Så har det
hänt igen! En grupp forskare anser sig efter flera skjuttest med olika kulor
och studium av efterlämnade rapporter kunna fastslå hur Karl XII dog, eller
snarare vilka som dödade honom. Kungen dödades av ett skott från norska sidan
och blev alltså inte lönnmördad av någon bland sina egna. Hur man kommit fram
till detta överlåts med varm hand åt experter med intresse för och kunskap om
ballistik att närmare förklara.[1]
Det väsentliga är att teorin redan utsatts för kritik – också personer som
själva är övertygade om att kungen faktiskt dödades av norrmännen har i sociala
medier uttryckt tvivel på bärkraften i gruppens teorier och bland annat påpekat
att deras upplägg skulle förutsätta kulor av en kaliber som bevisligen inte
förekom i förråden på Fredriksten hösten 1718. Vad som hänt är alltså att
ytterligare ett bidrag lämnats i den eviga gissningstävlingen: ”Vem dödade Karl
XII och med vilken typ av kula”?
Den ständiga
fokuseringen på exakt hur Sveriges siste krigarkung dog, speglar naturligtvis
den ständiga fascinationen för Karl XII och hans öde inom såväl forskning som
populärkultur. Enda sedan den där ödesdigra kvällen vid gränsfästningen mellan
Norge och Sverige och till och med medan kungen ännu levde har hans
personlighet och gärning debatterats – skurk eller hjälte, frihetskämpe eller
tyrann? Så sent som 2 december 2022 publicerades en undersökning som visade att
Karl XII de senaste dryga tre åren varit betydligt mer frekvent förekommande i
svenska medier än Gustav II Adolf, trots att den senares gärning(i alla fall
enligt dem som står bakom studien), anses vara mer framgångsrik.[2]
Historikern
Anthony Bevor citerar i inledningen till sin bok om Berlins fall Albert Speers
ord till sina amerikanska förhörsledare efter kriget: att ”historien alltid
lägger tonvikten vid de avslutande händelserna”, och fortsätter sedan med att
konstatera att(vilket Speer vägrade inse), ”få saker avslöjar mer om politiska
ledare och deras system än hur sönderfallet gestaltar sig”. Överförda på svensk
stormaktstid ligger det dock något i toppnazistens bittra ord: Eftervärlden och
i synnerhet den stora grupp historiker och kulturpersonligheter som ogillar tanken
att Sverige en gång varit en ”imperialistisk stormakt”, har på ett onyanserat
sätt varit fokuserad vid den roll Karl XII spelat eller antas ha spelat i
stormaktens fall. Man bortser då helt från att denne konung, i motsats till de
flesta av sina föregångare under 1600-talet, aldrig själv förklarade krig och
att det för honom var en självklar plikt att försvara det välde hans förfäder
byggt upp under ett drygt sekel. För Karl XII var det aldrig, lika lite som för
exempelvis Churchill 1940, frågan om att välja att erkänna sig besegrad:
striden mot de makter som anfallit hans rike måste föras vidare, till segern eller till det bittra slutet, vad
det än månde kosta i materiella eller mänskliga förluster. Att välja en annan
väg låg helt enkelt utanför hans tankevärld, vilket i stort sett gör det
meningslöst att diskutera hutuvida stormaktstidens siste kung borde eller kunde
ha handlat annorlunda. Den väg som ledde fram till skottet vid Fredriksten hade
i själva verket beträtts långt tidigare och de som fattat de ödesdigra besluten
var inte ens medvetna om vilka effekter deras handlande skulle få. Inte heller
Gustav Adolf och Oxenstierna bär det yttersta ansvaret för Sveriges politiska
utveckling och uppbyggandet av en militärstat under stormaktstiden. De
avgörande stegen togs i samband med ett kungaval: valet av Sveriges tronföljare Sigismund till kung i Polen 1587.
