Den som förlorar i livet segrar ofta i döden

 

I inledningen till sin biografi över Karl X Gustav från 2009 reflekterar historiedocenten Björn Asker över hur det kan komma sig att den segerrike krigarkung som tågade över Stora Bält och gjorde Skånelandskapen till en del av Sverige blivit långt mindre omdebatterad av eftervärlden än sin otursförföljde sonson. Medan Karl XII:s öde ständigt diskuteras och omvärderas av såväl fackhistoriker som glada amatörer, är det i stort sett bara fackmän och personer med anknytning till de områden han erövrade som engagerat sig nämnvärt i den förste av de tre Karlarna av huset Pfalz. Asker finner själv en del av svaret i den skräck för ryssarna som uppstod i Sverige kring förra sekelskiftet och i vars skugga bland annat Karolinska förbundet bildades 1910.[1] Kungens egen framtoning, hans enkla levnadssätt och inte minst hans våldsamma, mystiska död har också bidragit att hålla Karl XII:s minne vid liv, menar Asker: ”Den välfödde och i största allmänhet mer normale Karl X Gustav, avliden på sjukbädden, har inte haft samma förmåga att tala till historieromantikernas hjärtan”.[2] De båda svenska krigarkungarna utgör emellertid långt ifrån det enda exemplet på att en förlorare väcker större intresse hos eftervärlden än en vinnare.

Paradoxalt nog är det kanske så att en förlorare har större chans att få sitt minne bevarat av historien än en segrare. Att segra innebär en ögonblicklig triumf, men när triumfen väl bleknat är det oftast inte mer att säga. Nya problem uppstår, nya strider utkämpas, nya segrar vinns av nya triumfatorer. De som förlorat är intressantare att fundera över – varför gick det snett? Kunde det ha gått annorlunda, begick den förlorande ett ödesdigert misstag eller var motståndaren för stark? Förluster och tragedier utgör också ett kärt tema inom dramatiken. Antalet dramer med sorgligt slut är med säkerhet fler än de som slutar med hjältens seger eller de älskandes lyckliga förening.[3] Det är också tragedierna som lättast gör avtryck i det kollektiva minnet – de flesta kan förmodligen, kanske utan att känna till ursprunget, citera en eller två repliker ur ”Hamlet” eller ”Romeo och Julia”, men kan samma person lika lätt recitera ”köpmannen i Venedig” eller ”Den inbillade sjuke”? Tragiska människoöden i historien är på motsvarande sätt betydligt vanligare som tema inom teatern, filmen eller poesin än de segerrika gestalterna – det finns fler dramer om Maria Stuart än om Elisabet, den ”vansinnige” Erik XIV är ett långt kärare ämne för skalder som Fröding eller Snoilsky än den segerrike krigaren Gustav Adolf.

 De framgångsrika historiska personer som ändå blivit odödliga är oftast de som fått kämpa för sina segrar eller hanterat svåra krissituationer på ett föredömligt sätt – Det är äventyren i Dalarna och ”motståndskampen mot Kristian Tyrann” som gjort Gustav Vasa till hjälte för flera generationer svenskar, inte reformationen eller krossandet av Nils Dacke. Elisabet I vann sin hjältegloria genom att visa mod inför hotet från Armadan och kanske också för sin olyckliga barndom. Maria Stuarts öde förblir å andra sidan en fläck på hennes rykte. De flesta allmänt kända kungar har fått sorgliga slut – hur lite man än kan om historia i allmänhet, så vet alla i vår del av världen vilka Ludvig XVI och Marie Antoinette var. Nikolaj II av Ryssland är kanske mindre känd i Sverige men hör utan tvivel till de mest kända europeiska monarkerna i historien.

Att förlora sitt imperium, sin krona eller rentav bli mördad är dock ingen garanti för odödlighet – man måste förlora ”med värdighet” eller åtminstone på ett spektakulärt sätt. Sigismund och Gustav IV Adolf berövades ju båda sin krona men väcker idag knappast något allmänt intresse utom hos de specifikt intresserade. Visst kan man känna medlidande och till och med sympati med deras öden, men ingen har mig veterligt hävdat att det skulle finnas något storslaget eller hjältemodigt över dem. Detta beror troligtvis på att den ene fortsatte vara kung i Polen medan den andre i stort sett blev utkastad ur Sverige och dömd till ett allt ensammare liv i exil. Det finns helt enkelt och simpelt inget av romantik, ”ingen stil ” i att bli bortkörd, som en inkompetent företagsledare eller bråkig skolelev. Bilden av den fängslade Erik XIV, som längtar efter hustru och barn och måste skriva med sotet från spisen, för att slutligen förgiftas på broderns befallning, inger en helt annan känsla av sorg blandad med vördnad.[4] ”Brodermördaren”, Johan III, tycks å andra sidan närmast bortglömd av dagens svenskar. Rektorn vid engelska elitskolan Eton lär 21maj varje år lägga en blomma på den plats i Londons Tower där skolans grundare, den fromme men psykiskt instabile Henrik VI, antas ha mördats våren 1471. Hans efterträdare och(åtminstone i moralisk mening), baneman, Edvard IV, är idag knappast ihågkommen som annat än kvinnojägare. Ibland kan ett traditionellt dåligt anseende närmast övergå i martyrskap. Rikard III av England, som i Shakespeares efterföljd länge framställts som tyrann och barnamördare, har idag minst ett sällskap som arbetar för att upprätta hans rykte som administratör och krigare. Begravningen av hans kvarlevor i Leicesters katedral 2015 blev en stor manifestation till det historiska minnet – med journalister, kungligheter och kulturpersonligheter från hela världen närvarande. Även om Rikards politiska gärning än idag är långt ifrån oomtvistad (vad hände egentligen med hans brorsöner)? är han i vilket fall långt mera känd av eftervärlden än sin besegrare och efterträdare Henrik VII(den förste kungen av ätten Tudor).        

En särskild kategori kungligheter ur den engelska historien utgörs av Henrik VIII:s sex gemåler. Kungen som halshögg sina hustrur hör till Europas mest ökända furstar. Trots att ”bara” två av hans drottningar verkligen blev avrättade, definieras Henrik mer eller mindre slentrianmässigt som ”hustrumördare” av eftervärlden. Att avgöra vilken av dessa sex drottningar som varit mest olycklig(ingen av dem kan på allvar sägas ha varit lycklig i sitt äktenskap), är inte lätt. Utgår man från kvinnornas olika ursprung och fortsatta liv, får nog Katarina av Aragonien sägas ha lidit det bittraste ödet. Sett till rang var hon den förnämsta – den enda som var av obestridligt kunglig härkomst. Som drottning var hon fulländad och förstod både att göra sig respekterad och älskad bland folket. Eftersom hon var Henriks första gemål lärde hon känna den blivande kungen i ungdomen, då han ännu var en vacker, glad, charmig pojke med romantiskt hjärta, oförstörd av maktbegär, egocentricitet och fetma. Att kungaparet länge verkligen älskat varandra står bortom tvivel. Desto grymmare blev omslaget när Henrik förälskade sig i Anne Boleyn och hävdade att äktenskapet med Katarina aldrig varit giltigt. Steg för steg fick drottningen uppleva hur allt fråntogs henne – makens kärlek, hennes sviter i de statliga palatsen, kontakten med dottern Maria, hennes värdighet som drottning, de kostbara smyckena och de flesta i hennes svit. Slutligen levde hon på det förfallna och obekväma Kimbolton Castle nära Huntigdon i östra England med endast tre tjänare, föga bättre än statsfånge. Under allt detta fortsatte Katarina envist hävda att hon var landets lagliga drottning och kung Henriks gemål. Ändå sade hon aldrig något ont om sin make och försäkrade i sitt sista brev till honom att ”Mina ögon åtrår er mer än allt annat”.

Efter sin död i februari 1536 begravdes Katarina i katedralen i Peterborough, omkring tre mil från Kimbolton. Jordfästningen blev efter omständigheterna ståtlig men det var en begravning för änkeprinsessan av Wales, inte drottningen av England.  Hennes vän den spanske ambassadören vägrade av den anledningen att delta.. Under de följande seklen genomgick graven skiftande öden, alltefter tidens konjunkturer men mot slutet av 1800-talet skedde den stora ”upphämtningen” i och med att ett nytt monument restes. Här anges hon som ”Katarina, drottning av England”, fast naturligtvis på engelska. Monumentets fanor var de som tillkom en spansk prinsessa och en engelsk drottning.[5] 1986 hölls en ”repris” på begravningen, då en ceremoniell kista fördes från Kimbolton till katedralen efter samma ritual som 450 år tidigare, denna gång dock med Spaniens ambassadör närvarande. Då restes också en minnestavla över drottningen, där Katarina prisas för sitt mod, sin lojalitet, gudfruktighet och medkänsla.[6] I våra dagar hålls årliga minnesstunder i katedralen till hennes ära och det lär alltid finnas färska blommor vid graven. Historikern Antonia Fraser konstaterar i sin bok om Henrik VIII:s gemåler(svensk översättning 1995), att Katarina av Aragonien ”segrat i döden så som hon inte lyckades göra i livet”. Som förhoppningsvis framgått av denna text är hon långt ifrån ensam om detta öde bland Europas historiska kungligheter.                              

---

[1] Som bekant har dagens krig i Ukraina också väckt minnet av stora nordiska kriget på såväl ukrainsk som rysk och(i någon mån), svensk sida

[2] Ordet ”Normal” bör nog här översättas med konventionell.

[3] I den rena sagovärlden är det å andra sidan regel att ”prinsen får prinsessan”.

[4] Ovanstående skall inte tolkas så att skrivaren personligen hyser förakt för vare sig Sigismund eller Gustav IV Adolf. I synnerhet den senare har tvärtom alltid väckt min djupaste medkänsla.

[5] Fanorna skänktes av den blivande Georg V:s gemål, prinsessan Mary av Teck .

[6] 2002 hölls motsvarande ”repris” på prins Arthurs av Walles begravning, Katarinas första gemål som avled 1502.  

Den sista kröningen

 

Det nya blandades med det gamla.

Den nye tsaren kom till Moskva med tåg men red i procession genom staden. Prästerna i sina långa skägg och gyllne skrudar såg ut som sina föregångare från medeltiden men på kröningsdagens kväll lystes Kreml upp av glödlampor. Det var maj 1896 och Nikolaj II skulle genomgå den uråldriga ceremoni som bekräftade hans upphöjelse till tsar.

De senaste två åren hade varit omskakande för den unge man som nu definitivt skulle bestiga tronen. I april 1894 hade han äntligen friat till sin stora kärlek, den hessiska prinsessan Alix. Efter några dagars vånda, som främst bottnade i religiösa betänkligheter, gav hon sitt ja och de ansågs trolovade. De hade tillbringat några underbara sommarveckor i England. Då han kom hem var tsar Alexander sjuk. Njurinflammation konstaterades och tsaren ordinerades en tids vila i sitt sommarressidens på Krim. Först tycktes han repa sig men snart blev han svagare. Tronföljarens fästmö kallades och anlände till Ryssland mer eller mindre som en vanlig kvinna, vilken som helst.[1] Hennes döende svärfar tog emot henne i sin sängkammare, värdigt i uniform. Men snart blev han sängliggande för gott. Tio dagar senare, 20 oktober 1894, var tsar Alexander III död.[2] Dödsfallet kom mer eller mindre som en chock för hovet. Inga förberedelser var gjorda för begravning och alla de ritualer som hör till då en självhärskare dör. Dessutom hade man ett ungt nyförlovat par som räknat med att i relativ stillhet fira bröllop till våren men som nu fortast möjligt måste passa in begravning, bröllop och ”inskolning” i rollen som självhärskare över 1/6 av Jorden – allt naturligtvis genomfört med de rätta ceremonierna och ritualerna - Det blev inte mycket tid för eftertanke eller privatliv. Den nye tsaren var nära att bryta samman: ”jag har tagit emot så många delegationer att jag måste gå ut i trädgården”, suckade han. ”Det går runt i huvudet”. Vid en bankett för de utländska gäster som kommit till begravningen av hans döde far var den 26årige Nikolaj nära gråten: ”Det var så svårt att se all ståt när min själ var så betryckt”, skrev han i dagboken. Hans fästmö fann det för sin del påfrestande att fira bröllop en vecka efter den döde tsarens begravning – ena dagen sorgdräkt, nästa bröllopskläder. ”Bröllopet var som en fortsättning på tsarens(Alexander III:s), begravning, skrev Alix till släkten i Tyskland och England. ”Enda skillnaden var att jag nu bar vitt och inte svart”. Det faktum att deras nya kejsarinna gjorde sin entré i Petersburg under ett begravningståg tolkades som ett ont omen: ”Hon kommer till oss bakom en likkista”, mumlade åskådarna. Alla dessa tragedier och påfrestningar ändrade emellertid inget i de nygiftas känslor: ”Om möjligt för det oss närmare varandra”, menade Alix

Ovanpå de officiella plikterna kom sådana problem som kan drabba även det enklaste nygifta par ur folket – hur sammanlever man med en dominerande mamma och en ung hustru som man älskar över allt annat och vad gör man som blyg nykomling i en familj där svärmor spelat första fiolen i nära 30 år, en svärmor som dessutom älskar att synas och höras. Snart uppstod kort sagt en konkurenssituation mellan svärmor och svärdotter. Att det i detta fall handlade om en ”avgående” och en tillträdande kejsarinna av Ryssland gjorde inte saken enklare – Vem hade mest rätt till kronjuvelerna?[3] Med tiden blev stämningen lite bättre, även om klyftan mellan Alix och hennes svärmor aldrig överbryggades helt. Att kejsarinnan blev gravid gjorde både föräldrarna och den blivande farmodern överlyckliga. Visserligen blev det bara en flicka, Olga, född i november 1895 men det var gott om tid att få en son och tronarvinge. Alix skötte sitt barn som vilken mamma som helst, ännu inte helt vanligt i hovkretsar, och stickade själv flickans tröjor och strumpor. I stort sett var det trots allt med tillförsikt det unga tsarparet såg fram emot sin kröning i Moskva i maj 1896.

Läser man Essad Beys biografi över Nikolaj II får man intryck att kröningen i stort var späckad med omen om de tragedier och katastrofer som skulle följa. Redan det faktum att tsaren enligt ryska kalendern kröntes 13 maj bådade ont, liksom också att han var den trettonde regenten i släkten Romanov.[4] På kvällen dagen före kröningen hackade en stor mängd fåglar sönder kontakterna till de nymodiga elektriska glödlamporna i Kreml osv.[5]

Senare historiker förmedlar snarare bilden av förväntan och feststämning. Läsaren kan nästan se för sig alla de ståtliga, färgsprakande dräkterna och höra ljudkulissen av musik, kyrkosång, kanonskott och klockringning - Sedan kan man välja att kalla det storslaget eller slösaktig utsugning av folket. Bland de många deltagarna fanns en officer på knappa 30 år av finlandsvensk adel med ett något skamfilat rykte därhemma, sedan han blivit relegerad från officersskolan i Fredrikshamn just som han stått i begrepp att ta examen. Fadern hade ruinerat sig på misslyckade affärer och modern i stort sett sörjt sig till döds. De flesta trodde tredje sonen var helt uträknad men han reste till Ryssland och studerade till officer där istället, något familjen knappast uppskattade. Vid denna tid tjänstgjorde han i Chevaljergardet och ansågs stå i särskild gunst hos den danskfödda tsarmodern Maria. Han hette Gustav Mannerheim och skulle låta tala om sig över ett halvsekel framåt, både som general och politiker - hemma i Finland och i Europa. Där han nu marscherade framför tsarens baldakin gjorde han intryck på åskådarna: ”Mannerheim såg Schangtil ut”, tyckte hans landsman, konstnären Albert Edelfält.     

Vad själva kröningsakten beträffar tycks det mesta ha gått enligt programmet.  Inget ödesdigert intermezzo som kunde tolkas som ett ont förebud verkar ha inträffat före eller i samband med ceremonin, om man undantar att en tjänsteande som hade till uppgift att ordna den nya kejsarinnans frisyr råkade sticka henne i huvudet med en hårnål. Ytterligare en förtretlighet var att tsaren tvingades bära den fyra kg tunna krona som en gång tillverkats åt Katarina den stora, istället för det enklare och framför allt lättare diadem från medeltiden han själv önskat. Följden blev att Rysslands nye självhärskare efter några timmar i sin tyngande ornat ådrog sig huvudvärk. Några få observerade också att st Andreasorderns kedja, som Nikolaj mottagit tillsammans med de kejserliga regalerna, gled ned från hans axel då han gick att mottaga sakramentet såsom ryskortodoxa kyrkans överhuvud. Detta var dock bara småsaker jämfört med den tragedi som inträffade dagarna efter kröningen.

Som brukligt är vid större kungliga evenemang, åtföljdes tsarens kröning av festligheter för folket. Några dagar efter akten samlades en mycket stor skara människor för att motta mat, dryck och souvenirer som gåva från tsaren. I äldre tid tycks sådana fester ha förföljts av något ont öde, för man läser ofta om hur de spårat ur och övergått i tragedi. Kanske det berodde på att hovarrangörerna förr i världen var minst sagt omedvetna om säkerhetskraven – det har gällt att ordna fester för folket. Riskerna då stora, upphetsade människomassor plötsligt samlas på en begränsad yta har man helt enkelt bortsett från på ansvarigt håll. Så skedde också i Moskva 1896.

Platsen för folkfesten var ett stort fällt utanför staden. I vanliga fall tjänstgjorde det som övningsplats för sappörer och var därför täckt med diken och gropar. Det var det största öppna området i trakten, så det hade kanske varit svårt att hitta något bättre ställe att hålla till på – men säkerhetsarrangemangen var uppenbart helt undermåliga. På morgonen 18 maj var uppemot en halv miljon människor samlade på ena sidan av fältet. Mittemot stod en paviljong med vagnar och kärror, där maten, drycken och gåvorna lagts ut. Exakt vad som hände är oklart men plötsligt gick allt över styr. Massan vällde fram, det blev kalabalik, människor föll ner i groparna och trampades till döds. Hur många som förlorade livet är osäkert. Tsar Nikolaj själv beräknade antalet till 1300 i sin dagbok. De officiella siffrorna lär gå på drygt 1400 men vissa böcker anger så höga siffror som omkring femtusen döda.[6]  

På eftermiddagen kom tsarparet till platsen och festen genomfördes som planerat, men naturligtvis var all glädje som bortblåst. Samma kväll var tsaren bjuden till franska ambassaden på bal. Instinktivt förklarade han att han tänkte avstå, men hans farbröder menade att det var omöjligt. För det första var detta ”bara” en olyckshändelse som inte borde få störa kröningsprogrammet. För det andra var Frankrike Rysslands främste allierade i Europa – de hade lagt ner oerhörda summor på den planerade festen. Tsaren kunde inte ignorera det för att några tusen bönder varit oförsiktiga och trampats ner. Hans yngre släktingar och finansministern Witte menade tvärtom att tsaren borde visa solidaritet med sitt folk och avstå från balen. Sorgligt nog följde Nikolaj sina farbröders råd - han åkte till balen. Det märktes att både han och hans hustru var skakade av vad som hänt. Kejsarinnans ögon var rödgråtna men de dansade och konverserade gästerna som de skulle. Några av de yngre storfurstarna var så upprörda att de demonstrativt gick sin väg när festen började: ”Där går Robespierres lärjungar”, mumlade en av farbröderna bittert och cyniskt.

Efteråt bekostade Nikolaj II offrens begravning ur egen kassa och familjerna som drabbats fick 10 000 rubel var. Order gavs att de döda skulle få egna gravar, inte en gemensam massgrav som brukligt var vid liknande olyckor. Tsaren och hans hustru besökte personligen de skadade på sjukhusen. Men skadan var skedd. Att tsaren deltagit i en fest samtidigt som hans undersåtar låg döda på ett fällt framstod som ett utslag av hjärtlöshet eller likgiltighet. För de vidskepliga var det inträffade ett omen om kommande olyckor – de skulle få mer än rätt. För revolutionärer och unga fritänkare var myndigheternas slarv inför folkfesten och tsarens agerande efteråt ett utmärkt exempel på maktens cyniskhet och förfall. Det som hänt skulle kasta sin skugga över Nikolaj II:s hela regeringstid fram till revolutionen 1917. Så slutade den siste tsarens kröning.[7]          

        

 

               

 

  

---

[1] De ansvariga vid ryska hovet var så upptagna med all den etikett som omgav den döende självhärskaren att man inte hann rangera med lämpligt färdmedel. Därför fick Rysslands blivande tsaritsa färdas med ordinarie tåg från Tyskland, genom Polen och Ryssland ned till Krim. Tyvärr blev detta den enda närmare kontakt kejsarinnan Alexandra Fedorovna kom att ha med ryska folket..

[2] Datum anges här enligt dåtida rysk tidräkning, som på 1800-talet låg 12dagar efter den i Västeuropa gällande gregorianska kalendern. Enligt denna avled Alexander III 1 november 1894.

[3] Att beteckna Alexander III:s änka som ”avgående kejsarinna” är egentligen anakronistiskt. Liksom i de flesta kungahus hade en rysk änkedrottning företräde framför den regerande kejsarens hustru vid alla officiella tillfällen. Att Maria Fjodorovna född prinsessan Dagmar av Danmark), var en dominant personlighet gjorde inte situationen lättare för hennes svärdotter. Med tiden kom Nikolaj II att i sin styrelse förlita sig mer på hustruns råd än moderns, vilket visade sig ödesdigert. Problematiken är långt ifrån unik för vare sig Nikolaj II eller för ryska härskare i allmänhet. Den i Sveriges historia kända osämjan mellan Gustav III och änkedrottning Lovisa Ulrika gick i stor utsträckning tillbaka på Gustavs giftermål med Sofia Magdalena och hans iver att, efter sitt trontillträde, markera hustruns företräde framför modern, trots att kungens förhållande till sin drottning i detta fall var långt ifrån friktionsfritt. Kanske gjorde Gustav III klokt att i sin regering förlita sig mer på förtrogna ”gunstlingar” än på rivaliserande familjemedlemmar     

[4] Medräknat alla officiellt upptagna ryska regenter under perioden 1613-1917, var Nikolaj II i själva verket 18de regent i släkten Romanov. Åtminstone fyra av dessa regenter har dock i praktiken knappast utövat makt(särskilt inte den utvecklingsstörde Ivan V eller spädbarnet Ivan VI). Det framgår inte hur vare sig tidens krönikörer eller Bey skall ha kommit fram till att den onekligen otursförföljde Nikolaj II  varit familjens 13de regent.   

[5]  Angående Essad Bey(pseudonym för Lev Nussimbaum), se Lev Nussimbaum - Wikipedia.

[6] Flera sekundärkällor använder formuleringen ”som ett slagfält” för att beskriva åsynen av de många massakrerade offren. Om siffran på femtusen dödsoffer är korrekt, kommer man onekligen ganska nära vad en armé förr i världen kunde förlora vid en mindre drabbning/svenskarna miste cirka 7 000 man i stupade vid Poltava). Som antytts ovan var tragedier av detta slag inget okänt fenomen då undersåtarna i äldre tid tog del i kungahusens festligheter. Av någon anledning tycks olyckorna särskilt förknippade med regenter som senare själva fått sorgliga styren och slut. Vid Gustav IV Adolfs födelse 1778uppstod liknande kaos vid den efterföljande festen som i Moskva 1896. Vid blivande Ludvig XVI:s bröllop med Marie Antoinette exploderade raketer på fel plats, varvid omkring 130 människor avled. Däremot omnämns inga liknande olyckor i samband med exempelvis Gustav II Adolfs eller Ludvig XIV:s kröning – okunskap hos eftervärlden eller bättre säkerhetsarrangemang?    

[7] Denna text bygger huvudsakligen på första kapitlet av Essad Bey, Nikolaus II den siste tsaren(svensk översättning 1935), och Robert K. Massie, Nikolaus och Alexandra – en intim skildring av de sista Romanovs och det tsaristiska Rysslands fall(svensk översättning 1969). Se Även Greg King, Den sista kejsarinnan(svensk översättning 1995), kapitel 14. Populärhistorikern Herman Lindqvist beskriver Mannerheims tid i Ryssland i sin biografi över marskalken från 2017.

Två olyckliga fiender - Gustav IV Adolf och Alexander I

 

 Kungen gick ett hastigt varv kring salen och fortsatte upp i Foajén. De svartklädda ställde sig vid kulissen och väntade. Då kungen kom tillbaka, skockade de sig kring honom. En av dem makade sig bakom honom medan kungen gick nedåt salen. I nästa ögonblick small ett skott.

-          Jag är sårad, ropade kungen.

Skadan var inte omedelbart dödande men kunde heller inte botas med dåtida resurser. Tretton dagar senare, 29 mars 1792, var Gustav III död. Attentatet hade lyckats och misslyckats.

 

Nästan exakt nio år senare, natten till 23 mars 1801, väcktes Rysslands självhärskare, tsar Paul I, av ett buller i sitt sovrum i Michailowska palatset i Petersburg.[1] Den alltid skuggrädde tsaren sprang upp men i nästa ögonblick trängde en grupp officerare in i rummet. De manade honom att abdikera, han vägrade. Tumult uppstod. Tsar Paul försökte fly men greps och ströps till döds.

Så tillgick två av de berömdaste kungamorden i Europas historia. Gustav III och Paul I var nära släkt men mycket olika. Båda föll offer för sammansvärjningar inom sin egen högadel och båda efterlämnade en son och efterträdare som aldrig skulle glömma det fruktansvärda öde som drabbat deras fäder – Gustav IV Adolf och Alexander I.[2] Trots att dessa båda furstar i slutänden blev varandras fiender – den enes handlande bidrog aktivt till den andres fall, och trots att de på ytan kunde förefalla mycket olika till karaktären, var de i grund och botten ganska lika och trots att den ene för eftervärlden kom att framstå som segrare och den andre som förlorare, ja närmast galen, delade de ändå på något sätt samma sorgliga öde.

 

Alexander I var knappt ett år äldre än Gustav IV Adolf.[3] Hans farmor kejsarinnan Katarina, som i praktiken tagit över vårdnaden om sonsonen från föräldrarna, berättade i brev för sin kusin Gustav III hur hon lät pojken leka på mattan i sitt arbetsrum en stund varje dag. När Gustav själv fick en son lät han göra pojkens kläder efter samma bekväma stil som Katarina låtit göra åt Alexander. Ingen av de två pojkarna kan dock sägas ha växt upp i vad vi skulle kalla ”ett lyckligt hem” – särskilt inte Gustav Adolf, som var enda barnet, blev strikt uppfostrad och dessutom omgavs av viskade rykten beträffande sin börd. Inte heller Alexander, som tycks ha fått större chans att ”vara barn” åtminstone ibland, kan anses ha haft en fullt harmonisk uppväxt. Det sena 1700-talet var en tid då den kungliga absolutismen fick allt svårare att hävda sig mot upplysningens tankar om förnuft och frigörelse. Kungarna sökte på en gång bevara enväldet och ge sina arvtagare tillgång till tidens nya pedagogik och tankar. Därför kunde tidens prinsar finna att deras lärare i grund och botten hade åsikter diametralt motsatta de som förfäktades av deras föräldrar eller förmyndare, vilka de i sin tur förväntades lyda och i tidens fullbordan efterträda.      

Både Alexander och Gustav Adolf fick sin intellektuella uppfostran utformad av unga män i tidens anda. Den förre sekreteraren vid svenska ambassaden i Paris, von Rosentein, hade dock svårare att inpränta upplysnings tankar i sin lärjunge än vad hans kollega, schweizaren La Harpe, hade med sin dlscipel Kanske de psykiska påfrestningarna - med faderns ryska krig och den allt dovare stämningen kring hovet, gjorde Gustav Adolf mer benägen att vända sig till Gud än till moderna tänkare i sitt sökande efter svar på tidens frågor. Vad Alexander beträffade var han vid mitten av 1790-talet så impregnerad med upplysning att hans farmor, som Troyat skriver, då hon ville diskutera politik med honom ”fann en schweizisk borgare”, snarare än en rysk arvprins. Katarina skall dock ha tagit saken med ro i tanke att sonsonen med tiden skulle anpassa sig till den ryska verkligheten, där endast envälde kunde brukas som styrmedel enligt vad kejsarinnan funnit. Alexander, som redan led svårt av de starka morsättningarna mellan hans far och farmoder och var tvungen att anpassa klädsel och uppträdande efter vilken av dem båda han för tillfället vistades hos, skall emellertid ha varit allvarligt betänkt på att helt sonika avstå sina tronanspråk, flytta till Västeuropa och slå sig ned på någon vacker plats med sin unga familj, långt borta från allt vad politik och hovintriger hette.[4]. Denna avsikt framförs i brev, både till informatorn La Harpe och vänner ur den egna kretsen vid hovet. Farmodern, som å sin sida blivit alltmer inställd på att åsidosätta tronföljaren Paul till förmån för sin sonson, gjorde vad hon kunde för att få dessa griller ur huvudet på Alexander. Pressen fick effekt: ”Ni vet att jag beslutat lämna mitt fosterland”, skriver den unge prinsen till La Harpe sommaren 1796. ”För ögonblicket ser jag ingen möjlighet att fullfölja beslutet. Mitt lands olyckliga situation har gett mina tankar en annan riktning”. Några månader senare avled kejsarinnan Katarina i ett slaganfall, utan att ha hunnit offentligöra den akt där sonen förklarades förlustig sina tronanspråk. Följaktligen tillträdde Alexanders far tronen som Paul I. Därmed inleddes en period på drygt fyra år då, som Ekman skriver ”de franska upplysningsidealen ersattes av kall preussisk disciplin”. Den misstänksamhet och rädsla som spred sig från den lynnige(säkert också djupt olycklige), tsaren ut över landet, fick slutligen en stor grupp officerare att samla sig till revolt. Flera av de sammansvurna tillhörde Alexanders vänkrets. Tronföljaren, som i brev till sin forne informator själv betecknat fadern som ”en galning”, skall ha accepterat sammansvärjningen, under förutsättning att Paul bara fängslades, inte dödades. Då han natten till 23 mars 1801 fick veta att fadern blivit dödad, skall Alexander ha varit otröstlig. Slutligen tappade en av kuppmännen tålamodet, gick fram till prinsen och utbrast: ”Nog med barnsligheter. Gå och regera! Den så hastigt tillträdde Alexander I, alla ryssars självhärskare, var 23 år gammal.

Skottet på maskeraden var självklart en chock för den 13årige Gustav Adolf och liksom för Alexander var hans instinktiva önskan att fly från alltsammans. Medan fadern låg döende i sin paradsängkammare författade prinsen ett uttalande där han förklarade sig vilja avstå från tronen. Hans vice guvernör, greve Gyldenstolpe, förstörde emellertid aktstycket. Tanken att abdikera levde trots det kvar hos den omyndige kungen. I likhet med så många prinsar förälskade sig Gustav Adolf i en hovjungfru, den vackra Aurora De Geer. Han skall allvarligt ha övervägt inte bara att gifta sig med henne(vilket i sig var chockerande eftersom Aurora inte var av kunglig börd), utan också att abdikera från tronen. Enligt kungens egna memoarer försäkrade flickan honom om sin kärlek, men framhöll att ett giftermål dem emellan vore ett svek inte bara mot hennes utan också mot hans plikter.[5] Hugskottet att fly skrinlades men det är tydligt att den unge Gustav IV Adolf knappast var mer förtjust i sin tron än hans ryske kollega var i sin. De första åren vid makten gestaltade sig dock något olika för de båda svågrarna.[6] Då Alexander tillbringade mycken tid med att i en krets av unga idealistiska rådgivare drömma om reformer, som att upphäva livegenskapen och införa ett ryskt parlament – planer som i stor utsträckning stupade på att tsaren när det kom till kritan inte var beredd att offra sina maktprivilegier, tvingades Gustav Adolf hantera dåliga finanser, hungersnöd och en därav växande radikal opposition, som inte ens drog sig för att förbittra kungens underbaraste dag- födelsen av en tronföljare i november 1799.[7] Följden blev att censuren stramades åt och den kulturella friheten och kreativiteten begränsades kraftigt. Kungens ambitioner tycks annars ha varit de bästa – han ville styra ett samhälle där lagen var lika för alla, såtillvida att alla oavsett stånd eller rang skulle dömas lika om de felade. Gustav Adolf såg sig uppenbarligen som utkorad av Gud att övervaka rätten och sanningen i sitt rike. Han var nitisk, sparsam och rättsinnad – för att förbättra finanserna lät han smälta ned sitt eget bordsilver. I motsats till sin ryske svåger var han en exemplarisk äkta man, som aldrig bedrog sin maka så länge äktenskapet varade. Det svenska kungaparet fick också fem barn, av vilka fyra levde till vuxen ålder. Problemet var att Gustav Adolfs önskan att ”göra rätt” hade en benägenhet att slå över i absurditet. Eftersom hans far kritiserats för sitt ”gunstlingssystem” avstod Gustav Adolf från att överhuvudtaget skaffa sig förtrogna i regeringsarbetet – Han var rikets förste ämbetsman som regerade med hjälp av andra ämbetsmän. Hans intresse för det militära urartade i fokusering på exakt Hur officerarna skulle vara klädda och när de skulle vara det. Att inte vara reglementsenligt klädd då man gick in till kungen kunde i princip sluta med avsked. Följden blev att Gustav Adolf på sin höjd väckte respekt men knappast verklig lojalitet. En atmosfär av tråkighet och torrhet, som helt saknades vid tsar Alexanders hov. uppstod på Stockholms slott. När kriserna kom hade kungen praktiskt taget ingen att ty sig till.   

 Både Ryssland och Sverige hade intagit en avvaktande hållning till Frankrikes expansionspolitik kring sekelskiftet 1800. I synnerhet Gustav Adolf var minst sagt kritisk till Napoleons maktövertagande och den spridning av revolutionens idéer som kunde bli följden. Men Frankrike var av tradition en viktig allierad för Sverige, inte minst i ekonomiskt avseende. Dessutom ogillade östersjömakterna britternas sätt att med rena våldsmetoder söka tvinga dem delta i kampen mot Frankrike. Därför aktade sig svenskarna att alltför mycket provocera Napoleon. Också Alexander var försiktig. Liksom svenskarna irriterade sig ryssarna på britternas politik och tsaren hyste säkerligen en viss beundran för Napoleons förmåga att ena undersåtarna kring sig och sitt expanderade välde. Napoleons upphöjelse till kejsare och, inte minst, hertigens av Enghien öde rågade dock måttet. Både Sveriges kung och Rysslands tsar drog ut i kriget mot Napoleon.[8] Varken deras arméer eller furstarna personligen skördade dock någon större ära. Ryssarna led stora nederlag vid Austerlitz och Friedland, svenskarna tvingades utrymma Stralsund i Svenska Pommern. Medan tsar Alexander fann för gott att sommaren 1807 söka en överenskommelse med Napoleon, blev den svenske kungen snarast mer rabiat i sitt hat ju större motgångarna blev. Ironiskt nog fick båda furstarna svidande kritik för sitt agerande – ryssarna ansåg det förnedrande att ha besegrats, än värre att sedan liera sig med sin fiende. Svenskarna såg inget värde i sin konungs envisa fasthållande vid kriget mot Napoleon, som dels var kostsamt dels meningslöst, eftersom franske kejsaren uppenbart var oövervinnerlig. Anspelningar på det förflutna gjordes på båda sidor – i Ryssland mumlades det att tsaren ”borde minnas sin fars öde” och det berättades att svenska officerare talade om kapten Anckarström, nästan som om de åkallat en ande.                      

Kanske var det i ett försök att återvinna sitt folks(och inte minst sin adels), respekt som tsar Alexander vintern 1808 invaderade svenska Finland.[9] Oavsett hur det förhöll sig blev kriget en framgång för Ryssland och en katastrof för Sverige. Det ledde till att Gustav Adolf avsattes i en statskupp och inom kort inledde det kringflackande liv som skulle bli hans lott de sista 27 åren av hans liv. Den rastlöse och ibland något obalanserade mannen skilde sig slutligen från både hustru och barn och avled småningom på ett värdshus i Schweiz i februari 1837. Tsar Alexander gick i kontrast till detta till synes mot en lysande framtid som Napoleons besegrare i kriget 1812-14. En kort tid hyllades Alexander som något av Europas befriare. De många åren av krig och påfrestningar hade dock av allt att döma stämt ned modet på tsaren. De sista tio åren var han trött och bitter och inte mycket fanns kvar av ynglingen som i forna dagar svärmat för upplysningens frihetsidéer.  Ofta företog han ändlösa resor i sitt stora rike med en rastlöshet som närmast påminner om hans olycklige svåger.[10] Allrahelst vistades han i avsides belägna kloster, där han med glädje tog del i munkarnas liv. Misstron mot revolutionära tankar blev allt större och straffen skärptes därefter. Trots att också Finland, som efter erövringen 1809 åtnjöt stora friheter inom det ryska imperiet, med tiden kände av ett hårdnande politiskt klimat, förblev Alexander dock populär i sitt nyerövrade storfurstendöme. Än idag framstår han för finnarna som mannen som grundlade den finländska nationen.[11]

Hösten 1825 reste tsarparet till Taganrog i sydvästra Ryssland för att ”vårda tsaritsans hälsa”. Åtminstone var detta officiella syftet med resan, men med tanke på att staden omgavs av sumpmarker och var utsatt för både het sol och kalla vindar, trodde de flesta att Alexander helt enkelt ville isolera sig på en avsides plats. Kejsarparet som länge levt åtskilda liv men försonats på senare år och nu levde gemensamt igen, bodde tillsammans i ett borgligt hus där de själva bara disponerade ett par rum. Här insjuknade tsaren och avled 1 december 1825(gregorianska stilen). Hans hustru var vid hans sida in i det sista. Nästan en månad senare fördes kistan mot Petersburg. Tsaritsan var för svag att följa med och kom iväg från Taganrog först våren 1826. Men hennes krafter räckte inte. Tsaritsan Elisabet, född Louise av Baden, avled i staden Belev i provinsen Tula 16 maj 1826, troligen av hjärtsvikt. Några månader senare, 25 september 1826, avled i Lausanne i Schweiz Elisabets syster Fredrika, FD drottning av Sverige, skild från den avsatte Gustav IV Adolf sedan 14 år tillbaka.

Fredrika och Gustav Adolf hade levt nära varandra och varit relativt lyckliga under åren i Sverige. Efter förvisningen förmådde de inte leva tillsammans längre och separerade.[12]  Alexander och Elisabet hade länge levt skilda liv men mot slutet av livet återförenats och försonats. På denna punkt skiljer sig de två olyckliga fienderna Gustav IV Adolfs och Alexander I:s levnadsöden åt.[13]      

 

               

             

    

---

[1] Enligt dåtida rysk tidräkning mördades tsar Paul 11 mars 1801. Här anges dock datum efter nutida gregoriansk kalender, delvis för att få en starkare känsla av samspel mellan de två kungamorden. .

[2] Paul I efterlämnade i själva verket fyra söner och fyra döttrar. Då de två äldsta pojkarna(och särskilt Alexander), i huvudsak uppfostrades av farmodern Katarina den stora, intar de å andra sidan en särställning. Alexander I var i vissa stycken mer farmoderns än faderns son.  

[3] Alexander föddes i december 1777,  Gustav Adolf i november 1778.

[4] Alexander hade 1793 gift sig med prinsessan Louise(i Ryssland Elisabet) av Baden. De fick två döttrar som båda avled i späd ålder. Flickornas börd var dessutom ”misstänkt”, då Elisabet periodvis ansågs ha ett förhållande med den polske adelsmannen Czartoryski, som också var Alexanders gode vän.

[5] Aurora de Geer ingick sedermera i Fredrika av Badens svit och fortsatte alltså sin tjänst vid hovet. Efter 1809 blev hon ledare för en framstående politisk salong, som ofta besöktes av kronprins Karl Johan. Av hennes två gemåler är utrikesministern Gustaf af Wetterstedt den mest kände Charlotta Aurora De Geer – Wikipedia.

[6] Gustav IV Adolf hade 1797 gift sig med Fredrika av Baden, yngre syster till tsaritsan Elisabet.

[7] En grupp Uppsalastudenter hade smaklösheten(ty annat kan man inte kalla det), att i samband med kronprinsens födelse parodiera en psalm om Jesu födelse och då bland annat hävda att ”vore inte det barnet i Sverige fött, skulle monarkin evinnerligen dött”. Både som äkta man, nybliven far och from protestantisk monark blev Gustav Adolf självfallet djupt kränkt. De restriktioner som härefter lades på studentlivet kunde å andra sidan inte annat än reta upp tidens radikala akademiker och bidra till att ytterligare stärka oppositionen mot kungamakten.     

[8] Både hertigens död och Napoleons upphöjelse till kejsare, ägde rum 1804. Angående hertig Enghien, se Dynastihistoria: Exilkung på statsbesök i Sverige.  

[9] Det ryska angreppet skedde sannolikt i enlighet med den överenskommelse som slutits mellan Frankrike och Ryssland vid ”Tilsitfreden” föregående sommar. Liksom i fråga om ”Molotov-Ribbentroppakten 1939 hölls stora delar av avtalet hemliga. Så mycket är klart att Sverige, om Storbritannien vägrade sluta fred med Frankrike, skulle tvingas med i Frankrikes kontinentalbockad mot brittisk handel. Det brukar anses att tsaren, i händelse Gustav Adolf krånglade, mer eller mindre fått Napoleons carte blanche att erövra Finland.        

[10] Det brukar sägas att Gustav IV Adolf avskydde Stockholm, främst på grund av mordet på hans far. Det är troligt att Alexander hyst liknande känslor för Petersburg efter mordet på Paul I, i synnerhet som tsaren kände sig medskyldig till faderns död.

[11] På liknande sätt var Gustav IV Adolf som mest populär i Svenska Pommern för sin strävan att bekämpa Napoleon och att, efter tyskromerska rikets upplösning 1806, knyta provinsen fastare till Sverige. Effekten av detta märktes ännu då den avsatte kungen anlände till Stralsund mot slutet av 1809.

[12] En an anledningarna skall ha varit Fredrikas förstårliga önskan att inte bli gravid  sedan kungaparet avsatts och förvisats. Gustav Adolf konstaterade öppenhjärtigt och sorgset. ”Jag är man, jag har ett känsligt hjärta. Jag har behov att älska och älskas. Jag kan ej njuta denna lycka hos er”.

[13] Det finns flera böcker och författare som ur olika perspektiv behandlar Gustav IV Adolfs och Alexander I:s liv. De jag främst använt mig av är Mats Wickmans En kunglig tragedi – en biografi om Gustav IV Adolf(2016) och Torsten Ekman, Kejsare och fosterland – Alexander I, Rysslands kejsare, Finlands storfurste(2011). Angående Alexanders barndom har en del uppgifter hämtats från Henri Troyata biografi över Katarina den stora(svensk översättning 1979, nyutgåva 1987). Sten Carlsson omnämner hur Anckarströms minne vårdats av oppositionen i sin avhandling Gustav IV Adolfs fall: krisen i riksstyrelsen konspirationerna och statsvälvningen 1807-1809(1944.