"Låt oss då göra slut på honom" - Mordet på hertigen av Guise 23 december 1588.

 

Morgonen 23 december 1588 stod luften tung över slottet Blois i Loiredalen. Skurar av snöblandat regn föll mot marken och vinden kom de soldater, adelsmän och deputerade som gick genom parken att rugga.[1] Även bortsett från det dystra gråvädret var stämningen tryggt. Det var i och för sig inte underligt – sedan två månader var generalständerna samlade under till synes fruktlösa försök att äntligen åstadkomma enighet i Frankrike, som sedan nära trettio år lidit under inbördeskrig och nu tycktes nära att helt sönderfalla. Samtidigt pågick fortfarande festligheterna för kung Henriks systerdotter och hennes giftermål med en italiensk hertig. Denna morgon tycktes också något särskilt vara i görningen. Kungen hade, helt mot sin vana, stigit upp tidigt på morgonen och stängt in sig för hemliga överläggningar med chefen för sin speciella livvakt – ”de fyrtiofem”. Å andra sidan kunde detta bero på att han avsåg att resa bort på några dagar: Vagnarna stod färdiga utanför slottet. Rådet var kallat till möte för att diskutera viktiga frågor inför kungens avresa och samlades vid sjutiden på morgonen under ledning av den man som i praktiken blivit rikets andreman, hertig Henri av Guise. Man väntade enbart på kungen som befann sig i sitt privata kabinett, men han tycktes dröja. I själva verket var denna dag vigd åt något helt annat än allvarliga regeringsförhandlingar – mord.  

Inbördeskrig har sällan eller aldrig en enda definierbar orsak och kanske har detta aldrig framstått så tydligt som i det sena 1500-talets franska religionskrig.   Frankrike liksom övriga Västeuropa berördes av de nya tankar och värderingar som kommit i dagern vid reformationen. I Frankrike var det kalvinismen, med dess strängt puritanska gudstro och underkastelse under prästerna och Den heliga skrift, som vann störst genklang. Många borgare och hantverkare  men även medlemmar av den franska högadeln(som huvudmannen för släkten Bourbon), anslöt sig till de nya lärorna. På motsatta sidan fanns den ärkekatolska hertigfamiljen Guise, som dessutom var framstående krigare och ansåg sig härstamma från Karl den store. Till råga på allt gick det franska kungahuset in i en stagnationsperiod vid mitten av 1500-talet. Efter Henrik II:s plötsliga död sommaren 1559 fanns ingen verkligt stark ledarbegåvning som kunde stävja den tilltagande spänningen. Den kloka och(åtminstone i ortodoxa trosfrågor), realistiskt lagda änkedrottning Katarinas försök att medla mellan de olika trosriktningarna väckte snarast misstro hos båda parter. Att hon var italienska och tillhörde en uppkomlingsdynasti med köpmannabakgrund gjorde inte saken bättre.[2] De första krigshandlingarna skedde vårvintern 1562, då dåvarande hertig Francois av Guise under inte helt klarlagda omständigheter lät döda ett antal hugenotter i ett samhälle i regionen Champagne i nordöstra Frankrike. Detta blev inledningen till de följande årens sporadiska inbördeskrig, avbrutna av korta fredsperioder. En viktig vattendelare var Bartolomeinatten i augusti 1572. I ett försök att uppnå en mer permanent fred utlystes bröllop mellan den katolska prinsessan Margareta och hugenotternas ”kronprins” Henrik av Navarra. Under festligheterna utsattes hugenottledaren Gaspard de Coligny för ett misslyckat attentat som två dagar senare följdes av en massaker på både aristokratiska hugenotter och hugenotter av folket. Mordvågen hade sitt centrum i Paris men spred sig under den följande månaden till övriga Frankrike. Mellan 10- och 30 000 människor tros ha mist livet.[3] Det fruktansvärda blodbadet väckte förstämning och avsky inte bara bland protestanterna utan också i katolska lägret. Misstron mot den maktfullkomliga änkedrottningen blev dessutom allt starkare. Ett tredje parti, ”Politikerna”, skapades. Deras ledare tillhörde släkter som haft en hög ställning inom administration eller militär under de föregående regeringarna men som nu såg sig undanskuffade av änkedrottningen och hennes vänner. De krävde någon form av överenskommelse med hugenotterna men framför allt ett slut på Katarinas välde. Till detta kom den inbördes misstänksamheten mellan änkedrottningens barn, vilkas enda gemensamma nämnare verkade vara att de åtrådde makten men varken i andligt eller rent fysiskt avseende var i stånd att utöva den.[4] Kriget var alltså ett krig mellan religiösa läger, kungamakt och aristokrati och mellan kungafamiljens olika medlemmar. Som alltid när ett land är splittrat blev folket de verkliga förlorarna. En observatör från tiden konstaterar:

-          Förfallet märks överallt. Boskapen är till stor del borta och många bönder tvingas lämna sina hem. Priserna stiger orimligt. Människor är inte längre vänliga, vare sig det är fattigdomen eller blodsutgjutelsen som gjort dem hätska och våldsamma. Religion och rättvisa missbrukas i hög grad. Vördnaden för kungen har helt försvunnit och vad beträffar hans förordningar tycks man driva med dem.[5]    

 

1576 var hovpartiet redo för en överenskommelse med hugenotterna. Det avtal som undertecknades i maj detta år innebar i praktiken att protestantismen jämställdes med den katolska tron, utom i själva Paris där den fortfarande var förbjuden. Både representanter för ”politikerna” och protestanternas ledare Henrik av Navarra tilldelades guvernörskap över flera viktiga områden och, inte minst viktigt, offren för Bartolomeinatten fick postum återupprättelse. Även om det inte sades rätt ut började alltfler misstänka att Henrik av Navarra skulle utses till tronföljare, då kungen saknade arvingar.[6]

I reaktion mot denna utveckling enade sig de mer ”bokstavstrogna” katolikerna i ett förbund, en ”liga” till försvar för den katolska kyrkan, under ledning av den 25-årige hertig Henri av Guise.[7]

Guise hade varit en av ledarna under Bartolomeinattens massakrer, driven mindre av religiöst nit än av hämndlystnad mot amiral Coligny som han betraktade som huvudansvarig för mordet på sin far, hertig Francois. Hur pass stor roll religionen överhuvudtaget spelat för Henri är svårt att avgöra. Säkert är att han var en ärelysten krigare men också en vacker och ståtlig man som lätt vann omgivningens sympati och respekt - helt olik kung Henrik III med sina feminina maner, dyrbart överlastade klädsel, växlingar mellan slöseri och religiösa kriser och sitt följe av gunstlingar, ”smekungarna”. Guise hade dessutom kungligt blod i ådrorna och kunde ha ett visst anspråk på franska tronen om(eller snarare när), ätten Valois dog ut.[8] Tillän början lyckades hovpartiet hantera detta nya problem någotsånär och under en period i början av 1580-talet var de rent katolska sammanslutningarna helt förbjudna. Sommaren 1584 avled emellertid hertigen av Alencon, kung Henrik III:s yngre bror, ogift och utan arvingar. Därmed aktualiserade tronföljdsfrågan rent akut. Kungen förklarade öppet att han ansåg Navarra som sin efterträdare, trots dennes protestantism. ”Katolska ligan” svarade med en intensiv propaganda mot både kungen själv och mot Navarras tronkandidatur. Hertig Guise och hans anhängare sökte kontakt med kung Filip av Spanien och begärde trupper för att kunna bekämpa och på sikt utrota den franska protestantismen. Ingen protestant skulle någonsin kunna bli frank konung, viket(åtminstone för tillfället), uteslöt Navarra. Istället borde tronen gå till hans farbror, en man som vare sig med hänsyn till sin framskridna ålder eller sitt prästerliga stånd kunde förväntas avla någon tronarvinge.[9] I utbyte mot Filips understöd lovade Ligan att bistå Spanien i kampen mot protestanterna i Spanska Nederländerna. I sina manifest vände sig Guises parti också till folket och utlovade flera reformer: skattesänkningar, åtgärder mot arbetslösheten, subvention av handel och jordbruk, garantier av tredje ståndets rättigheter, regelbundet inkallande av riksdagen. Stödet för Guise blev allt starkare, särskilt i norra Frankrike med centrum i Paris, medan södra och västra delarna av landet i princip stödde kungen och Navarra.[10] Om dessa båda kunnat enas fullt ut hade Guise förmodligen besegrats, men Navarras protestantism gjorde det omöjligt för Henrik III att öppet stödja honom. Följden blev att Ligan fick överhanden och i juni 1585 tvingades kungen att vid en officiell ceremoni förklara Henrik av Navarra utesluten ur tronföljden och hugenotternas rättigheter från 1576 återkallade. Därmed inleddes vad som av eftervärlden kommit att kallas ”de tre Henrikarnas krig”, där tre män med samma namn stred om makten och där den som var högst i rang, kungen, officiellt var i allians med Henri av Guise, medan han i själva verket snarast sympatiserade med Henrik av Navarra.[11] 