Medan de
flesta svenskar av idag har någon form av relation till Karl XII – såtillvida
att de vet att denne kung ledde Sverige i ett långt och ödesdigert krig, är det
förmodligen bara historiker och personer med intresse för vasatiden som vet att
Sverige en gång var i personalunion med dåvarande kungariket Polen. Tanken att
utse den svenske tronföljaren Sigismund till polsk kung framfördes från polsk
sida sedan kung Stefan avlidit i december 1586. Änkedrottning Anna, moster till
Sigismund och Johan III:s svägerska, önskade självfallet att en ättling av
hennes familj skulle bestiga den polska tronen. Dessutom kunde man på detta
sätt komma över de besittningar i Baltikum med centrum i Reval, dagens Tallin,
som Sverige förvärvat 1561.[3]
På svensk sida tycks reaktionen ha varit sval. Även om Johan III hyste intresse
för de polska affärerna, inte minst i förhoppning att återfå det stora lån han
i samband med sitt giftermål givit sin nyblivne svåger Sigismund August, var
han framför allt inställd på att bevara den
svenska tronen åt sin familj. Efter segdragna förhandlingar om diverse
besittningar, framtida styrelseformer och maktförhållanden i såväl Sverige som
Polen och ett intensivt lobbyarbete av inte minst den svenske adelsmannen Erik
Sparre, valdes slutligen Sigismund till polsk kung och avseglade hösten 1587
till sitt nya rike.
De första
åren blev svåra. Andra pretendenter eftertraktade den polska kronan och både
Sigismund och hans far ångrade snart att de låtit sig lockas eller övertalas
till detta projekt. Sigismund kände sig främmande i det nya landet och Johan
både saknade sin son och fruktade för familjens framtid. Det är säkert ingen
tillfällighet att drottning Gunilla Bielke blev gravid sommaren 1588, eller att
den tronföljdsordning som antogs av ständerna i mars 1590 öppnade för
möjligheten av kvinnlig tronföljd, under förutsättning att kungafamiljens
manliga linje dog ut.[4]
Hur mycket
av den mörka framtiden Johan III förutsåg går inte att avgöra – säkert är att
det efter hans död i november 1592 genast uppstod stridigheter om makt och
religion som på sikt slutade i inbördeskrig och blodbad. Efter 400 år kan man
se att problemet var att katoliken Sigismund blev kung i både Sverige och Polen. Om Johan III mot slutet av sitt liv tagit
det i och för sig vågade steget att låta ständerna utse dottern Anna till
tronarvinge, kunde Sverige under 1600-talet ha utvecklats på ett helt annat
sätt. Anna var något för tiden och i synnerhet för eftervärldens bild av det sena 1500-talet så ovanligt
som en protestant med katolska sympatier. Hon var sin brors närmaste förtrogna
och hade uppfostrats av sin katolska mor, trots att hon själv valde
protestantismen. Därtill var hon en begåvad kvinna som längre fram i livet
studerade medicin och anlade örtagårdar i sina slott. Dessutom var hon modig,
ja närmast rebellisk med tidens ögon. En gång gjorde hon skandal genom att
gifta bort en av sina damer med den man flickan verkligen älskade, trots att
släkten lovat bort henne till en annan.[5]
När farbrodern Karl tagit makten reste Anna till brodern i Polen, där hon avled
1625. Hela livet behöll hon sin protestantiska tro, vilket gjorde det omöjligt
att begrava henne i de katolska kungarnas helgedom i Krakow. Om denna kvinna
efterträtt sin far som svensk regent hade hertig Karl aldrig kunnat framställa
sig som protestantismens ”beskyddare” mot ”det katolska hotet”.[6]
I och med
att Sigismund vid faderns död blev kung i två riken uppstod, som nämnts ovan,
strid om makt och inflytande i Sverige. I sådana fall vinner alltid den
starkaste parten, den som har de tydligaste målen, är mest hänsynslös och har
förmåga att vinna sympati eller respekt från omgivningen. Hertig Karl, Gustav
Vasas yngste son och kung Sigismunds farbror, ägde alla dessa gåvor och
egenskaper. Varken adeln eller Sigismund förmådde i längden göra motstånd – de
var för splittrade, hade för mångskiftande intressen och misstrodde varandra
