"England utan drottningen förefaller som en omöjlighet", drottning Victorias död 1901.

Då liksom nu innebar dödsfallet slutet på en era. Drottningen låg inte på Balmoral utan i Osborne House på Isle of Wight. Det var lika mycket hennes och Alberts som det skotska slottet hade varit. Det var prinsgemålen som hade ritat huset. Den gången liksom 121 år senare kom släkten resande till dödsbädden, de som kunde. Fyra av de nio barnen var döda eller döende. Allfred, ”Affie”, som drottningen kallade honom, hade dött i Coburg året innan. Hon mindes hans pojkår särskilt väl på Osborne: ”Det är hjärtslitande”, hade hon skrivit i dagboken vid nyheten om hans död.[1] Äldsta flickan, favoriten ”Vicky”, eller ”kejsarinnan Fredrik” som tyskarna lite sarkastiskt sade, låg själv på sitt yttersta i sitt slott i Hessen-Nassau, ensam och desillusionerad . Varför vägrade preussarna att lyssna på dotterns råd om ett enat demokratiskt Tyskland? Det hade ju varit Alberts och Victorias stora dröm![2]        

Så gott som alla Europas kungligheter var släkt med drottning Victoria. Det var inte för inte denna gamla dam kallades ”Europas mormor” eller ”Europas svärmor”.[3] Hennes favoritbarnbarn, Alix av Hessen-Darmstadt, numera kejsarinnan Alexandra av Ryssland, kunde inte komma eftersom hon väntade sitt fjärde barn. ”Om det inte vore så långt bort”, hade hon skrivit i ett brev till en vän något år tidigare: ”Vi har inte setts på fyra år och jag har en känsla av att jag aldrig kommer att få se henne igen. Hon har varit som en mor för mig sedan min egen dog”. När Alexandra i januari 1901 fick veta att hennes mormor hade dött var hon förtvivlad att inte kunna delta i begravningen på Windsor Castle. Med en formulering som är lika aktuell 2022 skrev kejsarinnan till en av sina systrar: ”Jag fattar inte att hon verkligen är borta. Så länge man kan minnas har hon funnits i vårt liv. Hela världen sörjer henne. England utan drottningen förefaller som en omöjlighet”.

Ett barnbarn som däremot var på plats var ”Vickys” son, Kejsar Vilhelm II. I den engelska släkten betraktades han som något av det svarta fåret med sitt plumpt arroganta uppblåsta sätt och kärlek till den tyska armén. När Kaisern en gång i ett brev till drottningen beklagat sig över lord Sailsbury, som han tyckte var alldeles för överlägsen och inte tillräckligt respektfull mot honom och det tyska riket, läxade Victoria strängt upp dottersonen: ”Jag tvivlar på att någon suverän skulle skriva till en annan om dess premiärminister i sådana ordalag som du gör, dessutom till sin egen mormor”! Hon för sin del skulle aldrig skriva så om till exempel Bismarck, trots allt elände han ställt till med. Vilhelm, eller ”Willjam” som de engelska släktingarna brukade säga, led nog av någon ”tillfällig irritation”, trodde mormor drottningen.[4]  Men här och nu, på Osborne House 22 januari 1901, var allt detta glömt och förlåtet. Kejsaren hade hunnit fram i tid för att närvara vid dödsbädden. Till sin morbror den engelske tronföljaren, en man vars beteende berett drottningen minst lika mycket bekymmer som dottersonens, sade han: ”Jag vill se mormor innan hon dör. Men om det inte går har jag all förståelse för det”. Därpå gick han stilla och värdigt till drottningens rum, lade hennes huvud mot sin arm och satt så vid sängen i två timmar tills allt var slut. Efteråt tog han hand om allt praktiskt i sorgehuset medan Storbritanniens nye kung, Edvard VII, åkte till London för sin officiella tronbestigning. Officerarna i tyska armén fick order att bära sorg i två veckor och soldaterna i det tyska regemente där drottningen varit hedersöverste i tre veckor. Det var nästan som om den tyske kejsaren sörjde mer än någon annan i släkten över den förlust de alla lidit. Då han slutligen lämnade England hyllades han av såväl de brittiska tidningarna som av folket för sitt deltagande i deras sorg. För ögonblicket tycktes allt väl mellan Tyskland och Storbritannien.[5]  

Författaren och litteraturkritikern Knut Hagberg hävdar i sin biografi över drottning Victoria från 1947 att de sista åren av hennes regering får betraktas som hennes största. Hon var då gammal och hade förlorat många av dem som stod henne nära(i synnerhet prinsgemålen som dött hela fyrtio år tidigare). Men samtidigt kom Victoria aldrig sitt folk så nära som under sin sista tid på tronen, framför allt genom sitt engagemang för att mildra följderna av Boerkriget för de genomsnittliga undersåtarna. Oavsett hur synen på engelsk-brittisk imperialism förändrats under de snart 80 år som gått sedan Hagberg skrev sin biografi, förmedlas ändå bilden av en kvinna som in i det sista nitiskt uppfyller sitt kall, på samma sätt som hennes sonsonsons dotter Elisabet gjort under sina nu avslutade 70 år på tronen. I likhet med Elisabet tog Victoria emot besökare nästan in i det sista. Andra januari 1901 gav hon Strumpebandsorden till en förtjänt officer från boerkriget. 13 januari gjorde hon sin sista dagboksanteckning, där hon bland annat berättar om en gudstjänst, som ”var en stor tröst för mig”. Efter andakten tog drottningen igen sig en stund, så signerade hon några papper och dikterade för dottern Helena, som på senare år blivit hennes privatsekreterare. Därmed var den gamla kvinnan, efter 64 år, färdig med sitt mödosamma värv för Gud, Imperiet och familjen. De sista dagarna låg hon i dvala. I dödsögonblicket fäste hon blicken på sin son och arvinge, som i likhet med Kaisern var närvarande och viskade ”Bertie”.[6]

Hagberg ger inga närmare detaljer om drottningens begravning men nämner att hon befallt att ingen skulle bära sorg. Begravningsvägen var smyckad i rött, en färg som snarare förknippas med en regents kröning än med begravningen. Hennes brudslöja följde henne i graven. För drottning Victoria av Storbritannien innebar döden inte slutet utan början på något nytt – i döden skulle hon återförenas med prins Albert. Låt oss hoppas att hennes ättling i fjärde led på samma sätt nu återförenats med sin Philip, som i motsats till Albert inte behövde vänta på sin maka mer än ett år.[7]            

---

[1] Hertig Alfred av Sachsen-Coburg-Gotha, andre son till drottning Victoria och prins Albert, efterträddes av brorsonen Karl Edvard, morfar till kung Karl XVI Gustav av Sverige.

[2] Änkekejsarinnan Victoria av Tyskland, änka efter kejsar Fredrik III, avled i augusti 1901, ett drygt halvår efter modern.  Prinsessan Alice, gift med storhertigen av Hessen-Damstadt hade avlidit 1878 och prins Leopold 1884.

[3] ”Europas svärfar” var den danske kungen Kristian IX, som var ett år äldre än Victoria och överlevde henne med fem år.

[4] Robert Cecil, lord Sailsbury var drottning Victorias siste premiärminister. Han å sin sida avfärdade kejsar Vilhelms kritik med att knacka sig lätt i huvudet.

[5] Detta hindrade som bekant inte utbrottet av första världskriget tretton år senare.

[6] Kronprinsens smeknamn i familjen.

[7] Denna text bygger huvudsakligen på Catrine Clay, Kungen, kejsaren, tsaren – kusinerna som startade första världskriget(svensk översättning 2008), särskilt s. 223-25, Knut Hagberg, Victoria drottning av England(1947), s. 242-250 och Greg King, Den sista kejsarinnan, Alexandra Fjodorovnas liv och död(svensk översättning 1995), s.152-53.     

Den bedragna mätressen.

 

Att en kung är otrogen mot sin drottning är historiskt sett ganska vanligt liksom det ibland, dock mera sällan, händer att en drottning är otrogen mot sin make. Att en älskarinna skulle anse sin älskare otrogen kan förefalla otroligt, särskilt om älskaren är kung och landets främste representant. Den som håller sig med en fast partner vid sidan av, vad som i förnämare kretsar kallas en ”maítresse en titre”, kan emellertid hamna i särskilt pinsamma situationer den dag han, så att säga, söker efter omväxling. Detta är den, av allt att döma, sanna historien om en episod från 1500-talets Frankrike.

Vid mitten av 1500-talet styrdes Frankrike av den i våra dagar nästan bortglömde Henrik II. Han var varmhjärtad, ridderlig, ärelysten, krigisk, konstälskande och troende katolik. Tillsammans med sin mer kände far Frans I får han, räknat i regenter, sägas personifiera den franska renässansen.[1] Som vid alla hov omgavs Henrik av olika kotterier eller grupper som strävade att spela en ledande roll i kungens närhet, helst på bekostnad av alla de andra. Där fanns baron(senare hertig), de Montmorency, konnetabel av Frankrike och gammal rådgivare och vän till kungen. Han hade en gång organiserat insamlandet och transporten av den penningsumma som spanjorerna krävt för att frige den dåvarande prinsen och hans äldre bror ur det fängelse där de hölls som gisslan. Sedan dess hyste Henrik förstårligt nog en särskild värme för den gamle krigaren.[2]   Vidare var det den stolta hertigfamiljen Guise från Lorraine, äregiriga krigare kända för sin brinnande katolska tro men också för charm och kvinnotycke. Trots att de inte tillhörde den egentliga franska högadeln och av många vid hovet betraktades som uppkomlingar från en utländsk furstesläkt, hade de genom tapperhet i strid och kloka äktenskap skaffat sig en närmast oangripbar ställning. Av hertig Claudes många barn var en son ryktbar soldat, en annan kardinal. Det äldsta av syskonen Guise, dottern Marie, var gift med kung Jakob V av Skottland. Sist men inte minst skall nämnas de två drottningarna, ty kung Henrik II höll sig i praktiken med två gemåler – hans lagvigda hustru, den italienskfödda drottning Katarina av släkten Medici och adelsdamen Diane de Poitiers. Diane var av förnäm släkt. Efter sin makes död hade hon återvänt till hovet i lagom tid för att ta hand om unge prins Henrik då han kom hem efter den påfrestade tiden i Spanien. Hon var nära tjugo år äldre än han.[3] Med sitt mjuka och jordnära men samtidigt distanserat värdiga sätt blev hon snart oumbärlig för pojken. Resten av Henrik II:s liv skulle Diane de Poitiers utgöra en fast punkt. Exakt hur deras relation gestaltade sig är svårt att avgöra. Att adelsdamen tilläts göra officiella intåg före drottningen då hovet var ute på rundresa i riket och att bokstavskombinationen HD förekom överallt, på kungens kröningskläder och i tidens slottsarkitektur, framhäver med all önskvärd tydlighet Dianes betydelse. Ändå fick hon inga barn med kungen, trots att Henrik med tiden visade sig fullt kapabel att avla barn både inom och utom äktenskapet. (Även Diane fick barn i sitt äktenskap).[4] Hur det än förhöll sig etablerade sig både Katarina av Medici och Diane de Poitiers med tiden som fasta ”inventarier” vid franska hovet. 1547, då både Henrik och Katarina var 28 år, besteg han tronen som Henrik II. Allting tycktes fortlöpa i lugna banor.

Ett år senare, i augusti 1548, kom den femåriga drottningen av Skottland, Maria Stuart, till Frankrike. Hon hade bjudits på initiativ av sina släktingar i familjen Guise för att skyddas från de närmast kaotiska förhållandena i sitt eget rike och möjligen också för att på sikt gifta sig med kung Henriks och Katarinas äldste son, kronprins Frans. Det lilla charmtrollet Maria vann genast allas hjärtan vid hovet, även om en del av hennes följeslagare inte gjorde det – de verkade tro att de skulle överfallas när som helst. I flickans uppvaktning ingick också ”guvernanten” Janet Fleming.[5] Lady Fleming såg ut som en kvinna på 1500-talet överlag skulle göra för att anses vacker, blond med vit hy. Hon hade charm och var dessutom utomäktenskaplig dotter till Jakob IV av Skottland.[6] Efter någon tid, av allt att döma nästan två år, märktes det att hertig Montmorency, konnetabeln, ofta gjorde sig ärenden till guvernantens rum. Rykten började gå om vad som försiggick. Bröderna Guise såg sin chans att skandalisera en rival om inflytande vid hovet och underrättade kungens ”bihustru” Diane de Poitiers, som även hon betraktade hertigen som en rival om kungens hjärta. Diane, som hade det yttersta ansvaret för kungabarnen, gav bröderna en nyckel till guvernantens våning så att de kunde överraska hertigen på bar gärning, i färd med sin ”skandalösa” amour. Undersökningen visade emellertid att det var kung Henrik och inte hans förtrogne rådgivare som inlett ett förhållande med lady Fleming. Tydligen hade hertigen följt med som förkläde för att avleda misstankarna om vad som pågick. Syftet från ministerns sida var att skaffa en ersättare för Diane, som han i sin tur betraktade som en rival om kungens gunst.[7]   Det framgår inte hur bröderna Guise lyckats uppdaga verkliga förhållandet utan att samtidigt avslöja för kungen att de visste vad som pågick. Hur som helst fortsatte majestätet, intet ont anande, att besöka den vackra kvinnan från Nordanlanden. Guiserna hade emellertid underättat Diane de Poitiers, som vid den här tiden blivit utnämnd till hertiginna Valentinois, om vilka friheter hennes höge vän (eller skyddsling?), tagit sig. Mätressen ämnade inte finna sig i detta! Sålunda reste den nya hertiginnan Valentinois, trots en inte helt läkt benskada, raskt till det slott utanför Paris där hovet vistades och ställde sig att bevaka lady Flemings dörr. Mycket riktigt uppenbarade sig Henrik i sällskap med sin minister Montmorency. Diane ställde sig framför Frankrikes ”allra kristligaste konung” utropande: ”Sire, vad gör ni här? Detta är ett svek mot alla era vänner och mot er egen son. Han skall ju gifta sig med denna kvinnas(lady Flemings), skyddsling. För egen del bryr jag mig inte. Jag älskar er lika mycket som förut”.[8] Henrik II blev totalt ställd och stammade något om att han bara ”haft en pratstund” med guvernanten. Vad var det för fel på det? Men Diane gav sig inte – hon fortsatte med att skälla ut konnetabeln: Hur kunde han låna sig till något så simpelt! Förstod han inte att han skandaliserade både kungen, familjen Guise och den blivande drottningen av Frankrike? Montmorency borde förvisas från hovet. Personligen ville Diane inte ha med honom att göra i fortsättningen. Det hela slutade inte i blodbad, inte ens uppslitande förvisningar från hovet. Både konnetabeln och Diane kände sig en smula förödmjukade, vilket säkert behagade drottning Katarina. Kungen må ha fått en uppsträckning men fortsatte ändå att träffa lady Fleming, fast kanske på en mer diskret plats. Guvernanten bröt emellertid mot den oskrivna men heliga lag som säger att en kunglig älskarinna på uppåtgående inte skall skryta med sin erövring. Det märktes alldeles för tydligt att hon aspirerade på posten som ny maítresse en titre. Resultatet blev att såväl drottning Katarina som Diane de Poitiers kastade sig över kung Henrik och begärde att fridstöraren omedelbart skulle sändas iväg. Så skall också ha skett, trots att lady Fleming stannade i Frankrike och avled i Paris omkring tio år senare. Den son hon fick med kungen bar faderns namn och gjorde karriär i Frankrike innan han dog i en duell på 1580-talet. Av allt detta ser vi att inte ens absolutistiska monarker kan göra vad som helst utan efterräkningar, till och med från försmådda älskarinnor.[9]                                                 

---

[1] Dessa båda kungars sammanlagda regeringstid sammanfaller nästan exakt med Gustav Vasas. Frans I besteg tronen 1515, Henrik II avled 1559

[2] Konnetabel motsvarar ungefär ÖB idag. Henrik II var yngre son till Frans I men blev tronföljare efter sin äldre brors död 1536. Sedan Frans I blivit krigsfånge under striderna mot kejsar Karl V hade de båda prinsarna tagit faderns plats för att ge honom möjlighet att uppfylla det avtal man slutit. Båda pojkarna fick återvända hem, men först efter 4 års fångenskap och med svårläkta sår i själen.  

[3] Blivande Henrik II var vid sin hemkomst 11 år gammal.

[4] Katarina av Medici betecknade senare Diane de Poitiers som sin makes ”hora, ty man kan inte kalla henne något annat”. Även om drottningen rimligen bör ha vetat vad hon talade om var hon, liksom tiden i övrigt, ur stånd att urskilja finare psykologiska gränser som med vår tids kunskaper och värderingar är lättare att bedöma. Dianes och Henriks relation bottnade säkerligen i en varm vänskap som av och till tog sig uttryck i fysiskt sexuellt samlag men där just den inbördes vänskapen i slutänden spelade större roll än sexualiteten. Att Diane, som framgår av det följande, ansåg sig ha rätt att läxa upp konungen av Frankrike när denne i hennes ögon betedde sig olämpligt, visar å andra sidan att deras förhållande måste ha varit mycket intimt och byggt på ömsesidigt djupa känslor. Förmodligen utgjorde Diane i Henriks ögon en kombination av modersgestalt, god vän och älskarinna.       

[5] ”Guvernant” bör i det här fallet tolkas som en kombination av sköterska, lärare och sällskapsdam.

[6] Janet eller Jane Fleming var således faster till sin skyddsling -härskarinna Maria Stuart.  Vid tiden för sin förbindelse med Henrik II var hon cirka 48 år, alltså obetydligt yngre än Diane de Poitiers. Henrik var vid denna tid knappt 30 år. Det är tydligt att kungen föredrog kvinnor äldre än han själv. Det omvända är annars vanligare, särskilt när det gäller kungliga mätresser. Angående lady Flemings bakgrund, se Jane Stuart – Wikipedia.

[7] Varianter på detta tema, där någon låtsas vara förälskad eller ”gömmer sig” bakom en bekant kärleksrelation för att uträtta en känslig uppgift, är inte obekanta i kungahusens historia. Då Ludvig XIV i sin ungdom blivit kär i sin svägerska låtsade han sig istället uppvakta hennes hovdam för att skyla över sin, enligt kyrkan, otillbörliga kärlek till sin ”syster”. Slutet blev dock att kungen verkligen förälskade sig i hovdamen ifråga. När Gustav III sökte hjälp för att etablera en närmare relation med sin hustru, var det till fördel att hovstallmästare Munck hade ett känt förhållande med en av drottningens damer och därför kunde besöka hennes våning utan att väcka misstankar.

[8] Frankrikes kung betecknades fram till revolutionen officiellt som ”den alldra kristligaste kungen”, oavsett vilka laster den tillfällige innehavaren av ämbetet ägnade sig åt.

[9] Denna text bygger huvudsakligen på femte kapitlet av Leonie Freidas bok Katarina av Medici, en biografi(svensk översättning 2005). För fler detaljer om förhållandet mellan Henrik II, drottning Katarina och Diane, se även Dynastihistoria: Kungen som hade två drottningar (bosonshistoria.blogspot.com).  

Bartolomeinatten, fanatism eller nödvärnshandling?

 

Amiral Gaspard de Coligny var irriterad. För några dagar sedan hade kungen bett honom ge sig till tåls angående krigståget mot Nederländerna: ”Låt mig ägna mig åt nöjen 4-5 dagar”, hade han sagt. ”Sedan ger jag mitt ord på att vi skall tåga mot Nederländerna tillsammans”.  Idag, 22 augusti 1572, hade Coligny infunnit sig i rådet, bara för att finna att kungen inte var där utan lät sig företrädas av hertigen av Anjou, han som alltid visat ovilja mot hugenotterna och till och med lett rojalisterna mot dem i det senaste kriget, trots att han var knappt mer än pojken! När amiralen tillslut fått tag på kungen hade denne varit på väg ut på bollbanan och inte alls varit hågad att diskutera allvarliga saker. Nå, om hovet behagade driva med honom vore han beredd att åter ta till vapen, det hade han sagt änkedrottningen vid mötet för två veckor sedan. Men egentligen trodde han inte det skulle vara nödvändigt – unge kung karl stod på hans sida, det visste han. Kallade inte kungen honom för ”min fader!” Nu var amiralen på väg till sin bostad inte så långt från Louvren i centrala Paris. Medan han gick gatan fram i den kvava sommarhettan granskade han en böneskrift som lämnats till honom. Till tecken på sin rang åtföljdes han av omkring tio av sina närmaste män. Plötsligt märkte amiralen att ena skobandet gått upp och stannade för att rätta till det. I nästa ögonblick small två skott.[1] Amiralen träffades i vänster arm och höger hand. Ett finger slets nästan av och blod började rinna. Coligny var dock vid medvetande och man kunde avgöra att kulorna kommit från ett hus som ägdes av en före detta lärare till hertigen av Guise, katolikernas ledare inom franska högadeln! Några män sprang in i huset och fann snart mordvapnet, en hakebössa som uppenbart tillhörde någon inom familjen Guise. Attentatsmannen hade dock kommit undan. Den sårade fördes snabbt hem och den kula som blivit kvar i kroppen togs ut. Den ståndaktige Coligny lär inte ha yttrat ett ord av klagan, trots att operationen måste ha varit plågsam.

Inom kort visste hela Paris vad som hänt. Hugenotterna strömmade till för att höra hur deras hjälte mådde och stämningen blev snart hotfull. Man hade kommit till Paris för att fira bröllopet mellan unge kung Henrik av Navarra och den katolska prinsessan Margareta(Margot i familjen), änkedrottningens yngsta dotter. Denna vigsel var tänkt att bidra till freden, men vad skulle nu hända -  borde man kanske lämna staden genast? Nej, Coligny ville stanna, åtminstone tills vidare. Det var hans plikt mot kungen och mot Frankrike. Också kungafamiljen besökte den skadade. Kung Karl IX var mycket upprörd:

-          Skall det aldrig ta slut, ropade han då han fick nyheten mitt i bollspelet. Aldrig annat än bekymmer!

Både kungen, hans bror Anjou och änkedrottning Katarina kom till amiralens bostad. Kungen och Coligny talade lågt med varandra men de båda andra drog sig snart undan från sjuksängen. De märkte alltför väl att amiralens anhängare betraktade dem med mörka blickar, anande var trådarna till attentatet löpte samman. Misstanken var dessutom helt riktig. Drottning Katarina av Medici hade verkligen initierat mordförsöket på Coligny. Hon hade önskat eliminera en potentiell säkerhetsrisk, ett hot mot rikets inre lugn och stabilitet, dessutom en man som ville dra in Frankrike i ett riskabelt krigståg mot Spanska Nederländerna för att understödja sina trosbröders frihetskamp. Nu riskerade allt att sluta i katastrof, ett nytt inbördeskrig eller kanske rentav en protestantisk vedergällningsaktion riktad mot henne själv och övriga kungafamiljen. Katarina hade upplevt mycket i sin dag, inklusive att som ung flicka leva instängd i ett kloster för att undgå pöbelns raseri i hemstaden Florens. Hon visste när det gällde att vara smidig diplomat och när det gällde att slå till först. Nu var tiden inne för det senare. Nästa dag utgick order – amiral Coligny och så många som möjligt av hans anhängare skall dödas innan de hinner försvara sig! På morgonen nästa dag, 24 augusti 1572, inleddes den massaker som i historien blivit känd som Bartolomeinatten. Huvuddelen av morden var koncentrerade till Paris men efterdyningarna skulle sprida sig över landet och pågå en dryg månad. Minst 10-, kanske så många som 30 000 människor tros ha mist livet, men vad eller vem låg egentligen bakom?

 

Liksom det i dessa metoo-präglade tider tycks finnas en benägenhet hos vissa feminister att framställa män som varelser totalt utlämnade åt sina drifter och enbart intresserade av kvinnan som sexobjekt, fanns det förr och säkert än idag i vissa kretsar av vår kultur en benägenhet att misstänkliggöra kvinnor med inflytande och makt, såvida inte dessa kvinnor haft turen att, åtminstone på sikt, tillhöra den segrande sidan.[2] Ett exempel på detta utgörs av författaren och folkskolläraren Sven Wikbergs framställning av änkedrottning Katarina av Medici och hennes roll i Bartolomeinatten. Även om Wikberg redogör för drottningens ofta mycket påfrestande förflutna, som lärt henne att enbart lita på sig själv för att skydda sig och de sina, framställs Katarina ändå i huvudsak som en hård och hänsynslös varelse:

-          Man kan ifrågasätta om hon var i stånd till djupare känslor, vare sig för sina barn eller för religionen. Hon sägs ha varit katolska kyrkan tillgiven, men man finner henne samtidigt hysa en viss böjelse för protestantismen. Det starkaste draget hos henne är en otrolig maktlystnad. Hon visar sig känslokall och grym, opålitlig och lömsk. Likt katten, som leker med råttan, kunde hon ena dagen kallblodigt och charmfullt leka med sina motståndare för att nästa dag låta dem cyniskt bli offer för sin professionelle giftblandare … Tendensen fortsätter då Wikberg kommer in på drottningens ambition att spela ut de olika religiösa och maktpolitiska partierna mot varandra:

-          I allt detta spel behövdes både katoliker och hugenotter, men ingen fick genomskåda hennes syften och ingen annan än hon själv skulle vara den verkligt starka. Nu hade emellertid det ödesdigra förhållandet inträffat, att hon blivit undanträngd av hugenotten Coligny.

Efter blodbadet i Paris skall Katarina ha varit, eller åtminstone framstått som, totalt oberörd. Förmodligen led hon av någon rubbning i sitt känsloliv, gissar Wikberg. Amiral Coligny, en av de första som dödades under bartolomeinatten, framställs i kontrast till detta som den personifierade ädlingen – en moraliskt högststående man som, även om hans ambitioner ibland kunde vara oförenliga med verkligheten, alltid främst tänkte på sitt lands och sina underlydandes bästa. Ofta betecknas han helt enkelt som ”den store mannen”.[3]   

Wikbergs bok verkar, vilket i sig är logiskt med tanke på tidsandan i konservativa kretsar kring förra sekelskiftet, skriven av någon som uppfostrats med Luthers katekes och lärt sig att katolicism i allmänhet och maktfullkomliga katolska drottningar i synnerhet står för om inte det absolut onda så i alla fall något mycket negativt.[4]   För den som läser den svenskfödde engelske historikern Leonie Freidas biografi över drottning Katarina av Medici blir bilden av bakgrunden till den ohyggliga massakern 1572 och framför allt av drottningen själv en helt annan, trots att huvuddragen i Wikbergs karaktäristik – maktlystnaden, hänsynslösheten, till och med benägenheten att förgifta motståndare, finns med hos Freida. Det är inte så mycket de enskilda egenskaperna i drottningens karaktär som sättet att belysa dem och den tid där dramat utspelades som förändrats i den sentida biografin. Därmed blir också synen på Bartolomeinatten och vad som låg bakom den en annan.[5]                                    

         Sensommaren 1572, då hugenotter och katoliker samlades i Paris för att fira bröllopet mellan katoliken prinsessan Margot och hugenottkungen Henrik av Navarra, var stämningen överhettad i dubbel bemärkelse. Liksom är fallet 450 år senare hade Frankrike genomgått en period av svår torka och missväxt. Många fattiga sökte sig till huvudstaden i hopp om mat och arbete. Paris blev så överbefolkat att många sov i gator och gränder, som var trånga, smala och smutsiga.  Hettan höll i sig och rykten och motrykten korsade luften. Också politiskt var stämningen orolig. Det hade den varit i 13 år, ända sedan kung Henrik II dött i en olyckshändelse under en tornering 1559. Även om denne konungs erövringsplaner i Italien inte krönts med framgång hade han varit en tapper, ridderlig man, vars pondus och naturliga majestät förmått ena de olika fraktionerna vid hovet. Alla kungens fyra söner var minderåriga, dessutom fysiskt sjukliga och utrustade med minst sagt instabila psyken. Det var tydligt att någon annan måste ta över den faktiska makten i landet. Inom kungafamiljen var nyblivna änkedrottning Katarina av släkten Medici den som låg närmast till. Hon hade kommit från Italien för över tjugo år sedan och länge setts som en oönskad främling utan värde men med tålamod, envishet och takt lärt sig vad som gällde vid hovet och med tiden begåvats med sju överlevande barn, fyra söner och tre döttrar. Mest begåvad var yngsta dottern Margareta, som kallades Margot. Egendomligt nog stod hon långt ifrån sin mor, som kanske kände att hon inte kunde kontrollera flickan lika lätt som de andra. Pojkarna var som sagt bräckliga i flera avseenden. För Katarina var det självklart att hennes uppgift från och med nu skulle bli att vaka över landet och tronen och se till att hennes franska familj fick behålla sitt arv. På ett sigill som hon lät förfärdiga några år efter makens död kallade hon sig ”Frankrikes lärarinna”. Posten som Frankrikes de facto härskare var dock konkurrensutsatt från flera håll – där fanns den ärkekatolska familjen Guise, som egentligen inte sågs som riktiga fransmän eftersom de härstammade från hertigdömet Lorraine i nordöstra delen av dagens Frankrike på gränsen mot spanska Nederländerna. Guiserna var tappra krigare och hade lyckats skaffa sig en framskjuten ställning vid franska hovet. Själva ansåg de sig härstamma från Karl den store och vara minst lika förnäma som kungahuset Valois. En gång hade en Guise djärvheten att inleda ett förhållande med kungadottern Margot, vilket mamma Katarina fick reda på. Kavaljeren hann fly i tid men prinsessan blev slagen och misshandlad för sin svaghet att vilja ”kasta bort sig” på en ”simpel” hertig.[6] En annan konkurrent om makten var familjen Bourbon, som länge varit i onåd men som faktiskt stod närmast i tronföljden om Valois skulle dö ut. Deras huvudman var kung över den franska delen av Navarra vid Pyrenéernas fot, som han ärvt genom äktenskap. Hans svärfar hade varit Navarras kung och svärmodern var en fransk prinsessa av huset Valois. Nu residerade Bourbon och hans hustru i staden Pau i Béarn. Deras son hette Henri(Henrik), och skulle i sinom tid ärva sin mors och morfars rike.

Som om inte detta räckte fanns dessutom den nya protestantiska religionen med i spelet. I Frankrike var det främst kalvinismen, strängare än lutherdomen och med en ambition att ställa prästerskapet över kungamakten, som fick överhanden. Många borgare av lägre status, hantverkare och lärlingar men också många lärda och adelsmän, anslöt sig till den nya läran. Bland furstarna var det främst Bourbonerna som blev protestanter, eller hugenotter som fransmännen sade.[7] Särskilt drottningen av Navarra, som brevväxlade med Calvin, var en varm anhängare av den nya läran och förmådde sin man att, om än något halvhjärtat, ansluta sig till hugenotterna. Hennes svåger, prins Louis av Condé, var en mer renodlad anhängare av den nya tron.

Redan före Henrik II:s död 1559 hade det förekommit religiösa oroligheter i Frankrike och människor hade bränts på bål. Efter kungens död blev läget snabbt allvarligare. Änkedrottning Katarina var katolik men försökte åstadkomma någon form av uppgörelse med hugenotterna. Hon och hennes medarbetare insåg att förföljelse bara skulle förvärra situationen – kanske kände drottningen ibland som Wikberg tror en viss böjelse för protestantismen, ungefär som 1700-talets kungar kunde läsa upplysningsfilosoferna utan att därför nödvändigtvis bli demokrater. Flera gånger ingicks överenskommelser som tillät hugenotterna att hålla sina gudstjänster på vissa platser och till och med ha kontroll över vissa städer, bara de uppförde sig städat och inte ställde till bråk. Problemet var att ingendera parten var nöjd med detta. Hugenotterna kunde inte förstå varför de inte fick predika var som helst och överallt och för ärkekatoliker var det en styggelse att ens förhandla med ”kättarna”. Resultatet blev att båda sidor misstrodde Katarina, som inte verkade vilja ta ställning åt något håll. Dessutom pågick det krig i Spanska Nederländerna, där den protestantiska befolkningen försökte göra sig fri från överhögheten i Madrid. Båda sidor förväntade sig hjälp från sina trosbröder i Frankrike. Under 1560-talet utbröt det regelbundet inbördeskrig mellan de två partierna i landet. Katolska sidan, som hade sitt huvudsäte i Paris, vann oftast de större drabbningarna, men hugenotterna hade kontroll över flera städer vid atlantkusten där de styrde i stort sett som de ville. En viktig bas för dem var La Rochelle. De korta krigen följdes av fredsuppgörelser, som sedan inte efterlevdes vilket ledde till nya krig som spädde på bitterheten. Att flera av de ledande på båda sidor mördades eller stupade ledde också till att personliga vendettor uppstod som ytterligare bränsle på brasan. Flera gånger planerade hugenotterna att kidnappa änkedrottningen eller i varje fall oskadliggöra Guiserna, som de betraktade som sina farligaste motståndare. En gång höll de Paris under belägring och stoppade tillförseln av livsmedel till staden. Man kan förstå att änkedrottningen började tröttna framåt slutet av 1560-talet. Det märktes att hon blev alltmer benägen att tillgripa ”hårdare tag” mot hugenotterna.

I början av 1570-talet hade man ändå kommit så långt att ledarna på båda sidor var benägna att göra ett nytt försök att komma överens, om det var möjligt. Som vanligt i hovkretsar skulle konflikten lösas med ett giftermål – prinsessan Margot skulle gifta sig med Henrik av Navarra, som nu blivit kung i sitt rike. En av dem som kom till Paris för att sköta förhandlingarna på hugenotternas sida var deras militäre ledare, amiral Gaspard de Choligny, greve av Chatillion, medkem av en av Frankrikes äldsta familjer.[8] Han hade tjänat sitt land väl i flera krig och uppförde sig alltid värdigt och allvarligt som det anstår en verklig adelsman. Fast han kämpat på motståndarsidan i flera år hävdade han alltid att han var sin konungs trogne tjänare, det var bara de ”dåliga rådgivarna,” inte kungahuset han ville ha bort, Han hade förmodligen blivit lite arrogant genom den allmänna respekt han åtnjöt hos sina egna – han var alltid säker på att han visste bäst hur saker och ting skulle skötas.[9] Vid den här tiden var det Katarinas andre son Karl(IX), som var kung till namnet, även om modern fortfarande bestämde i praktiken. Han var drygt tjugo år, blek och sjuklig av tuberkulos men drömde om att bli en stor krigare. Han blev närmast förälskad i den krigiske hugenottledaren och lyssnade gärna på Colignys uppmaning att fransmännen borde enas i ett krig för frigörelsen av protestanterna i Spanska Nederländerna. För änkedrottning Katarina lät detta som rena katastrofen. Hon hade slutit den nya uppgörelsen för att få fred, inte för att dra in Frankrike i ett storkrig med det katolska Spanien. Coligny vägrade lyssna på sådana argument och sade vid ett rådsmöte i början av augusti 1572 att om kungen inte började krig i Nederländerna: ”då må Gud bevara honom för ett annat, som han inte kan frigöra sig från”.  Amiralen hotade alltså med ett nytt inbördeskrig inför sittande regeringsmöte. Nu fattade änkedrottningen sitt beslut – Coligny måste röjas ur vägen.

Det var inte svårt att hitta villiga medhjälpare till attentatet. Hertigen av Guise vars far mördats några år tidigare ville få hämnd och lät en av sina anställda, som var van vid denna typ av tjänster, få tillträde till sin forne informators hus, som låg bra till på vägen mellan kungaslottet Louvren och amiralens bostad. Attentatet skulle ske då Coligny var på väg hem från ett av sina regelbundna besök hos kungen. Man väntade till efter bröllopet mellan Margot och Henrik av Navarra, som hölls 18 augusti 1572. Fyra dagar senare avlossades skotten mot Colligny. Som vi sett överlevde han med skador ”bara” i armar och händer. Nu var läget verkligen kritiskt för drottning Katarina. Meningen hade varit att amiralens död skulle se ut som en privat uppgörelse mellan ovänner. Nu misstänkte alla vad som hänt. Stämningen blev allt hätskare i Paris, båda sidor började beväpna sig, rykten flög genom de trånga gatorna. Det låg på mer än ett sätt åska i luften. Vi vet inte vad Katarina tänkte eller kände när attentatet mot Coligny misslyckades. Vad vi vet är att hon och hennes yngre son Anjou dagen efter attentatet(23 augusti), sökte upp kung Karl och begärde att han skulle ge order om avrättningen inte bara av Coligny  utan av alla hugenotter i staden eller åtminstone av alla de ledande. De påpekade hur mycket elände Frankrike fått utstå de senaste åren på grund av religionskrigen. Efter vad som hänt amiralen skulle hugenotterna säkert angripa kungen om de inte oskadliggjordes. Den stackars kungen, som blivit så förtjust i Coligny under förhandlingarna om systerns bröllop, kunde inte stå emot pressen: ”Ja, ja, döda dem allesammans”, sade han tillslut.

Under dagen sågs män gå omkring på de värdshus där kända hugenotter bodde och anteckna deras namn. Tidigt på morgonen nästa dag, 24 augusti 1572, sankt Bartolomeus dag, ringde stormklockan i kyrkan vid Justitiepalatset i Paris, signalen till att blodbadet kunde börja. Den första som angreps var amiral Coligny och hans husfolk. Den sjuke hörde bullret av soldater och förstod vad som skulle ske, kanske hade han anat slutet redan efter det misslyckade attentatet. Coligny klädde på sig morgonrock och började be. Till de som var hos honom sade han: ”Rädda er själva. Jag överlämnar mig åt Gud”. ”Är ni amiral Coligny”, frågade en av de inträngande. ”Ja”, svarade han, ”men jag hade räknat med att dödas av en adelsman och inte av en simpel knekt”. Soldaten stack då ihjäl honom och kroppen kastades ut genom ett fönster. Därute väntade hertigen av Guise tillsammans med en oäkta son till Henrik II. Hertigen betraktade sin fiende: ”Ja, det är han”, sade han kort, gav kroppen en spark och avlägsnade sig. Det värsta blodbadet i Frankrike före revolutionen fortsatte. Som nämnts tidigare kan 30 000 människor ha avlivats under den kommande månaden men alla var inte hugenotter. Många privata uppgörelser har säkert skett under dessa dagar under det lössläppta vansinnet. Henrik av Navarra skonades dock. Några dagar efter massakern i Paris konverterade han till den katolska tron. Han skulle byta religion minst två gånger till i sitt liv. Men ödet skulle vända bödlarnas vapen mot dem själva. Katarina av Medici dog i januari 1589, ensam och desillusionerad över det öde som väntade hennes ätt. Några månader senare mördades hennes älsklingsson, den förre hertigen av Anjou nu kung Henrik III av Frankrike. De hade tillsammans initierat Bartolomeinatten. Strax före moderns död hade kung Henrik själv låtit mörda hertig Henri av Guise, den tredje initiativtagaren till massakern 1572. Med Henrik III:s död var kungaätten Valois utslocknad. Han efterträddes av Henrik av Navarra av huset Bourbon, samme Henrik som skonats under blodbadet. Han besteg nu tronen som Henrik IV, än idag ansedd som en av Frankrikes största ledare genom tiderna - en  man som under sin alltför korta regering verkade för tolerans  och samförstånd. Katarinas av Medici ansträngningar att bevara tronen åt sina barn hade visat sig förgäves..

Hur skall man se på Bartolomeinatten, som en bestialisk massavrättning  framdriven av katolsk fanatism eller en ”nödvärnshandling” som spårade ur? Själv är jag böjd för det senare. Tiden var sådan den var och de flesta människor oavsett religion såg främst till sina familjers, släkters eller trosförvanters fördel. Begrepp som medmänsklighet eller mänskliga rättigheter fanns ännu inte inskrivna i någon lag. Framför allt utgör blodbadet i Frankrike i augusti 1572 ett av många exempel på vad människan är i stånd till då hon låter sig styras av fördomar eller rädsla.[10]                                                 

                    

---

[1] Freida uppger endast ett skott, Wikberg två.

[2] Ett exempel på en av eftervärlden ofta negativt bedömd kvinna kan vara Marie Antoinette, en genomgående hyllad kvinna den ståndaktiga Kristina Gyllenstierna. 

[3] Sven Wikberg, Henrik IV, hugenott och konung(1942), främst sidorna 32-55 och 64-94. Angående Sven Wikberg som person, se 889 (Svenskt författarlexikon / 1. 1900-1940 A-Ö) (runeberg.org).

[4] Samma attityd går att spåra i den inställning till Karl I och hans drottning som torgförs i Wikbergs bok om Oliver Cromwell(1943). Det bör dock påpekas att mitt omdöme om författaren bygger på knapphändiga uppgifter.

[5] Leonie Frieda, Katarina av Medici, en biografi(svensk översättning 2005).

[6] Mer om detta och liknande händelser i det samtid Sverige, se Dynastihistoria: Buller vid svenska och franska hovet (bosonshistoria.blogspot.com).

[7] Det finns olika förklaringar på var ”hugenott” som beteckning för franska protestanter kommer från. Wikberg menar att det sannolikt har sitt ursprung i det tyska ordet eigenossen, edsvuren, medan Freida hävdar att det syftar på den plats, Hugues, där motståndarna till den katolska familjen Guise år 1560 samlades för att förbereda ett anfall mot det slott där kungafamiljen då vistades, Freida, s. 156.    

[8] Benämningen ”amiral” åsyftar här inte chefen för flottan utan närmaste man till överbefälhavaren, en sorts vice ÖB eller försvarsminister.

[9] Freida betecknar, i motsats till Wikbergs närmast panegyriska porträtt, Coligny som ”älskad av sina anhängare men inte älskvärd”. Han var, menar hon, i sitt nit för protestantismen lika fanatisk som familjen Guise i sin katolska tro. I det avseendet utgjorde de båda ett lika stort hot mot stabiliteten i Frankrike.   

[10] Som jämförelse kan slutligen påpekas att de inbördesstrider som skakade Sverige under Vasatiden framstår som helgbråk jämförda med Bartolomeinatten.