 

8 maj 1588 anlände Henri av Guise till Paris, åtföljd av endast några få man. Folket mottog honom som han varit deras frälsare. Då de ropade ”Leve de Guise”, svarade han leende: ”Det räcker om ni ropar ’Leve Konungen”. Guise gick också snart under beteckningen ”Paris konung.[12] Henrik III som, inte utan skäl, fruktade för sin säkerhet hade emellertid inkallat egna trupper, främst det alltid lojala Schweizergardet. Istället för att stämningen dämpades blev den nu rent explosiv. Barrikader började byggas på gatorna. I detta läge visade Henrik III prov på den beslutsamhet och oräddhet han i kritiska situationer var mäktig trots sina ”feminina maner”. På morgonen 13 maj satte han sig till häst och lämnade Paris genom den enda port som Guises män ännu inte bevakade.[13] Hertigen var fortfarande en maktfaktor att räkna med men att kungen lyckats fly försvagade hans ställning. Till det yttre låtsades kungen dock acceptera Ligans krav – Guise utsågs till rikets främste man efter kungen med titeln Riksföreståndare och det fastställdes åter att Navarra inte skulle kunna ärva tronen. Man beslöt också att kalla generalständerna till möte i Blois under hösten för att söka lösa alla politiska och ekonomiska problem. Under allt detta mognade emellertid kungens beslut – hertigen av Guise måste röjas ur vägen. Redan under de upprörda dagarna i maj hade han frågat en av sina livvakter: ”Vad skulle ni göra i mitt ställe”?

”Vad är er mening om hertigen, Sire”, kontrade officeren. ”Är han er fiende eller er vän”? Då kungen antytt sin antipati, konstaterade soldaten lugnt:

”Låt oss då göra slut på honom”.

 

 

Det var mot denna mörka, kaotiska bakgrund man nu befann sig på slottet Blois i Loiredalen i centrala Frankrike. Ständerna hade diskuterat i två månader utan att komma någonstans och stämningen var lika laddad som någonsin. Rykten gick om att Guise planerade att gripa kungen och själv ta hela makten, men hertigen hade också varnats för att kungen planerade att mörda honom – påståenden han stolt avfärdade med att ”han(kungen), inte skulle våga”.[14] Men denna gång var ryktena sanna. Mordet på hertigen var förberett och bestämt att äga rum denna morgon, 23 december 1588.

”Äran ” att utföra dådet hade tilldelats medlemmar av kungens privata livvakt, ”de fyrtiofem”. De flesta av dessa män kom från Gascogne och var, som alla sina landsmän, kända för tapperhet, hårdförhet och obrottslig lojalitet mot kungahuset. Flera av dem hade placerats på strategiska platser i slottet och parken och några stod beredda att ingripa om något gick galet. Dagen innan hade kung Henrik och hertigen mötts i änkedrottningens närvaro, till synes i bästa samförstånd. Kungen hade då bett hertigen delta i det rådssammanträde som skulle hållas morgonen 23,innan Henrik drog sig tillbaka för julhelgen. På morgonen den dagen steg kungen upp mycket tidigt för en sista genomgång av mordplanen. Guise hade fortsatt att få varningar men vägrade fortfarande att tro dem. Vid sjutiden gick han till rådet, som hölls i ett rum beläget alldeles intill ”gamla kabinettet”, där kungen bodde. Församlingen väntade länge, utan att kungen visade sig. Guise fördrev tiden med att äta några plommon och diskutera lönekrav som framfördes av soldater som uppehöll sig i rummet(dessa tillhörde i själva verket de utsedda mördarna). Plötsligt kom bud att kungen önskade träffa Guise i sitt privata kabinett. Hertigen reste sig hastigt och gick ut, glatt hälsande sina vänner. I korridoren mot kungens rum stod män ur vakten utposterade. De hälsade artigt på hertigen men höll samtidigt dolkarna beredda. Då Guise nådde kungens rum såg han att beväpnade män väntade honom. Han sökte vända tillbaka men fann vägen spärrad. En kort strid utbröt. Hertigen kämpade tappert men dukade till slut under vid fotändan av kungens säng. Först hade han ropat ”Mina vänner, Mina vänner”, men då han insåg att allt var slut vände han sina tankar till Gud och viskade ”barmhärtighet, barmhärtighet”. Kungen hade åsett den markabra scenen. Då hertigen utandats sin sista suck, betraktade Henrik III sin rival och sade hånfullt: ”Nu är ´Paris konung´ inte så stor längre”.

Efter mordet gick kungen in i rådskammaren och tillkännagav vad som hänt. Samtidigt arresterades flera av hertigens anhängare, däribland en bror som mördades nästa dag, alltså på julaftonen. Kungen förklarade att han nu återtagit makten och inte längre var någon annans fånge eller slav. Hans mor, änkedrottningen, själv mycket sjuk, var dock säker på att det inträffade innebar slutet för hennes familj. Två dagar efter mordet sade hon till munk: ”Bed för min son. Jag fruktar att han kommer att förlora sitt rike, sin själ och sin kropp”. Knappt två veckor senare, trettondagen 1589, var hon själv död. Katarinas av Medici spådom visade sig riktig. 1 augusti 1589, ett drygt halvår efter mordet på Guise, föll Henrik III själv offer för ett attentat och avled på småtimmarna följande dag. Därmed var, enligt såväl den franska successionen som den dödes önskan, Henrik av Navarra kung under namnet Henrik IV. Det skulle dröja innan han erkändes av hela landet men 1594 intog Paris av den nye kungens trupper. Därmed var religionskrigen över och ett nytt kapitel inleddes i Frankrikes historia.[15]                      

 

         

                                

---

[1] Det tycks råda delade meningar om väderleken denna ödesdigra dag. Enligt Freida var morgonen regntung, medan Wikberg talar om snöyra. Wikberg anger 24 december, alltså julafton, som dagen för mordet. Andra sekundärkällor uppger 23 december.

[2] Katarina av Medici var känd för att genom olika former av spådomskonst söka förutsäga framtiden och har åtminstone misstänkts för iscensättande av mord eller mordförsök på flera motståndare och konkurrenter. Vad gällde religionen strävade hon i det längsta att medla mellan katoliker och hugenotter, trots att hon senare kommit att förknippas med den fruktansvärda Bartolomeinatten. Hennes huvudsakliga strävan var dock att bevara tronen åt sina och sin makes gemensamma barn och deras eventuella ättlingar. 

[3] För fler detaljer om bartolomeinatten och dess bakgrund, se Dynastihistoria: Bartolomeinatten, fanatism eller nödvärnshandling? (bosonshistoria.blogspot.com). 

[4] Av Henrik II:s och Katarina av Medicis fyra söner blev tre franska kungar. Alla visade tidiga tecken på vacklande hälsa, såväl psykiskt som fysiskt. Äldste sonen, Frans II, avled 1560, 16 år gammal och med en kropp helt förstörd av sjukdom. De båda följande kungarna(Karl IX och Henrik III), satt på tronen i vardera 14 år men fick inga barn inom äktenskapet. Ingen av dem var heller i stånd att hantera en kris av den omfattning som hugenottkrigen var. Deras syster Margareta(”Margot”), var utan tvivel den intelligentaste i familjen och skulle säkert ha haft framgång som regent, men den ständiga misstron från modern och de omskakande händelser hon fick uppleva(inte minst i samband med Bartolomeinatten), gjorde att hon mest ägnade sig åt utomäktenskapliga kärleksaffärer. Hon avled lugnt och stilla efter ett stormigt liv 1615, under ”styvsonen” Ludvig XIII:s regering.       

[5] Citatet är hämtat från Freida, s. 344-45 och är här ungefärligt återgivet.

[6] Frankrike regerades sedan 1328 av släkten Valois, en sidogren av huset Capet, huvudgrenen av det franska kungahuset. Henrik av Navarra tillhörde ätten Bourbon, en annan sidogren av capetingernas ätt. I samband med Bartolomeinatten hade Henrik, som uppfostrats till protestant, tvingats konvertera till katolicismen och sedan hållits i bekväm husarrest vid franska hovet. Några månader före det ovannämnda avtalet hade Navarra dock lyckats fly, återvänt till sitt rike vid Pyrenéernas fot och återtagit sin protestantiska tro.      

[7] Vi ställs här åter inför furstars ovana att ge sina ättlingar samma eller likartade namn. Henri, Henrik, är allmänt sett ett ovanligt namn för franska kungligheter, men när Frans I:s yngre son 1547 besteg tronen som Henrik II blev namnet populärt inom den följande generationens aristokrati. Därför fanns i det sena 1500-talets Frankrike tre ledande personligheter med namnet Henrik, som i perioder antingen var allierade med eller bekrigade varandra: kung Henrik III av Frankrike yngre son till Henrik II, Henrik av Navarra och hertig Henrik av Guise. I fortsättningen kommer den sistnämnde att omtalas med fransk stavning, Henri. Våra dagars negativa användning av ordet ”liga”, som beteckning för en sammanslutning av brottslingar, har sitt ursprung i protestanternas avsky för sina katolska motståndares sammanslutningar under religionskrigen.    

[8] Hertigens mormor var dotter till Ludvig XII, som regerade Frankrike under 1500-talets första årtionde. Visserligen var kvinnor uteslutna från fransk tronföljd, men med tanke på hertigens popularitet och det infekterade läget kunde hans kandidatur till tronen inte utan vidare åsidosättas. Wikberg säger om Guise att han ”knappast var någon boren statsman, snarare en politisk aktör av mindre vanliga mått”.

[9] Det är inte svårt att tänka sig vem som, om detta fördrags bestämmelser förverkligats, i slutänden skulle ha bestigit franska tronen, hertig Henri av Guise.

[10] Den franska riksdagen, ”generalständerna”, hade skapats på 1300-talet men inkallades främst i politiskt oroliga tider, som under religionskrigen. Sista gången de samlades före 1789 var 1614. I motsats till Sverige hade bönderna här ingen egen röst utan ingick i ”tredje ståndet”, som främst representerades av borgarklassen. Om Henri av Guise levt på 1700-talet kan man gissa att han spelat samma roll som en Mirabeau eller ”Phillipe Égalite” av Orléans  

[11] Som illustration till denna minst sagt förvirrade historia kan nämnas att då påven i september 1585 bannlyste Henrik av Navarra och förklarade hans anspråk på tronen ogiltiga, väckte detta allmän indignation också i det fransk-katolska lägret: Ingen främmande makt hade rätt att avgöra vem som var berättigad att bära Frankrikes krona!

[12] Enligt Wikberg kom Guise till Paris helt på eget bevåg, medan Freida hävdar att det var Katarina av Mecici som kallat honom för att dämpa den upphetsade stämningen i staden. De är dock eniga om att änkedrottningen varit starkt nervös vid sitt möte med hertigen.

[13] För ytterligare exempel på Henrik III:s förmåga att handla snabbt i kritiska situationer, se Dynastihistoria: Kungen som bytte tron, eller flykten till Frankrike (bosonshistoria.blogspot.com).

[14] Mitt i allt detta firades bröllop mellan en systerdotter till Henrik III och storhertigen av Toscana. Det är svårt att tänka sig en bättre illustration till uttrycket ”dansa på randen av en vulkan”.

[15] Denna text bygger huvudsakligen på Leonie Freidas biografi över Katarina av Medici(svensk översättning 2005), främst kapitlen 14-16 och Sven Wikberg, Henrik IV, hugenott och konung(1942), främst kapitlen 10 och 12-14.