för mycket för att kunna bilda en enad front mot sin gemensamme fiende. Inom
åtta år efter Johan III:s död var Sigismund avsatt, kärnan i högadeln avrättad
och protestantismen svensk statsreligion för århundraden framåt. Även om han
inte kallade sig kung förrän 1604, var hertigen nu i praktiken karl IX. Han
skulle regera enväldigt i elva år.[7]
Det var mot
denna bakgrund Karls son, blivande Gustav II Adolf, växte upp. Att han kom att
betrakta katoliker som sina och landets fiender var närmast oundvikligt. En
katolsk seger, vare sig segraren var Polens kung eller habsburgarna, innebar i
praktiken slutet för hans styre och kanske även hans liv. Vilka personliga
ambitioner kungen än må ha haft med inträdet i trettioåriga kriget sommaren
1630, kan försvarsaspekten aldrig bortförklaras som enbart tomma fraser att
släta över imperialistiska ambitioner. När kriget småningom var över stod Sverige
där som yrvaken uppkomlingsstormakt i Nordeuropa. Den offensiva epoken såg sin
höjdpunkt med freden i Roskilde tio år senare, därefter svängde pendeln
tillbaka. Under det följande knappa halvseklet lyckades man bevara sina
erövringar på hitsidan av Öresund och bygga upp en välorganiserad armé inför
det kommande stora krig man kanske omedvetet anade. När Sveriges grannar år
1700 slutligen slöt sig samman i en koalition, för att återta vad man förlorat eller
erövra vad man åtrådde, var Karl XII och hans män redo. Deras krafter räckte
till att bevara själva kärnlandet Sverige men inte till att upprätthålla stormakten.[8]
[3] Detta hade mer eller mindre uttryckligen skett på Polens bekostnad, eftersom borgarna i Reval begärt svenskt beskydd just för att inte hamna under polsk eller rysk överhöghet sedan ordensstaten i praktiken upphört att existera mot slutet av 1550-talet.
[4] På förvåren 1590 hade kung Johan tre barn inom äktenskapet, sonen Sigismund och dottern Anna med Katarina Jagellonica och den knappt årsgamle sonen Johan med Gunilla Bielke. Eftersom hertig Karl(senare Karl IX), vid denna tid inte hade några söner, innebar de nya bestämmelserna i praktiken att Johans dotter Anna fick en starkare ställning. Även om den kvinnliga tronföljden är belagd med restriktioner – den regerande drottningen kan exempelvis inte gifta sig utan ständernas samtycke, är det lätt att dra slutsatsen att Johan, sedan det blivit allt tydligare att Sigismund ”satt fast” i Polen, önskat underlätta för sin dotters eventuella tronbestigning 1590 års arvförening – Wikipedia.
[5] Bröllopet på Stegeborg mellan Sigrid Brahe och Johan Gyllenstierna(”Onsdagsbröllopet”).
[6] Ett annat tänkbart scenario hade varit att låta Anna gifta sig med en habsburgsk furste och tillsammans med denne bestiga den polska tronen, såsom hennes moster (även hon med namnet Anna), hade gjort vid giftermålet med den Transsylvaniske fursten Stefan Batory på 1570-talet. Sigismund skulle då ha återvänt till Sverige efter faderns död och personalunionen förvandlats till en allians mellan syskonen. Sådana planer tycks verkligen ha diskuterats under Sigismunds första år i Polen.
[7] Jag har på intet sätt avsikt att här framställa Karl IX som någon totalitär massmördare i modern stil(såsom vår tids historiker och kulturskribenter ofta gör med forna tiders kungar(inte minst Karl XII). Karl IX var en man av sin tid, med sinne för affärer, goda investeringar och effektiv administration. Hans förmåga att bevara Sveriges enighet var säkerligen mycket större än exempelvis den timide, godmodige Sigismunds, om han fått chansen att fortsätta regera. Det bör dock poängteras att Karl formade sitt eget öde(och därmed också rikets), i långt högre grad än regenterna under karolinska enväldet. Han kan därför, med nutida synsätt, sägas ha ett större moraliskt ansvar för sina handlingar.
[8] Angående Sigismunds val till kung av Polen och händelserna närmast därefter, se exempelvis Stefan Östergren, Sigismund, en biografi över den svensk-polske monarken(2005), främst s. 37-59.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar