Det är
sällan yngre kungasöner får chansen att bestiga en tron, om inte deras bröder
avsätts eller dör barnlösa. En yngre kungason som nästan fick chansen att bestiga en helt egen tron trots att hans
äldre bror fortfarande var i livet var prins Karl Filip, son till Karl IX och
hans hustru Kristina av Holstein-Gottorp.
I motsats
till den blivande krigarkungen Gustav Adolf föddes Karl Filip då fadern redan
bestigit tronen.[1] Gossen
föddes i dagens Tallinn)Reval), och hans liv kom att kretsa kring Sveriges nya
besittningar på andra sidan Östersjön och ambitionerna att utvidga dessa. Karl
Filip levde bara 21 år. I efterhand kan det verka förvånande att han ens blev
ett år. På vintern 1601-02 lämnade hertig Karl Reval med sin familj för att
resa hem till Sverige. Isen hade emellertid lagt sig vid finska kusten så att
man inte kunde landstiga enligt planerna. Några båtar i eskorten gick under och
några återvände till Reval. Hertigen med familj lyckades emellertid ta sig
iland vid den nygrundade staden Ekenäs i södra Finland. Efter en tids vila i
Åbo fortsattes färden mot Sverige i släde runt Bottenviken. Eftersom det vid
denna tid inte fanns några städer efter kungaparets färdväg tvingades man ta
kvarter i små prästgårdar, med kurirer ridande i förväg för att förvarna
husbondfolket om de väntade höga gästerna. Som tur var medförde sällskapet
råvaror som mjöl och malt, så de ofrivilliga värdarna behövde inte stå för
utspisningen helt på egen bekostnad: Hur ordnar man som fattig präst i obygden
passande traktering åt HM konungen med familj och följe som kan väntas dyka upp
om ett par timmar![2] En i
detta sammanhang mer relevant fråga är hur en liten kille, knappt halvårsgammal,
lyckades överleva de bokstavligt hårda och karga förhållanden som måste ha rått
under slädresan runt Bottenviken. Kanske Karl Filips upplevelser under
spädbarnsåren fick föräldrarna att ömma särskilt för honom. Åtminstone brukar
det hävdas att han i synnerhet var mamma Kristinas favorit. Kort efter sonens
födelse stadgade fadern att pojken skulle tilldelas de hertigdömen han själv en
gång fått i förläning, dvs Södermanland, Närke och Värmland, plus en del av
Västergötland. Eftersom prinsens liv tyvärr blev kort finns inte många
uppgifter om hans karaktär. Undersökningar av hans kvarlevor i början av förra
seklet visade att prinsen var lång och bredaxlad. Håret och skägget var
rödblonda. Man kan därav dra slutsatsen att Karl Filip såg bra ut och som vi
skall se hade han kvinnotycke. Karl IX lär ha anklagat sin yngste son för
bristande studieiver men sådant är som bekant inte ovanligt för ungdomar och
ger i sig ingen närmare kännedom om Karl Filips personlighet.[3]
Däremot sägs att mamma Kristina, som då blivit änkedrottning, administrerat
sonens hertigdöme åt honom på grund av ”hans ombytlighet”. Led Karl Filip av samma oroliga psyke som
redan bragt två av hans farbröder i olycka?[4]
Som tidigare
berörts är Karl Filip mest känd för att under något år i början av 1610-talet
ha varit på tal som rysk tsar och till och med utropad som tsar i Novgorod. Det
brukar sägas att mamma Kristina än en gång lagt sig i sin sons affärer och
stoppat hela projektet. Att hon var emot det är helt klart och inget att
förvåna sig över. Jämfört med stora oredans Ryssland var stridigheterna mellan
Gustav Vasas ättlingar ungefär som ett snöbollskrig jämfört med ett världskrig eller
en atombombad stad. Ryssland i början av 1600-talet höll på att implodera av
inbördeskrig och oerhörda svältkatastrofer. Ingen mor med förnuft skulle önska
sin knappt tonårige son som styresman i ett sådant land. Alexej Smirnov menar
dock i sin bok om turerna kring Karl Filips kandidatur att också andra faktorer
spelat in. Kung Gustav Adolf var knappast förtjust vid tanken på sin bror som
tsar av det stora riket i öster. Både personlig fåfänga och säkerhetstänkande
talade emot det. Om någon svensk kunglighet skulle bli rysk tsar så vore det
väl han, Gustav Adolf själv![5]
Dessutom uppvisade släktens historia tillräckligt med exempel på yngre
bröder(eller för den delen farbröder), som vållat kungarna mycket trassel och
ibland rentav störtat dem från tronen. Unge Gustav Adolf var inte hågad att
göra om experimentet. Därtill kom frågan om religionen – Ryssland var grekiskt
ortodoxt. Skulle en prins från det nyligen luthersktdeklarerade Sverige tvingas
konvertera till denna hedningarnas tro! Därför tvekade såväl kungen som
riksrådet, medan änkedrottningen sade bestämt nej. När alla slutligen enats om
att låta prinsen resa var allt försent. Vid ankomsten till Viborg i juli 1613 fick
Karl Filip veta att en ny tsar, den förste av ätten Romanov, utropats i Moskva.
Visserligen hade Novgorod inte deltagit vid valet och den svenske prinsen hade
fortfarande många anhängare. Men i praktiken var striden förlorad och inom kort
återvände Karl Filip hem, än en gång landvägen utefter Bottenviken. Förmodligen
var både son och moder rätt lättade att det vågade projektet ställts in. Den
tonårige Karl Filip for istället på bildningsresa i Europa och besökte bland
annat hovet i Paris.[6]
Mot slutet
av sitt korta liv visade sig Karl Filip som en värdig representant för
Vasaätten i det att han i likhet med flera anfäder ingick ett kontroversiellt
äktenskap. I Karl Filips fall var den utvalda en hovdam i änkedrottningens
tjänst, tjugofyraåriga Elisabet Ribbing vars far gjort en vacker karriär som
hov- och ämbetsman genom att alltid stödja den grupp som för tillfället hade
makten. När Karl Filip fick ögonen på Elisabet tycks hon ha stått ensam i
livet, i varje fall var fadern död. Naturligtvis ogillade änkedrottningen
tanken att favoritsonen skulle äkta en simpel adelsdam. Ett par år tidigare
hade hon lyckats avstyra att Gustav Adolf gifte sig med Ebba Brahe. Men denna
gång drog Kristina det kortaste strået. Kanske var Karl Filip modigare än sin
bror eller mindre bunden av plikt. Som andre son kunde han anses ha vissa
privilegier i äktenskapsfrågor vilka inte tillkom dynastins huvudman.
Hursomhelst gifte sig paret i hemlighet i mars 1620, samtidigt som kungen
förberedde sitt giftermål med en tysk furstinna.[7]
På sommaren
1621 drog Gustav Adolf i fält för att erövra Riga, som både var en rik handelsstad
och stod under polsk kontroll. Trots att hustrun var gravid och i egenskap av
hemlig sådan inte kunde väntas få lika god vård som sin svägerska, vilken
befann sig i samma tillstånd, begärde Karl Filip att få slå följe med sin bror,
vilket beviljades honom. Belägringen av Riga varade en dryg månad, från slutet
av juli till mitten av september 1621. Både kungen och hans bror var med om att
gräva löpgravar. Det berättas att Karl Filip då kungen velat storma staden bett
honom att uppmana invånarna att kapitulera. Då de gjorde detta undgick staden
att stormas och borgarna att bli slaktade och plundras på sin egendom. Att Karl
Filip lagt sig ut för Rigas borgerskap antyder kanske att hans ”ombytlighet”
trots allt inte dolde det häftiga temperament som vållat vasarna så mycket
bekymmer. Tragiskt nog insjuknade prinsen kort efter Rigas erövring i
fältsjukan. Han fördes hem men avled under vägen i staden Narva, inte så långt
från den plats där han fötts tjugo år, nio månader och tre dagar tidigare.
Kroppen fördes hem och gravsattes i Södermanlands domkyrka i Strängnäs, där
också fadern Karl IX ligger begravd. Det dubbelt tragiska var att hustrun
Elisabet några dagar efter mannens död nedkom med en dotter som fick samma namn
som sin mor.[8] Eftersom
hon officiellt inte varit gift riskerade Elisabet att bli förskjuten. Sedan en
av hennes systrar bekänt att hon varit vittne vid vigseln med Karl Filip
ordnade dock allt upp sig. Elisabet gifte om sig med en tidigare påtänkt
fästman, landshövding Knut Liljehök. Denne var tydligen en ädelmodig man eller
så älskade han uppriktigt sin hustru. Karl Filips och Elisabets dotter
uppfostrades av sin farmor änkedrottningen, som trots att hon ogillat
äktenskapet lär ha tagit väl hand om sitt barnbarn. Kanske var Kristina ändå
lycklig att favoritsonen efterlämnat ett barn som hon utan hämningar kunde
slösa sina omsorger på. Flickan, som i likhet med alla illegitima vasaättlingar
fick tillnamnet Gyllenhielm, blev senare hovfröken först hos kusinen drottning
Kristina och sedan hos drottningarna Maria och Hedvig Eleonora. Hon avled 1682.
I Uppsala
finns idag ett ordenssällskap, tillkommet för att främja bildning och
akademiska traditioner som pietetsfullt nog uppkallats efter Karl Filip Vasa.[9]
[1] Prinsen föddes 1601, då Karl ännu betecknades som riksföreståndare. Sigismund var dock i praktiken redan besegrad på svensk mark och Karl var att betrakta som de facto konung. Det kom dock att dröja ända till 1604 innan hertigen officiellt började använda kungstiteln. Hans kröning skedde tre år senare.
[2] Som en följd av dessa erfarenheter grundade Karl IX några år senare städerna Uleåborg och Vasa.
[3] Karl IX lär visserligen ha varit en ömsint far och make men var säkert inte mindre krävande ifråga om sönernas studier än när det gällde fogdars plikttrohet och nit. Att han funnit anledning att kritisera Karl Filip visar i första hand att kungen varit missnöjd. Huruvida det var berättigat är en annan fråga.
[4] Det framgår inte vid vilken tidpunkt man avsett att hertigen skulle börja styra sina egna domäner. Att en mor förvaltar sin drygt tonårige sons arv är i och för sig inte underligt, särskilt inte om modern, vilket bevisligen var fallet med Kristina, är en dominerande person och sonen kanske undergiven. Karl IX övertog å andra sidan ledningen av sitt hertigdöme vid 18 års ålder 1568 och drev sitt ”företag” med förtjänst, oavsett de metoder han använde i egenskap av politiker. Om yngste sonen tillträtt sitt arv vid samma ålder, skulle Karl Filip ha blivit myndig på vårkanten 1619. Att änkedrottningen tydligen fortsatt förvaltningen på grund av prinsens ”ombytlighet” låter ana att Karl Filip hade, eller misstänktes ha, någon form av psykisk störning.
[5] Tanken att utse Gustav Adolf till rysk tsar var verkligen på tal. Det parti i staden Novgorod som, underblåst av Jakob de la Gardie, verkade för en svensk prins på tronen förklarade sig berett att utse någon av Karl IX:s båda söner till tsar, likgiltigt vilken. I en skrivelse ställd till Novgorodborna av den 10 januari 1612 förklarade kungen sig ha för avsikt att besöka staden. Kalmarkrigets krav lade dock hinder i vägen.
[6] För fler detaljer kring situationen i Ryssland under Stora oredan, se Alexej Smirnov, Den svenske tsaren, (svensk översättning 2017).
[7] Maria Eleonora av Brandenburg.
[8] Svägerskan Maria Eleonora fick missfall samma år. Kanske var det i själva verket en fördel att föda sitt barn i hemlighet och inte under den jäkt och oro som alltid uppstod då en drottning väntade barn.
[9] Utom de anvisningar som tidigare givits bygger denna text huvudsakligen på Herman Lindqvist, Historien om Sverige del II och III, ”Gustav Vasa och hans söner och döttrar” och ”När Sverige blev stormakt (1993 och 1994). Se även Karl Filip – Wikipedia och Karl Filip Vasa - Historiesajten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar