I upptakten
till sitt program för SVT om Gustav IV Adolf från 1994 konstaterar
populärhistorikern Herman Lindqvist att ”det låg som en mörk skugga över hans
liv, trots att han var son till vår ende solkung, Gustav III. Men kanske var
det just därför, för att han var solkungens son, som Gustav IV Adolf hade ett
så olyckligt liv. Få människor har haft så mycket olyckor och så mycket otur
som han”.
Med vissa
justeringar skulle detta lika väl kunna sägas i upptakten till ett program om
den engelske kungen Henrik VI. Liksom Gustav var han son till en hyllad och av
strålglans omgiven fader. Henrik V glänste dock inte som kulturpersonlighet
eller mästare på politiska intriger utan som krigare. När hans ende son föddes
för 600 år sedan, 6 december 1421 på Windsor Castle utanför London, var fadern fullt upptagen i Hundraårskriget
i Frankrike men gav order om att pojken skulle få hans namn och att mässor
skulle hållas till tacksägelse. Sedan var det som om olyckorna samlades kring
den nyfödde. Knappt nio månader senare, 1 september 1422, avled fadern
plötsligt i dysenteri och lämnade riket och kronan i händerna på ett spädbarn.[1]
Detta skedde
300 år före skapandet av Storbritannien och England ledde långt ifrån något imperium
men var ändå just nu nära att bli en verklig stormakt i Europa. Henrik V hade
lagt under sig stora delar av Frankrike med betoning på landets norra del. Både
Calais och Paris var engelska besittningar. I samband med sitt giftermål med en
fransk prinsessa hade kungen lyckats få till stånd ett fördrag som innebar att
när den franske kungen dog skulle han själv efterträda sin svärfar på tronen –
England och Frankrike skulle bli ett enat rike under engelsk överhöghet.[2]
Så blev nu inte fallet – kriget fortsatte men engelsmännen och deras anhängare
i Frankrike betraktade lille Henrik VI som självklar arvtagare till den franska
tronen.
Att i sin
tidigaste barndom få veta att man är arvtagare till en stor krigarkung man
aldrig träffat och har rätt till två troner, samtidigt som man är enda barnet
och mest omgiven av allvarliga stränga vuxna, vilka å ena sidan kräver
disciplin, studieflit och fromhet och å andra sidan väntar sig att man en dag
skall utföra stordåd på slagfältet, ”som pappa gjorde”, leder ganska säkert
till ettdera av två resultat: Antingen blir man odrägligt självmedveten och
högmodig eller försagd och tillbakadragen. Henrik VI blev det senare. Därmed
inte sagt att han saknade begåvning eller stolthet: Då han var i sina tidiga
tonår konstaterade rådet att få furstar eller människor i allmänhet vid hans år
hade så lätt att uppfatta och analysera vad som diskuterades i hans närvaro.
Redan som barn protesterade han, till lärarnas irritation, mot att tuktas som
andra pojkar. Han var ju kung![3]
Henrik var också lärd. Han läste krönikor om Englands äldre historia, talade
både engelska och franska flytande och kunde skriva ledig latin. Intresset för
bildning var överhuvudtaget starkt utvecklat hos kungen. Henrik VI:s verkligt
bestående historiska insats är grundandet av Eton och Kings collage i
Cambridge.[4]
Ändå märktes det snart att kungen inte riktigt var den kraftkarl och krigare
man väntat sig – han hade svårt att ta motgångar och började exempelvis gråta
när hertigen av Burgund per brev meddelade att han uppsagt sin trohetsed till
England.[5]
I sin härskargärning kom Henrik främst att låta sig styras av religionens bud.
Även om han under inbördeskriget mot huset York(”Rosornas krig”), någon gång
sov under bar himmel tillsammans med sina soldater, kan man säga att kungen föredrog
att vädja till Skriften snarare än svärdet. Han ägde också en engelsk
bibelöversättning, vilket inte var så vanligt före reformationen.[6]
James Ross, överdocent i senmedeltida
historia i Winchester, betecknar i sin minibiografi från 2016 Henrik VI som
”tillfällighetskungen”, dvs. om han var specifikt engagerad i ett visst ärende,
som till exempel skapandet av Eton eller försöken att få en vapenvila med
Frankrike, agerade han kraftfullt och beslutsamt. Om det däremot rörde sig om
något mindre fängslande lät han hellre sina rådgivare fatta besluten. En annan
svaghet var hans överdrivna generositet. Henrik hade en tendens att ge bort
egendomar till höger och vänster. Ibland fick två personer samma egendom därför
att kungen råkat glömma att han redan skänkt ett visst markområde eller ett
gods till någon han uppskattade, vilket naturligtvis ledde till förvirring och
frustration, både i parlamentet och hos gåvomottagarna.
Allt detta
hade kanske kunnat få passera om det gällt en monark med enbart representativa
uppgifter. I ett land där kungen betraktades som rikets främste beskyddare, som
sedan många år var i krig med sin arvfiende Frankrike, vilken å sin sida visade
obehagliga tendenser att gå till offensiven och återta nästan allt vad
engelsmännen erövrat under lång tid och med mycken möda, var det en katastrof.
Drygt tio år efter att Henrik VI 1437 förklarats myndig rasade inbördeskriget i
England, med folkliga resningar och periodiska uppror inom högadeln. Henrik var
dessutom periodvis sjuk, vilket yttrade sig i att han förlorade kontakten med
sin omgivning och var helt onåbar, för att sedan plötsligt vakna upp på nytt
och återta sin makt och myndighet. Mot bakgrund av detta är det kanske inte så
konstigt att han 1461 avsattes av sina släktingar i huset York och efterträddes
av den betydligt mer krigiske och glansfulle Edvard IV. Ändå var inte Henrik
VI:s politiska roll helt utspelad. Missnöjda adelsmän fortsatte att använda den
olycklige kungen som en bricka i sina personliga spel, tills han 21 maj 1471
slutligen mördades i Towern vid 49 års ålder. Än idag brukar rektorn vid Eton
varje år 21 maj lägga en bukett med liljor och röda rosor på den plats där
kungen antas ha mördats.[7]
Henrik VI:s
öde är ett tydligt exempel på historiens grymhet mot dem som inte passar in i
dess lopp. I likhet med Gustav IV Adolf var Henrik inte någon dålig kung i
egentlig mening. Han hade ett oerhört starkt rättsmedvetande och föredrog i
princip alltid fred framför krig. Enkelt uttryckt var det grundläggande felet
just att Henrik inte var någon krigare i en tid då detta var vad som
förväntades av en sann konung.[8]
[1] Enligt en legend skall Henrik V, som själv föddes på Monmouth Castle i Wales, ha förbjudit sin gemål att föda deras son på Windsor, eftersom han blivit spådd att ”Henrik av Monmouth skall regera en kort tid och vinna allt, men Henrik av Windsor skall förlora allt och regera länge”. Drottningen trotsade emellertid förbudet. Detta är en av dessa typiska ”förutsägelser” som brukar framletas i efterhand för att förklara otursförföljda kungars öden. Liknande historier återges exempelvis om vår egen Erik XIV. Jag har tyvärr inte kunnat hitta några detaljerade beskrivningar av Henrik VI:s födelse. Det enda som nämns är att ”förlossningen var smärtsam”. Kanske ådrog sig Henrik under sin födelse någon skada som delvis kan förklara hans senare perioder av sjuklighet.
[2] Henrik V var gift med den sinnessjuke Karl VI:s dotter Katarina. Karl avled en dryg månad efter Henrik, i oktober 1422.
[3] Henrik accepterade med andra ord inte att få stryk av sina lärare. I våra dagar framstår en sådan reaktion som fullt naturlig och sund men ännu för knappt 100 år sedan ansågs det rimligt och positivt att även kungliga barn pryglades.
[4] Grundades 1440 respektive 1441.
[5] Burgund, som i stort omfattade Nederländerna och delar av dagens västra Frankrike, var länge Englands allierade i hundraårskriget.
[6] Även Henriks fiende och tänkbare mördare, den långt mer krigiske Rikard III, ägde dock en engelsk bibel. Den heliga Birgitta lät på 1300-talet översätta delar av Bibeln till svenska. Det vore intressant att forska i förekomsten av den Heliga Skrift på folkspråket inom överklassen i europeiska länder de närmaste århundradena före reformationen.
[7] Henrik VI fick helgonstatus bland folket nästan omedelbart efter sin död. Till och med Rikard III, som åtminstone var delaktig i hans död, sökte utnyttja detta till sin fördel genom att flytta kungens kvarlevor från det kloster utanför London där han först begravdes till ST Georges Chapel i Windsor, där han fortfarande ligger. Föremål som tillhört Henrik placerades vid graven i uttrycklig avsikt att dyrkas som reliker. Henrik VII, förste kungen av huset Tudor, verkade aktivt i Rom för att få sin släkting helgonförklarad. Det misslyckades men fram till reformationen var Henrik VI i praktiken engelskt kungahelgon, precis som Erik den helige i Sverige.
[8] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av James Ross, Henry VI – A good, simple and inocent man(2016). Se även Alison Weir, Lancaster and York, The Wars of the Rosses(nyutgåva 2009), s. 67-68 och 417-19.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar