tisdag 1 september 2020

Kristina Gyllenstierna - hjältinna oberörd av tiden.


Vem är Sveriges mest kända medeltidskvinna? Det självklara svaret är naturligtvis Birgitta, tills nyligen vårt enda riktiga helgon. Men om man räknar bort henne? För några dagar sedan ställde jag den frågan på min bloggs egen hemsida. Sigrid storåda och Blanka(Blanche) av Namur var två namn som kom upp till svar flera gånger. Lustigt nog, men kanske också betecknande, var det bara en som automatiskt svarade Kristina Gyllenstierna, trots att denna dam förknippas med ett av de mest kända och dramatiska skeendena i vår äldre historia, Stockholms blodbad som dessutom ”fyller” 500 år hösten 2020.  Ändå har Kristina, åtminstone de senaste 150 åren, beskrivits som en tapper, ståndaktig kämpe. Fryxell framställer henne som något av en svensk Jeanne d’Arc: ”Hon ensam förlorade icke modet, då alla andra misströstade om Sveriges sak. Vid underrättelsen om herr Stens död skyndade hon till Stockholm och besörjde allt som hörde till dess försvar. Hon förlorade med detsamma en av sina späda söner, men denna dubbla sorg förmådde ej nedslå hennes starka själ. Hennes mod och hennes framgång göt ny kraft hos de nedslagna svenskarna”.[1] 
Till och med Strindberg, som var minst sagt misstänksam mot starka, självständiga kvinnor och gärna vände upp och ner på etablerade historiska ”sanningar”, gör Kristina till hjältinna i sina båda dramer med motiv från åren kring Stockholms blodbad och Gustav Vasas befrielsekrig.[2]  Så länge hennes man lever är Kristina den personifierade troheten och helt lycklig i sitt äktenskap. Även om hon framstår som något naiv gäller detsamma för Sten Sture. Efter hans död på Åsundens is tar änkan ledningen och avvisar med stolt förakt den svekfulle Hemming Gads erbjudan om fred. Trots att hon senare, efter blodbadet, antas förälskad i Sören Norby håller hon fast vid att aldrig ”skymfa stureminnet”. Och då hon, i ”Riksföreståndarens” sista akt, vid Gustav Vasas intåg återvänder till Stockholm, alltjämt som änka sedan hon gjort sitt offer åt ”stureminnet, Sverige och Gustav Vasa”, hyllas hon av alla i rådhuskällaren vid Stortorget.
Också i vår tid, som antas vara historielös och då etablerade ”hjältar”, som Gustav Vasa eller Karl XII, ofta närmast porträtteras som förtryckare eller krigsgalna fanatiker i nazistil, har Kristina Gyllenstiernas gloria uppenbart förblivit orörd. I sin postumt utgivna stockholmsguide från 2008 skriver Olov Svedelid närmast lyriskt om den tappra änkan på Tre kronor. Först skidras hur Sten Sture avlidit och modlösheten sprider sig. Kristian II blir allt säkrare på seger men Kristina ger inte upp: ”Hon tog av sig sina klänningar och klädde sig som man med hjälm på huvudet och svärd i bältet och i kraft av sin beslutsamma personlighet fick hon stockholmarna att svära henne trohet”. Danskarna börjar tvivla på seger, men genom att sända in några omvända svenskar, som Hemming Gad med ”en tunga av silver”, lyckas Kristian slå hål i försvaret och inom kort måste Kristina, ”med hjärta av is” gå med på kapitulation. Därefter följer blodbadets tragedi och Kristinas fångenskap i Danmark. Men, förklarar Svedelid: ”Ändå var det hon som var segraren i denna kamp. Att förlora genom trolöshet från dem hon trodde var hennes och Sveriges vänner är ingen riktig förlust. Hennes hjärta var rent och utan falskhet”. Slutligen uppmanas läsaren att besöka hennes staty på inte borggården vid Stockholms slott: ”Buga och nig för henne. Hon var då och borde även nu vara ett ideal för kampen mot förtryck”.[3]
Även om tonen är mer nyanserad håller Marie-Louise Flemberg i sin biografi fast vid bilden av Kristina Gyllenstierna som en tapper, modig kvinna i motgången. Även om vi inte kan veta exakt vad som drev henne att fortsätta striden efter Sten Stures död i början av 1520: Idealism, lojalitet mot den döde, önskan att försvara barnens rättigheter och arv eller helt enkelt rent trots, finns inget tvivel om att den unga änkan(drygt 25 år), verkligen gjorde sitt bästa. Hon rustade Stockholm för en belägring och skrev brev både till rådsadel och allmoge för att mana dem till fortsatt kamp. Sändebud skickades också till hansestäderna på andra sidan Östersjön, särskilt Danzig, med förespegling om det fördelaktiga i att stödja det svenska Sturepartiet. I sammanhanget betecknade sig Kristina som förmyndare för såväl sina egna barn som svenska riket. Med tiden blev det dock allt tydligare att kampen var utsiktslös. Alltfler av dem som stött Sten Sture gick nu över till kung Kristians parti. Den stora skillnaden mellan Flemberg och tidigare historiker och författare i synen på händelserna sommaren och hösten 1520 gäller frågan varför Stockholm slutligen gav upp. I stället för att lägga skulden på en femtekolonn under ledning av Hemming Gad, vilket som vi sett varit kutym så sent som i början av 2000-talet, menar Flemberg att Kristina Gyllenstierna drivits av förnuftsskäl. Det var helt enkelt meningslöst att fortsätta slåss längre, även om det teoretiskt hade varit möjligt. Ingenting tydde på att en slutgiltig seger gick att uppnå, medan å andra sidan båda sidor skulle vinna på en uppgörelse innan vintern kom. Kristina måste ha varit trött både i fysisk och psykisk bemärkelse av det senaste dryga halvårets påfrestningar och sorger. Hon hade dessutom en liten familj att tänka på – fem barn i livet, plus ett sjätte som föddes(och dog), någon gång under hösten 1520.[4] Äldste sonen, sjuårige Nils, befann sig dessutom i exil i Danzig. Därför valde Kristina Gyllenstierna att, mot löfte om fullständig amnesti för sig själv, sin familj och sina och sin döde makes anhängare, överlämna Stockholms stad och slott till konung Kristian II 7 september 1520.[5]
Vi vet hur det slutande. Kristians löften om amnesti och förmåner visade sig vara tomma ord. På dagen två månader efter överlämnandet av slottet framlade Gustav Trolle sin klagoskrift mot Sturarna och nästa dag inleddes blodbadet. Kristina Gyllenstierna hörde till de överlevande. Efter några års fångenskap återvände hon till Sverige för att börja ett nytt liv, nu i skuggan av en annan dynasti, vasarna. Hennes sorger var långt ifrån slut. Gustav Vasa och hans ättlingar skulle komma att hysa stark misstänksamhet mot den släkt som härskat före dem och som(trots att de aldrig officiellt varit kungar), därför kunde göra anspråk på den nyskapade svenska tronen. Det är inte omöjligt att den yngling som mot slutet av 1520-talet reste runt i Dalarna för att mana till uppror mot kung Gustav och som i historien går under namnet ”Daljunkern” verkligen var Sten Stures äldste son Nils. I så fall förmåddes Kristina Gyllenstierna att, för att skydda sig själv och sin återstående familj från repressalier, förneka och i praktiken offra sin äldste son åt stupstocken. Andre sonen Svante och två sonsöner miste livet under Erik XIV, lyckligtvis efter Kristinas död.[6] I längden tillhörde hon och hennes familj den förlorande sidan. Men minnet av den drygt halvårslånga kampen mot Kristian II har i 500 år förblivit levande i Sveriges historia.     
    
                         



[1] Anders Fryxell, Berättelser ur svenska historien del 1(nyutgåva 1982), s. 170.
[2] Siste riddaren och Riksföreståndaren(1909).
[3] Olov Svedelid, Älskade Stockholm(2008), s. 134-36.
[4] Liket av detta spädbarn brändes senare på bål som ”kättare”, tillsammans med Sten Sture den yngre och offren för Stockholms blodbad.
[5] Marie-Louise Flemberg. Kristina Gyllenstierna, kvinnan som stod upp mot Kristian Tyrann(2017), s. 65 och 83-87.
[6] Kristina Gyllenstierna avled i januari 1559 vid cirka 65 års ålder.

2 kommentarer:

  1. Intressant läsning. När man börjar läsa går det inte att sluta. Medryckande. Måste medge att jag inte kände till den här damen. Har hört om rivalitet mellan Sturar och Vasar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har säkert hört hennes namn men inte kommit ihåg det.

      Radera