En regents
första intåg i sin huvudstad eller ankomst till sitt rike brukar förknippas med
fest och glädje. Och visst låg det både fest och förväntan i luften när Maria
Stuart för första gången på tretton år landsteg i Skottland och gjorde sitt
intåg i Edinburgh i augusti 1561. Ändå låg från början något mörkt och
olycksbådande över den unga kvinnans återkomst till fäderneslandet. Tidens
store kyrkoman John Knox, en av hennes hätskaste motståndare, noterar att solen
inte lyste på fyra dagar – två dagar före, två dagar efter drottningens
ankomst: ”Himlen visade tydligt vad för slags lycka hon skulle föra till detta
land – tårar, sorg smärta, mörker och allehanda ogudaktighet. Gud varnade oss;
men, tyvärr, de flesta var blinda”.[1]
Också för
Maria Stuart själv måste det första mötet med Skottland ha varit omskakande
kanske rent deprimerande – om man betänker vad hon var van vid. Hon kom från
det glansfulla, kulturellt högtstående franska hovet, där dikt och höviskhet
angav tonen. Vid sin avfärd en knapp vecka tidigare hade hon hyllats av
adelsmän och skalder. Vid ankomsten till Leith utanför Edinburgh möttes hon av
”en dimma så tät som sommartid sällan lägger sig över dessa nordliga kuster”,
Eftersom ingen väntat henne så tidigt tvingades hon ta kvarter hos en köpman
vid hamnen innan halvbrodern väl hunnit fram med eskorten. Bortsett från den
rent materiellt och kulturellt sämre levnadsstandarden för en skotsk drottning
jämfört med en fransk, anlände Maria Stuart också till Skottland i en tid då
nästan allt hon representerade utsattes för kritik, för att inte säga
förföljelse. Såväl drottningen själv som hennes föräldrar tillhörde katolska
kyrkan. Modern kom av den franska familjen Guise, som intog en ledande
ställning vid hovet i Paris. Marias far, kung Jakob V, hade dött bara några
dagar efter flickans födelse 1542 och hon hade som enda arvinge genast bestigit
tronen naturligtvis med ett regentråd. Maria hade mycket nära trådar till
engelska tronen och i en situation då arvingar saknades kunde hennes kandidatur
inte utan vidare avvisas.[2]
På engelsk sida hägrade möjligheten att genom giftermål mellan den späda
skotska drottningen och kung Henriks son prinsen av Wales äntligen fullborda
den förening av de båda rikena som Englands kungar eftersträvat sedan
normandernas dagar. Ett avtal om framtida giftermål kom också till stånd men
misstro och osäkerhet på båda sidor ledde till att Skottland invaderades av
engelska trupper.[3] Som en följd av detta hade flickan vid sex års
ålder skickats till tryggheten hos moderns franska släktingar och kort efteråt
förlovats med Frankrikes tronföljare. Där tillbringade hon 13 i stort sett
lyckliga år, orubbligt övertygad om kungamaktens okränkbarhet och att ingen
utom Gud(och möjligen även påven), hade rätt att ifrågasätta en furstinnas
göranden och låtanden. Vad beträffar Skottland och dess invånare såg hon i
bästa fall dem som sina undersåtar, men knappast som sitt folk. Hon var
trolovad med Frankrikes tronarvinge och de skulle en dag tillsammans regera
sina riken. Hennes verkliga hemland var Frankrike, inte Skottland. Medan Maria
Stuart växte upp förändrades emellertid det religiösa och politiska läget i
Skottland avsevärt.
Liksom i
andra länder i Nord och Centraleuropa vann reformationen mark i Skottland vid
1500-talets mitt. Här fick den också karaktär av frigörelse från utländskt
inflytande. Under Maria Stuarts omyndighet och vistelse i Frankrike hade hennes
mor Marie av Guise långa perioder varit skotsk regent. Hennes(moderns), bröder
intog en ledande ställning vid franska hovet och det var huvudsakligen med
hjälp av franska trupper skotska kungafamiljen höll sig kvar vid makten. Detta
väckte å andra sidan opposition inom aristokratin. Liksom man 200 år tidigare
fruktat att uppslukas av England, tycktes man nu på väg att bli en fransk
provins och då 1300-talets skotska ledare sökt stöd i Frankrike, vände sig
deras efterföljare nu till England. Därtill kom ett allmänt missnöje med
katolska kyrkan och krav på reformer i protestantisk riktning, 1557 gick några
av rikets ledande aristokrater som (översatt till svenska).kallade sig ungefär
”adelsmän av Jesu Kristi förbund” samman i det uttryckliga syftet att göra
protestantismen, med tydlig dragning åt kalvinismen, till skotsk statsreligion.[4]
Marie av Guise försökte först förhandla och kompromissa med ”de förbundna”, men
deras bildstormande, brutala metoder skrämde henne och ledde till att fler
franska trupper inkallades. Därmed var den onda spiralen igång – ju fler
utländska trupper, dess populärare blev protestantismen.[5]
Förbundets ställning stärktes också avsevärt genom att två av Skottlands
ledande män slöt sig till dem – den ene var earlen av Moray, halvbror till
Maria Stuart och politiskt mycket slipad, den andre folkpredikanten John Knox,
som efter flera års landsflykt återvänt hem med sin tro härdad genom flera års
slit på franska galärer och undervisning av läromästaren Calvin själv. Att den protestantiska
prinsessan Elisabet i november 1558 efterträdde sin katolska halvsyster som
drottning av England, gjorde de skotska trosbrödernas övertag närmast
orubbligt.
Marie av
Guise fann sig snart överflyglad. Engelska trupper anföll hennes franska
garnisoner och på våren 1560 berövades hon sitt regentskap. Kort därefter avled
hon. Makten övertogs av ett råd aristokrater, som officiellt verkade i Maria
Stuarts namn men i praktiken tagit över styrelsen. Under sommaren 1560 genomfördes
en process i två steg, där lorderna slöt en vänskapspakt med England och
erkände Elisabet som detta rikes regent, varefter protestantismen förklarades för
skotsk statsreligion, allt i den frånvarande katolska drottningens namn. Det
sades till och med att Maria Stuart skulle avsättas som skotsk drottning och
efterträdas av sin halvbror Moray. Därav blev emellertid intet.[6]
Medan allt
detta hände i Skottland hade Maria Stuarts ställning i Frankrike allvarligt
naggats i kanten. Efter kung Henrik II:s död i en olyckshändelse sommaren 1559
hade hon, knappt 17 år gammal, blivit drottning av Frankrike som gemål till den
nye kungen Frans II. Den tonårige ynglingen led emellertid av många krämpor och
efter ett drygt år på tronen avled även han i december 1560. Den praktiska
makten i Frankrike övertogs nu av drottning Katarina, Henrik II:s änka, som
varken av personliga eller politiska skäl hade något intresse av att stötta Maria
Stuart eller låta henne stanna i Frankrike. Hon eftersträvade en uppgörelse med
rikets egna protestanter och ett gott förhållande till Englands nya drottning
Elisabet. Hennes misstro mot Maria Stuarts franska familj, vilken i sin tur
ofta visat Katarina förakt för hennes ”låga ursprung”, gjorde inte saken bättre
och 13 augusti 1561 avseglade Maria Stuart till Skottland. Hon landsteg I Leith
sex dagar senare.[7]
Det sägs att
den knappt 19åriga drottningen vid sin avfärd snyftande skall ha upprepat:
”Farväl, Frankrike, farväl! Jag kommer aldrig att se dig mer”. Även om Alison
Weir menar att detta är överdrivet och att Maria Stuart måste ha varit nyfiken
på sitt nygamla fädernesland och ivrig att själv bli regent i sin egen rätt,
kände drottningen sig säkert också beklämd vid åsynen av detta dimmiga mörka
och fattiga land med en upprorisk aristokrati och en ny dominerande
religion(kalvinismen), som inte var hennes och vars förkunnare, med John Knox i
spetsen, snart skulle bli hennes hätskaste fiender. Ändå gick Maria Stuarts
återkomst till Skottland inte enbart i dysterhetens tecken. Edinburghs borgare
hälsade henne med sång, musik och fyrverkerier. Även protestanterna var nyfikna
på sin nya drottning och ingen undgick att påverkas av hennes skönhet, charm
och värdighet(hela sitt liv skulle hon besitta en särskild förmåga att charma
omgivningen med sin karisma, även om sådana som John Knox alltid var kritiska).
Det var alltså i en känsla av både beklämning och förväntansfullhet, på båda
sidor, som Maria Stuart i praktiken tillträdde sitt ämbete som drottning av
Skottland. Detta blev början på en lång kedja av händelser – på en gång vackra,
sorgliga, blodiga och spännande, som skulle sluta med Maria Stuarts avrättning
på Fotheringhay Castle i England i februari 1587. Men i augusti 1561 anade man
ingenting av detta. Nu såg alla, skottarna och deras drottning, med förväntan
mot framtiden.[8]
[1] Alison
Weir, Mary Queen of Scots And the Murder of Lord Darnley (2003), s.25.
Översättningen till svenska är min egen.
[2] Maria Stuarts farmor var äldre syster till Henrik VIII.
[3] Detta krig benämndes av samtiden galghumoristiskt som ”Det hårdhänta frieriet”.
[4] ”The Lords of the Congregation”. Huruvida dessa män i första hand handlat av övertygelse eller maktlystnad får lämnas därhän. 1500-talets skotska lorder var ökända för att(i en tid då statsmakten på många håll i Europa fått ett allt fastare grepp om styrelsen), fortfarande som på medeltiden i första hand se till egen fördel på kungamaktens bekostnad En fransk diplomat från tiden klagade att det närmast var löjligt att diskutera begrepp som ”trohet och pliktkänsla” med skotska aristokrater. Historikern Hans Villius har i modern tid betecknat dem som ”en skara rovfåglar, färdiga att hacka ögonen ur varandra inför utsikt till byte”.
[5] Ironiskt nog mötte Maria Stuarts svärmor, den franska änkedrottningen Katarina av Medici), liknande svårigheter då hon under 1560-talet sökte få till stånd en uppgörelse mellan franska katoliker och kalvinister. Katarina hyste dock(och inte helt utan skäl), misstro mot familjen Guise ambitioner vid franska hovet, medan de i sin tur såg med visst förakt på ”köpmansdottern” från Florens. Följden blev att Maria Stuart sedan hon tillträtt regentskapet i Skottland inte fick de goda råd och stöd som den mer erfarna och politiskt skolade Katarina kunnat bistå med.
[6] Med största sannolikhet var det Moray själv som bromsade. Jakob V:s utomäktenskaplige son i förhållandet med adelsdamen Margaret Erskine kände alltför väl maktens fallgropar för att vilja beröva sin halvsyster kronan. Han föredrog att utöva den egentliga makten bakom tronen framför att bära maktens attribut. Denna förtänksamhet förskaffade honom ytterligare tio år som Skottlands ledande protestantiske adelsman, innan han slutligen mördades 1570, något år efter Maria Stuarts avsättning.
[7] Ironiskt nog var det en kusin till Maria Stuart, Henri de Guise, som 11 år senare bistod Katarina av Medici vid mordet på amiral Coligny och de efterföljande massakerna under Bartolomeinatten. Om detta och om Henri de Guises senare öde, se Dynastihistoria: Bartolomeinatten, fanatism eller nödvärnshandling? Och Dynastihistoria: "Låt oss då göra slut på honom" - Mordet på hertigen av Guise 23 december 1588..
[8] Denna text bygger huvudsakligen på kapitel 1-2 av Alison Weirs bok(se not 1), och på kapitel 3-4 av Stefan Zxeigs biografi över Maria Stuart(svensk översättning 1935, nyutgåva 1990).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar