symbol för Vasaätten. Flera av de viktigaste händelserna i släktens historia utspelade sig där. Det var på slottet Sturemorden ägde rum 1567 och 1629 diskuterade ständerna huruvida Sverige borde delta i trettioåriga kriget. På samma slott abdikerade drottning Kristina i juni 1654, vilket öppnade vägen för en ny dynasti på Sveriges tron. Vasaättens kungar kröntes i domkyrkan och några av släktens äldre kungar ligger begravda där. Går vi till gustavianerna på 1700-talet, är naturligtvis Haga utanför Stockholm det man först kommer att tänka på. Här anlade Gustav III sin park och härute var det meningen att ett nytt kungaslott skulle byggas, ett svenskt Versallies. Också sonen trivdes på Haga och byggde sig en egen bostad där. Det var på Haga han fick definitivt besked att ett uppror brutit ut i mars 1809. Han åkte genast till Stockholm, där han greps följande dag. Det finns dock en byggnad, eller snarare anläggning, som kanske ännu mer förtjänar att stå som monument över gustavianernas epok, Sveaborg i Finland. Här började och slutade det gustavianska styret. Det definitiva avgörandet skedde visserligen i Stockholm, såväl 1772 som 1809, men det var på Sveaborg som förspelet ägde rum. Vad som hände där i augusti 1772 och maj 1808 beredde marken för den fortsatta utvecklingen.
På morgonen
16 augusti 1772 kom en större grupp soldater och officerare seglande till fästningen.
De var säkert trötta för resan hade varit minst sagt besvärlig med regn och
motiga vindar. Detta hindrade emellertid inte besökarna att utföra sitt
uppdrag, nämligen att erövra fästningen för kung Gustav III:s räkning. Det blev
inte någon större affär: man hade anhängare på Sveaborg som visste vad som
skulle hända och som säkert börjat undra om något gått galet i planeringen. Ett
par vakter hotades visserligen med vapen men efter en stund var allt lugnt.
Expeditionens ledare, överste Jacob Magnus Sprengtporten, höll tal till
fästningens officerare om rikets vådliga tillstånd och manade dem att sluta upp
kring kungen, Vilket de flesta också gjorde. Undantaget var kommendanten och en
artilleriofficer som hette Cronstedt. De fängslades men släpptes snart och Cronstedts
son, 15-årige Carl Olof, följde sedan med Sprengtporten mot Stockholm för att
delta i Gustav III:s planerade statskupp. Då de efter mycket besvär äntligen
kom fram fann de att kungen tagit saken i egna händer. Han hade på eget bevåg
gjort revolution och stod nu som rikets ledare, om än inte helt. enväldig.
Trots detta glömde kungen inte att det var Sprengtporten som gjort upp den
ursprungliga planen. Han kallade honom
”rikets befriare” och gjorde honom till kommendör av svärdsorden. Det är också
sant att om Sveaborg inte övertagits hade kungens ställning varit mycket
osäker. Officerare som var lojala mot ständerna kunde ha låtit ryska trupper
använda fästningen som bas för krig mot Sverige och hur det sedan slutat kan vi
inte veta. Även om Sveaborg inte var den enda delpunkten i Gustav III:s
revolutionsplaner, var det utan tvivel en av de viktigaste. Drygt 35 år senare,
i maj 1808, utspelades ett nytt drama på Sveaborg. I februari detta år hade ryska trupper
invaderat svenska Finland utan krigsförklaring och i mars ockuperade fienden
Helsingfors. Sveaborg var avsett att skydda staden för anfall från vattnet,
inte att motstå en belägring ledd FRÅN Helsingfors. Det fanns också brister i
underhållet av anläggningen. Ändå räknade den ryska krigsledningen med att
tvingas skjuta sönder fästningen och läget var långt ifrån så pressat att man
var tvingad att kapitulera. Ändå var detta just vad kommendanten gjorde 3 maj
1808, trots att många bland manskapet motsatte sig hans beslut. Kommendantens
agerande de senaste månaderna hade i själva verket närmast underlättat
ryssarnas krigföring. Han underlät dessutom att förstöra den krigsmateriel och
de fartyg som fanns på Sveaborg innan fästningen överlämnades. Kommendanten var
ingen mindre än Carl Olof Cronstedt, vars far hade fängslats den där gången i
augusti 1772 Han hade gjort lysande karriär under Gustav III men kommit i onåd
hos Gustav IV Adolf och hamnat på Sveaborg som kommendant. Att han nu
överlämnade fästningen i fiendens händer utan strid tycks mindre ha bottnat i
renodlat förräderi än i en känsla av att det inte tjänade något till att slåss,
ungefär som danskarna resonerade i april 1940.[1]
Vilka krafter eller känslor som än påverkade beslutet om kapitulation blev den
psykologiska effekten fruktansvärd i Sverige, åtminstone inom krigsledningen.
Sveaborg betraktades som ett skydd för Sverige mot grannen i öster, vilket
redan fästningens namn avslöjar. Nu hade detta ”Nordens Gibraltar” fallit utan
någon verklig strid. När Runeberg i sin dikt ”Sveaborg” beskriver hur blotta
omnämnandet av fästningen väckte soldaternas hopp och förtröstan är det med
visshet en överdrift men bilden av den chock som nyheten om kapitulationen innebar
är säkert korrekt:
Ej
glöms i tiders tid den dag då denna sägn blev sann
Då likt ett dystert tordönsslag det säkra bud
oss hann.
Att landets sista hopp
gått ner
Att Sveaborg var
svenskt ej mer[2]
Misstanken
att förräderi låg bakom spreds snabbt men en officer påpekade i sin dagbok att
kungen bar en del av ansvaret, genom att till kommendant på en så viktig
fästning ha satt en man som han förolämpat och som därför hade skäl att hata
honom. Gustav IV Adolf ansågs alltså ytterst vara medskyldig till vad som hänt
och det bör noteras att Carl Johan Adlercreutz, som tio månader senare
arresterade kungen på Stockholms slott, var född i Finland. Även om det kanske
var en slump ligger det något symboliskt i detta faktum. Gustavianska tiden hade
börjat med en räd mot Sveaborg och den slutade med att fästningen överlämnades
till ryssarna.[3]
[1] Jag
måste poängtera att detta är min personliga uppfattning om motiven bakom
Cronstedts agerande.
[2] Av bekvämlighetsskäl återges de två första
raderna inte med exakt samma uppställning som i Runebergs dikt http://svenskadikter.com/Sveaborg.
[3] Denna
text bygger på Herman Lindqvist, Historien
om Sverige, del VI, ”Gustavs dagar”, s. 64-66 och på
Svenska historier, av Gustav
von platen & Tecknar Anders(Svenska Dagbladet 1987), sjunde kapitlet ”Den
ärelösa kapitulationen”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar