Vilket är det mest kända slaget i stora nordiska kriget? Enligt den svenska regel som etablerats under det senaste dryga halvseklet, att bara komma ihåg nederlag och allt negativt som tänkas kan om stormaktstiden, svarar nu förmodligen de flesta ”Poltava”. Det är i och för sig berättigat att minnas Poltava. Det var ett viktigt slag inte bara i vår utan också i Rysslands historia. Det var där Ryssland tog första steget mot att bli den stormakt det fortfarande är och där Sverige förvandlades från europeisk stormakt till liten randstat vid Östersjön, även om detta inte stod klart för alla i samtiden. Poltava var dock långt ifrån den enda drabbningen av vikt. Är man positivt inställd till Karl XII så är Narva förmodligen ett slag man känner till. Det var där kungen gjorde debut som ung segerrik fältherre, en glans han fick behålla fram till just Poltava. Vad man än må säga och hur det än slutade – varken kungen eller hans generaler saknade militär begåvning.
Ett tredje
slag som alla svenskar kände till förr i världen, om de läst på sina läxor, var
slaget vid Helsingborg 1710, där Stenbocks här av i stort sett nyuppsatta knektar
och ryttare besegrade danskarna. De ur en äldre generation som fortfarande är i
livet kan säkert ännu deklamera åtminstone några rader ur Snoilskys fina dikt
”Stenbocks kurir”, med den klassiska scenen där drottningen låter det utmattade
sändebudet sitta medan hon själv står. Även om mycket i dikten är överdrivet,
kuriren lär i själva verket ha färdats i vagn, talar den sanning på en viktig
punkt: Slaget vid Helsingborg var ett
ödesslag för Sverige. Hade man drabbats av ännu en storförlust så snart efter
Poltava och med kungen långt borta i Turkiet, är det berättigat att ställa
frågan huruvida landet överlevt som nation. I alla händelser var budskapet en
viktig moralisk seger för rådet och kungafamiljen i Stockholm – Man måste
verkligen ett ögonblick ha känt att ”sorg byttes i lycka”.[1] Slaget vid Helsingborg förtjänar således mer
än väl att ihågkommas och, med tanke på våra dagars smått paranoida inställning
till gamla monument, Stenbocks staty att stå kvar på sin plats vid Stortorget i
Helsingborg. Omedelbart efter slaget inträffade emellertid en episod som både
äger komiska och tragiska sidor och som säkert inte ägnades större utrymme i 18-
och det tidiga 1900-talets nationalistiska historieskrivning.
En kort
bakgrund är på sin plats. I början av år 1710 var Sverige ett land i
förvirring, åtminstone på regeringsnivå. Nyligen hade man fått bekräftelse att
armén lidit ett förkrossande nederlag under sitt fälttåg i Ukraina. I stort
sett hela hären hade antingen stupat eller tagits till fånga. Kungen hade
visserligen kommit undan tillsammans med en liten spillra soldater men befann
sig nu långt borta i Turkiet på en plats som visst hette Bender eller något
liknande.[2] Där satt
nu majestätet och väntade otåligt att de tröga rådsherrarna därhemma måtte
sätta upp en ny armé, såväl till rikets som hans egen prestige och försvar.
Rådsherrarna å andra sidan satt i Stockholm och försökte reda ut vad man skulle
göra åt en ekonomi i botten, ett land i psykologisk chock med åtskilliga män
antingen döda eller som krigsfångar i Ryssland, samt hur man borde hantera de
första ryktena att pesten var i annalkande. Sverige hade i praktiken två
regeringar med två separata agendor. I detta läge fick man i november 1709 veta
att danskarna invaderat Skåne. Helsingborg intogs snabbt och Malmö belägrades.
Provinsens guvernör, general Magnus Stenbock, tvingades mer eller mindre rymma
ur den belägrade staden för att söka upp den nyuppsatta armé med vilken han
fått order att leda försvaret. Till en början drog han sig mot nordöstra Skåne
men tvingades i mitten av januari retirera mot Blekinge och Småland. Även
Blekinge invaderades av danskarna och Karlshamn föll i fiendens händer. I
mitten av februari var Stenbock emellertid redo för offensiv och bröt upp från
sitt kvarter i Växjö. Med en här om cirka 16 000 man drog han in i Skåne.
Förhållandena var svåra och som vanligt i krig dog många soldater av hunger och
sjukdomar under marschen. Svenskarnas infall i Skåne fick dock danskarna att
retirera mot sitt brohuvud vid Helsingborg och den 28 februari 1710 stod slaget
utanför staden.[3] Vi vet hur det gick. Med sin här om
14 000 man besegrade Stenbock en jämnstark motståndare.[4] Danskarna blev kvar i staden ytterligare
några dagar men fick inom kort order att retirera över Öresund. På kvällen 5
mars 1710 var Helsingborg utrymt av fienden och Skåne befriat. En pinsamt
obehaglig överraskning väntade emellertid svenskarna vid deras intåg i staden
nästa dag. Det visade sig att danskarna, utöver alla matförråd som förstörts,
lämnat kvar flera tusen döda hästar överallt i Helsingborg, på gator och torg,
i brunnar och till och med på husvindar – En sorts tidigmodern variant av
kemisk krigföring.
Hästen
utgjorde ett kapitel för sig för en ”sann svensk” på 1700-talet, åtminstone på
landsbygden. Visst använde man hästar i jordbruket och som transportmedel. Men
tanken att äta eller slakta en häst var tabu för en hederlig människa. Att
överhuvudtaget befatta sig med kroppen av en död häst var en styggelse. Det
fick bödeln och andra ljusskygga yrkesmän ägna sig åt. Exakt hur detta synsätt
uppstått är omtvistat. Det hävdas att de kristna skulle ha infört seden för att
stävja gamla hedniska bruk att äta hästkött vid religiösa ceremonier, eller att
påbudet skulle ha kommit från påven i Rom för att markera avstånd till de
hästätande och plundrande vandalerna på 700-talet. Kanske handlade det också om
oviljan att äta ett djur man onekligen hade särskilt nära kontakt med i
vardagslivet. Författaren och journalisten Lars Widding, som ofta skriver om
svenskarnas hästköttfobi i sina böcker, går så långt som att påstå att
svenskarna i detta avseende skiljer sig från andra folk i Europa, även danskar
och norrmän. Om så är fallet måste vidskepelsen ha spritt sig till de
nyerövrade provinserna i väster, ty även Fritiof Nilson Piraten berör ämnet i
minst en av sina berättelser med motiv från det sena 1800-talets Skåne. Än idag
lär det vara så att svensken officiellt inte äter hästkött av inhemsk
produktion utan föredrar importerat sådant från Sydamerika.[5]
Kanske någon
dansk soldat eller general vid Helsingborg 1710 var medveten om denna broderfolkets
paniska fasa inför döda hästar och kom på idén att lämna en liten ”avskedshälsning”
till de segerrusiga motståndarna. Problemet var i själva verket allvarligt. Vad
göra med uppåt 6 000 hästkadaver som ingen hederlig människa i trakten,
soldat eller civil, ville befatta sig med?[6] Fick de
ligga skulle köttet ruttna och sprida stank och sjukdomar omkring sig. Magnus
Stenbock var en garvad krigare som varit med under Karl XII:s polska fälltåg och
då specialiserat sig på att samla in mat och pengar från lokalbefolkningen, ”ta
ut kontributioner”, som det hette – plundring eller utsugning skulle vi säga
idag. Hur som helst, generalen visste hur man behandlar trilskna bondlurkar och
stadsborgare. Han ställde ultimatum: ”Börja omedelbart rensa staden på hästkadaver
eller jag låter skjuta ett antal bönder och fiskare som tas ut som gisslan”.
Knorrande och säkert förbannande svenskar i allmänhet och general Stenbock i
synnerhet lydde de kommenderade, som till övervägande delen tagits ut bland
just fiskare och bönder den ”skamliga” befallningen. Det var mycket att städa
upp och arbetet lär ha tagit flera veckor till och med månader. Det påstås att
hästar som dagar i ända fått forsla döda kamrater till stranden för att slängas
i havet eller grävas ned i sand efteråt var så förstörda att de inte längre
kunde användas som dragare, i alla fall inte för krigsmaktens räkning.[7] Frågan
är om denna händelse skall kallas tragisk eller komisk.
[2] Under sin turkiska tid bodde Karl XII i själva verket en lång period i byn Varnitsa utanför själva den turkiska gränsfästningen Bender. Det var i Varnitsa den berömda kalabaliken utspelades.
[3] Det kan tilläggas att dateringen av olika händelser för svenskt vidkommande är extra tilltrasslad i början av 1700-talet. Karl XII hade år 1700 infört ett system som innebar att man slopade den vart fjärde år återkommande skottdagen. Avsikten var att med tiden komma ikapp den i allt fler länder gällande gregorianska kalendern. Det följande kriget gjorde emellertid att saken glömdes bort. Sverige hade därför en egen tidräkning, ”Svenska stilen” 1700-1712,då man återgick till den gamla julianska kalendern som sedan gällde i ytterligare 40 år. Om slaget vid Helsingborg hade stått 3 år senare hade det alltså enligt svensk tidräkning utkämpats 27 februari. På dansk sida, där den gregorianska stilen införts redan år 1700, utkämpades slaget 10 mars.
[4] Svenskarna hade dock ett något starkare kavalleri räknat i antal https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Helsingborg.
[5] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/maltidsforskare-hastkott-kan-forstora-var-
karriarhttps://sv.wikipedia.org/wiki/H%C3%A4stk%C3%B6tt.
Se vidare Lars Widding, På Årstafruns tid
och Fritiof Nilson Piraten, Historier
från Färs, novellen ”Klerk”.
[6] Siffran är Stenbocks.
[7] Andreas Marklund, Stenbock, ära och ensamhet i Karl XII:s tid(2008, kapitlet ”Bocken och getpojkarna”.
Se även Lars Widding, En tid för vreden(roman 1975), s. 370-74.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar